Livsfaser och rädsla över vilka som faller bort i nästa…


20130601-102124.jpg

Jag ser ingen skillnad på mina närmsta vänner och familj. Berivan är ”moster Berivan” och Meryem är ”moster Beri” för Matheo. Det har varit så sen dag ett. Vissa av vännerna kommer alltid vara där, det vet jag eftersom vänskapsbanden står på sån trygg grund. Stefan och jag behöver inte ses på tre år och det är ändå samma sak. gud vad jag saknar honom. Sen finns det nära vänner som ska igenom en sådan omställning att jag är rädd att vi ska förlora varandra. Livsfaser tycker jag är som att ta ett glädjehopp in i en annan fas. ibland hoppar man in i samma livsfas med vännerna. Som jag och Crille som fick barn samtidigt, då visste vi att vi skulle komma varandra ännu närmre och det har vi. Sen kom jag närmre mina vänner med barn eftersom jag äntligen fattade varför de varit så otillgängliga medan jag känt mig ”övergiven”. Livsfaser är härliga, men man kan aldrig vara säker på om vi håller varandra i händerna i nästa.

20130601-104311.jpg

För ett år sen var Bella ledsen och orolig för om jag fortfarande ville vara hennes vän när jag var mamma. Det var innan Odd, förlovning och graviditet. Vi var i så olika livsfaser att man kunde bli lite orolig, men jag var inte det minsta bekymrad trots att jag kunde förstå hennes oro. Nu har hon hoppat in i min livsfas bara på ett år. Snart är hon mamma och gift och kommer langa upp tutten för att amma, haha! Det har hänt mycket sedan våra weekendtider, men gud vad jag kan sakna det.<
20130601-104849.jpg20130601-104938.jpg

Morgonen har spenderats över att gråta över Josefins nya och fantastiska livsfas. Hon har träffat kärleken och kärleken bor i London. Hon ska åka till USA ett år och sedan ska hon och hennes man se vart i världen de ska bo ihop. Vart i världen? Herregud säger jag bara. Jag bekände för Gustav att jag var rädd att förlora min Jossan att vi kanske inte skulle hålla varandra i händerna efter detta livsfashopp. Och när jag började prata om det så började hakan hoppa och tårarna spruta så mycket så att Gustav fick säga till mig att lugna mig. Ja, jag kan vara en dramaqueen.

20130601-105444.jpg20130601-105451.jpg20130601-105503.jpg20130601-110607.jpg
Att förlora henne är bara out of question, men visst blir jag orolig nät hon ska lämna landet och allt.

20130601-105637.jpg

Gustav sa att det är dit våra resor får gå precis som i Stefans fall. Det har ju gått bra. Nej, nu får jag tänka positivt. Men jag är ändå nyfiken, är ni också oroliga när alla går in i olika livsfaser?

/Elaine, torkar tårarna och gör sig i ordning för att träffa sin Bella.

Bloggvännerna har ordet

10 svar till “Livsfaser och rädsla över vilka som faller bort i nästa…”


  1. m skriver:

    Jag var aldrig orolig när jag flyttade från min hemstad för att plugga, jag visste att jag skulle ha kvar de jag ville ha kvar ändå. Det är först nu det börjat bli svårt, eftersom skolan kräver mer av mig nu samtidigt som mina bästa vänner hemma har det tufft. Det går lätt att upprätthålla en vänskap så länge alla mår bra, men när hemska saker händer och man inte är där och inte hinner vara där som förr, då blir det plötsligt jävligt svårt..

  2. Jag är orolig nu när jag är gravid och går över i nästa livsfas samtidigt som mina äldsta och närmsta vänner inte är i den livsfasen än. Jag har som alltid hoppat över i nästa livsfas några år före dem, men skrev faktiskt om detta häromdagen i min blogg. Jag accepterade liksom det efter några år. Jag resonerar som så att finns de kvar om ytterligare några år så är det för att vänskapen är äkta, tålig och har respekt och förståelse för dessa livsfaser. Tror nog att man kan glida ifrån varandra när man tappar förståelsen för varandra. Lär man sig att hålla ögonen öppna så tror jag att det löser sig till det bästa. Kram på dig!

  3. Inte orolig längre för jag har redan förlorat alla mina gamla vänner på grund av att våra liv utvecklat sig helt olika. Det är tråkigt när det händer och det blir väldigt tomt, men var och en måste få följa sin egen väg.
    /Charlotta

  4. Erika skriver:

    Jag var inte orolig tidigare men nu är jag det, var nog lite naiv innan. Det märktes så väl när jag flyttade 60 mil hemifrån för att plugga och vissa av mina vänner blev kvar, fortfarande bodde hemma etc. Mest märktes det på de som var arbetslösa efter studenten, de kunde inte förstå varför jag var så upptagen. Nu har de flesta börjat plugga eller har heltidsjobb så de är lite mer förstående nuförtiden. Jag tror att de vänner som man ska hålla hårt i är de som har den typen av relation som du och Stefan har:)

  5. josefine skriver:

    Hej Elaine!
    Jag är bara tvungen att skriva till dig och säga hur fantastisk jag tycker att din blogg är! HUR kan jag ha missat den?! 🙂 Jag klickade mig in hit sedan jag såg dig på nyhetsmorgon för några dagar sedan. Du verkar vara en härlig person och nu är jag här för att stanna, på din blogg alltså 🙂 Tack för det!
    Mvh Josefine

  6. Sanna skriver:

    Jag är 22 år och har hela mitt liv bytt vänner ganska ofta. Jag kommer från en småstad och har hela tiden rört mig mot större och större städer och kommit in på svårare och svårare utbildningar. Jag har helt enkelt hoppat igenom många nålsögon. Då är det svårt att ha kvar sina gamla vänner för jag utvecklas hela tiden, dels väldigt mycket till skillnad från de som bor kvar och dels åt ett helt annat håll än de som väljer att bo kvar och umgås med samma människor och jobba på samma jobb. Jag kan vara ledsen för att jag inte har några gamla vänner men sen å andra sidan så är min personliga utveckling så ovärderlig så att jag har svårt att se det negativa i att inte ha barndomskompisarna. Så länge jag har nya vänner som passa min nuvarande livssituation så är ju allt bra. Dessutom tror jag att det kommer lugna sig lite nu, att jag nu kanske inte rör mig lika fort iväg från saker så att jag faktiskt kan hålla kvar de vänner som jag har nu. Det är vad jag hoppas på i alla fall!

  7. […] Tankar och samtal om de olika livsfaserna fortsatte när jag träffade Bella. Det är så skönt att prata med en som verkligen förstår. Jag tror egentligen att alla förstår, men det är något visst när man går igenom samma saker och rädslor på varsin kant. Jag började böla så fort jag bara nämnde Josefin. Jag hade ingen aning om att jag känt så starkt för hennes omställning. Hur som så promenerade Bella, Odd och jag runt i Vasaparken och introducerade mig till hundlivet när de hade en mops-dejt. Haha, ja hund är nog inte min grej även om Cristian är så söt! […]

  8. Ida skriver:

    Har precis börjat inse det här med livsfaser. Jag trodde att när jag tog studenten, för tre år sedan, skulle livet som följde efter bestå av en enda lång ”vuxenfas”. Ung och naiv med tron om att nu när skolan var borta skulle det bara vara det roliga kvar ju. Hur fel hade inte jag… Klev in i en helt ny och jävligt tuff fas direkt. Man lär sig med de olika faserna att det som känns viktigt, känns viktigt på olika sätt. Precis som att det som gör ont, gör ont på nya sätt och andra ställen. Jag går med en rädsla att imorgon kanske nuet tar slut och framtiden börjar. En framtidsfas som betyder börja om på noll. Men tror att så länge man är medveten om att saker förändras och inte desperat försöker hålla fast vid saker som de är precis nu, så kommer man klara sig fint. Och kan man inte ta någon i handen och hoppa samtidigt kan man alltid klättra tillbaka upp eller sträcka bak armen och haffa med sig personen innan man fallit för långt ifrån varandra.

  9. Karin skriver:

    Åh, jag är precis där nu. Jag har bott i en annan stad i fem år och märker att distansen börjar gå ut över min relation till min allra bästa vän – jag räknar henne som min syster. De första åren av vårt ”distansförhållande” hördes vi i princip dagligen, sedan mer och mer sällan (men fortfarande nån gång i veckan). Det är svårt att sätta fingret på vad som har hänt, men jag märker att vi inte lika ofta skrattar åt samma saker och att hon liksom inte förstår mig på samma sätt som förut. Det gör så ont – hon har ju alltid fattat precis!

    Samtidigt har jag andra nära barndomsvänner, men som jag ändå inte räknar som familj, som överraskar åt andra hållet. Jag har flera vänner som jag hörs med några gånger om året (mer intensivt på sommaren och över julen, då jag är hemma oftare) och där det alltid är EXAKT samma sak och jag efter varje dejt/samtal är helt lyrisk och full av kärlek. Men så pysslar man med sitt i några månader här och var utan att höras (och utan ångest över att man inte hörs!).

    Jag antar att det är med vänskapsrelationer som med kärleksrelationer – en del är passionerade ett tag och svalnar sedan utan att man fattar varför, en del växer man ifrån, en del är stormiga men varar ett helt liv, en del börjar platoniskt men växer stadigt osv. Det får vi kanske bara lära oss att leva med!

  10. Att flytta till Kanada har verkligen varit en sån livsfas som får en av ifrågasätta sina vänskapsband. Man känner sig så disconnected när man inte får vara en del av allt. Vänner får barn, blir gravida, skaffar partners, gör slut… och jag är här borta. Det är verkligen ett behov att ha sina vänner nära, det har jag märkt nu när jag inte har det.

    Tänk vad mkt man har gett upp för att få vara med en annan person, så kan jag tänkte ibland. Skrev ett blogginlägg om det jag med, blev inspirererad av detta och har tänkt mkt på dessa saker på sistone.

    Kram,
    Hanna, Kanada

Lämna en kommentar