Min fantastiska mamma


20131130-203140.jpg

Jag tittar i mammas gamla fotoalbum från 70- och 80-talet. Det är något helt annat att se dem nu för vi är i exakt samma ålder. Nu kan man jämföra lite grann. Hur var hon? Vad bar hon för kläder och hur såg livssituationen ut? Min mamma och jag är väldigt lika. Sociala varelser som älskar att hänga med familj och vänner. Vi har aldrig varit några tofflor för männen. Om någon var svartsjuk så var mamma inte sen att lämna den mannen. Hon har alltid varit stark. ”För stark” kanske min pappa hade sagt. Men en kvinna kan aldrig vara för stark. Jag fastnade vid det här kortet, stirrade på det länge.

20131130-203741.jpg
Mamma är 32 år. Exakt lika gammal som jag är idag. Jag var 1.5år då, precis som Matheo är nu. Hon ser inte lycklig ut. Det var ett halvår innan hon och pappa separerade. Hon var för stark för honom, min supermamma. Så stark att hon uppfostrade en superdotter alldeles ensam. Jag kommer alltid att älska henne för det. För att hon lämnade min pappa, var en supermamma åt mig och berättade hur kärleken skulle vara trots att hon själv inte träffat en, än. 🙂 Och här har ni mig, krulltottas. Hur gammal jag var vet jag inte.

20131130-204148.jpg

Har ni starka föräldrar och har det präglat er mycket tror ni? Jag tror att det är tack vare att mamma lämnade min pappa som jag hade chansen att skapa en egen bild av äkta kärlek. Jag tror att de som växer upp och ser sina föräldrar i en kall relation där man aldrig hör dem säga att de älskar varandra, kramas eller visar kärlek. De får nog en skev bild av kärlek.

Bloggvännerna har ordet

28 svar till “Min fantastiska mamma”


  1. Emma - trettondeiandra skriver:

    Är det inte i december -81 då? Eller betyder siffrorna högst upp någonting annat? 🙂
    Säger som på instagram: vilka armmuskler hon har din mamma! Stark på flera sätt 🙂
    Hoppas att du har en fin lördagkväll. Jag har jobbat hela dagen och nu sitter jag och njuter av ett glas vin framför en dålig deckare på tv.

  2. Maria skriver:

    Mini Matheo, vad lika ni är som små<3

  3. Ida skriver:

    Håller helt med. Jag har helt fantastiska föräldrar. De har hållit ihop i snart 43 år och går fortfarande och saknar varandra när deras jobbscheman inte riktigt matchar. De är trygga människor, såna som tar hand om, bryr sig och kanske ville kramas hejdå i skolan framför kompisarna när man var på tok för cool för det, och jag ser så mycket av dem i mig själv. Kanske har jag till och med satt ribban en aning för högt när det gäller bilden av kärlek? Jag menar, att sakna någon efter att ha setts i princip varenda dag i över 40 år? Hur tävlar man mot det? Idag är jag 21 år, lever i en helt annan tid än de gjorde när de var 21 men jag tror styrka och trygghet i sig själv alltid kommer vara framgångsrecept.

  4. Maria skriver:

    Skitsnygg mamma! Wow… så cool och så snygg och sexig hon var! 🙂

  5. Hade en missbrukande far, som mamma till slut lämnade. Jag fick sköta mig själv ganska mycket men hon fanns alltid där på ett eller annat sätt. Mamma. Jag lärde mig genom att se på henne, kämpa för det du vill ha, ingenting kommer gratis även om man har rätt att drömma och det är inte alls en svaghet att be om hjälp när livet knölar till sig för mycket. Mina förebilder i kärleken fann jag i mormor och morfar och moster och morbror. Ömsesidig respekt och varm omtanke.

  6. Karriärkvinna skriver:

    Vad fint du skriver om din mamma och vad bra att du ser alla möjligheter hon har skapat åt dig. Sedan har du gjort ett riktigt bra jobb med att ta till vara på dem och föra dem vidare. Grymt! 🙂

  7. esterii skriver:

    Åhh så fint..Vi är 9 syskon och haft så goda föräldrar. Älskade starka pappa gick bort i höstas, livets tråd förändras när generationerna försvinner.. kram

  8. Johanna skriver:

    Min pappa har alltid varit snäll, men han förändrades när han blev psykiskt sjuk. Från att vara social och skämtsam, är han idag som en tyst gammal man. Det smärtar att se.

    Mamma försöker, hon är en supermamma, men hon skulle behöva jobba på självkönslan.

    De har en finare relation nu när de separerat. Sjukdomen blev föe jobbig att leva med, men de finns där för varandra och det är fint

  9. Emma 19 år skriver:

    Jag har trygga föräldrar som alltid visat kärlek till varandra och till mig och mitt syskon. Dem har sagt ”vi älskar dig” en enda gång till mig. Det låter kanske lite, men jag har under hela mitt liv, varje dag, år efter år, känt mig så älskad att orden inte behövts. Det är trygghet och kärlek och det tackar jag mina föräldrar för <3

  10. AlexandraL skriver:

    jag har starka föräldrar. Båda två. Min pappa är fantastisk på alla sätt en förälder kan. han var den som var föräldraledig med mig som bebis. Han är varm, omtänksam och vinner priser minst en gång om året för hans pedagogik. Min pappa är en av dom bästa människorna jag träffat.
    Min mamma bar dubbia examen, hon är klok, smart, kvick i tanken och en sanslöst fantastisk människa på alla sätt och vis. Jag är stolt över mina föräldrar varje dag. lycklig för att jag fick vara deras dotter.
    Dom kysser varandra dagligen, har berättat för varandra, mig och min bror hur viktigt det är med kärlek. ”stört av allt är kärleken” är min pappas ledord.
    Deras förhalade har inte varit friktionsfritt, dom har gått i parterapi och via det visat oss att man måste jobba på förhållandet ibland.
    Kärlek. Förtroende. Närhet. Klokhet. Samtal.
    Föräldrar betyder allt.

  11. S skriver:

    Vad fint att du haft en sån mamma! Föräldrar betyder så mycket för hur vi blir som människor.

    Min mamma är en underbar människa, fantastiskt snäll och osjälvisk. Tyvärr har hon alltid haft ett dåligt självförtroende och mycket svårt att stå upp för sig själv. Hon lever fortfarande i ett destruktivt förhållande med min pappa (som psykiskt misshandlat henne, mig och mitt syskon så länge jag kan minnas). Han hotar att ta livet av sig om hon lämnar honom (han har redan gjort två självmordsförsök så han är fullt kapabel till det…) Jag mår så dåligt när jag tänker på min mamma och vad hon går igenom. Inga vänner har hon heller, och min pappa förbjuder henne att umgås med min faster, som innan varit ett stöd. Jag och min bror har berättat för henne så många gånger att vi är på hennes sida, vi kommer att strida för henne om hon vill lämna pappa. Men hon vågar ändå inte. Och beslutet måste ju ändå vara hennes. Det är så svårt.

    • Olivia skriver:

      Usch ja jag känner igen mig… Min mamma är otroligt fin, ställer alltid upp för mig och min syster och bryr sig verkligen om oss. Men pappa, han har misshandlat mig, min syster och mamma psykiskt under hela min uppväxt. Jag fick även höra nyligen att han hade gett min syster en fet käftsmäll när hon var yngre… Så jag skulle inte bli förvånad om det kräket har slagit min mamma också. Jag har en relation med honom idag men det är endast för att mamma är gift med honom. Jag bryr mig ärligt talat inte om människan, han har gjort mig för illa för att förtjäna min respekt eller kärlek för den delen… kram!

      • S skriver:

        Åh fy, det är så sorgligt att höra att detta händer i fler familjer. Min pappa har aldrig, såvitt jag vet, misshandlat någon fysiskt, men det psykiska har verkligen varit tungt. Så mycket känslomässig utpressning, manipulationer, hemska elaka ord och rent narcissistiskt beteende, samtidigt som han gör sig själv till jordens största offer som det är så jättesynd om. Allt handlar om honom, ingen annan existerar.

        Jag är som du, har bara en relation med honom på grund av mamma. Om jag skulle bli arg, försvara mig mot honom eller bryta kontakten med honom är det mamma som får ta smällen, så jag får sätta på min bästa mask och spela teater varje gång vi träffas. Låta honom kränka mig och bara svälja. Samtidigt, Om jag skulle bryta kontakten hade det ändå känts i hjärtat, för hur mycket jag än ogillar honom så finns drömmen om att han ska förändra sig alltid där.

        • Olivia skriver:

          Mmm jag känner igen mig i precis allt du säger. Det är verkligen otroligt svårt att komma ifrån när det bara är den ena föräldern som är problemet. Utifrån det jag känner nu och har känt en längre tid kan jag säga att om inte mamma fanns med i bilden skulle jag inte vilja ha något alls att göra med min pappa. Allt som han har gjort mot mig och allt som han har sagt är oförlåterligt…

  12. Karin skriver:

    Min mamma är den vackraste person på alla sätt och vis, utan henne hade jag inte varit där jag är idag. Den gång man själv förhoppningsvis får barn, vill jag vara som henne för dom, vilket ibland känns svårt för hon är verkligen en super power kvinna! <3

  13. J skriver:

    Min mamma är oerhört stark o lämnade min brasse-pappa när jag var 1. Han är visserligen bra på sitt sätt, men utan att gå in på några detaljer så var han varken någon bra pappa eller man. Numer bor han i södra Brasilien o har visat sig vara en väldigt bra morfar:) Dock är jag glad att vi har ett geografiskt avstånd o bara träffas ca 2 v/ år när vi hälsar på. Till mamma däremot-där får det inte finnas några avstånd!

  14. Amanda skriver:

    Min mamma är en riktig supermamma. Och jag hoppas att min dotter kommer se mig som sin supermamma när hon blir lite äldre.

    Jag har under alla år trott att jag haft två superföräldrar, men nu har jag fått reda på sanningen. Det var bara mamma. Hon gjorde allt för oss, då tyckte jag bara hon var mamma, kanske till och med ett litet monster ibland, och min pappa var hjälten. Nu har jag fått reda på hur det egentligen låg till, och ja, mamma är och har alltid varit en supermamma. Pappa då? Han kom in, spelade hjälte på mammas bekostnad när han i själva verket inte gjorde ett skvatt. Och åkte han och hämta oss barn någonstans, mitt inatten när vi hade gjort bort oss på fyllan, då var han världens bästa. Vad jag fått reda på nu var att mamma fick betala bensinen, eller så struntade han i att betala underhåll de gånger han gjorde något för oss. Han kunde gå hem till oss och ta alla mammas pengar. Listan håller på. Men han fick oss att tro att han var vår hjälte och att mamma var elak. Nu vet jag, mamma är världens bästa, och mitt samvete äter upp mig när jag tänker på allt dumt jag gjorde mot henne när jag var i tonåren. Min mamma har gjort mig stark, hon har kämpat för mig som ingen mamma ska behöva kämpa för sitt barn. Jag hoppas att min dotter ser på mig, som jag ser på min mamma nu.

  15. rebecca skriver:

    Jag växte upp med en mamma som var alkoholist och en pappa som stack. när jag var 5 valde min mamma själv att kontakta myndigheterna och lämna ifrån mig och min bror eftersom hon insåg att hon aldrig kunde ge oss det vi behövde. säg vad man vill om människor som ger ifrån sig sina barn- men jag är sjukt tacksam för att det blev så. vart hade jag och min bror varit idag om hon inte tagit steget? Idag har vi bra kontakt och hon är torrlagt och har fått sig ett liv- kanske inte det livet hon ville ha från början med man hus och barn men hon vet att hon gjorde vad hon kunde för att vi skulle få det.

  16. Holland Laura skriver:

    Pratade just om det här inlägg med min make. Jag försökte projektera det på min familj men blev lite förvirrat 🙂 Sen sa min klocka man att det fina är att barn kan växa upp i den mest kalla familjer och ändå blir starka kärleksfulla varma personer. En sak har inte att göra med den andra tycker han. Väldig interesting tycker jag att fundera på. Tack!

  17. Babbsan skriver:

    Dilza verkar vara en fantastisk kvinna! Jag har svårt och acceptera det min pappa valt och göra men för varje dag förstår jag mer och om du Elaine har gjort det kan även jag också göra det. Vad vore man utan dessa starka kvinnor i världen? Jag hoppas en dag att Dilza även möter en man och den stora kärleken. Störst av allt är ju trots allt kärleken.

  18. Maria skriver:

    Vad fint =) Jag ser dock inte att en som växer upp med föräldrar som inte älskar varandra behöver få en skev bild av kärlek. Mina föräldrar levde (tyvärr) tillsammans mina första nio år, de borde ha skiljt sig 4-5 år tidigare som min mamma brukar säga. Men genom att ha sett dem har jag förstått hur man Inte borde ha det, och jag har fått självrespekt nog, mycket genom min fina mamma, att se till så att det inte blev så. Jag och min make träffades när vi var 17 år och delar den mest varma, respektfulla och sunda kärlek. Trygghet och stabilitet är så enormt viktigt för mig, vi har pratat mycket om det, och vi ser till att vi aldrig ramlar över något åt deras håll.

  19. kicki skriver:

    Jag hade en verkligt stark pappa, som gav mig trygghet och självkänsla. Han trodde alltid på mig och stöttade mig tillika. Till honom kunde jag gå och få hjälp. Mamma var den som ställde upp med praktiska saker, alltid fanns till hands och var spindeln i nätet. Hon skötte mina barn när jag började jobba direkt efter mammaledigheten. Båda är döda nu. Ett stort tack till mina goda föräldrar!

  20. Sabina skriver:

    Vad fin din mamma är och vad ni är lika varandra 🙂

  21. Esther Victoria skriver:

    Vilket himla fint inlägg! Jag har blivit helt superförälskad i din blogg på senaste, du ligger sist på min dagliga lista över bloggare jag går igenom, bara för att jag ska kunna få avsluta mitt läsande på topp!

    Jag måste också säga att jag faktiskt flera gånger reflekterat över hur ung du ser ut. Även om jag väl insett att du antagligen inte är 23 år gammal så ser du ut vara ungefär där. Konstigt hur det kan vara ibland.

    Hoppas din mamma har det bra idag. Jag förlorade min mamma för snart nio månader sedan och saknar henne varje dag<3 Ta hand om er!

  22. Charlotte skriver:

    Hade också en tragisk barndom, missbruk och misshandel inom familjen. Mina föräldrar var aldrig kärleksfulla mot varandra, när de skulle skilja sig när jag var 16 var det första gången jag såg dem kramas. Att jag inte fungerade i en relation hade att göra med det trauma jag bar med mig, men jag visste vad kärlek var och hur det SKULLE vara i en relation. Så det påverkade inte mig att de inte älskade varandra, för jag hade en annan bild i mitt huvud av hur det skulle bli för mig. Och mycket riktigt, jag lever i en relation idag och vi visar varandra kärlek och lever på ett väldigt sunt sätt!

  23. AnnaViktoria skriver:

    Jag tror att vi som växt upp i en ”kall” familj – där kramar och pussar, ”jag älskar dig” och en känsla av närhet var det mest ovanliga som fanns, i många fall får en väldigt o-skev bild av kärlek. Jag tycker fortfarande det är konstigt med familjer som ”ska hålla på och kramas hela tiden”, jag har svårt att förstå de där som vill hänga med sin familj för att de faktiskt trivs med varandra då jag knappt gillar min alls, men jag är – och har alltid varit, väldigt på det klara med vad kärlek är för mig och har i hela mitt vuxna liv sagt att ”kärlek är min religion”.
    Att jag sett mina föräldrar (som snart firar 50 år tillsammans) kramas max 5 gånger och inte någonsin sett dem ge varandra en enda puss eller kyss vad jag kan komma ihåg har inte gjort min bild av kärlek skev – det har istället lärt mig hur jag vill att mina relationer ska vara, och hur jag absolut INTE vill att de ska vara.

Lämna en kommentar