”Elaine är så SJUKT blåst” – mitt ex glömde lägga på luren och jag hörde, allt.


Helgen som var, midsommarhelgen, är en riktig hemvändarhelg i den lilla kuststad jag kommer i från. Precis som alla andra möte jag upp mina gamla vänner från högstadietiden och begav mig på de årliga midsommardags firandet ute i skärgården (okej för att göra en ganska kort historia kortare) Jag förvandlas ofrivilligt till den osäkra 13 åringen jag en gång var och låter mig trampas på, trotts att de idag inte alls är jag. Jag är faktiskt (för de mesta) ganska nöjd med den unga kvinna jag jobbar på att bli, varför blir det så här? Och har du några tips, vad ska jag tänka/öva på? Kram fina du /bloggvän

Gud vad jag känner igen det där, att fastna i rollerna man hade för tusen år sedan. Jag var alltid den där narren som alla skrattade åt och med. Folk trodde nog att jag var lite blåst för jag kunde göra mig själv dummare än jag var för att inte utgöra ett hot för folk. Idag gör jag mig aldrig dum och jag märker att det kan upplevas som hotfullt för vissa, men det får aldrig bli mitt problem. Jag minns när mitt ex Boris trodde att han hade lagt på när vi pratade och jag hörde honom prata om mig till sin kompis. Han sa saker som att jag var så” sjuuuuukt blåst, jag orkar inte med henne.” Ni kan gissa att det sved med tanke på att det var han som rådumpade mig och jag älskade (i den tidens mått av att älska) honom. (Fallet är preskiberat, jag är inte sur över det här det var så länge sen) Men det var så skönt att höra honom säga så för det gjorde att hans gloria föll, jag tappade känslor för honom och jag lovade mig själv att aldrig mer spela dum. Det har jag inte gjort sedan dess. Men det krävdes lite distans. Jag gled ifrån en del vänner från den tiden, vänner som nu är ”sjukt förvånade” över hur bra det har gått för mig och vad smarta saker jag säger i media och att jag har bästsäljande böcker.

Mitt tips är egentligen att några år av distans om du inte kan värja dig mot de sociala rollerna. Eller, bli en annan. Den du är nu och håll kvar vid den när du träffar de gamla gänget. De kommer bli förvånade de två första gångerna, sen kommer de att acceptera ditt nya jag. Gör de inte det så går livet vidare – du med.

Bloggvännerna har ordet

6 svar till “”Elaine är så SJUKT blåst” – mitt ex glömde lägga på luren och jag hörde, allt.”


  1. Emma skriver:

    Åh, så klockrena råd!

  2. genus SCHMENUS skriver:

    Underbara råd och fy fan vilken vidrig attityd att säga något sånt som ditt ex gjorde :/

  3. jhs skriver:

    Åh Tack Elaine! Du är lite av min nya guru så när jag kom in och såg att du svarat på min fråga blev jag så himla glad! Tack för tipsen. Kram 😀

  4. Jättebra råd från Elaine – det är så lätt att falla tillbaka i sin gamla roll när man umgås med vänner från ett tidigare liv (och inte bara då, för de flesta händer samma sak när man träffar sina föräldrar…). I bästa fall så har alla gamla vänner också utvecklas, och man hittar nya gemensamma intressen och sätt att umgås på. Men ofta tycker jag nog det märks att man växt ifrån varandra – om man inte har något annat att prata om än ”förr i tiden” efter att det artiga småpratet är avklarat, ja då kanske man inte är så goda vänner mer. Och då får man ju fråga sig vad man får ut av att fortsätta träffas.

    Jag har/hade flera vänner som faktiskt fick mig att känna mig sämre efter att jag umgåtts med dem, då våra livssituationer skiljde sig åt så himla mycket och de gjorde sitt bästa för att verkligen markera detta. Så det blev naturligt en paus på flera år i umgänget, iom. att jag tackade nej när de ville träffas – varför skulle vi ses när jag bara blev ledsen av det? Men efter några år hade vännernas livssituation också ändrats och vi hittade plötsligt gemensamma saker att prata om igen, så nu ses vi nu och då men det blev förstås aldrig en lika nära relation igen som vi en gång hade. Det är okej.

  5. Cissi - dansande vagabondsingel som njuter av solens varma strålar skriver:

    Åh, det här inlägget väcker minnen som jag trodde att jag hade förträngt.

    Jag var tonårskär i en kille som bodde i en annan stad, han vad äldre och tyckte väl mest att jag var en larvlig liten skit som ringde och sms-ade lite mycket. En dag så ringer han upp mig på mobilen och försöker säga det här lite snyggt till mig, men jag kär och blind som jag var förstod INTE alls.
    Vi ”lägger på”. Jag ringer upp min bästis från hemtelefonen och berättar vad som hänt och vi pratar och pratar och pratar. Men jag hade inte avslutat samtalet på mobilen, och när jag pratat färdigt med min bästis på hemtelefonen så hör jag hur någon skriker från mobiltelefonen. Jag förstår då att han hört en del, sånt som bara min bästis skulle ha hört.
    Jag var ändå modig, för jag lyfte mobilen och frågade honom hur mycket han hört, ett surt ”Allt” var det jag fick till svar och det var sista gången vi pratades vid. Jag avslutade samtalet ordentligt med ett hårt tryck på den röda knappen.

    • Amanda - norrländsk studentska med längtan till Latinamerika skriver:

      Wow, vad modig du var som vågade ta upp telefonen. Huva, jag blir nervös bara jag tänker på det. 🙂

Lämna en kommentar