Äkta relationer och den tuffa vägen dit


20130820-142041.jpg

Jag åt som sagt lunch med Pingis idag. Kändes så kul att ta kort på oss för det måste kännas som att komma in på Bellas blogg nu. De är ju business partners så Pingis förekommer rätt frekvent där. Men vi snackade inte busniness, vi snackade relationer. Äkta vänner och hur många man fått avvika från på vägen dit.

20130820-142051.jpg

Jag har, som alla andra, gått igenom en del på vänskapfronten. Det var längesedan nu, jag har bara bra människor omkring mig. Jag brukar säga att jag har en bra radar för falska människor och jag håller dem på största möjliga avstånd. Men är det något som jag har lärt mig är att det finns de som bara är där för en när man har det svårt, men som är alldeles för missunnsamma när det går bra. Sen finns det tvärtom också. De som ansluter när man har medvind och glam, men som avviker när saker och ting är tufft. Pingis och jag pratade massor om såna människor.

20130820-142057.jpg

Vi kom fram till att visst kan man ha vänner på olika sätt och avstånd som är partyvänner (mer för tio år sedan), de som är närmast och de som man kanske tycker det är kul att shoppa med. Men man lever längre och livet blir knappast längre – tvärtom. Så nu nöjer jag mig med mina närmsta och kan de inte vara där när det går bra och dåligt, då är det inget för mig.

Men jag är som sagt glad att jag hade variationen partyvänner, nära vänner och allt det där andra när jag var i 20-årsåldern. Nu har jag dessvärre, eller kanske dessbättre inte tid.

Hur har ni det med vänner?

Bloggvännerna har ordet

26 svar till “Äkta relationer och den tuffa vägen dit”


  1. Chatrine skriver:

    På mina föreläsningar brukar jag använda exemplet att man ska se sin vänkrets som en garderob. I min garderob har jag träningskläder, partyoutfits, slapparkläder, de där svarta byxorna som går till allt, vinterkläder osv. Jag ser på vänner likadant. Jag har några jag tränar med, några jag festar med, några jag älskar att bara slöprata med över en fika, jag har min hjärtevän som går till allt (min make, tur va?), några som jag åker till fjällen med osv 🙂
    Sen beroende på hur mitt liv ser ut just då använder jag de olika plaggen olika mycket och detsamma gäller för vännerna, olika perioder i livet har jag mer eller mindre tid för vissa. Den som alltid alltid passar in är dock min make, min bästa vän och partner (och mina svarta byxor 🙂 )

  2. S skriver:

    Jag har aldrig varit särskilt intresserad av ytliga kontakter. Under barndomsåren hade jag en bästis, under gymnasietiden ett nära tjejgäng (som jag fortfarande umgås med) och under Universitetstiden fick jag en ny ”bästis” samt min nuvarande pojkvän. Vänner är inte något klädesplagg för mig (som Chatrine beskriver ovan) som man umgås med när det passar en själv, och sen lägger undan när något roligare/mer intressant dyker upp. Jag tänker aldrig ”Jag vill gå på bio, då ringer jag till min bio-intresserade vän”, istället tänker jag ”Jag har inte träffat den här vännen på länge, jag ringer och frågar om hen vill hitta på något”.

  3. Sofia/ skriver:

    Detta är ett högst aktuellt ämne för mig. Under sommaren hade jag mycket tid att tänka på mina vänner, särskilt eftersom det skett en del saker under våren (och egentligen under de senaste två åren, som jag inte velat se då) som gjorde att jag började ifrågasätta hur bra vänner vi egentligen är. Det var mycket svårt för mig att komma till insikten att dom jag ansåg vara mina vänner, dom som jag själv skulle släppa allt för och komma med en kram till direkt om dom mådde dåligt inte skulle göra samma sak för mig. Jag insåg att dom är selektiva i sitt umgänge med mig, dom umgås gärna när både dom och jag mår bra, men om jag eller dom mår dåligt eller har det tufft då är telefonen oroväckande tyst. Vi har ett ytlig umgänge där vi endast skrapar på ytan, och vi har det väldigt roligt när vi väl ses, men så fort någon mår sämre så drar dom sig tillbaka. Inte heller hör dom av sig till mig och föreslår att vi ska ses, och det slog mig att jag är den som dragit igång 90% av alla de aktiviteter och träffar vi har haft. Det gjorde otroligt ont att inse att våra relationer är en enväg och inte ömsesidig.. Jag har gråtit många tårar över detta, sanningen kan verkligen vara smärtsam..
    Varför mår jag då dåligt över detta? Jo, för att jag vill ha vänner som står mig nära, som känner mig ut och innan och som jag kan lita på finns där för mig, precis som jag finns där för dom. Vi ska kunna prata om allt, högt och lågt, djupt och brett. Jag vill ha vänner som smsar mig och frågar hur jag mår, som frågar om vi ska ses, som säger att dom saknar mig. Men, om vi inte hörs på veckor så är det helt ok, för att vi vet vart vi har varandra och vart vi står i livet.
    Jag har frågat mig själv om jag inte kan vara nöjd med den vänskap vi har idag, nu när jag vet hur våra relationer ser ut? Kan jag inte bara acceptera det? Kan jag inte ha det som Chatrine säger, ”en vänskapsgarderob” (tycker den tanken är härlig!). Mer än gärna, men inte med dessa vänner. Det tar mig alldeles för mycket tid och energi att fundera över oss, och jag känner bara att jag blir mer och mer sårad och bitter över hur det ser ut mellan oss. Jag kommer att ta bort en stor del av min kompiskrets men jag vet att jag kommer att må bättre i slutändan. Och som man säger, när man stänger en dörr öppnas en annan, jag tvivlar inte på att jag nu kommer flytta min energi från dom till en positiv energi som jag kan lägga på att hitta nya vänner och det känns otroligt spännande!! Tack för att du tar upp detta och du får gärna gräva djupare i det.

    • Jenny skriver:

      Å vad jag känner igen mig i mkt av det du skriver! Ofta pratar vi om hur våra vänner och bekanta är och vad de är för typ av vänner, lika viktigt att reflektera över sig själv.

      Jag har själv valt bort fyra av mina ”närmsta” vänner då jag precis som du var den som trixade och fixade för att få till träffar och aktiviteter, böjde mig dubbel både en och två ggr då jag inte på ngt sätt har ett ”mindre” fullt schema med jobb, familj, fritidsaktiviteter, vänner osv.

      Mår mkt bättre när jag valt bort dessa kontakter, visst vi träffas på gemensamma vänners bröllop, fester etc så vi är på inget sätt ovänner, även om de nog fortfarande är förvånade över att jag nmera ”står upp för mig själv”.

      Men jag väljer att prioritera min tid på vänner där det finns ett gemmensamt ansvar för relationen. Vi ger och tar lika mkt. Båda lyfter luren när vi har 5 minuter över då vi väntar på metron eller dyl.

      Kram på dig Sofia!

      • Sofia skriver:

        Tack för dina fina ord, Jenny! Precis som du säger så har jag böjt jag mig fram och tillbaka, medan dom inte alls anpassar sig. Jag kommer inte heller bryta helt, vi kommer ju att ses genom andra gemensamma vänner, och precis som för dig så tror jag att dom kommer bli förvånade över min minskade kontakt och att jag nu kommer börja ”stå upp för mig själv”. Jag har också tagit ett aktivt val att umgås med vänner som känner ett lika stort ansvar för relationen som mig (tycker det var väldigt bra uttryckt!). Ursäkta om jag nu upprepade allt du sa; men jag måste säga det högt för mig själv för att stå på mig i detta beslut! 🙂
        Tack igen för dom värmande och stöttande orden, dom värmde mycket! 🙂

        • Jenny skriver:

          Tack för fina ord du också (-: Sen så behöver man ju som sagt inte bryta helt (ser jag uttryckte mig lite klumpigt). Mina ”fd” vänner är jag som sagt inte ovän med och vi träffas ibland men det är numera mer som ytliga bekanskaper och vi har fortfarande skoj, eller eg mer skoj än tidigare, nu när klumpen i min mage försvunnit.
          Vi pratar ofta om att ge och ta, ta ansvar för relationen osv när det gäller våra parrelationer men jag tycker som sagt det är lika viktigt när det kommer till vänner. Sen som i alla relationer så går det upp och ned, men vi har alla en gräns för vad vi ”tål”. Lycka till (-:

  4. Olivia skriver:

    Jag flyttade hem till Sverige igen för 4 år sedan efter 9 år i Grekland. Jag är bara 22 år gammal och har på tok för få vänner. Jag vet inte om detta beror på att jag har flyttat som en tok genom hela min uppväxt eller att jag helt enkelt har svårt att få kompisar. I dagsläget har jag en riktigt underbar vän som alltid är här för mig och en annan vän som jag vet att jag alltid kan lita på. Jag har dessutom en barndomsvän som jag träffar ibland men vi har växt ifrån varandra så mycket och vi träffas knappt. Allt detta har lett till att jag stundtals känner mig väldigt ensam och övergiven, men jag vet att de vänner jag har är bra!

  5. Jag står min familj väldigt nära så jag räknar absolut mina syskon som mina vänner( två stycken) Sen har jag en absolut bästa kompis som jag delar allt med! Utöver dem har jag en hel del mer eller mindre kompisar, så jag är rätt nöjd. Vore dock jättehärligt att träffa människor och fö fler djupa och nära vänskapsrelationer. Hoppas jag får uppleva det när jag nästa vecka börjar på folkhögskola och flyttar in på internat 🙂

  6. Babbsan skriver:

    Jadu Elaine det här med vänskapsrelationer är verkligen inte enkelt. Jag har gått igenom både det ena och det andra trots min ringa ålder 22. Jag läser ovanstående inlägg och förstår mycket väl vad damerna pratar om där. Om jag ska vara personlig så vill jsg ha nära vänner, som ställer upp i vått som i torrt och som accepterar mig för den jag är. Men en annan sida av mig vill vara som damen ovanför som organiserar sina vänner likt en garderob. Fast det känns ganska ytligt och som om man bara utnyttjar dessa personer för det de kan erbjuda istället för en riktig vänskapsrelation. Men vad vet jag? Det ultimata vore ju både och, djupa relationer och ytliga men jag känner mig inte riktigt bekväm med ytliga bekantskaper. Om jag gillar någon öppnar jag gärna upp mig. Svår kombination det där.Summa summarium?

    1. Gå på folks handlingar istället för vad de säger. Då vet du var dem står.
    2. Ge inte mer än du får. Det är aldrig värt det i slutändan och den ende som står som förlorare i slutändan är du själv.
    3. Ensidig vänskap är ingen vänskap. Du ska få lika mycket som du ger. Vissa människor är inga kontaktmänniskor som tar kontakt. Om det är värt det får du själv avgöra.
    4. Sätt gränser. Det finns gränser med hur mycket skit man ska ta samt vilka människor man attraherar in.

    Jag har ännu inte knäckt nöten helt ännu men jag får återkomma när jag gjort det. Jag har kommit en bit på vägen men är inte vid min slutdestination ännu. Ni kan väl komplettera om jag missat något.

    • Jenny skriver:

      Tycker du har kommit riktigt långt i din analys! Är också beredd att hålla med dig. (-:
      Garderobsindelningen låter ju praktiskt men är inte heller riktigt så som jag vill ha det.

      Härligt att se din punkt 2, det tog mig typ 8 år längre innan insåg detta som du ser av mitt inlägg ovan.
      Har inte mer att tilägga just nu men skall fortsatt fundera! Ch som sagt, viktigt att också se sig själv i ljuset av andra, är jag en sådan vän till mina vänner som jag vill de är till mig?

    • Sofia skriver:

      Du sätter verkligen ord på dit jag vill nå. Känner att jag är nära och med alla ”blogg vänners” peppande/kloka/värmande ord så är jag där snart! Jag ryker särskilt att du sätter finget på en viktig sak när du säger att du inte är bekväma med ytliga bekantskaper. Det är inte jag heller, men har aldrig trott att det är ok att tycka:känna så. ”Alla andra har ju ytliga bekantskaper så varför inte jag?”.jo; för att det inte passar mig, SÅ skönt att få höra några andra uttrycka detta, det pratas alldeles för sällan om! Tack Babbsan och Jenny för era kloka ord! Tillsammans har vi varandra 🙂

  7. Cecilia skriver:

    Åh, känner igen mig i er allihopa! Dock är min situation just nu sån att jag inte har råd att vara ”knusslig” då jag är relativt nyinflyttad i Stockholm där
    jag inte känner nån. Önskar så att det vore lättare att lära känna nya människor, men jag är inte den som är modig nog att bjuda in mig själv i folks umgänge. Men jag håller med – riktiga vänner är de som finns där
    No matter what, de hör av sig lika mycket till mig som jag till dem och de pushar, stöttar och peppar alltid, oavsett. Har en sån vän som jag vet att jag kan ringa närsomhelst och hon är värd alla ytliga bekantskaper i hela världen.

    Kram och tack för en bra blogg Elaine!

  8. Johanna skriver:

    Hur är vägen dit? Jag känner mig rätt lost i många av mina relationer just nu..hm..

  9. Deniz skriver:

    Jag har inga vänner 🙁

  10. Jag brukade också ha vänner för olika ”ändamål” och har väl det delvis fortfarande, just för att det är svårt att hitta vänner man kan göra allt med! Då menar jag favoritsporterna, prata relationsproblem, träffas för fikadejter med barnen, gå ut med, ringa när det känns ensamt, dela framgång och sorg med. Det är få vänner som kan fylla alla de kriterierna! Fast ioch med att jag blir äldre och numera har min egen familj känner jag mer och mer att jag bara vill ha några få riktigt närma vänner, är trött på att slösa tid och energi på människor som jag inte kan lita på i ”vått och torrt”. Så min garderob har blivit mindre men mer exlusiv kan man väl säga 😉

  11. EllinorO skriver:

    När jag bodde i Norrland kände jag mig fruktansvärt ensam. Vi flyttade upp dit som 20 åringar och under de 8 åren jag bodde där fick jag 1 vän. En enda.
    Jag saknade ihjäl mig efter mina vänner söderöver.
    Idag har vi flyttat till Västerås och här har jag fått på 1 år, ett tjejgäng, en riktigt bra vän, en annan vän, så jag har lärt känna åtminstone 10 personer på 1 år. Det är 9 mer än i Norrland.
    Vänner är viktigt och känner man sig ensam utan vänner så är mitt tips att flytta till en annan stad där de är mer lik en själv i humöret och hur man är och vad man vill ha ut av livet.

  12. Sandra skriver:

    Jag har aldrig haft lätt att få vänner, varit ganska ensam genom åren i grundskola och gymnasium till och från. De som jag stått lite närmare har alltid haft någon som varit snäppet viktigare för dem, och att aldrig komma på första plats gör ont. Idag är jag trettiofem, har en jättefin make och två små barn och har fler av både vänner och bekanta. Men ingen bästis som jag känner för att berätta allt för. Men jag saknar det inte särskilt mycket, livet är fullt ändå! Tror att jag har mer behov av att öka min ensamtid än mitt sociala liv…! Huvudsaken för mig är att ha en familj som jag älskar och som alltid kommer i första hand och ett jobb jag trivs med och trevliga arbetskamrater. Sen att man från andras perspektiv ”borde” ha (?) flera djupa vänskapsrelationer bryr jag mig mindre och mindre om. Om en ny själsfrände (utöver min man) trillade på mig skulle det vara underbart, men det är helt ok ändå!

  13. Sofie skriver:

    Brukar inte kommentera, men läser här varje dag. Tack för en bra blogg 🙂

    Har gnällt sönder både mamma och sambo men kan ändå inte riktigt ta mig ur min nuvarande kompissituation. Kanske kan den fina stämningen här hjälpa?

    Har ett par barndomsvänner som jag inte kan släppa, vi har känt varandra sedan 3 års ålder. Dom har båda ett sätt som gör mig ledsen varenda gång vi pratar (detta händer inte med mina andra vänner). Det kan handla om att de nedvärderar saker i mitt liv, tex. min familj som inte håller ”kärnfamiljsmåttet” eller att de t.ex. stavar mitt namn fel eller inte minns vad jag pluggar för något trots att vi ses ofta.

    Jag har tagit upp det här med en av tjejerna. Hon upplevde att jag satte upp regler för hur vänskap ska se ut och förstod inte alls vad det handlade om. Detta var för två år sedan och resulterade i att vår vänskap nu är obefintlig.

    Nu har den andra tjejen börjat bete sig likadant och jag vill inte avsluta ännu en barndomsvänsrelation. Kan inte påpeka varje gång hon gör mig ledsen, det är för ofta och numera småsaker eftersom det hela tiden blir ”droppen”. Dessutom resulterar det i att jag blir den känsliga och jobbiga i hennes ögon… Vet inte hur jag ska ta mig ur, våra liv flätas samman på så många punkter med familjer som umgås osv.

    Några tips?

    • Lisa skriver:

      Fråga dig själv om det är värt att hålla fast vid någon ”bara” för att ni känt varandra sedan ni var 3 år? Man ska inte acceptera att någon gör en ledsen, medvetet eller omedvetet. Antingen så pratar du med personen i fråga och säger hur du känner eller så drar du dig helt enkelt undan och lägger mer energi på dina andra relationer och fördjupar dessa istället. Antingen glider ni ifrån varandra helt eller så förstår din ”vän” då att du kanske inte var så dum ändå och hör av sig. En del relationer är inte meant to be och sånt är livet. Skulle du hålla fast vid en pojkvän bara för att ni känt varandra länge fastän han sårar dig gång på gång? Det är sorgligt att förlora en vän men tiden läker alla sår och förhoppningsvis kommer du att må bättre av att inte bli sårad hela tiden.

      • Sofie skriver:

        Tack för ditt svar. Jag vet nog innerst inne att du har rätt. Ska jobba på att komma fram till det med hjärtat också. Jag vill gärna ha kvar dessa personer i mitt liv. Undrar om man kan förändra en vänskapsrelation som man haft så länge. Tänker att jag skulle kunna ha dessa människor som sådana man träffar nångång ibland bara, och pratar väder och vind med men som man inte släpper in helt och fullt. Kanske en konstig strategi men… bättre än nuläget eventuellt. Inte helt lätt, livets beslut 😉

  14. marie skriver:

    Bra inlägg! Jag har många ytliga bekanta, som inte ”ger mig” något, jag hejar och småpratar vid lämningar o hämtningar vid barnens skola och så. Men nära vänner, sån/såna jag ringer o bryter ihop inför, skrattar med, dricker rödtjut o pratar minnen hela nätterna med? Inte. En. Enda. Jag har flyttat runt, känner mig otroligt rotlös o har nu hamnat i sambons hemort, arbetslös på en obefintlig arbetsmarknad. Vill bara bort bort bort men vill inte ta barnen ur skolan igen 🙁

  15. Julia skriver:

    Alla fina…vad härligt det är att läsa era kommentarer & veta att man inte är ensam. Vidare tänker jag, tänk om vi skulle mötas upp för en fika..sånt som idag verkar en omöjlighet! Jag saknar att innerligt att ha någon som bara ringer och säger: nu tar vi en fika!!
    Vad hände med alla vänner…vad hände med det sociala livet, när blev vi så här ensamma? Sista året har jag förlorat de 4 närmsta & enda jag hade i mitt liv. Har flyttat & jobbat så mkt under studie tiden så tid fanns aldrig för det sociala så dessa valdes med omsorg, trodde jag! Här sitter man nu själv..det enda fasta man har är jobbet.. Vad hände??
    Vem vill ses för en fika förresten?
    Kram på er.

  16. Charity Odum skriver:

    Hej Elaine.
    Man lever och lär och vad jag har lärt mig om relationer (till vänner/partner/familj//barn/släkt) är att Kärleken är grunden till en stabil relation. Hur pass stark och äkta kärlek man har till varandra avgör hur länge relationen varar. Den som förstår Kärlekens ”lag” vet att allt annat kommer efter. Känn dig fri att läsa min krönika om just det här:http://versatilitybeautyandfashion.net/2013/04/05/freedom-will-make-you-love-for-eternity/

  17. Sarah skriver:

    Skönt att se att så många är i en liknande situation när det gäller vänner. Själv bor jag i Stockholm sen några år tillbaka, är lite drygt 30 och saknar verkligen att ha fler nära vänner.

    Jag umgås med tre personer, fler än så känner jag inte som man kan räkna till kompisar eller vänner. Dock är två av dessa personer jag egentligen inte ser som vänner, utan mer som bekanta. Den tredje personen är jag betydligt mer nära och kruxet är att vi alla känner varandra och ibland även träffas allihop.

    Jag träffar alla tre nästan enbart för att inte riskera att förlora den vän som står mig närmare. Jag och hon är visserligen bra kompisar men jag är inte säker på att hon skulle ta det speciellt bra om jag bröt kontakten med övriga två. Därav hamnar jag ganska ofta i situationer då vi alla ses där jag blir mycket besviken, sårad och återigen hamnar i ett läge där jag inser hur ensam jag är och att vi inte alls är speciellt bra vänner.

    Jag har flera gånger tänkt bryta med två av dem som jag inte känner att jag egentligen vill ha kontakt med men vad gör man när man blir inbjuden till en födelsedag? De vet att jag inte umgås med några andra och att säga att man är sjuk varje gång funkar ju inte heller.

    Dessa två personer är såna som tror att ”ryggdunk” och likes på Facebook och Instagram är att bry sig och vi hörs inget alls i princip mellan gångerna vi ses. För mig är det inte alls vänskap. De har alltid andra och annat att prioritera och det har jag för länge sen kommit till insikt om och varit helt ok med att ”dumpa” dessa sk vänner. Det svåra är just det läget när man har gemensamma vänner och jag vill ha en god relation med den tredje tjejen i ”gänget”. Att då tacka nej till gemensamma träffar gång på gång utan att ange en riktig anledning är svårt.

    Till det hör att jag inga släktingar har i Stockholm och jag är för tillfället också arbetssökande vilket gör att jag är väldigt ensam. Jag önskar man bara kunde ta sig vidare men så enkelt är det inte. Har länge testat att söka vänner på annat sätt men det blir liksom inga relationer som varar.

    Om någon känner igen sig och vill skriva så når ni mig på:

    vanner.stockholm@hotmail.se

  18. V skriver:

    Åh, jag blir rörd! Slösurfar och hamnar på denna blogg för första gången, läser flera sidor bak och hittar ett inlägg där en hög tjejer sätter ord på allt jag känner! Jag trodde jag var ensam med att känna; att man borde ha ytliga vänner, fast jag inte är bekväm med att snick-snacka som på någon hemma fest under gymnasietiden. Att det är svårt att göra avvägning mellan att ”bryta” och inte bryta, samtidigt som man ska stå upp för sig själv. Och att det är tufft att bryta en relation med en ”vän” när man som ny i en stad inte har så många andra vänner att fokusera på istället. Tack för att ni lyste upp min kväll och hjälpte mig att få en sak att lätta från hjärtat! 🙂

    Kastar in en till fundering… Hur träffar ni nya vänner? Om man är relativt ny i en stad och inte är bekväm med att bjuda in sig själv i ett umgänge. Jag tycker det känns så krystat att ”dejta” vänner..? Någon som har tips och/eller erfarenheter?

Lämna en kommentar