Förbi Bella och Gillis och lillgamla 90-talister.


20140108-173241.jpg

Det känns som det var tusen år sedan jag träffade Bella! Vi snackade om vad mycket som har hänt under vår tid som vänner. Att hon plötsligt är gift och mamma. Jag hade aldrig varit det i hennes ålder, jag var så långt ifrån det livsstadiet man kunde vara och jag ville inte vara där. Jag hade aldrig pallat bli vuxen i förtid. Jag har en teori som är fullt av fördomar men jag tror att 90-talister är en lillgammal generation som vill vara sambos, gifta och träffa ”väninnor”. Medan vi 80-talister är mer en sex-and-the-city-generation som är ungdomar liiite för länge. Vad tror ni?

20140108-173540.jpg20140108-173706.jpg

/Elaine, tar tillbaka sina Dr Martens och går med hela familjen ut och äter❤️.

Bloggvännerna har ordet

62 svar till “Förbi Bella och Gillis och lillgamla 90-talister.”


  1. Johanna skriver:

    Det känns som att den där gränsen flyttas fram och tillbaka hela tiden! För 18 år sen när jag var 9 och gick i trean tyckte jag och alla mina klasskamrater att Hillevis mamma som var 40 år var lastgammal jämfört med våra mammor som var runt 30. Men herregud, Hillevis mamma var alltså 31 när hon fick henne, och idag är det typ genomsnittsåldern för förstföderskor i Stockholm 🙂

    Jag är 27 och jag bara väääägrar känna att jag är ”för sen”, jag är inte där än! Men det skulle inte förvåna mig det minsta om min nittiotalistbrorsa hinner före mig.

  2. Emma skriver:

    Jag håller med dig, jag vill heller inte bli vuxen i förtid. Men jag är 88a =). Men jag vill njuta av livet utan barn( för jag vet hur mycket jobb det är), vara singel och dejta mycket, vara i olika relationer, kunna gå ut festa när man vill,, träffa nya kompisar, jobba, kunna resa hur mycket som helst. Det finns massa saker jag vill göra innan jag gifter mig och skaffar barn..

    Håller med dig om att man ska vänta, för tänk alla saker du gjorde mellan du var 20-25, dom sakerna skulle du nog inte kunna gjort med familj och barn.. Ska njuta av ens singelliv..

  3. S skriver:

    Jag är 87:a och det stämmer bra in på mig iaf, är snart 27 men har ingen egen lya, pluggar, alla mina vänner är yngre än mig och jag skaffade just två marsvin…

  4. Elina skriver:

    Jag tror att om man skaffar barn tidigt och bli vuxen för tidigt, så ångrar man det sen när man är äldre. Visst klart man inte ångra sitt barn, för man älskar det, men ångrar att man fick barnet så tidigt. För du missar ditt unga liv, som man sedan inte får tillbaka. Man kommer ändå ha barn under en väldigt lång tid om man får barn vid 30 års ålder..

    • Anne skriver:

      Jag håller inte alls med! Fick första barnet vid 26, andra vid 28 och är gravid med 3:an nu (är 30). Jag brukar drömma: tänk om vi skaffade ett barn redan i 20-årsåldern, vilken rikedom! (även om vi såklart skulle missat en hel del resor då). Jag har pluggat delvis samtidigt, en 5,5-årig utbildning, så det funkar ju. Min kompis brukar säga: skaffar man barn tidigt får man ha dom i sitt liv så länge som möjligt, klok tanke tycker jag! Sen angående inlägget, jag vet inte om 23 år är ”vuxen i förtid”, man är ju ändå vuxen i den åldern tycker jag! =)

    • Flysan skriver:

      Jag tycker inte att jag har missat mitt unga liv, trots att jag fick mitt första barn vid 23. Jag har aldrig drömt om långa backpacker-resor, hade tröttnat på att festa, hittat en fantastisk relation. Jag hann med en massa saker innan jag valde att bilda familj… Kan inte komma på en enda sak som jag känner att jag gått miste om.

    • Annica skriver:

      Hm..jag tror jag skulle ångra mig mer av att bara få vara en del av mina barns (och förhoppningsvis barnbarns!) liv en kortare tid för att jag valt att bli förälder sent.. Har vänner med äldre föräldrar och usch vad hemskt det är att tänka hur tidigt (troligtvis runt fyrtio redan!) de eventuellt förlorar sina föräldrar, tillskillnad från hur länge deras föräldrar fått ha sina egna föräldrar (dvs mor/far-föräldrar) i sina liv..
      Inget är rätt eller fel men ångra sig kan man göra oavsett. Beror vän på hur och vad man prioriterar.

  5. K. skriver:

    Som tjej född 90, med en sambo född 81 och syster på 30+ så håller jag med! Jag är helt på det klara med att ha barn (bf på fredag) och gifta mig snart. Syrran ska få sitt första barn i år också och min kille hade aldrig varit redo för det här livet för 10 år sedan.

  6. Madeleine/bloggoskulden skriver:

    Hei! Nu tar du min bloggoskulden för andra gången, börjar komma in i detta tror jag men kunde inte hålla mig. Först tänkte jag att du var ute på djupt spår och att det är totala motsatsen till vad du skrev, men sen funderade jag lite och inser att det nog bara är jag som är svarta fåret. Vi är cirka 20 tjejer på mitt jobb och vi är två(!) som inte är i ett forhållande. Jag personligen skulle aldrig kunna ha barn nu, fyller 22 detta året. Det hade inte varit bra för mig men särkilt inte för barnet. Jag skulle vilja vara runt 30 när lyckan kommer och det blir ett plus på pinnen. Men överallt pladdras det om barn bland mina vänner och giftermål ligger bakom knutarna. Kanske är det så att vi gifter oss för tidigt och så många skiljsmässor händer, vad vet jag. Hur som haver-du har nog rätt! Även fast jag aldrig skulle kunna tänkt mig det så är jag så lycklig för mina vänners skull

  7. Jools skriver:

    Jag håller med. Jag är född -79 så är på gränsen mellan 70-talisterna som jag tycker är mer präglade av jantelag och att det var så mycket man inte kunde eller fick då. Världen var så liten när man inte hade Google, datorer och mobiler. Dagens unga kan göra allt (hehe, vilken tant jag är) och jag kan bli förbannad för så få tar vara på det och reser, pluggar osv utan gifter sig innan de är vuxna. Jag kan iof också bli avundsjuk på de yngre 80-talisterna som har en fuck you mentalitet som jag önskar jag hade mer av. Vi 70-talister är sämre på att ta för oss.
    Nu talar jag då bara om min sanning och verkligen. Alla håller säkert inte med.

  8. Linn skriver:

    Nja, Blondinbella är nog rätt ovanlig för att vara 90-talist. Jag tänker att det nog i själva verket blir svårare och svårare att ”bli vuxen” i traditionell mening med tanke på hur svårt det är att få bostad, fast jobb och hur kraven på utbildning bara ökar. Sen kanske många unga blir framgångsrika tidigt i branscher som vi lite äldre inte vågar oss på/förstår potentialen i (som Bella). Fast jag har ju storstadsglasögonen på, är kanske annorlunda på mindre orter.

  9. Ja jag håller med om din teori (är också 80-talist)

  10. Annie skriver:

    Älskar din sons lockiga hår! 🙂

  11. EllinorO skriver:

    Jag är 83a och mina vänner får barn runt 31-32 men jag tycker ändå att det är 70 talisterna som vägrar bli vuxna och att 90 talisterna är lillgamla så vi är nog mittemellan. Herregud det tog mig till jag blev 27 att komma på vad jag ville bli i mitt liv.

  12. Fyrtiotaggare skriver:

    Hehe, här kommer en 60-talist in då och VI hade nog ganska bråttom med att skaffa familj, åtminstone med att skaffa barn.. många singlar med barn i bekantskapskretsen var det….

  13. Hope skriver:

    Matheo är så himla söt i ”sina” Dr Martens!

  14. Jag håller nog med. Jag är 80talist och kan känna mig nästan lite skrämd av 90talisterna. Typ ”Hur kan de redan ha hunnit göra allt det där?” Jag jobbar med gymnasie-elever och de har mer på sitt CV än vad jag förmodligen kommer ha under hela mitt liv. Jag är rätt driven, men i jämförelse så känner jag mig rätt slapp.

  15. Therese skriver:

    Jag är född -79 och är fortfarande inte redo! Är inte säker på att jag nånsin kommer bli redo..

  16. Maja Hurtigh skriver:

    Hej Elaine 🙂 Tack för en superblogg! Här kommer min första post här. Jag är 92:a och har en fästman som är 84:a. Jag tror att eftersom det är så mycket dyrare att bo och leva i Sverige idag (framför allt i Stockholm) så har många redan som mål att försöka tillgodose sig en så stor förmögenhet som möjligt för att snabbt kunna ha råd med egen bostad. Samt eftersom vi HAR så många möjligheter idag att resa och utbilda oss till allt möjligt konstigt så önskar dom flesta sig (omedvetet) begränsningar som gör det lite lättare att välja i livet. Att drömma om hela stora världen utan att ha en fast punkt i världen blir en omöjlighet. Då vill alla plötsligt istället ha en fast och trygg punkt att förankra sin verklighet på. Dessutom så tror jag att långt många fler 90-talister har skilda föräldrar och drömmer om en egen, stabil familj som dom vill värna om efter bästa förmåga. Jag tror att även Disney-fieringen i samhället kan ha påverkat 90-talisterna till att ha en väldigt drömsk syn på kärlek och äktenskap… Se gärna de tre delarna av dokumentären om äktenskap som nyss gått på SVT Play! Den går igenom alla generationer fr.o.m. typ 1910-talet… Otroligt intressant, tyckte jag! Kram

  17. Annafia skriver:

    Agree! Men det är rätt skönt att ha andra i samma ålder som inte heller har partner, fast jobb, barn etc. och slippa den där pressen. ”Har hon inte träffat nån än?” – ”När ska DU ha barn då?” Samtidigt har jag ju jämnåriga som blev vuxna väldigt snabbt OCKSÅ, så känns som att många 80-talister är antingen eller 🙂

  18. Jag är född -90 och jag håller helt med din teori. Jag och min sambo kämpar på för fullt med att få ett plus på stickan. Vi fick dock precis reda på att pågrund av min tumör i hjärnan som jag tog bort i somras kommer det nog inte gå naturligt och egentligen måste man vänta tills man är 25 för att få hjälp. Dock var min läkare så snäll att han sa att vi struntar i det, vi försöker i höst istället. Så vi håller tummarna att 2014 blir året vi får ett plus! 🙂

    • Hmm skriver:

      Tufft (som i svårt) att ha gått igenom något så svårt som en tumör i hjärnan när man är så ung som du måste ha varit. Så glad jag blir att allt verkar ha gått bra för dig.

  19. Elina skriver:

    Jag känner mig inte redo och det har mycket med att göra att jag vill gå klart min utbildning, jag vill jobba ett par år, ha en karriär och få fast anställning, vill ha en stabil tillvaro innan barn kommer. Känner att mina framtida barn förtjänar det och att jag är i ett kärleksfullt och stabilt förhållande där min man är lika barn tokig som mig..

    Jag ser det som viktigt att att ha en stabil tillvaro, med stabil inkomst, boende, stabilt förhållande och där man både känner sig redo att skaffa barn, både mannen och kvinnan, och det tror jag att inte att man är om man är 20 år..

    • Elina (en annan) skriver:

      Jag tycker bara att det är bra att alla inte tänker som dig! Kul med att alla är olika och har olika syn på livet och ”när man är redo”. Det kan ju ingen annan veta, om ett par är redo eller ej bara för att de är unga. Vi är så olika alla människor och mognar olika fort. Är man ”för” ung, så är det dåligt, och börjar man bli ”till åren” så är ska man tänka på äggklockan. Tänk, att hur man än gör kommer alltid folk tycka och tänka kring ens val. När ska man skaffa barn för att omvärlden ska ”godkänna”? Vilken ålder är det?

      Själv är jag och min sambo unga, har stabil tillvaro, stabil inkomst, boende, så man behöver ju inte vara 35 för att ha ”allt det där”. Bara en tanke.

  20. K - 90-talist skriver:

    Tror att du kan ha en viss poäng med det där om 90-talisterna, även om du inte får det att låta så positivt. Lika bra att leva ett sex and the city liv som ett liv som lillgammal.
    Många i min generation har växt upp med skilda föräldrar, och jag tror att det har påverkat mer än vad man faktiskt tror. Jag saknade att ha den där tryggheten som barn/tonåring att mina föräldrar var tillsammans och att man inte behövde flytta varannan vecka, och jag skulle ju göra allt jag kan för att mina barn inte ska få det som jag hade det. Om att göra ”allt” innebär att ses som lillgammal av andra generationer så får det väl va så.

  21. Linda skriver:

    Jag är 91 och håller med till viss del, har syskon som är 80-talister och inte alls på samma ”nivå” som jag och samtidigt är jag inte där vid bilda-familj-och bosätta-mig-nivån. Det varierar ju så klart beroende på individ. Men samtidigt så tror jag att vi 90-talister är mer ”förberedda”.

  22. Malin skriver:

    Haha oj vad jag känner mig träffad 😉 Jag är född-92. Träffade min sambo när vi båda var 18, idag har vi varit förlovade i ett år och sambo i två. Om två veckor får vi vår lilla hundvalp och i februari flyttar vi till vårt hus!! Jag längtar efter barn, men pluggar tredje och sista året till fastighetsmäklare just nu så det får vänta något år. Men senast 2015 vill jag bli gravid! Vi var 12 st tjejer i min gymnasieklass, 4 har redan fått barn. Men av de fyra jag umgås mest med nu under högskoleutbildningen är ingen av dom redo för barn på många år. Det skulle vara spännande att veta vad det är som påverkat oss osv 🙂

  23. Emelie skriver:

    Är 87:a med sambo o en son på 2år och planerar för syskon inom en snar framtid… Att bilda familj tidigt i livet drömde jag om redan då jag var runt 20år.. För mig skulle det vara alldeles för sent att skaffa första barnet vid 30år… Många av mina klasskamrater o vänner har redan barn eller är gravida just nu..

  24. esterii skriver:

    Mysigt.. hade kunnat ge en slant för att vara en blomfluga där:) Men vad är väl en bal på slottet?..

  25. Tove skriver:

    Jag tror som dig Elaine! Jag är född -94, fyller alltså 20 i år, och kan känna att jag gärna skulle kunna tänka mig att ha barn om ungefär 3 år med min pojkvän (+att vi blir sambos nu i vår). Och det är fler från min hemstad som skaffar barn runt 21, 22 år, vilket egentligen inte känns så konstigt. Men 80-talisterna är definitivt senare enligt min mening där jag är uppväxt.

  26. Hanna skriver:

    Min egna teori är att 90-talisterna är ”skilsmässo-generationen”. Säkerligen hälften i min klass hade skilda föräldrar eller föräldrar som skiljde sig under vår uppväxt/skolgång. För mig och många av mina vänner har jag märkt samma mönster, vi drömmer om en kärnfamilj. Många av mina vänner har träffat sina partners i tidig ålder som dem lever ihop med nu och många av dem har redan barn eller väntar barn detta år Jag själv är född samma år som Bella. Jag läser på universitetet och blir klar med min kandidatexamen om exakt 1 år. Sedan vill jag skaffa barn. ❤ Jag lever med samma kille sedan snart 7 år tillbaka. Jag kan inte längta mer än vad jag redan gör, att få skaffa barn med min älskade fästman, få se vår familj bildas och våra barn växa upp. Få se min man bli gammal och grå med mig. ❤ livet! Tack för en underbar blogg Elaine. Älskar de olika teman du skriver om. Du är otroligt vettigt, färgstark och en fin förebild!

  27. R skriver:

    Tror det ligger mycket i din teori. Själv är jag 70-talist och har nyligen blivit mamma för första gången. När jag var ”ung” skulle man plugga, resa och förverkliga sig själv. Personligen är jag väldigt nöjd med att jag väntade med barn. Efter att ha pluggat, jobbat och gjort karriär, hängt med vänner, festat och rest under många år känner jag mig så otroligt redo för ett ”nytt” liv och jag känner inte att jag offrar någonting. Dessutom har jag det bra ekonomiskt och behöver inte fundera över materiella saker. Det enda negativa med att börja sent är väl att det kan bli svårt att hinna skaffa ett helt fotbollslag. 🙂

  28. Penny skriver:

    Haha, håller helt med! Jag blir 32 i sommar å känner mig som vilken 18 åring som helst 🙂 Kan va för att jag fick min dotter när jag va 22 (ej planerat). Å det verkar verkligen som att 90-talisterna (dem jag känner) flyttar ihop å får barn å hela köret., riktigt tidigt. Lev livet först, skriker jag till dem, lyssna på mig, jag vet! Men dem lyssnar inte……
    🙂

  29. Jag förstår resonemanget men blir ändå ledsen över generaliseringar! Har fått höra så många äldre klaga inom arvetslivet över att vi 80-talister skulle vara lata, bortskämda, egotrippade, fb-fanatiker. Typ. Att få försvara en hel generation just för att man klumpar ihop folk känns så fel. Klart att allt stämmer på vissa. Men så gör det kanske inte det på andra. Jag vet inte, jag bara gillar inte det faktum att man sätter folk i fack. Oavsett generation, ålder, etnicitet, klass eller liknande. Så även om vissa delar så klart stämmer tycker jag inte att man kan anta att det gör det på alla.

    • Evelina H skriver:

      Jojo generalisera mera! Jag älskar att generalisera 50-talisterna, för dom klagar på oss allra mest. Dom har ju till att börja med misslyckats med att uppfostra oss. Dom själva klagar ofta på deras uppväxt och försöker förklara för oss vad mycket vi har. För dem är pengar väldigt viktigt, och arbete självklart. Skulle det vara svårt att få jobb? Knappast, om du frågar 50-talisten. Se på dem, då halkade in på nåt bygge med att typ bära en planka och inom 10 år hade de arbetat upp till någon VD-post. 50-talisterna är de verkligt bortskämda i mina ögon. Barndomen var ofta idyllisk, föräldrarna ofta ganska närvarande, på arbetsmarknaden kunde vem som helst få vilket jobb som helst och pengar har de oftast haft i överflöd. Rest har de gjort över hela världen. Misslyckades gjorde de med den där självuppfyllelsen och egna lyckan, därför skilde det sig för att prioritera det egna välmåendet och ungarna har ju ändå alltid haft mat på bordet och hela rena kläder.
      Ah jag hatälskar 50-talisten, och generaliseringar 😉

  30. Sandra skriver:

    Jag är 90-talist och känner igen mig i det ”lillgamla”. Jag träffade min prins som 16 åring, snart har vi varit tillsammans i 5 år och det är honom jag vill spendera resten av livet med. Håller på med min högskoleutbildning och längtar samtidigt efter att den ska ta slut så att vi kan få barn. De flesta av mina vänner är också i stadiga relationer, ett par har gift sig och ett annat par planerar sitt bröllop.

  31. Lina skriver:

    Jag ar fodd 91 och har inte en enda van som ar forlovad, gift eller har barn… inte ens i narheten. Jag har bekanta som forlovat sig dock och vanner som bor med pojkvanner eller har gjort det (mig inkluderat). Varken jag eller nagra av mina vanner vaxte upp med skilda foraldrar intressant nog, sa kanske ligger det nagot i det dar!

    • Evelina H skriver:

      Dom med föräldrar som inte är skilda tycker inte att det där med skilsmässa kan vara så jobbigt. Då tycker man heller inte att det är så viktigt att skapa sin egen trygghet snabbt och man prioriterar och värderar heller inte familjelivet lika högt..

      • Annica skriver:

        Fast att skapa sin egen trygghet snabbt kan ju även innebära att man skapar den ”för snabbt” och den långsiktiga effekten är inte nödvändigtvis trygghet? Innan man hunnit träffa olika människor och upplevt livet lite? Det där är ju givetvis olika för alla! jag tänker bara att gifta sig runt typ 21 med killen/tjejen man blev kär i som 16-åring kanske inte är helt klockrent alla gånger heller, man saknar erfarenhet. /80-talist (inte skilsmässobarn) som har gift sig och skaffat barn vid 25 och oerhört nöjd med det 😉

  32. jenny :) skriver:

    Ohhh kära Elaine!!
    jag läser juriistprogrammet (har just nu en paus) men känner ändå att jag vill plugga något. Då kom jag att tänka på dig, och på att du läst något flummig som jag kan ha användning för i framtiden. Nämligen retorik i praktik osv..Så sagt och gjort, nu ska jag läsa just den kursen, allt tack vare diiiig 🙂 <3

    Tusen tack Elaine.. Uppdaterar dig om hur det går (även om det inte allt är min grej) 🙂 Du får det att låta så roligt, och givande såklart 🙂

    Ta hand om dig!! Sötnöt

  33. Hmm skriver:

    Och här kommer pessimisten. Förlåt på förhand.

    Men tyvärr så visar historien på att binda sig och skaffa barn tidigt på att vara ett recept för skilsmässa. Man har inte alltid hunnit hitta sig själv, få som gör inan 25, får barn lever genom dem och så en dag så tittar man på sin partner och undrar vem det är. Känner vi varandra?. Är det du eller jag som ändrat sig?

    Men är man medveten om dessa fällor och kommer ihåg att jobba på att hålla kärleken vid liv och ha ett liv tillsammans och inte två separat liv som lever parallellt med varandra och bara har barnen och städandet gemensamt så klara man sig långt.

    Heja dejt-kvällar och ha gemensamma fritidsintressen. Och varför inte tänka som Elaine parterapi i förebyggande syfte.

    *Jag håller tummarna för er*

    • Evelina H skriver:

      Nu blir jag ju jättenyfiken när du är född! 😉
      Den klassiska 80/90-talisten tänker inte skilja sig. Skitsamma om man inte känner varandra längre, särskilt inte när man har barn (fast 80-90-talisten hamnar inte där, den kämpar från start med att få allt att funka). Nejnej, man tänker inte ge sitt barn samma olycka som en själv fått när ens föräldrar skilde sig. Möjligtvis har de med föräldrar som fortfarande är tillsammans något mildare syn på skilsmässa. 😉

  34. Evelina H skriver:

    Jag är född -86 men har alltid varit lillgammal och strävat efter familj och stabilitet.. Har hört att det är vanligare med 80 och 90-talister att de vill göra tvärt emot sina föräldrar (som alla) och vad våra föräldrar gjort är att skilja sig, tröttna på traditioner, avskaffa t ex julen mm. Vi som växer upp nu vill inte göra våra föräldrars misstag och tycker ofta att familj, stabilitet, arbete mm är viktigt. Vi är också måna om att arbeta (fast vi har svårt att få jobb), vi är vana vid att inte få något serverat till oss utan slita för det själva och vi är vana med att saker bara blir sämre (skolan har skurits ner hela tiden vi gått i skola, arbetslösheten har varit hård och kraven skyhöga). Kanske gäller detta oss födda efter 85 typisch? 😉

  35. Jea skriver:

    Jag är 92:a och är sambo i en större stad sedan 1.5 år tillbaka och ska plugga på universitetet, och längtar redan efter större steg i livet som barn och förlovning (giftemål är jag dock inte redo för än).
    Jag var alltid tidigare än mina 80-talist-syskon med allt, de fick sin första cd-spelare när de var 10 och jag när jag var 7 för att ge ett litet exempel. Jag tror att vi var tidigare med allt. Nästan alla i min klass hade 1,2 eller 3 år långa förhållanden redan på högstadiet och jag började jobba när jag var 13. Jag tror inte det handlar om att vi ”missar att leva det galna livet”, vi har bara redan gjort det som betydligt yngre. Sen har jag inget driv att resa till typ Australien ett år och hitta mig själv, och att vara singel, festa och leva crazy tyckte jag det räckte med att göra något halvår.
    Det är sjukt många i min ålder som redan har barn, är gravida, är gifta, bor i hus och är förlovade.
    Egentligen tror jag väl inte att det handlar om att en viss ålder gör en redo för vissa saker, och jag tror inte att man måste ha upplevt vissa saker för att bli lycklig och fulländad, jag tror bara att alla funkar individuellt (men kanske samtidigt inspireras av andra) och så länge man mår bra och gör det man vill så är det ingen fara 🙂

  36. J. H. skriver:

    I min kultur är det mer vanligt att man gifter sig och skaffar barn ”tidigt”, eller ja, det som man här i Sverige tycker är tidigt – hos oss är det vanligt och inget konstigt. Jag kommer från ett annat europeiskt land och har upplevt att i hela syd- och östeuropa är det en standardgrej att bilda familj i 25-årsåldern eller t.om. tidigare. Har man inte gift sig till 27 så får man ofta pikar och frågor att oj, när ska du gifta dig, börjar bli lite sent nu.. Är man uppe i 30 och ogift så är man i princip körd =)

    Jag är 25, gift sedan tre år med mitt livs kärlek och har precis fött vårt första barn och jag kan säga att jag är nästan sist med barnet i min umgängeskrets. Alla jag känner (som inte är uppväxta med ren svensk kultur) är redan gifta och har barn och då är de inte mycket äldre eller yngre än mig. Känns som att babyboomen är smittsam också för när några få blivit gravida så är plötsligt alla andra också det efter ett tag. Men hos oss är det som sagt en helt vanlig grej att bilda familj i den här åldern och det har nog alltid varit det.

  37. Emilia skriver:

    Jag håller med till viss del. Men jag tror inte man kan dra sådana tydliga generaliseringar som att säga att 90-talisterna är lillgamla och 80-talisterna vill aldrig bli vuxna. Jag är född 88:a, och är alltså 25 år. Av mina gamla klasskompisar har kanske 50% barn nu, men av dessa 50% så är det ingen som har högre utbildning än gymnasiet. Jag tror att det hänger ihop med det också, om man vill satsa på karriär innan eller efter barnen. Men det kanske också hänger ihop med ens föräldrar, hur dem gjorde. Jag tror också att det är vanligare att skaffa barn tidigt om man bor i en mindre stad än om man bor i en större.
    Själv har jag inga barn än, jag har pluggat 5 år på högskolan, hunnit med att jobba och bo utomlands, rest och jobbar sedan två år tillbaka på en fast tjänst. Det är först nu jag ens börjar tänka i ”barn-banorna” men vill gärna vänta nått år till innan.

  38. Elin skriver:

    Det finns ju självklart de som både känner igen sig i det du skriver och de som inte alls tycker så. Det beror ju bara på var man själv är i livet. Jag själv är helt klart lillgammal och har nog varit det under hela mina ”vuxna” period (är född 90), medan folk i min omgivning tycker att jag fortfarande bara är barnet. Jag flyttade hemifrån när jag var 19 för att plugga till ingenjör i 3 år. Fick fast jobb på en kommun direkt efter examen och är numera yngst på arbetsplatsen, vilket alla gubbar är noga med att påpeka. ”Är du bara 90:a?!”.
    Min sambo är 88:a och lever gärna loppan utan barn och förlovning och det ena med det andra i några år till medan jag bara läääängtar efter den dagen han går med på barn (i år sker det i alla fall).
    Hus är också något som vi letar efter.
    Så när folk frågar hur gammal jag är blir jag nästan själv förvånad över att jag bara är 23, när jag egentligen känner mig som 27-28.

  39. S skriver:

    Intressant diskussion!

    Jag tänker lite som någon skrev tidigare, att min uppfattning är att många av mina vänner och jag själv snarare har svårare att bli vuxna… Inte för att man inte vill, men det är stor arbetslöshet och svårt at hitta bostad osv.

    Sen är det intressant att vuxenhet och definieras efter familjebildande/fast bostad, finns ju många vuxna som lever på andra sätt och ändå är vuxna…

  40. Lite tror jag du har rätt om 90-talister vs 80-talister, men å andra sidan är jag född -84, träffade min sambo som 18-åring, förlovade mig vid 19 och var mamma vid 27 år (hade då varit redo länge, men det gick inte så bra att bara ”skaffa” barnet).

    Men jag tror också att ens egna livsval mycket påverkas av ens föräldrar. Antingen gör man nästan exakt samma val själv, eller så gör man precis tvärtom 😉 (Min mamma var singel tills hon var ca 26, gifte sig strax före 30 och fick sina barn på andra sidan 30-strecket).

  41. Babbsan skriver:

    Jag är 90-talist. Och visst håller jag med damerna ovan fullständigt!
    Det ligger något i det att vi växte upp som sladdisar hit och dit med skilda föräldrar. Något annat jag tänker mycket kring är om vi som har skilda föräldrar växt upp med dålig självkänsla? Generaliserande och stor sidekick här men om någon har något svar på det så skriv gärna.

    Jag märker att 90- talister är brådmogna på ett helt annat sätt än 80-talisterna. 80-talisterna var liksom de som pressade fram gränserna, tog enorm frihet och än idag har ju många av dem inte stadgat sig. Även ifall många av mina vänner inte lever i stabila relationer eller har barn så tycker jag att min generation är mycket mera seriösa och ansvarsfulla. Vi är tidiga med mycket. Jag är dock inte särskilt tidig och har inte allting på det torra men har alltid varit lillgammal och många tror jag är 10+ än min riktiga ålder.

    • Hanna skriver:

      Jag har skilda föräldrar och tre syskon, varav en ”hel”bror och två ”halvsyskon”. Jag känner igen mig i din generalisering och spaning angående om skilsmässobarn kan ha växt upp med sämre självkänsla. Jag känner i alla fall igen mig i det! Prestationsångest och dålig självkänsla känner jag av…

  42. Sanna skriver:

    Jag är 91:a och vissa andra 90-talister skrämmer livet ur mig. Jag tror att det kan ha mycket att göra med vad man kommer ifrån, jag kommer från en liten stad och bland dem som valt att stanna där (en klar minoritet) så fick ett par barn redan när de var 19-20, medan andra inte är i närheten av fast jobb eller bostad. Tror det inte går att generalisera detta direkt, möjligtvis att 90-talister har bråttom, men mot helt olika saker, lika många har ju som mål att komma ut i världen. Själv hade jag bråttom att börja plugga och flytta hemifrån, skapa mitt eget liv, men vet inte om jag någonsin är redo att skaffa barn.

  43. Sandra skriver:

    Haha! Jag tror verkligen du har en poäng med att vi 90-talister är lite lillgamla. Jag är 91:a och både sambo, husägare och matte till två katter – och snart flyttar förhoppningsvis en bebis in i min mage. Vet också väldigt många andra 90-talister som redan är mammor, så ja, jag tror att det är lite trendigt att bilda familj tidigt. Däremot har jag också enormt många vänner som snarare bara är ute och reser jorden runt och inte ens har en tanke på att flytta hemifrån, så säkert så finns det stora skillnader även inom vår generation.

  44. Linn skriver:

    Hej Elaine!
    Själv är jag född 83 och har alltid drömt om familj och barn. Hade pluggat, festat och backpackat klart när jag var 26 och har velat ha barn sedan dess. Dock en liten miss i beräkningen, idioten till sambo kommer plötsligt på att han inte vill ha barn, typ aldrig! Han visste mkt väl om att jag drömde om ett familjeliv, men för att citera honom, ”hoppades han att barn aldrig skulle komma på tal” Vi separerade såklart. Idag står jag, snart 31 år gammal utan barn och med ett väldigt nytt förhållande (det första sedan idioten till sambo) och är skiträdd och skitstressad! Vad händer nu? Det kanske tar jättelångtid innan vi blir gravida. Mina äggstockar gråter och livmodern och jag är redo. Men stackars kille (35 år) som jag inom ett par månader kommer att börja bearbeta ang barn. Men jag känner att klockan tickar och nu får jag tänka lite egoistiskt. Jag kanske är helt skruvad? Men ni med barnlängtan förstår nog vad jag menar. Ngn som har ngt bra tips på hur man pratar med sin partner om detta såhär tidigt i relationen, för att få med honom på tåget?

    • Hanna skriver:

      Det bästa du kan göra både mot dig själv och han, är att ta tjuren vid hornen och fråga om han kan se sig själv med barn (med dig såklart)

      Sen så finns det 3 alternativ.
      Om inte, nä. Då är han inte något att ha.
      Om ja, men kanske inte just nu. Så får du lugna dina nerver. Andas, och släppa stressen. Samt fråga om ”inte just nu” är om 6 månader eller 3 år. Typisk viktig detalj.
      Om ja, helst nyss. Så andas, känn ingen stress att bli gravid dagen efter och bara go for it!

      Lycka till!

  45. Malin skriver:

    Varför ska allting alltid jämföras och varför ska det ena utesluta det andra?
    Alla människor är olika, vi är uppvuxna på olika sett, vi beter oss olika, vi utbildar oss olika, vi tjänar olika, vi proriterar olika MEN svaret på hela den här karusellen tror jag är ”kombinera”.

    Hur lätt hade/har du för att kombinera de saker du vill/ville göra i livet, så som att hitta dig själv, drömyrket, inkomst, resa, kärleken, barn, utbildning, ett hem?

    Jag kan faktiskt med handen på hjärtat säga att jag är bra på att kombinera dessa saker för vad jag vill göra med mitt liv. Men alla har olika drömmar och man kan inte dömma andra för att man själv tycker att det är fel, för att man själv inte upplevt sig hunnit finna sig själv vid den tidpunkten den människan är i.

    Många vill väl när dem skriver att ”jag hade minsann inte hittat mig själv vid den tiden och mitt tips är att vänta, en dag tittar du upp och vet inte vem du är gift med”

    Med all respekt till dem men alla är vi olika, det är en ny tid och framtiden ändras, vad får dina tips att ändra den personens känslor? Istället för välmening kan jag ibland tycka allt låter lite ”jag vet minsann bättre än dig för jag är 10 år äldre”

    Avslutningsvis tycker jag alla ska leva deras liv fullt ut och leva deras drömmar oavsett om det är att skaffa barn tidigt med den man älskar eller resa till man är 30 för att hitta sig själv och sen välja att skaffa barn.

Lämna en kommentar