Pannkakstrubbel och trotsåldern


Jag hade höga ambitioner när jag hade hämtat Matheo från föris. Det skulle lagas något riktigt gott åt familjen. Men Matheo var inte på det humör han brukar. Kanske var det mitt fel. När jag körde skrämselmetoden ”om du inte klär på dig så går mamma” så blev det en nedåtgående spiral som saknade djup. Det gick inte att resonera med honom alls. Jag kände inte igen honom och det gjorde inte Gustav heller. Matheo skrek tillslut som besatt och ingenting gjorde honom glad. Det fortsatte oavbrutet i 45 minuter och då började vi fundera på om det var något allvarligt. Vi ringde min moster – barnmorskan Maria – och hon hade ett lugnt svar: Trotsåldern.” Och så fick vi rådet att varken visa oss oroade, arga eller ledsna så skulle det gå över för den här gången. Och vet ni vad? Det gick över. Men SHIT vilken chock för föräldraskapet, han skrek verkligen som besatt vår charmiga, talföre och annars glada lilla kille. Är det så här det kommer vara? Anyways, det som stod på meny för dummies blev pannkakor. Jag gav vika för Matheos önskemål.

20140210-191703.jpg 20140210-191718.jpg

Jag är lite psykiskt nedbruten för tillfället, men Matheo mår mycket bättre. Kan ni päron berätta mer om trotsåldern, utvecklingssprång och skrik som liknar en besatt? Vad har jag att vänta mig och hur ska man hantera det? Vill vara så cool jag kan men chanserna för det känns minimala.

Bloggvännerna har ordet

69 svar till “Pannkakstrubbel och trotsåldern”


  1. Sofie skriver:

    För dig som förstår vikten av _hur_ man talar till varandra, kan jag verkligen rekommendera Petra Krantz Lindgren blogg (och säkerligen bok, men den har jag inte läst) http://petrakrantzlindgren.se/ Är så glad över att det finns personer som hon, som ger en insikt efter insikt om hur relationen mellan barn och vuxna kan fyllas av ömsesidig respekt och kärlek, utan hot, mutor och liknande vanliga strategier för hur man ”hanterar” våra ”trotsiga” barn.

    • Elaine skriver:

      Tack för tipset, ska kolla upp det. Jag kanske tolkar din kommentar fel, men något landade illa hos mig. Jag har ingen aning om hur ” man” ska tilltala barn. Jag är retoriker inte uppfostrings- eller barnexpert. Därför var jag öppen med dagens missöde och hoppades på hjälp utan dömande av mig som förälder. Sen frågade jag aldrig, som du uttryckte det, hur man hanterar barn. Jag frågade hur man hanterar trotsåldern. Om jag feltolkade din kommentar så ber jag om ursäkt i förväg, men jag vill ändå vara ärlig och säga att den sved. Vill också flagga för att jag är extra känslig just nu. Haha, herregud så jag ursäktar mig. Är nästan säker på att jag har misstolkat, men nu får allt stå kvar. Hoppas inte jag skrämmer bort dig. Kram en känslig småbarnsmamma

      • Sofie skriver:

        Oj, det var verkligen inte min mening. Ber om ursäkt över att du tolkade det på det sättet. Dömer inte dig som förälder och ville inte på något sätt insinuera att du gjort fel i ovanstående situation (det tänker jag inte ens att du har), och inte heller mena på att du skulle vara barnexpart på grund av ditt yrkesval. Ville bara dela med mig av en blogg jag tycker mycket om på grund av hur hon ser på relationen mellan människor, och som jag tänkte att du också kanske skulle gilla.

        Kram på dig 🙂 Hoppas att det känns bättre snart! Och det är klart du ska säga till om något inte känns bra, så att man kan reda ut eventuella missförstånd istället för att gå och grubbla i det tysta. Tack för att du skrev det vänligt istället för att bita ifrån, det uppskattar jag 🙂

        • Elaine skriver:

          Och Tack för att du tog min feltolkning så bra! Stor kram nu ska jag frossa i dina tips. 🙂

          • Mrs X skriver:

            Ville bara säga BRAVO till er bägge två. Det är och känns fantastiskt att se hur två människor uttrycker och benar ut vad som kunde ha blivit något som man går och grunnar på i evigheter HELT I ONÖDAN. Tycker att detta var så inspirerande och härligt att se hur ni båda utryckte era känslor och åsikter utan att såra eller klandra någon annan. Så ofta är det bara missförstånd, man känner sig just känslig, använder olika ord för samma sak… Som sagt BRAVO BRAVO till er båda. Ni gör att jag känner mig hoppfull hur människor kommunicerar igen! Kram till er båda! xxx

    • Magda skriver:

      Instämmer! Jag är så glad över att ha hittat henne. Jag har lärt mig så mycket av hennes synsätt och tankar.

  2. Kan bara trösta med att vi har haft sådana perioder med och att de går över, för det känns ju fruktansvärt i hjärtat. När två-treåringen bara skriker sig högröd och ingenting hjälper. Inget. Jag brukar sätta mig ner på hans nivå i närheten (för närhet och kroppskontakt vill han inte ha då…) och liksom finnas tillgänglig tills han kommer självmant till mig och under tiden säga; du får gärna komma hit? Kan jag trösta dig? Till slut går det över, men det är långa 30-45 minuter. Hos vår treåring börjar utbrotten glesna, tack och lov, så jobbigt för de små liven <3

    Kram på dig!

  3. M:) skriver:

    Vi hadde en lignende opplevelse hjem fra barnehagen for to uker siden… Barnehagepersonalet sto bare å måpte, de hadde aldri sett han så sint før… Grunnen? Han måtte ta av seg sine nye innesko med vovv-vovv på…..!!! Det er forjævelig, og uansett hva man sier eller gjør går det ikke over… Jeg velger og bruke all min energi på å være rolig, styre situasjonen og ta føringen til han får roet seg ned. Jeg er ikke typen som kommer til å vente 45 minutter i garderoben for at han skal bli ferdig med et raseriutbrudd.. Da kler jeg på han med rolige og beStemte bevegelser og bærer han til bilen.. Men balansegangen mellom at de får reagere og være selvstendige individer og at de får oppføre seg som en bortskjemt unge synes jeg er vanskelig…….. Veldig vanskelig !!

  4. J skriver:

    Jag har en 10-åring och en 8-åring( och en 3-månaders så honom räknar jag inte i detta sammanhang) och vi har tagit oss igenom dessa trotsåldrar och verkar ha gjort något rätt iaf, för nu är de 2 fantastiska, varma, positiva, generösa och väluppfostrade barn

  5. J skriver:

    Men min text försvann! Bara en liten del kom med

  6. Hope skriver:

    Åh Elaine, du bara måste läsa Tahira Faye’s blogg.
    Hon är 25 år och har två barn, en som är 8 år och en liten bebis.
    Hon skriver så fantastiskt bra om ”trotsåldern” och hur hon hanterar
    olika situationer som uppstår när man har barn, det är underbart att
    läsa hennes blogg!
    Kram

  7. J skriver:

    Skriver en kortare version då. Jag tror på att vara konsekvent och på att hålla enad front under dessa trotsvågor. Jag tror också att man måste vara lite strängare under perioder när de testar mer-man får helt enkelt försöka att inte ge dem utrymme för så mycket tjat och gnäll. Och överrös med kärlek! Trygga barn trotsar, och det går över! För att så småningom följas av en ny våg av trots..;) Jag tror du är en toppen-mamma!

  8. VeronicaK skriver:

    Känner så igen mig. Vi är också där med vår dotter, och hur gör man ”rätt”? Vill ju inte lära henne att det funkar att skrika sig till saker (som idag till middagen var det bara banan eller majonäs?? som passade) Vi försöker avleda och avleda men utan resultat. Hon skrek och och var tokarg/ledsen. Så vi väntade ut och efter kanske en halvtimme tvär vände hon, började äta sin mat glatt som inget hänt. Jag och mannen satt som två fån och tittade chockat på henne. Pust.

  9. Mona skriver:

    Åh, jag känner igen detta. Vi har en glad och viljestark kille som fyller tre år i april, helt underbar…men inte alltid, han har en vilja av stål och precis som du beskriver det, så kan han också bli, allt ”klokt” är som bortblåst och framför sig har man en arg och ursinning liten människa som man älskar men om jag får vara ärlig verkligen kan ta musten ur en.. Tips, jag vet inte om jag har några, det enda som jag kan säga som hjälp mig är att sluta tänka på vad alla andra runt om kan tänkas stycka, det lade bara en extra börda på en i övrigt redan jobbig sist, sen har jag också börjat våga tala med andra om att han ibland kan bli så där, å då visar det sig att, ja, precis så gör de flesta ungar. Det tröstar ju inte precis i den veva som det pågår men efteråt kan det känna skönt. Jag brukar säga att det känns som man gått en brottningsmatch, man är helt slut. Att man älskar dem så mycket gör att man könner sig känslomässigt slut efter ett sån där utbrotts-breakdown. Så, ja, detta gav väl kanske inte dig så mycket, det enda jag kan säga är att ja, alla barn är så där, ja man bli helt slut, ja man bör nog bolla dessa grejer med andra (precis som man talar om allt underbart) och ja, man blir mer och mer ”förberedd” inför nästa gång.
    KRAM!

  10. Therese skriver:

    Jadu. Trotsåldern är en historia för sig! 😀 vår sjuåring har vi haft våra duster med och har fortfarande men i andra former. Bl.a. så när vi höll på att lära henne säga tack för maten(det tycker vi är viktigt..) så vägrade hon i sten och satt kvar vid bordet i 45min innan hon tillslut mumlade tack för maten och gick och tvättade sig.. Då var hon kanske 2 1/2? En annan gång satt hon över en timme under ett bord på dagis och vägrade säga förlåt.. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot vår ettårings utveckling här framöver. Är hon lika tjurig som sin storasyster så kan det bli ett par tuffa år framöver 😉

  11. Mona skriver:

    Sorry för alla stavfel i inlägget ovan – det gick fort när jag skulle skriva (innan nattning 😉 )

  12. Åh hej och hå. Kram på er småbarnsföräldrar och bamsekram till dig idag Elaine <3 Ring mamma din och fråga om du någon gång var en trotsig en? 😉

  13. Carine skriver:

    Med en liten trotspojke hemma har jag precis läst Trotsboken och kände mig lättad i att man inte är själv med att känna sig som en hemsk förälder med ett hemskt barn. Om du bara visste hur många saker som triggar igång min son och hur kul det är då han är så arg att han slår huvudet mot golvet. Men det blir bättre, och sämre och bättre igen 🙂 Jag andas, försöker vara lugn och har lärt mig att låta honom lugna ner sig då han är som argast och trösta då ilskan är över. Och så hoppas jag att han inte blir skadad för livet! 😀

  14. Magda skriver:

    Väljer att citera från Jesper Juul som skriver mycket, mycket klokt om den så kallade trotsåldern.

    ”När barn är i tvåårsåldern börjar de uttrycka en ny längtan, en längtan efter större självständighet och oberoende i relationen till föräldrarna. I Nordeuropa brukar vi kalla denna fas (som ju egentligen varar ytterligare arton år!) för trotsåldern. I USA kallas den ofta ”the trouble twos”. Båda dessa benämningar har troligen sin grund i en gammal tradition som innebär att vuxna ser varje konflikt som något som sker med barnet. Idag vet vi att det inte är så enkelt. Det handlar om barnets utveckling, föräldrarnas vilja och förmåga att hänga med i den och kvaliteten i deras samspel under barnets första två år.Inom barnet sker alltså bara detta att det börjar vilja kunna klara en massa saker själv: borsta tänderna, knyta skorna, ta på sig stövlarna, hämta mat i kylskåpet, ta på sig ytterkläderna och så vidare. För föräldrarna är det ibland så att de har svårt att ställa om sig. Under två år har de fått hjälpa barnet med allting, vilket både är en belastning och ger en överväldigande känsla av att vara viktig för en annan människa – att veta bäst och att vara oersättlig. För vissa föräldrar känns barnets förändring som en lättnad och för andra är det svårt att släppa den totala makt man haft.” (källa: http://www.family-lab.se/trotsaaldern__finns_den.asp)

    Min absoluta övertygelse är att begreppet trotsålder borde avskaffas. Inte för att jag inte tycker barn i två-treårsåldern kan vara besvärliga, för de kan de, utan för att för att det säger så mycket om föräldra-barnrelationen, att vi fortfarande ser barn som uttrycker sitt behov av självbestämmande som besvärliga undersåtar. Vidare tror jag att ju mer man problematiserar barn som ’trotsiga’, desto mer maktkamper och konflikter kommer man få eftersom barnet tillslut kommer uppleva sig som ’jobbig’ och ’besvärlig’. Jag tror att ett bra sätt att bemöta barn som man upplever som ’trotsiga’ är att faktiskt ge dem mer inflytande över sitt liv. Att få bestämma över vilka kläder de ska få ha på sig (så långt det är möjligt), att få bestämma när det ska få gå och lägga sig osv. Det kanske låter kontroversiellt men jag tror absolut att barn är kompetenta nog att få bestämma sådana saker. Sen menar jag inte att barn ska ta ansvar över alla frågor som rör dem här i livet, eller ta ifrån oss vuxna vårt ledarskap, för det är nog minst lika illa. Sen såg jag att någon här uppe tipsade om Petra Krantz Lindgren och det vill jag också göra, hon har nyss gett ut en bok som jag varmt kan rekommendera. Jag har fått så många aha-upplevelser av både Jesper Juul och Petra K- Lindgren och deras syn på barn, och hoppas att andra också kan få ta del av deras tankar. Inte för att bli bättre föräldrar, för det är vi alla, vi gör det bästa utifrån våra egna förutsättningar, utan för att utvecklas och växa som människor och föräldrar.

  15. Alltså… vara förälder… shit. Ni föräldrar är fan superhjältar!
    Trotsåldrar och tonår och allt annat som hör livet till. Pannkakor på en måndag bara för att den man älskar vill ha det. (Å andra sidan är jag pannkaksälskare och skulle kunna äta det typ varannan dag haha!)
    Japp. Jag tror ändå att ni föräldrar trivs alldeles utmärkt med era jobb att fostra vår framtid.

  16. Petra skriver:

    Hej Elaine, den där Petra Krantz Lindgren som det tipsas om i första kommentaren… Jag tror mig veta att hon faktiskt skickat sin bok till dig (i en ödmjuk förhoppning om att du skall gilla den och vilja berätta för bloggsfären hur bra den är ;-)). Hojta om du inte fått den! Den innehåller fina tips om hur man hanterar både trotsåldern och sin egen besvikelse när saker och ting inte går som man hoppats…

    http://www.adlibris.com/se/bok/med-kansla-for-barns-sjalvkansla-9789174243642

  17. Annika skriver:

    Jag vill gärna rekommendera vilken bok som helst av Jesper Juul, till exempel Ditt kompetenta barn. Han har mycket tänkvärda resonemang om trots (det är föräldrarna som trotsar när barnen utvecklas) och en del exempel som iallafall jag har tyckt varit bra som utgångspunkt att diskutera kring med sambon.

  18. Natasha skriver:

    Men å grattis!
    Kan man annat än att älska att hata trots. Ni har en väldigt spännande tid framöver!

  19. Emelie skriver:

    Haha känner igen mig! Första gången vår son fick sånt utbrott och bara låg och skrek på golvet fattade jag ingenting… Då var han drygt 1,5år o nu är han lite över 2år och har visat den sidan lite mer.. Nu tar jag det lite mer med ro, väntar ut utbrotten som oftast går över efter en stund… Men det gäller att vara konsekvent och stå på sig om det är något man tycker är viktigt… Sen har jag levt efter ett klokt råd som jag hört – välj dina strider…

  20. Emelie skriver:

    Haha känner igen mig! Första gången vår son fick sånt utbrott och bara låg och skrek på golvet fattade jag ingenting… Då var han drygt 1,5år o nu är han lite över 2år och har visat den sidan lite mer.. Nu tar jag det lite mer med ro, väntar ut utbrotten som oftast går över efter en stund… Men det gäller att vara konsekvent och stå på sig om det är något man tycker är viktigt… Sen har jag levt efter ett klokt råd som jag hört – välj dina strider…

    • Emelie skriver:

      Fasen.. Hela min kommentar kom inte heller med… Jaja fick väl med det mesta.. Men tack för en bra blogg iaf Elaine

  21. Angelica skriver:

    Kan tipsa om SR’s ”Knattetimmen”. Har plöjt genom alla program och de är underbara! Man får mycket bekräftelse på att man inte är en dålig förälder utan vilket normalt päron som helst. Rekommenderas varmt!

    • Linn skriver:

      Alltså, Knattetimmen äger verkligen! Älskar när de ”stannar upp” föräldrar som tänker och överanalyserar för mycket och föräldern i telefon får ett aha-ögonblick. 🙂

      • Emelie skriver:

        Jag håller också med ovanstående, knattetimmen är verkligen så bra! Jag gillar sättet de ser på saker och ting, o råden de ger:)

  22. Anna skriver:

    Stackars Elaine, skrikande barn är inte roligt. Man vill gärna ge förslag men varje barn har sitt eget temperament. Det finns en bra artikel på Mayo Clinic:
    http://www.mayoclinic.org/tantrum/art-20047845
    Det som de flesta experter förslå är olika knep som kan minska problemet men inte lösa det.
    När jag blickar bakåt, tycker att de flesta fall som jag har sett med olika barn handlar om ”ja, nej” konfrontationer, när barnet är trött/hungrig, stressad, eller om det är nåt som barnet har svårt att uttrycka. I det första och sista fallet kan det hjälpa att ställa frågor som ger barnet en möjlighet att förklara eller hitta en lösning som alla godtar eller att ta med två eller tre Pringels när du hämtar honom. (Det är många som inte tycker om ”mutor” men Mayo Cliinic verkar tycker att det är okej med lite mat! Hallelujah haha.) Har barnen plats att springa och sånt på hans dagis? Du klarar det Elaine! Det går över fot och jag tror att det återvänder vid 6/9/12 års ålder bara om man har en flicka. Då har du tur! 🙂

  23. Emma skriver:

    Jag har en dotter som snart är 10 år( tiden går galet fort);)..
    Vad jag minns av hennes trotsutbrott var att ignorera som mycket som jag kunde, nästan verka likgiltig( fast jag inte alla var det)..de funka faktiskt. För det barnet vill för det mesta är ju att se hur du/ ni reagerar! Men bit ihop, de går över;)
    Med samarbete kommer det gå bra!!ha en skön kväll!!

  24. esterii skriver:

    Ta det lugnt bara, det blir både värre och bättre med tiden.. Var bara den du är:) Klarar man att vara kärleksfull och konsekvent blir det bra. Jag klarade nog bara kärleksfull men det löste sig också, dock lite tuffare väg fram..

  25. Helena_30 skriver:

    Hej!
    Jag har ett enormt intresse för barns- och föräldrars relation och för barns rätt till uttryck. Jag jobbar med detta dagligen i mitt yrke som kurator. Mitt goda råd är;
    – Ignorera ALDRIG ditt barns utbrott, om du någonsin får det rådet. Låt honom protestera, se det som ett sundhetstecken. Var där och se honom.
    – Prata med honom efteråt, inte när han är i affekt. Vilket du som retoriker säkert redan vet om. Försök att, tillsammans med honom ta reda på vad det var som gjorde att det låste sig denna gång. Allt handlar inte om en vilja att protestera, det kan bero på så många olika saker.
    – Se det som att han vill säga dig något. Han har inga verktyg än för att hantera sina känslor, och därför behöver du tänka att hans ”utbrott” är hans sätt att säga att han inte klarar av att leva upp till dina förväntningar just då. En vuxen med en god reflektionsförmåga och en god kontakt med sina känslor kanske kan säga; ”Jag klarar inte av att hantera denna arbetsuppgiften just nu för jag är trött och hungrig”, medan samma problem hos din son låter såhär ”neeeej jag vill inteeeee klä på miiiiig!! Dumma mamma!!!!”. Samma problem- olika uttryck.

    Du kan läsa massor om detta i artiklar och böcker av;
    – Jesper Juul
    – Ross Greene

    Lycka till 🙂

  26. Linn skriver:

    Nu har du ju fått en massa bra råd här (jag med, tack alla!), men glöm inte bort att även små pluttar kan ha en riktigt dålig dag ibland. Tänk att ha en sån där fuck all-dag och inte kunna uttrycka det, då skulle jag också gapskrika (det gör jag kanske ändå ibland 🙂 )

    Kram från en annan mamma (med en 9-åring som hade världens lugnaste trotsålder och en 1,5-åring med ett temperament hetare än resterande del av familjens sammanlagda)

  27. Anna skriver:

    Det är en jobbig period, minst sagt! Jag har tre små rackare varav den sista hade sitt första utbrott i fredags. Då kunde jag sätta mig brevid, vara lugn och faktiskt så kände jag mig lite glad, mitt barn har en stark vilja och det är en underbar egenskap, fast det är skitjobbigt!!

  28. Anna skriver:

    Men, andra halvan försvann! Jag sammanfattar.. Våran huvudregel nr 1 här hemma är inga tomma hot. För du skulle ju aldrig gå och lämna honom, det gör man ju inte. Andas, var lugn och bestämd, att resonera går väldigt sällan. Det går över! Men det är intensiv och jättejobbigt när det pågår.. Kom ihåg att kramas efteråt och prata om att han blev arg, det brukar kännas skönt. Ni är kloka och kärleksfulla föräldrar, det är allt som behövs. Stor kram!

  29. Lorraine skriver:

    Jag har själv inte barn, men kan tänka mig att det kom lite som en chock.
    Matheo kanske helt enkelt har kommit in i en ny livsfas och kommer att pröva sig fram. Familjen Eksvärd kommer nog få uppleva en hel del nya saker framöver och får chansen att se nya sidor hos varandra 🙂

  30. Karoline skriver:

    Oj vad jag känner igen mig. Precis samma hände mig förra veckan. Min lilla tjej på 1,5 år blev helt otröstlig över något och jag kände inte igen henne alls. Så hysteriskt brukar hon aldrig skrika och hon ville inte sitta i mitt knä (som annars när hon är ledsen). Så jag ringde i lite smått panik till min mamma. Men förstod sen att det måste vara trotsåldern. Efteråt blev jag helt slut och lite chockad.
    Tack för att du delar med dig av din vardag! / Kram från en småbarnsmamma som chockats av trotsåldern och också undrar vad jag har att vänta mig… <3

  31. Karin st skriver:

    Jag har faktiskt ett fint trotsminne. Jag var gravid med lilla sonen, stora sonen trotsig 3-åring och vi hade just slutat med vagn. I backen hem, mellan Ica och vår lght så begär han att jag ska bära honom hem. Jag bär redan dagisväska, handväska modell större och matkasse. Jag svarar att det inte går och han får ett utbrott, ska inte gå nånstans etc. Jag lyckas vara lugn och förklarar att jag inte kan bära, vi säger samma argument några gånger. Jag frågar honom hur han vill lösa det och han svarar under lugg att vi ska sitta på trottoaren. Så det gör vi. Jag baxar mig ner på asfalten och plockar med våra väskor. Pratar om lite annat. Får också hälsa på några grannar som mkt förundrat passerar oss på trottoaren. Vi sitter väl där ca10-15min. Sen säger jag att jag är sugen på att gå hem och undrar om inte han också vill gå nu. Det vill han så vi tar våra grejer och går hem.
    En sak som jag tror gjorde att det funkade var att jag förminskade inte honom, men han kunde inte få som han ville. Jag frågade aldrig ironiskt eller surt. Jag försökte levla med honom.

  32. Ylva skriver:

    Jag har en tjej som är två veckor yngre än er Matheo, och än har vi inte sett några större trotstendenser. Men det kan i och för sig bero på att hon aldrig varit en enkel bebis, så allt efter bebistiden känns så lätt i jämförelse 😉

    Men jag har några konkreta retoriktips, som jag fått efter mina år inom särskolan (vilken guldgruva det är för att bli tydlig i sin kommunikation!):
    *Hota aldrig med något som du inte kan hålla. Jag hörde en gång en morsa säga åt sitt barn på ett bröllop att om hon inte var tyst under vigseln så skulle barnet inte få leka med någon PÅ HELA SOMMAREN. Troligt va? Nej. Om man överhuvudtaget ska hotas/skrämmas så ska det vara med saker man är beredd att genomföra.
    *Stödtecken/babytecken är the shit. Även om små barn förstår många ord så dränker vi lätt det viktigaste i en flooood av ord. Tecken är helt enkelt ett synligt komplement till det vi säger. Jag börjar alltid med att ta i henne, och säga: ”Nu får du lyssna (kupar handen runt örat) på mamma (pekar på mig själv).” Om vi tar exemplet med kläder på förskolan skulle jag sedan fortsätta: ”Först (håller upp ett finger i luften) ska vi ta på kläder och skor (slår knytnävarna mot varandra) och sedan (för pekfingret i en båge åt höger) ska vi gå hem och titta på Bamse”. Hon brukar då svara ”Doh!” som betyder ja, och även om hon blir lite ynkig under processen på väg hem/bort/vad det nu är vi ska göra så lugnar hon sig oftast av att jag upprepar vad det är som ska hända. Googla stöd/babytecken och bli frälst du med 😉 Mitt barn har över 40 tecken som hon använder självständigt och i rätt sammanhang, och på förskolan tycker de att hon är så himla lätt att förstå <3. Det hämmar inte språkutvecklingen på något sätt, utan gynnar den snarare (min man är logoped, han vet ;)).

    Överhuvudtaget så tror jag att barn ofta känner sig lite otrygga i vad som väntar. Vi vuxna vet ju exakt vad som kommer att hända, för det är ju vi som bestämmer, medan barnet aldrig vet exakt. Att stötta i detta (jag brukar rita bildscheman åt mitt barn, som man kan ta fram och visa flera gånger, för att beskriva långa förlopp, som när vi reste till Jamaica) tror jag kan hjälpa mot en hel del barnafrustration.

    Och kämpa på. Ni är fantastiska föräldrar, glöm aldrig det!

    • Helena_30 skriver:

      Hejsan
      Jag menar inte att komma med pekpinnar eller leda in diskussionen på någon otrevlig väg. Jag vill bara säga att jag inte tycker hot/skrämsel är en bra taktik alls. Att hota med någon form av bestraffning (utegångsförbud, borttagande av leksak och liknande) är inte en bra väg till god kommunikation och tillit.

      Ville bara säga det och önska dig en fortsatt trevlig kväll 🙂

      • Ylva skriver:

        Jag håller helt med att hot inte är en helt perfekt väg att gå, men nu hade Elaine ändå valt att använda det ”knepet”, och OM man ska göra det är det viktigt att man hotar/beskriver konsekvensen på ett realistiskt sätt. T ex ”Om du inte stiger upp från marken nu så kommer vi att missa bussen, och då blir det inget besök på badhuset”.

        Jag tror verkligen, verkligen på förberedelse. Att när det handlade om bröllopet jag skrev om ovan så hade jag förberett barnet (som var ca 4 år) genom att läsa böcker om bröllop, titta på bilder från mitt och pappans bröllop, prata om varför man har ringar, varför man är i kyrkan, varför det är så viktigt att vara tyst, vad alla svåra ord i löftena betyder, ja, kanske till och med ringt brudparet och frågat vilka psalmer de valt så att jag och barnet kunde lyssna in oss. På så sätt tror jag att man hade kunnat bygga upp en förväntan hos barnet och barnet skulle på alldeles eget bevåg ha suttit stilla och lyssnat.

        • Ylva skriver:

          Och just det! Jag tror inte det finns en enda förälder i hela världen som ALDRIG använt någon form av hot. Det gör en inte till en dålig förälder, även om man i just den sekunden inte kanske är världens bästa morsa/farsa 😉

    • Magda skriver:

      Hot/skrämsel/mutor skapar lydiga barn som gör vad man säger men skapar ingen relation präglad på respekt/förståelse/empati mellan förälder och barn. I grund och botten handlar det om vilken relation vi vill ha till våra barn. Och vill vi verkligen ha ’snälla’ och lydiga barn, eller vill vi ha barn som har rätt att känna?

  33. AI skriver:

    Det är så skönt att höra och se när andra också har de här problemen, som med de flesta problem. Mitt mantra är ”det är inte trots, det är utveckling…” om och om igen under de där utbrotten. Det hjälper inte alltid, men ofta. Jag tror att det inte handlar om att hen inte vill göra som du vill utan testa vad hen själv vill, vilket ju är jätteviktigt. Jag vill också hänvisa till både J.Juul och Petra, det finns ju så mycket skrivet om detta så man måste plocka russinen.

    • AI skriver:

      forts.
      Det kan också vara en bra ide att låta honom välja när det finns tillfälle. Jag ger min 5-åring 2 tillgängliga alternativ av nåt så får ha välja själv och känna att han är delaktig i våra beslut.

  34. maja skriver:

    Det kommer o går o tillslut är den fasen över. Mina två enkla råd är: välj dina strider (vi är alltid super konsekventa med maten t.ex. och tar alltid de striderna.. annars blir han tusen ggr värre har vi märkt. Och nu ger det resultat. Han vet att vi aldrig ger med oss i mat-situationerna.) Sen det andra: stressa inte o sänk ambitionerna o tänk ”idag var en bra dag för ingen dog”.. haha där är min ambition som tvåbarnsmamma. Kram till dig.. det blir bättre. ..

  35. Karin skriver:

    Jag har hört (ett antal gånger haha) från min mamma att jag hade en fruktansvärd trotsålder när jag var tre. Men som min mamma alltid sagt så var det mycket bättre att jag hade den när jag var tre än när jag var 13, för;
    ”då kan man ta dom under armen och gå om det skulle behövas”. Kanske inte så mycket till tips, man kanske ger dig ett litet leende i alla fall 🙂

  36. Katta-mamma till trotsig 3-årig nybliven storebror skriver:

    Har haft riktigt jobbiga månader sen vår 3-åring blev storebror… Har iofs kommit och gått sen han var 2år men då mer lätthanterligt. Nu kan jag vänta på honom en timme innan han lugnar sig. Har slutat att hota och bli arg, jag mår själv så dåligt av det. Har läst Petra Krantz Lindgrens bok om barns självkänsla och känner att det är så jag vill vara mot mitt barn och mot alla andra också. Det handlar om se barnets behov och att lyssna empatiskt. Mycket tänkvärt. Man kan välja hur man uttrycker sig. Det enda man kan göra i situationen är att jobba på sin egen inställning. Och att aldrig ha bråttom 😉

  37. Maria skriver:

    Känner så väl igen det där! Det verkar bara gälla att rida ut stormen och försöka behålla lugnet. Första gången min 2.5 åring gick igenom en sådan här period var när lillasyster kom. Sedan en dag var det som att hon vände blad och blev världens underbaraste igen. Nu har hon återigen kommit in i en svårare fas men den här gången vet jag iallafall att det går över. Jag tor inte det är bra att förlöjliga barnets känslor men jag kan ärligt säga att jag inte kunde annat än skratta när dottern häromdagen var sjövild för att en viss kartong inte fick plats i en påse som var för liten. Jag erbjöd både större påse och mindre kartong men der var helt oacceptabelt. Efter 45 minuter gav hon upp. Tänker dock att denna envishet kommer att komma väl till pass när de blir äldre!

    Kram på dig! Du är en bra mamma!

    • Maria skriver:

      Just det! Det bästa tipset jag fick av en kompis var att när barnet går i taket tänka på att känslor inte är farliga. Låter banalt men hjälpte mig jätte mycket.

  38. hb skriver:

    Oh yea, vår jente kan skrike til det skummer om munnen på henne, hun vrir seg som en døende flue på gulvet og jeg får assosiasjoner til the exorcist. Umulig å få kontakt og alt vi kan gjøre er å vente til hun er sliten og klar for trøst. Da får hun det 🙂

    • hb skriver:

      Å, men vær så snill å ikke se på det som om ditt barn trosser deg bevisst, det er ingen kamp mellom deg og han. Det er bare en liten gutt som føler så mye nytt, sinne, urettferdighet og så blir det for mye for han. Bare vær der og gi han den kosen han trenger<3 er så lei den oss-mot-dem mange foreldre har…

  39. Marielle skriver:

    Hej! Jag läste ett inlägg angående just trotsiga barn/trotsåldern på Petra Krantz Lindgrens sida/blogg. Här är länken där hon pratar om detta: http://petrakrantzlindgren.se/2012/06/10/vem-ar-det-egentligen-som-trotsar/ lycka till!

  40. Anna skriver:

    Ett annat ämne. Jag tror det kan vara svårt att låta bygga ett hus om man inte är hantverkare själv i och med att man inte kan kontrollera om allt går rätt till. Ska bli spännande att följa projektet oavsett vad ni väljer iaf:)

  41. lillajag skriver:

    Det här funkar för oss:

    *Lugn och ro efter förskola (jag vill ofta hitta på mer saker med dottern än vad hon önskar).
    *Spendera mer tid tillsammans. Min dotter blev i nedåtgående spiral ett litet tag efter att hon börjat förskola. Jag förstod ingenting. Tog en eftermiddag ledigt, hämtade henne efter vilan, åkte och fikade bara vi två och sen gick vi på knattebio. Efter det var vi tillbaka i härlig gladspiral.
    *Barn växer med ansvar. När barnet ligger på backen och skriker för att det inte orkar gå den sista metern (eller vad det nu kan vara), stanna upp och fråga barnet (inte anklagande utan som om du genuint frågar om råd) ”ja, jag är också trött. Men…hur ska vi göra då?”. Låt barnet hitta en lösning och försök in i det längsta använda den (även om det kanske är att ta bussen en halv hållplats).
    *Och kanske främst: barn känner på sig när de kan utnyttja det faktum att föräldrarna tycker det är lite pinsamt ;p Det här får man bara vänja sig vid. Alla föräldrar vet hur det är, jag lovar! Personer som dömer är personer som kommer få äta tillbakakaka när de själva står där en dag med en hysterisk unge på backen.
    Bra tips från barnmorskan, låtsas som det regnar!

  42. Som tvåbarnsmamma till en 2-åring och en 4-åring är detta en fråga som berör.
    4-åringen har kommit ur sin period som en lugn och stabil kille, medans mitt lilla monster är mitt upp i sin frigörning.

    Först och främst – prata om det. Nu har du Elaine världens fördel med ditt underbara kommentarsfält, där du får pepp och stöttning. Att du vågar ta uppe detta i ett ärligt inlägg, gör så mycket för oss andra kämpande och hårslitande mammor.
    I dagens mediasamhälle får man ofta bilden av den lyckliga familjen projicerad, och det sätter en sjuk press på många av oss.

    Jag tror att Du kommer hitta en metod som passar dig och din familj bra för att rida ut stormen, och med vetskapen om att det som funkar en gång, lär inte funka nästa… och det är helt ok.
    Man får faktiskt bli arg på barnet ibland också…

    Googla på Knattentimmens Klipparkiv, och lyssna på de klippen som berör dig för tillfället.

  43. Josefine skriver:

    Så många kloka tankar härinne redan (wow vilka läsare du har!). Jag är inne på samma spår som bl.a. Helena 30 och den som citerade Jesper Juul (läs om du kan, tankeväckande böcker!) Jag arbetar med familjebehandling och har en liten 1,5-årig dotter hemma så går igenom det du beskriver på flera plan, så att säga…. Det jag har lärt mig är att barn i den här åldern har väldigt starka känslor. När de övermannas av negativa känslor (typ JÄTTEARG!! för att förälder ex.vis säger nej till att äta banan) så går det inte att resonera med dem. Det är för mycket begärt av en liten knodd. Det är bara att sitta bredvid och vänta ut barnet. Det är inte detsamma som att ignorera – tvärtom! Du är med barnet i känslan, sätter ord på det som hänt emellanåt (du blev så arg när jag sa nej till dig) och när de börjar lugna sig så fångar en upp barnet och tröstar det. För det är läskigt att bli sådär arg!
    Mina tankar är även att dessa utbrott blir värre om barnet är hungrigt eller trött. Men det går alltid över! Och det är inte farligt att vara arg eller ledsen, men som förälder får man skydda hen så att hen inte gör sig illa. Det läskigaste som kan hända för barnet är om det utöver att bli argt dessutom blir ensamt. För barnet behöver att du som förälder är med den i känslan, sätter ord på känslan och hjälper hen att lugna sig. Och sedan avleda till något annat.

    Ett sista tips – om en som förälder blir väldigt arg själv så är det bättre för föräldern att ta en time-out och vid behov (och om möjligt!) lämna över till annan förälder). Annars, ta en time-out, andas, och gå sedan tillbaka till barnet för att tajma in barnets känslor istället 🙂

    Jag ser fram emot att läsa hennes bok, har den reserverad på bibblan! Men försöker också minnas att min dotter lär sig bäst av en mänsklig mamma, som kan säga förlåt om det blir tokigt, snarare än en perfekt manualstyrd mamma… I det här jobbet korsar min roll som förälder med familjebehandlarrollen kan en säga hehe.

  44. Lina skriver:

    Gud vad skönt att höra att vi inte är ensamna med våran son på 2 år som är inne i värsta trotsåldern. PRECIS som du beskriver, vi undrade också om det var något allvarligt när han bara kunde skrika och inte alls var sig lik. Man vet inte vad man ska ta sig till heller. Det är väl bara att välkomna den underbara första trotsen 😉

  45. Johne280 skriver:

    This website is mostly a walkby for all the info you wished about this and didnt know who to ask. Glimpse right here, and also youll undoubtedly uncover it. kfcecdeefeee

Lämna en kommentar