I mammas händer


20131125-165929.jpg

Gud vad skönt det var att komma tillbaka till föris och se att Matheo var glad och lekte för sig själv. När jag kom så log han, lekte lite till och sen kom han fram och kramades länge. Det bästa som finns.

Det är konstigt vilka tankar som flyger genom huvudet när man gör något så onaturligt som att lämna sitt gråtande barn när man själv har gråten i halsen. Jag började tänka på andra alternativ som att bli hemmafru. Hur man skulle kunna leva då på mindre pengar men mer tid med barnen. För frågar man döende personer så ångrar de bara att de inte jobbade mindre och spenderade mer tid med sin familj.

20131125-170347.jpg

Men så såg jag hur glad och trygg Matheo var och då tänker jag att det här med föris kanske inte är så tokigt ändå. 🙂

Nu ska det lagas mat och sen blir det häng med min lilla familjen Eksvärd. Lite jobb och mycket mys med dem jag älskar. Det är inget en kan ångra.

Vad gör ni? Hade ni en bra start på veckan?

/Elaine, är fascinerad och förundrad över att hon tröståt tio pepparkakor innan gymmet och efter lämning på föris..

Bloggvännerna har ordet

23 svar till “I mammas händer”


  1. Emma skriver:

    Det är jobbigt att lämna när barnen är ledsen. Men du kan tänka att på vilka fina vänner han kommer skapa där, hans motorisk och språk kommer utvecklas, han kommer lära sig att socialisera med andra och få vänner som han senare kommer ha med sig till skola. De allra flesta barn älskar förskolan, där får leka med leksaker, vara ute på lekplatsen och vara med sina kompisar.

    • Karin skriver:

      Så små barn utvecklas bäst hemma, får möjlighet att i trygghet utforska världen. De behöver inte 15 ”kompisar” och 3(?) anställda. De behöver en trygg anknytningsperson som älskar den mest i världen. Läs på innan du kommer med dessa falska ”sanningar”.

  2. Maria skriver:

    Heja dig och Familjen! Det kommer bli lättare för dig att lämna! Låt det ta lite tid. Nu vet jag inte hur ofta Matheo är på dagis ( ja jag säger dagis) men regelbundenhet är alltid bra:) Jag grät redan på inskolningssamtalet trots att jag var cool about it under mammaledigheten! Det är ledsamt i början och det känns som om man överger sin skatt. Men nu när vi ser hur mycket vår som utvecklas och hur roligt han har där så känns det kanon! Barn behöver träffa andra barn och vuxna. Pedagogiken är också viktig! De påbörjar ju sin utbildning:) Och jag gillar att vi är i en ny fas nu med vardagsliv, ekorrhjul och trots:)
    Det är fantastiskt att dagis finns och att barnen utvecklas!

    Kram till dig och som alltid- TACK för att du bloggar! Du känns som en av de klokaste vänner jag har!

  3. Sandra skriver:

    Hej Elaine!
    Jag tänkte på det här med din tapet! (Skriver förmodligen i fel inlägg men jag är ofantligt oteknisk!)
    Jag får för mig att om ni målade köksmöblerna vita, att det smälter in mer och då blir det kanske mer harmoniskt att titta på?
    Vad vet jag, 🙂 men när jag såg bilden här ovan så slog tanken mig!

    Tack för en otroligt givande blogg som stärkt mig mycket!
    Kram från Sandra

  4. Det är alltid jobbigt att lämna de man älskar, även om det bara är för en liten stund av evigheten. Det är kärleken som lämnar avtryck i själen då…

  5. Maline skriver:

    Vilken fin bild på era händer tillsammans. Värme och trygghet 🙂

    Ha det fint!

  6. Theresia skriver:

    Vad fin tapeten ser ut!! 🙂

  7. Lina skriver:

    Jag blev hemmafru 🙂 Tänker inte ångra att jag inte hängde mer med min underbara unge! Bästa beslutet ever! Men såklart rätt mycket mot strömmen…

    Kram

    • Stina skriver:

      Jag med!! Visst möter man mycket kommentarer om det och vissa riktigt dryga! Dom drygaste kommentarerna bemöter jag med ett ”Jag skaffade inte barn för att låta kommunen uppfostra dom!”

      Måste också påpeka att det lilla svaret inte är nåt elakt mot dig Elaine eller andra som har barnen på föris!=) Den drar jag bara till med när nån är riktigt dryg!;)

      Kram!

      • Fia skriver:

        Fast varför ska man svara så? Vem skaffar barn för att kommunen ska ta hand om dem?

        • Stina skriver:

          När jag säger att jag är hemma med mitt barn tittar många människor snett och följdfrågan ”Men NÄR ska han börja dagis??” kommer som ett brev på posten. Det irriterar mig när folk inte respekterar mitt beslut och går dom på ordentligt så snappar jag av dom med den lilla sägningen!=)

  8. esterii skriver:

    Så sant, vet du det enda jag ångrar idag trots mycket som finns att ångra så är det att jag inte var mer med mina flickor när de var små.. Idag är det inte många som vill vara hemma eller ingen vill minska sin Sverigestandard och leva med barnen. Vi är så inne vår karriär och annat:)

  9. Becca skriver:

    Min mamma var hemmafru, jag gick bara på dagis några timmar om dagen sista året innan jag började första klass. Som ensambarn hade jag inte så mycket att jämföra med men såhär i efterhand tycker jag inte det var någon bra idé. Dels för att jag inte var van vid ”långa” dagar utanför hemmet (och utan mamma) men framför allt då jag inte hade den sociala biten med mig på samma sätt (många i min klass kände ju varandra redan från dagis). Säger inte att det är fel att vara hemmafru men tänkte bara dela med mig av mina reflektioner 🙂
    Kram!

  10. Vill tacka för inspirationen! Har ju tagit bort Facebook och Instagram från telefonen och idag plockade jag upp hemtelefonen och ringde en vän uppe i Kanada som jag inte pratat med (annat än på Facebook) sedan vi besökte dem i maj. Jättehärligt att få prata lite svenska och få höra hur hon mår.
    Tack än en gång, hoppas fler blir inspirerade att hitta tillbaka till livet IRL 🙂

  11. Lisa skriver:

    Jo vad jag gör? Jag försöker att låtsas som att brösten inte gör ont. Försöker ställa in mig på mens när som helst. Efter 8 månader och en hormonbehandling hoppas jag så innerligt att få vara gravid på julafton! Jag hoppas att ni fortfarande har hoppet uppe! Lycka till och många kramar!

  12. J skriver:

    Jag har aldrig ångrar något så mycket som att vi lämnade barnen på förskola när de var små. Nu är de som tur är små fortfarande och jag har tagit mitt förnuft till fånga och kommer vara hemma istället (jag är civilingenjör, jobbar som managementkonsult) Barnen är små så försvinnande kort tid (även om de behöver sina föräldrar även när de börjar skolan såklart!). Ge dig själv och ditt barn denna tid. Jobbet finns kvar. Googla på detta, läs och läs på ännu mer. Om anknytning, läs bloggen Vilda Barn, läs Hemmaföräldrars blog, etc etc.
    Lycka till och följ magkänslan, hjärtat, modersinstinkten…

  13. Ditteli skriver:

    Jag valde att bli hemmafru! Jag klarade inte av att lämna mina små barn ifrån mig – det kändes som om hjärtat skulle brista på mig när jag försökte tänka mig att lämna dem ifrån mig. Jag tycker att det har gått bra att lösa det sociala med öppna förskolan, vänner med barn och framför alt genom att skaffa fler barn så att man får en egen liten barnaskara som har roligt tillsammans.

  14. Hope skriver:

    Klart du ska följa din magkänsla.
    Men min mamma var hemma när jag och mina tre äldre bröder var små och hon ångrar faktiskt att hon inte lät mig vara på dagis/dagmamma tdigare för tydligen så var jag hemskt uttråkad och älskade att träffa nya människor, ju fler desto bättre.
    Det var hon som ville vara hemma med oss men jag ville inte vara hemma med dem 😉

  15. Lina skriver:

    Jag var ett hemmabarn och jag kan tyvärr bara säga att tråkigare har jag nog aaaaldrig haft!! Jag har ett enormt behov av socialt umgänge och att bara gå hemma slet något enormt på mig även om det var av välvillighet från min mammas sida. ALLA gick på förskola, ALLA fick en massa kompisar, jag fick börja skolan ”ensam”. Visserligen var jag den enda som kunde läsa helt felfritt när jag började skolan men vad hjälpte det? Jag fick sitta själv i skolbiblioteket medans de andra lärde sig.. Skittrist! och jag är ganska bitter för det.
    Mina barn trivdes inte heller på förskolan och jag hade det rätt tufft i början men kom överens med dagispersonalen att jag fick ringa hur mycket jag ville för att se hur de hade det och tro mig, jag ringde en hel del 🙂 Till slut räckte det med att jag ringde en halvtimme efter att jag lämnat och fick då höra mitt barn skratta i bakgrunden. Gråten hade slutat så fort dörren var stängd och bilen kört iväg. Nu stortrivs min minsta på dagis och även den stora på skolan, de har massor av kompisar och jag tycker det är väldigt skönt att de inte har känslan av utanförskap som jag upplevde mina första år i skolan. Jag skulle vilja säga kämpa på! Det blir bättre! Men du vet så klart vad som är bäst för ditt barn 🙂 delar bara med av mig och min/mina barns erfarenhet.
    Tack för en toppenblogg!!

Lämna en kommentar