Ett tröstätande kakmonster


20131126-165715.jpg

Igår innan träningen så satt jag hemma och grät en stund vid köksbordet. Framför mig låg ett gäng pepparkakor så jag åt dem en efter en i hopp om att de skulle ge min tröst. 20 pepparkakor senare så hade jag facit, de var ingen tröst. Kanske hade frukt hjälpt mig bättre? Knappast.

20131126-165919.jpg
Men så klurade jag vidare på det här med att ge mat en känslomässig inverkan – tröstätande. Det kan inte vara bra. Jag brukar rensa skallen med att träna, men så är det säkert många som gör som jag gjorde igår. Hur botar man en så sak? Inte för att jag ligger i riskzonen, men för att det säker är många som tröstäter och vill hitta en väg ut?

Bloggvännerna har ordet

37 svar till “Ett tröstätande kakmonster”


  1. Emma skriver:

    Usch ja… Jag har alltid tröstätit. Det har aldrig riktigt varit något problem men jag misstänker att det är det som är boven i mina 5 kg upp på sista tiden 🙁

  2. Anny skriver:

    Ja, det är himla knepigt det där. Jag ”tröstäter” när jag är stressad. Tror att jag undermedvetet försöker ”sockerchocka” mig till att prestera bättre. Vad som egentligen händer är ju dock bara att man på sikt blir trött och slö. Det vore ju såklart bättre att träna och få energi på så vis, men stressen gör en trött och då man har mycket att göra lurar man sig till att man ”inte har tid” att träna. Väldigt dumt, men alla är vi mänskliga och felar ibland.

    • Anny skriver:

      Och med ”man” menar jag såklart jag:P

    • Sofia skriver:

      Jag tröstäter och jag tränar, jag hatar det första och älskar det sista. Men kombinationen är på ett sätt inte den bästa. Jag mår ju psykiskt dåligt det är ju därför jag tröstäter (pappa gick bort i somras) men istället för att bara nöja mig med träningen och njuta av det jag älskar så ”lurar” jag mig själv att jag behöver energin innan och efter så det är ”ok” att tröstäta, en massa.. Ond f*cking cirkel!

  3. Cate skriver:

    Jag tröstäter rätt mycket. Jag har ett rätt dåligt förhållande till mat på det viset. En gång såg jag en dokumentär om amerikanska ungdomar som led av fetma och en tjej sa något som träffade mitt i prick.

    ”I’m just so lonely and when I eat, it’s like I get an inside hug.”

    Precis så är det för mig. Maten tröstar och lugnar på ett nästan läskigt sätt. Jag önskar att det inte var så, men så är det för mig. Det går i perioder förstås, mår jag bra tröstäter jag inte, men är jag ledsen är det lätt att det blir en negativ spiral av det för att jag mår dåligt över att jag äter så.

    vet inte riktigt vad man ska göra åt det heller..

    • Emma skriver:

      Precis så är det för mig också!
      Och jag förväntar mig att bli lugn av maten och blir jag inte det så går jag vidare och tar ett glas vin eller två på kvällen när jag är som mest ensam. Jag kan till och med känna mig ensam i mitt förhållande (vi bor ihop) eftersom vi inte kan prata om mitt jobb och så… Dels tystnadsplikt men mest att han ändå inte förstår så då måste jag förklara massor och det är ju inte det man vill när man vill prata av sig, så då dricker jag vin istället så det ”blir tyst i huvudet”

  4. Elsa skriver:

    Själv tenderar jag att tränga bort mina sorger genom alldeles för mycket träning. Det kan gå åt det håller också… För mig har det resulterat i en pajad vad samt trytande energi i vardagslivet. Utan energi fungerar inte tankarna, vilket resulterar i ännu mer träning, vilket leder till ännu mindre energi i vardagslivet. Ja ni hör, en ond cirkel. Tack och lov har jag insett det nu!

  5. sandra skriver:

    hej Elaine!

    vill först tacka för en väldigt inspirerande blogg, du är min tidning om morgnarna! läser alltid ditt senaste inlägg innan jag beger mig till jobbet. saknar din mål-måndagar! du borde börja med det igen!

    jag tröståt alltid med onyttigt förr. stoppade i mig choklad, kakor, glass å sånt där onyttigt gott. en nära vän till mig satte upp ett vad från den 1 augusti och två månader framåt som sa att vi inte fick äta socker; läsk, kakor, godis osv. var skitsvårt första veckorna men nu har det ju blivit en vana! är jag sötsugen eller vill tröstäta, för det gör jag fortfarande, så brukar det bli att jag gör en smoothie eller gör min egen juice (gärna mango, passionfrukt, ananas, banan, apelsin) , smakar extra bra när man gör det själv.

    sen att försöka ”förvandla” den negativa energin till något positivt, kan vara jäkligt svårt ibland. jag brukar trycka in lurarna i öronen å köra spotify på maxvolym med endast peppande musik å dansmusik. dansa loss i vardagsrummet eller sjunga högt i några minuter. efter det känner jag mig alltid på bättre humör och orkar ta tag i det tråkiga som gjorde att min energi sjönk i botten. å nu när solen inte visar sig så mycket, så tar jag faktiskt sånna där D-droppar (som Matheo säkert får på tesked) en gång om dagen. förhöjer energinivån i kroppen nu om vinterhalvåret.

    må gott Elaine och ta hand om dig!

  6. Eveliina skriver:

    Geneen Roth har skrivit flera böcker på ämnet, själv har jag bara läst Breaking free from emotional eating och tyckte den var givande. Väldigt amerikansk till upplägget men med bra, handfasta råd, övningar och tips på hur man kan arbeta bort tröstätande. Ett tips!

  7. Pepparkakor är knark. Man kan inte bara ta en. Har hamnat i pepparkakskoma fler gånger än jag kan räkna.

  8. K. skriver:

    Jag är en riktig tröstätare. Problemet är väl att jag inte får ångest utav det som man borde, utan jag tycker mina pepparkakor, wienerbröd och daimglass bara är sjukt mysiga. Vågen säger ju ifrån, och har gjort det för länge sedan, men jag tycker inte den är så viktig. Min mamma har ätstörningar så jag tror det är min typ av revolt. Hoppas dock jag kan sluta nu när jag får barn, för jag vill inte att dom ska ärva beteendet från mig. Finns ju så mycket annat som kan göra en lycklig!

    • Evelina H skriver:

      Jag är precis likadan! Jag får inte ens särskilt mycket ångest utan tröstätandet har därför en riktig effekt. Jag tröstäter när jag är ledsen men sedan firar jag en hel där när jag mår bra på precis samma sätt. Och till det andra då: jag bryr mig heller inte så mycket om vågen. Jag gör det i perioder, och då slutar jag. Men sen kan det gå perioder då jag inte tycker att det är intressant allt vad vågen säger. Jag kan till&med tycka synd om dem som är besatta av siffror på vågen, så pass att de inte kan njuta av fantastiska bakverk mm.
      Jag vill heller inte föra vidare detta till mina barn. Främst detta med ”känsloätande”. Jag belönar därför aldrig min son med ätbara saker. Jag går också i terapi kring detta men det verkar vara svårt att bearbeta eftersom jag i perioder inte besväras av det.. Skumt.

  9. esterii skriver:

    Om man inte måste tröstäta dagligen:=)så är det väl okey med lite pepparkakor och annat gott. Man lever ju bara en gång. Däremot började jag hetsäta en period i mitt liv och där måste man vara vaksam innan det går överstyr och jag plötsligt fick erkänna att oj oj hur blev det så här.. Nu varit fri snart ett år.. Kram och lite mer kakor åt alla åtminstone ibland:).Kram

  10. A skriver:

    Ibland känns mitt tröstätande som en destruktivitet på något sätt. Jag vet att jag inte kommer må bättre av det men på något sätt är jag redan på en dålig plats (antagligen av något jag själv inbillas ha orsakat) så då kan jag liksom inte vara sämre.. ungefär. Som att gå ut med för lite kläder och frysa som fan men ta av sig ”för man fryser ju redan”. Haha, hoppas du förstår vad jag menar.

    • jhs skriver:

      Precis så gör jag också… Tröstäter för att jag inte är värd något annat. Har alltid ångest innan och efter men när jag äter känner jag F U!

  11. A skriver:

    Sedan har jag även någon slags tradition/invand vana att varje gång mamma kommer hem med en burk pepparkakor ska jag trycka i mig så många jag kan inom så lite tid som möjligt. Det måste vara något med den där burken, utformning eller marknadsföring som gör det oerhört svårt att inte äta alldeles för många.

  12. Vilken bra fråga Elaine!
    Det börjar tidigt det där med att tröstätande, eller tröstmatande. Tänk bara på föräldrarna som försöker distrahera sitt ledsna, frustrerade barn genom kakor och godis. Inte konstigt att barnet senare som vuxna försöker trösta sig själv genom ”äta bort” sig från svåra känslor. Vi lär oss tidigt. Det är bättre att fråga sig själv: ”vad behöver jag egentligen just nu? Vad är det jag försöker kompensera genom att stoppa i mig det här?” Det är på ryggmärgsreflex – nivå så det är inte så enkelt i början.

    • Elisabet-ensam mamma söker jobb inom design skriver:

      Sån himla bra kommentar, så klart det är så. Har inte ens tänkt på det innan.

      • Evelina H skriver:

        Precis därför jag noggrant belönar min son med annat än ätbart. Mat är mat liskom, försöker göra det så avdramatiserat och ospeciellt som möjligt..

  13. Linda skriver:

    Jag äter, äter och äter allra mest när jag är trött! Borde bara gå och lägga mig tidigt istället 😛

  14. Louise EB skriver:

    Hej Elaine
    Detta är sagt i välmening och jag hoppas inte att jag trampar på några tår men hur mår du egentligen? Baserat på vad du skriver, vilket ju går lätt att feltolka, låter du ledsen, stressad och utkörd. Finns det någon som lyfter en jesustoking när hon behöver det, utöver din familj naturligtvis? Nu när det är mörkt och bacillfest på dagis är det lätt att mammor och pappor går lite vilse i hur de själva mår och du som verkar ha ett högt tempo, förväntningar på prestation och kanskehöga krav på dig själv. Det är inte alltid lätt att se hur man mår men du har ju det på pränt.
    Ta hand om dig, jag tycker du verkar vara en varm mamma, fru och kvinna

  15. Jag skrev min C-uppsats om emotionellt ätande. Den får ju inte riktigt plats här i kommentarsfältet men jag kan berätta om några delar ur den.

    Först och främst, det ÄR lugnande att äta (allt som triggar belöningssystemet går att missbruka oavsett om det är mat, sex, shopping, spelande, droger, alkohol eller något annat). Haken är förstås att det inte funkar på sikt utan bara ger jättekort lindring och därefter mer ångest. Studier har visat att den humörboostande effekten av choklad bara håller i sig under några minuter, och bara om du tycker att chokladen är god.

    Personer utan insikt i den här problematiken tror ofta att det bara handlar om övervikt och säger ofta saker som ”Det är enkelt, ät mindre och spring mer bara” om personen i fråga blivit överviktig av sitt emotionella ätande. Men de negativa känslorna finns inte med i den ekvationen och emotionellt ätande är ett stort problem även för den som är normalviktig. Det handlar ju egentligen inte om vikt utan om att kunna hantera sina känslor.

    För att bryta beteendet behöver man sakta men säkert skapa nya och bättre vägar för att hantera de negativa känslorna. Det är där många viktminskningsprogram missar målet rejält för de handlar bara om att hantera ätandet men inte känslorna. Det är ju inte precis så att kunskap om viktnedgång saknas i dagens samhälle, men kunskap om känslohantering talas det tyvärr betydligt mindre om. Det intressanta är att när man lär sig att hantera känslorna försvinner behovet av att överäta som en bieffekt. Men den som bara ändrar sitt ätbeteende utan att lära sig nya strategier för att hantera sina känslor kommer mer största sannolikhet bara må sämre och därmed få ett ännu större behov av att tröstäta.

    Jag kan varmt rekommendera Lisbeth Stahres böcker om emotionellt ätande (Snällfällan, Övervikt handlar och känslor och Gå ner i vikt med KBT)

    Någon ovanför tipsade om Geneen Roth och jag håller med om att hon och hennes böcker är heeelt fantastiska!

    • Johanna skriver:

      Jag skulle gärna höra dig berätta mer om detta, kanske framförallt om hur man arbetar med känslor och bryter mönster. Du som är så klok, kanske Elaine ger dig lite plats att tala om detta i bloggen? Det är ett problem som känns så skämmigt att tala om…

      • Tack för dina fina ord Johanna. Jag bloggsamarbetar gärna med Elaine (lite gästbloggande eller en video där vi snackar om detta vore spännande) men det är helt upp till henne i så fall. Jag har numera en egen blogg också där jag delar med mig av klokskaper och kunskaper, den finns på aftonbladet.se och heter Hello Happiness. Appropå att hantera negativa känslor kan jag varmt rekommendera det här inlägget om självmedkänsla:
        https://bloggar.aftonbladet.se/hellohappiness/2013/11/ar-du-snall-mot-dig-sjalv-ocksa/

        Du ska absolut inte känna att det är skämmigt att prata om detta, det är sååå vanligt och du kommer märka det så fort du börjar prata om det. Det är ju vad Elaine gjorde och plötsligt finns det massor av öppna, ärliga och igenkännande kommentarer här. <3 Det är verkligen en grogrund för skam och självklander att emotionellt ätande nästan alltid sker i ensamhet så man aldrig ser någon annan göra det och därför tror att ingen annan gör det. Men det stämmer förstås inte, det är jättevanligt och jag undrar hur stor del av den sk fetmaepidemin som egentligen är en epidemi av olyckliga människor…

  16. Anna skriver:

    Jag har läst igenom alla kommentarer och är så tacksam att du tog upp ämnet. Jag tröstar mig med mycket som inte är bra för mig pga av ensamhet och att döva alla negativa känslor som bubblar i mig. Jag har tröst jobbat, tröst shoppat, tröst ätit, tröst tränat, tröst druckit och tröst träffat killar. Nu när jag skriver märker jag att listan kan göras hur lång som helst. Jag har jobbat sönder mig och gått i väggen, tok handlat dyra kläder jag aldrig andvänt, ätit mig överviktig, tränat ner mig 10 kg på sex veckor, druckit så jag inte längre känner känslor och får fortfarande ångest av vad jag tillåtit killar att göra mot mig.
    Fan vad gött att läsa och förstå att jag ”bara” mår dåligt. Ha ha tänk att det är så svårt att inse.

  17. Nadia skriver:

    Jag tänker att det kanske är lite som att vara rökare, eller beroende av vilket ångestdämpande medel som helst, även om man slutar så är man ändå en ”rökare” och behöver varje dag prioritera bort det. Välja bort beteendet om ni förstår vad jag menar. Fast det är sjukt svårt att hantera när det kommer till mat, droger, cigg och alkohol kan man ju leva utan, men är man beroende av att tröstat eller hetsäta eller något annat destruktivt så kan man ju inte välja bort maten direkt utan måste lära sig ett nytt beteende när det kommer till måltider.

  18. L skriver:

    Off topic!

    Elaine, hur vågar man fråga ut den där x-antal år äldre mannen som man går kvällskurs med på en ”date” eller iallafall häng utanför kurs-tid, dvs. utan att det blir konstigt resten av kursen…

    Kram,
    L

    • NAdia - stavar alltid rörigt, bor på aruba lagt ner bloggen men hänger kvar här :):) skriver:

      vänta till sista kurstillfället och kör en ”åååh vad trist att det redan är över…. ska vi ta en öl ikväll”
      typ 🙂 hade jag gjort

  19. NAdia - stavar alltid rörigt, bor på aruba lagt ner bloggen men hänger kvar här :):) skriver:

    mitt tröstätande var katastrof, blev värre när ja insåg mitt beteende, åt o grät samtidigt över vilket psykfall ajg var som inte kunde sluta äta,

    började med att lägga till goda vanor, öka sallad, gröna drinkar, bara sallad till frukost osv tänkte att ja inkluderar istället för exkluderar SÅ MTK LÄTTARE, sa åt mig själv att hålla käften när jag började självhata medan ja åt o försökte njuta av tröstätningen. låta mig tröstas av ätningen, bestämde mig för att de skulle funka. I takt med det började annat fungera, kunde byta ut ätningen mot en promenad, meditation eller ett telefonsamtal till en vän (!)

    idag tröstäter ja absolut, men verkligen inte lika mkt, och jag hatar inte mig själv för det, jag analyserar inte vidare, jag vet att det inte är bra, det räcker med det, jag är på väg ifrån det och det får ta den tid det tar.

    yoga hjälper mig massor, o många gånger kan ja plocka fram mattan o göra lite enkla poser o andas massor istället för att hänga i kylskåpet.

    Tror INTE på bestraffning, tror på små lyckliga tacksamma steg
    tackar mig själv för varje bra grej jag gör, o ”överdriver” firandet av mina framsteg och lägger inge fokus på de dåliga…. positiv betigning typ

    det fungerar SUVERÄNT (självklart med asdåliga dagar osv, men överlag, jämför mig idag med ett år tillbaka… insane vad stor skillnad)

    puss o kram skumbanan

    • NAdia - stavar alltid rörigt, bor på aruba lagt ner bloggen men hänger kvar här :):) skriver:

      juste, viktig bit som jag glömde nämna…. Att göra så som ja beskrev innan gav plats åt mina känslor att titta fram. Jobbiga minnen som jag förträngt och framtida problem som ja var rädd för att möta

      men man får samla mod o möta känslorna, det är verkligen jobbigt att börja möta dem om man inte är van. Min erfarenhet nu är iallfall att det inte är farligt, utan befriande

      Nu kan jag se fram emot nästa ”rensningsfas” för ja märker hur mycket jag växer som människa och hur starkare jag blir efter varje del, mer närvarande och bättre självförtroende och säker på den väg jag går i livet.

      gråt gråt gråt skrik skrik skrik (blir de panikångest osv – sök hjälp!! jag gick på hypnosterapi =grymt!!) men lika mkt som du ger plats åt negativa känslor, lev ut de positiva dubbelt så mkt, skratta så du kiknar även om du är själv på bussen när du lyssnar på din podcast, var inte rädd för att bubbla av glädje o kärlek, le till din granne hoppa o studsa som ett barn.

      känslor är livet, lev ut de dåliga, och maxa de bra 🙂 det är värt det!!!

  20. Jag tröst-äter ibland, efter en dålig dag eller stressig dag. Det svåra är att min man tycker att ”jag förtjänar det” haha. Nu har inte jag problem med vikt, så jag kan få tröstäta utan att behöva ha ångest. Men Tyler går ibland till affären efter att jag kommit hem från jobbet trött, och kommer hem med chips, godis OCH läsk, bara till mig. Alltid ”Det förtjänar du”. Gulligt, men det gör det ju inte lättare precis haha

    Kram,
    Hanna Watson

    • Ja men det här funderar jag lite på… Vart går gränsen? Efter en jobbig dag kan jag känna, åh ikväll vill jag inte äta bröd, ägg och frukt (som är standardmiddagen hemma) utan slippa fixa/diska och njuta av något gott istället. Och det känns lite som att man är värd det… 🙂 Det är väl tröstätande på sitt sätt, men måste det innebära att det är osunt? Hm…

  21. Apolonia skriver:

    Kulturens byrde…? En slags flugt fra virkeligheden…? Vi lærte os, at når vi sorger, så må vi trøstes.
    Hvorfor må vi trøstes ? Er det ikke ok at have det skidt og sorge ? Blive i sorgen og græde ?
    Acceptere, at vi ikke har det godt i øjeblikket og tage det til sig ?
    Det er jo vores sorg, som vil os noget. Og vi vil ”smide det væk” så hurtig, som muligt…

  22. E skriver:

    Jag trötsäter också i bland. MEN det är ibland, därför kallar jag det att äta för själen.
    Jag är smal, har inga direkta matproblem och inser att ja, jag blir gladare ( har tränat bort matångesten) när jag efter en riktig skitdag när ALLT går fel, sitter själv hemma med den nya frysta kladdkakan med glass på och slevar direkt ur pappformen.
    Söt som fan, men jag kan äta upp hela själv.

    Visst onödigt, men har jag gjort det, har jag gjort det och då ser jag till att ha njutit varje minut och vägrar ha dåligt samvete för detta.

    Jag lyssnar på kroppen. Vill den ha ngt efter en sådan pissdag så tror jag det betyder något. Framför allt om det får mig att må bättre. Och det fungerar.

    Jag äter inte ngt gott eller unnar mig något så fort jag får en motgång men jag tror det är tusen gånger viktigare att faktiskt njuta när man väl gör det.

    VARFÖR ska vi ha dåligt samvete för att vi någon gång ”dövar” en känsla med något gott, är det bättre att träna som en dåre och joggar så man spyr, shoppar, skäller på mannen eller grinar?

    Nej, bort med matångesten. 🙂

  23. Jeanna Holmgren skriver:

    För tillfället tröstäter jag i regel aldrig, för att jag bor i ett land där tillgången till snacks och dylikt inte är direkt runt hörnet (Kampala, Uganda). Åker dock hem om 3. 5 veckor och blir alldeles till mig av att ens läsa ordet pepparkaka! Oooh, så gott. Var det inte gott?

Lämna en kommentar