Är jag förälskad i dig, eller i bekräftelsen?


Jag tycker det är en jätteviktig fråga att ställa sig själv som singel. Jag minns att jag trodde att jag var kär i killarna jag dejtade. Jag var ”kär” i kanske tre eller bara två veckor sen la sig förälskelsen. Eller? Var jag verkligen förälskad i killen från början? Nej, 9.9 gånger av 10 så var jag aldrig det. Jag var bara förälskad i bekräftelsen, att få hänga med någon som fick mig att känna mig som en stjärna.

20140116-175224.jpg
Gud så många färre jag hade sluppit såra om jag hade insett det då innan jag kom med generösa men ack så tomma formuleringar – tomma på känslor. Elaine din lilla casanova till singel! Nej, så farligt var det inte men lite den jargongen.

Samma sak var det om någon kille visade ointresse de två veckorna eller månaderna som jag trodde att jag var kär. Herreguuuud vad jag grät med formuleringar som ”han vill inte vara med mig”. Notera bekräftelsebehovet bakom det. Det var aldrig ”Nu får jag inte vara med honom” utan det faktum att han inte ville vara med mig krossade hjärtat. Det som hjälpte mig i mina äldre dagar som singel var en enkel kontrollfråga: Men vill jag vara med honom då?” Ofta, nästan alltid så var svaret nej. Jag lärde mig enkelt att se skillnad på vad som var förälskelse i en person och i bekräftelse. Jag har inte varit förälskad i många personer alls. Går inte ens att räkna på en hand.

Så det blir mitt tips till mina singelsyskon därute – ställ er frågan om ni, som jag hade, har lätt att förälska er i bekräftelse. Men kom också ihåg att det finns tid för prinsen, men så finns det tid för bekräftelse. Inget fel med det alls.

Bloggvännerna har ordet

32 svar till “Är jag förälskad i dig, eller i bekräftelsen?”


  1. Evelina skriver:

    Alltså TACK!!!! Detta ämnet är så himla centralt i mitt singelliv.. Men man kan också byta ut om man är kär i bekräftelse till om man är kär i kärleken och allt vad den innebär (ex bekräftelse). Kan du inte skriva mer om hur man kan de skillnaden och på så sätt inte behöver krossa hjärtan när det gått för långt. Tycker inte det förenklar genom att ställa sig frågan om jag vill vara med honom… För jag vill ju vara med honom eftersom jag får bekräftelse då… Gaah kanske är detta rörigt, men det är lika rörigt i min hjärna. KRAM

  2. Amanda skriver:

    Önskar du var min moster eller liknande så att jag kunde ringa dig när som helst för att få några kloka ord mitt i min unga okunnighet! Tack!

  3. Andrea skriver:

    Väldigt kloka ord som unga jag med glädje tar till mig! Med lite träning att tänka på det viset tror jag att man kommer kunna undvika många olyckliga kärlekar. Tack för att du är vår storasyster på nätet! 🙂

  4. Mikaela skriver:

    Du verkar vara en så himla klok och genuint snäll människa. Har hittills bara läst din blogg sporadiskt, men tror nog det är dags att jag börja följa dig på heltid 🙂

  5. Har varit kär, så kär i själva kärleken… sen hittade jag mig själv 😉

    Jag tror det kommer med åldern, men det är vansinnigt bra med såna underbaringar som du, som liksom kan hjälpa till att skippa några onödiga steg på kärlekstrappan.

  6. Caroline- med ett relativt nybrustet hjärta! skriver:

    Amen du, jäklar vad den tog.
    Jag är inte kär, trots att det är nytt…
    Jag är kär i bekräftelsen, kär i kärleken.
    Herregud, nu måste jag ju ta tag i detta.

  7. Lovisa skriver:

    hjälp vad jag känner mig träffad..
    säger som Caroline, att jag inte tänkt på det innan!!

  8. sanna skriver:

    ett tips till dom som går igenom ett uppbrott – är olyckligt förälskade – eller bara allmänt deppiga gällande kärleken: Läs böckerna DUMPA HONOM – han vill faktiskt inte ha dig och den andra boken: Konsten att bryta upp – utan att bryta ihop. det är manusförfattarna bakom sex and the city som skrivit dessa två hjälpböcker och som jag skrattat när jag läste dom för flera år sedan. Den första boken kan låta hård – men den handlar om att inse och lära sig att se tecknen. att ja, han kanske är med om en bilolycka eller att hans mormor är döende – men det kan även vara så att han inte ringer just för att han inte tänker på dig. och ja, INGET SVAR är ett svar. det är riktigt bra böcker som hjälper en att bli stark i sig själv ” ring aldrig någon för att påminna den om att sakna dig ” . massa kramar till er alla fina goa människor därute <3

  9. Jenny skriver:

    Åh jag älskar dessa jakten på kärlek/singel-inlägg 😀 vet inte hur många gånger jag försökt komma i underfund med ifall jag är KÄR eller bara vill vara med någon för att…

  10. Linnea skriver:

    Åh Elaine, vad jag önskar jag hade läst den här texten för 6-7 år sedan. Då hade jag kanske tänkt till innan jag gick in i ett förhållande där jag inte alls var kär egentligen. Ett förhållande som jag idag ofta önskar jag kunde få ogjort.

    Tack för att du är så klok och delar med dig av dina tankar. Älskar din blogg, du verkar helt underbar!

  11. Sofia skriver:

    Pricken över i:et Elaine <3

    • Eva-Lena skriver:

      Hej!
      Jag har aldrig upplevt något så starkt som denna känsla. Träffat en man på fb som jag av misstag trott var en klasskompis. Jag fick en fråga om vi kände varandra. Nej jag hade tagit fel på åldern men namnet var korrekt. Sedan fick jag intrång på kontot och han hjälpte mej. Krasst är att jag gått igenom en mardröm och inte haft någon vid min sida på 2 år. Alla tog avstånd jag gick in i en lång trauma och krissituation. ⁰jag ja vet … Inget samhälls skydd ville hjälpa mig heller och detta är sanning. Min sambo tog sig inte tid att lyssna eller förstå utan jag fick gå den långa vägen totalt ensam och vi skällde på varandra. Mannen gav mig lyckan till livsenergin och livet tillbaka. Han har varit allt så klok. Vi har inte träffats. Han sa ifrån men ville ha vänskapen. Fast nog är detta mer och vi messar men jag vet att han har känslor och jag har talat om mina oxå. Han är tryggheten och vi kan kommunicera helt rätt. Han finns för mej och det förtydligar ha oxå på ett vänskapliga plan nu. Vi har setts en gång men i 30 minuter och medvetet ställer ja frågan om bekräftelse och få respekt. Jag känner av en viss maktlöshet för även i nuläget när problemen ska lösas med min sambo vill han inte hjälpa mej. Han har inte begrepp om vad situationen handlar om och ändå kallar han att han vet, men när man ska skriva ner information och behöver tala om detta. Han kan inte svara på historien utan då blir han arg och går. Detta blir jag så oerhört ledsen för. Sen frågar jag om han vill få ta del av min stora krasch Nej. Då blir jag kall och mina känslor blir besvarade hur kan någon inte vilja försöka visa att de vill att man ska må bra. Då frågar jag mig om detta vore fallet om det vore sambons livshistoria det handlade om. Ja ha öppnat min armar och försökt hjälpa men inte i detta fall. Detta gäller hela min familj relation. Ingen har tagit sin arm och sträckt ut den till mej. Så den man som tog sig tid är vännen från fb. Han har aldrig sagt ett ord om mina nära ändå frågade han om familjen inte hjälpte mig och då brast allt. Ändå inte en antydan till att ge dem skulden. Han gav mig råd och tips. Han hjälpte mej med problemen och han ringde upp mej när han kände att jag blev ledsen. Sen tog ha avstånd men sa att han detta tog så mycket energi pocherad vi skulle ha vänskap och stoppa. Han sa att jag hade fått känslor som var mer och även han. Men ville inte förstöra förhållandet. Ja mådde så oerhört dåligt och han sa oxå att det var svårt. Vi slutade hålla så nära kontakt på messa det men nu en vecka så messade vi igen samma goa meddelande av värme, inget känslosnack utan har ett riktigt förstående och även språkligt via skrift. Jag vet med all säkerhet att han är en mycket varm man. Vänliga handlingar och aldrig hårda ord som kan såra även vid messandet så förtydligas detta hur han tänkte och lätt att misstolka när man skriver. Då frågade han om vi kunde ta det via telefon istället. Min väninna känner honom och sa du behöver inte ha det minsta tvivel om falskhet och bättre människosyn får man leta efter. Även så säger han inte ett ord till en människa om vår relation. Men jag bröt förhållandet och gick tillbaka när vi skulle vara vänner. Detta för att ge oss en chans sambon. Jag vill ge mannen en chans om han tycker så är fallet. Känner som om händelsen är så stor och själen samlats
      Kommer en kris så står jag ändå dä själv i slutänden jag vet och varför ska detta oxå hända ändå tror jag det är min liv han gav ett hopp. Glädjen att få skratta efter nästan 2 år och jag har känt mig undanskuffad alla höll i hop men jag stod utanför. De ställde än in I det sista ändå fick de papper på att jag talade sanning. Men när jag bevisade detta så orkade de inte höra det en gång utan gick emot mej. Sa aldrig va gott att allt löste sig. Nej de ville sopa under mattan och hörde på lögner även när de visste så tog de parti för dessa. Jag skrek det upp i ansiktet och då säger de med tystnad. Aldrig en kram eller någon som klappade min kind. Fast jag fick 3 månader med mannen på fb och nu är såren borta. Jag är så tacksam för att han dök upp i sista minuten. Jag har aldrig klarat av det utan honom. Detta sa jag till honom i dag. De var en bekräftelse när han sa jag vet hur illa du har haf det. Jag har tagit mycket av min ork sa han. Då förstod jag hur illa jag har mått. Du ska veta sanningen är att privat har jag en läkare som är kollega och han har aldrig hört en så vidrig historia under sina yrkeskår. Han går i pension nästa år och är psykiatriker, då vet du att han har sett livsöden. Men min historia handlar om helt makalösa händelser som inte psykiskt relaterade. Det handlar om händelser som jag aldrig trott fysiskt inga elakheter men kränkande beteende och lögner som blev förödande. Jag skriver en bok har 45 kapitel. Hjälp mig med råd även om jag vet, känslor av att gå vidare är rätt så tala om. Känslan är så stark att jag måste och jag tror inte att förhållandet går att reparera. Även om mannen på fb inte vill gå min väg. Så har sambon och jag inte givit den rätta delen ändå. Jag sörjer för det men min tillit är sönder och ingen djup trygghet finns. Detta gör mig illamående. Tro inte något annat. Jag skulle göra allt men det gör så ont, varför ger han ingen empati och visar att han vill förstå och ge mej intryck av trygghet där han försöker hjälpa mej så jag får bli hel. Mvh Eva-Lena. Hoppas på någon som vill ge ett råd. Tack om du orkar detta 😇🙏❤😇🙏❤😇

  12. esterii skriver:

    Den vägen har man gått.. bekräftelse:) Vet ni vad jag bakar det var så längesedan så jag trodde jag glömt:) Semlor

  13. Anna skriver:

    Är ensamstående mamma. Hur gör vi för att träffa någon alls?

  14. Emma skriver:

    Jag lärde mig tidigt det där. Inte av egen erfarenhet utan jag kunde se det där tydligt hos andra. De ville inte vara ensamma så de blev tillsammans med folk bara för att. Så jag bestämde mig tidigt att om jag inte är kär och galen så kan jag lika gärna vara ensam än i en relation som inte är byggd på kärlek utan på rädslan att vara ensam (eller bekräftelsebehov.)

  15. Min rädsla har dock alltid varit att man inte kan skilja på det?! För någonstans i kärleken finns ju också bekräftelsen, vi behöver den och i en bra relation så är väl det en av ingredienserna… Känner mig lite virrig över hur man ska veta vad som är rätt och fel. Samtidigt som när jag ser tillbaka på alla mina flirts så har det många gånger varit bekräftelsen. Oh well. Nu vill jag ha honom i alla fall!! 🙂

  16. Du är så himla klok & kan verkligen sätta ord på saker & ting! Så imponerad.
    Jag kan nog inte räkna på på alla fingrar & tår hur många gånger jag trott att jag varit helt dö-kär. Vet nu att jag varit kär EN gång & det är i min man. Men man måste ju få erfarenhet & söka för att finna.

  17. Malin skriver:

    Mitt i prick satt detta inlägg, precis min nuvarande situation bara väldigt mycket mer komplicerat då jag har ett förhållande sen en längre tid tillbaka. Men så träffade jag på den här andra killen som också är i ett förhållande men vi har haft regelbunden kontakt och träffats ute ibland, har haft många sömnlösa nätter med funderingar men tror nu faktiskt att jag bara varit kär i bekräftelsen! Tack för att du hjälpt mig att öppna upp ögonen igen!

  18. så sant det där. det kan vara lätt att glömma när man är i ett lyckligt förhållande men åh vad mkt dåliga personlighetsdrag jag hade överseende med bara för att ”han är ju så bra annars…” Att man orkade. Jag skulle vilja gå tillbaka till singel-mig och säga ”Du. Det stämmer som de säger. När det är rätt, så vet du. Grinar på om nätterna eller undrar varför han inte hör av sig så är det fel. Punkt”

  19. Nikki skriver:

    Mer sånt här!

  20. Sofia Norlander skriver:

    Har du hört talas om Olof Röhlander? Han är mental tränare, föreläsare, författare och en helt fantastiskt människa! Kolla in hans hemsida på http://www.upphopp.se och se till att bli inspirerad!

  21. Gutterflower skriver:

    Fast det där har jag faktiskt inte upplevt. Är den eviga singeln och börjar känna mig halvt känslokall. Jag blir inte kär varken i personerna eller uppmärksamheten/själva kärleken. Men åh vad jag önskar att jag kunde få bli det ibland. Vilket av alternativen som helst faktiskt. För det är ju ändå ganska mysigt att vara så där lite bubblig och förtjust. Eller jag inbillar mig det iaf.

  22. Nathalie skriver:

    Nu behöver jag någon som talar vett med mig.. Börjat jobba med en kollega, en man som är helt fantastisk. De ska tilläggas att han har fru vilket känns skönt!! Jag bor med min sambo och min fantastiska dotter. Vi har de Inge bra hemma, han vill inte ta i mig och jag får inte ta i honom. Spär har de pågått i ca ett halvår. Jag är en person som kräver mycket närhet, vilket han vet och jag pratat med honom om flertalet gånger. När de är någon närhet, så är de sex vilket jag ogillar då jag vart med om mycke skit genom åren och kräver mycke kärlek innan vi kommer till den biten. På jobbet får jag bekräftelse, fantastiska blickar, han väntar på luncher. Sånt där man tittade efter när man va ung…. Jag är där på nytt(!!!) vad fasen ska jag göra? Jag vill inte vara otrogen. Ska jag njuta av uppmärksamheten (eftersom jag flertalet gånger försökt prata om de jag upplever som ett stort problem här hemma, eller säga till mannen på jobbet att jag inte klarar av att skilja på vad som är rätt och fel just nu? Kram på er <3

    • sanna skriver:

      ” man löser inte ett problem i sin relation genom att gå utanför den och vara med en annan ”. innan du gör något med mannen på jobbet så borde du ställa dig själv frågan: vad stannar jag för? vad får jag ut av den här relationen? är jag lycklig? är vi bra för varandra? är du verkligen förälskad i honom eller älskar du honom bara? genom det du skriver så verkar du inte känna dig vare sig trygg sedd eller älskad. ni verkar inte ha roligt ihop och han verkar inte värdesätta dig. det sägs att ens partner är en reflektion på hur man ser på sig själv, så är du värd mer eller nöjer du dig med detta? oavsett , så är det nog dags att ta en djup funderare på hur du vill ha det. du har försökt prata med din sambo flera gånger – det går inte ändra någon – men det går att ändra sitt eget sätt att se på sin partner. är han värd att kämpas för? jag önskar dig all lycka till och jag hoppas du hittar kraften att tro på dig själv, det är mer hemskt att somna bredvid någon som inte förstår en, än att sova ensam <3

      • Nathalie skriver:

        Åh, du satte ord på de jag tänkt på så här sitter jag nu och tårarna rinner. Kan man ändra på sig själv i den mån av att man då får nöja sig med betydligt mindre närhet än va man klarar av? När man behöver krama en vän för att man inte får några av den man älskar. De hela gör de inte lättare av vår dotter. De är henne jag lever för, o då inte få säga god natt till henne varje kväll, de är de som gör att jag lever kvar där jag är idag. Känns som att välja dottern är de enda rätta. Men i hur många led bakom ska en själv komma? Ska jobba med honom i em igen, kanske bör jag prata med honom och säga hur vi har de hemma? Och utgå därifrån…. Puh

        • sanna skriver:

          men fina människa, du ska inte stanna i något där du känner att du nöjer dig. där du inte får närhet och den uppmärksamheten du behöver, samtidigt tror jag att du behöver gå till en psykolog som är utomstående där du kan få ventilera precis allting du har gått igenom i ditt liv, din pojkvän kanske inte är den bästa personen på att förstå just det , och jag tror du behöver bearbeta allt. sen handlar det väldigt mycket om självrespekt, vad vill du lära ditt barn? att man ska stanna i en relation man inte är nöjd med, där hon knappt ser sin mamma le? eller vill du visa att du är stark nog att våga bryta upp, i förhoppningen att kanske i framtiden träffa någon som vill ha dig 24/7 och som ser dig – även när du inte vill. en paus eller ett uppbrott betyder inte att det inte kan bli ni två igen, det betyder bara att du visar respekt, att du inte vill ha det som du har haft det. kanske han inser vad han har förlorat om du går därifrån, kanske inte. men så som du skriver, så verkar du inte vara lycklig. och ens partner ska ju vara någon som gör en trygg, som finns där och stöttar och bara älskar en fullkomligt trots alla brister. kommunkation är så viktigt, och kanske ni borde gå i samtalsterapi för att försöka förstå varann bättre, men du ska aldrig stanna i något av rädsla för att bli ensam. han kanske är snäll och rolig på måndagar men hur är det dom andra dagarna? våga känna efter, våga tro på dig själv. vart ser du dig själv om 1 år, vem står vid din sida? ler du av tanken av att den personen står där? eller suckar du av att ingenting har ändrats? du har möjligheten att ändra det, bara du. våga ta tuffa beslut men våga även fråga dig själv om det är honom det är fel på, eller om det kanske handlar om att du inte släpper in honom? va rädd om dig, behöver du prata så kan du maila mig: sanna.engstrom@hotmail.com massa kramar.

        • sanna skriver:

          en sak till, mannen på jobbet som verkar så underbar. tycker du ska vända på det. han har familj, hur underbar är han egentligen som behandlar sin fru såhär genom att bete sig som han gör emot dig? vad säger att han inte skulle vara likadan emot andra, om det sen skulle bli ni? skulle du då känna dig trygg och se det som en positiv egenskap, att en gift man flirtar med en anställd, det tror jag inte. så även om hans bekräftelse just nu är betydelsefull och att den gör dig lycklig, så säger ju det ganska mycket om vilket svin han är emot den han är gift med – en kvinna som inte anar någonting – , det måste väl också kännas fel? och om han skulle vara beredd på att göra något med dig innan han har gått skilda vägar med sin fru- så låter inte det bra heller.

          tror du ska tagga ner med snacket med honom, och börja prata med dig själv mer. vad är det du vill ha? det viktigaste är att du har dig själv, att du tror på dig själv och bekräftar dig själv. ingen annan ska ha som jobb att göra dig hel, då blir det bara fel. ditt jobb är att pussla ihop dig själv – innan du kan vara med någon.

          din dotter kommer alltid finnas för dig, oavsett vad du väljer. massa kramar <3

  23. Naths skriver:

    Åh vilken utomordentligt bra inlägg Elaine! Det där är ett ämne som jag och mina vänner ofta vrider och vänder på och vi undrar vart vi står mitt i allt och vem den rätta egentligen är. Väldigt kul att läsa!

  24. S skriver:

    Vilket intressant inlägg! Sitter och funderar och nog har jag haft många förälskelser som bara var en förälskelse och inget mer. Dock så var ju dessa förälskelser alltid obesvarade så någon bekräftelse var det ju inte att tala om. Om jag hade ställt frågan till mig själv ”vill jag vara med honom?” så hade svaret alltid blivit ett rungande ”JA”, trots att det bara var en förälskelse. För min del handlade nog inte förälskelsen om bekräftelse alls, utan snarare om idealisering och lite ”besatthet”. Jag satte killen på en piedestal för att jag på något sätt behövde någon att dyrka, någon som tog upp alla mina tankar. Det var som en flykt ifrån verkligheten.

    Det var ju tur att jag inte blev tillsammans med någon av dessa för det hade ju knappast lett fram till ett hälsosamt förhållande. När jag träffade min nuvarande pojkvän var jag inte intresserad av honom alls, det var han som ville mer än mig ;).

  25. Emma 19 år skriver:

    Älskar inlägget! Fast jag blir bara intresserad av personer som INTE ger mig bekräftelse, dvs jag vill bara ha dem jag inte kan få. Så fort jag får bekräftelse eller märker att jag kan få någon så tappar jag intresset helt.. Jag kan leva med att killen inte är dödskär i mig men jag måste vara det i honom, är det tvärtom så ser jag ingen mening med det hela. Egoistisk och korkad singel? Jotack!

  26. Ida skriver:

    Säger som Jennifer och Evelina – kan du inte skriva mer om detta! 🙂 Det är riktigt svårt att göra skillnad på kärlek och kärlek till bekräftelse, för det är ju som sagt en del av kärleken.
    Jag går ofta omkring och funderar över det här. Tänk om man bara blir kär på ”falska grunder”? Det finns ju så många olika anledningar till varför min fastnar för någon.

    Två gånger har jag dejtat killar som jag inte varit jätteintresserad av från början. Både tillfällena var det jag som bjöd ut till dejt. Tänkte, man kan väl lära känna varandra, se vad det är för prick? Kanske är han super-intressant.
    Båda gångerna ledde det till korta romanser på cirka 4 veckor. Sedan bröt jag av. Visst hade vi mysigt och roligt ihop, men något fattades. Kanske var jag inte redo just då. Kanske var de inte rätt. Kanske var jag bara kär i bekräftelsen. Eller kär i kärleken. Hur ska man veta? För allt känns ju i princip likadant 😉

Lämna en kommentar