”Hen är bara svartsjuk”


Så avfärdades det mesta när jag var barn, tider då det inte fanns särskilt mycket att vara svartsjuk på eftersom jag mobbades under mellanstadiet. Jag tror att svartsjukan var något man sa för att fp mig att känna mig bättre. Men jag har aldrig stött på svartsjuka förrän långt senare. Och sedan första gången så känner jag igen den. Men det är inte något att vara glad över, svartsjuka är en sjukdom och det är aldrig glädjande att få svartsjuka människor omkring sig.20130527-234901.jpg

För vad är svartsjuka. Dels är det missunnsamhet men också att man inte tål att det går bättre för andra eller att någon kanske är snyggare än en själv. Jag har tack och liv inga sånna personer i min vardag. Men för ett tag sedan försökte jag få tag i en gammal barndomskompis för att tacka för fina minnen och tider. Jag fick en kall axel och kommentaren ”Du har väl finare tider nu, finns inget fint att se tillbaka på. Det går det ju så bra ut så ring inte och stör mig” *klick* En röst ekade i mitt huvud; ”Hon är svartsjuk” men det var ingen tröst på något sätt. Det var… Obehagligt.

20130528-000240.jpg

Jag har aldrig varit svartsjuk, däremot har jag varit avundsjuk. Men jag har jobbat för att få bort det, för det krävs lite jobb. Jag valde att inspireras av dem som var mer framgångsrika, mer vältränade och så vidare. Utseende lärde jag mig skita i, varför inspireras av ”snyggare” det är väl bättre att bli vän med sin spegelbild och inse att det är väl trevlig att tycka om det man ser men ännu trevligare att ha hälsan i behåll. Super reko, men efter att ha läst Kristian Gidlunds blogg i ett år så kan jag säga det och verkligen men det.

Det är roligt att vara framgångsrik för att jag kan inspirera andra att komma dit de vill. Men då och känner du svartsjukans vindar komma susandes. De kommer med ett falskt leende, en dröjande kylig blick, en stirrig blick som är svart, en tystnad som talar. Det är en sjukdom och jag hoppas att de som har den finner bot.

Något tips på hur man botar svartsjuka? Är kvinnor mer svartsjuka än män och varför isf?

Bloggvännerna har ordet

40 svar till “”Hen är bara svartsjuk””


  1. Alexandra skriver:

    Jag tror du menar avundsjuka? 🙂
    Avundsjuka = missunsamhet
    Svartsjuka = något som visar sig i relationer, rädsla, misstänksamhet etc…ja, du förstår. 🙂

    • Anna skriver:

      Det tänkte jag också. Men den här meningen är ju jättekonstig: ”Jag har aldrig varit svartsjuk, däremot har jag varit avundsjuk.” Det är ju avundsjuk du menar hela tiden?? Jag förstod inte texten :S

      • Elaine skriver:

        Men att avundas någon är en sak. Att vara svartsjuk på någon är en annan. Det behöver ju inte bara vara i relationer man är svartsjuk.

        • Maja skriver:

          Förstod tyvärr inte heller 🙁

        • Emina skriver:

          Jag förstod din poäng men jag tror också att det språkligt rätta ordet är avundsjuk. Sedan kan man vara avundsjuk men unna folk deras framgång,magmuskler eller vad det nu kan vara och inspireras av det. Den missunnsamma avundsjukan är nog det du vill få sagt med svartsjuka. Mao behöver inte avundsjukan vara enbart en negativ känsla.
          Älskar din blogg förresten och är grymt avundsjuk på dig men tycker att du är världsbäst på det du gör! Tar till mig dina tips och gläds åt dina framgångar! 🙂

    • Precis min tanke när jag läste. Jag måste sälla mig till gänget och hävda att jo, svartsjuka handlar alltid om relationer och avundsjuka om saker, egenskaper, framgångar osv.

  2. Rakel skriver:

    Åh! Det är så svårt att bli av med avund- och svartsjuka. Det kommer bubblandes och äter upp en. Det enda som hjälper är att göra en analys av varför man är avis, vad man kan göra åt det och försöka glädjas åt det man har. Men det är så svårt ibland när man själv misslyckats och blivit omsprungen av någon som liknar en själv för mycket. Men det handlar också om att vara snäll mot sig själv, belöna sig själv med snälla tankar och stärka självkänslan. Det är det enda som biter. Goda tankar är nyckeln till framgång! Sen är det inte så himla lätt när man exempelvis själv blivit av med jobbet och ens största konkurrent får ett toppjobb eller när man själv är täckt med finnar och ens största konkurrent har skinande hår och felfri hy. Det låter banalt att bry sig om sådant men avundsjuka fungerar så. Egentligen är det en spegling av ens egna tillkortakommanden och inget annat. Det handlar inte om den man är avundsjuk på egentligen utan att man inte är nöjd med sig själv och sitt liv, sin egna position och prestation.

  3. Heja Emma! skriver:

    En av mina nära vänner har alltid haft ett väldigt lätt liv, sett utifrån mitt perspektiv. Hon är väldigt vacker, naturligt smal, lätt att tycka om, duktig i skolan, hade en fantastisk pojkvän och ständigt grejer att hitta på varje helg. Jag som alltid fått kämpa med hyn, vägt mer än alla mina vänner och svårt att få bra kompisar har alltid varit så avundsjuk på henne. Allt har alltid lösts sig för henne och hon har alltid haft en väldans tur i livet. Även om vi har varit bra vänner har det varit svårt för mig att acceptera hennes tur jämfört med att jag alltid fått kämpa så mycket mer (ännu en gång, sett utifrån mitt perspektiv)

    Jag vet inte hur man kommer ur en sådan dålig tankegång, mer än som i mitt fall: man växer upp. Jag fick nog av att vara avundsjuk på henne, på att alltid vilja ha det hon har och tog en rejäl titt på mitt eget liv och insåg att det inte var så dåligt. Tiden gick och jag insåg att jag faktiskt ALDRIG skulle vilja byta liv med henne, eller någon annan för den delen heller.

    Läste Kay Pollaks bok ”Att växa genom möten” som fick mig att mogna rejält och se livet ur ett annat perspektiv. Idag gläds jag för allt hon får, gör och lyckas med, precis som jag firar mina egna framgångar i livet. Det är enda sättet att bli hel som person tror jag.

  4. Cissi - dansande vagabond singel som njuter av solens varma strålar skriver:

    Rent spontant så känner jag att svartsjuka och avundsjuka botas bäst med insikt i och förståelse för sin och andras lycka ofta kommer med ett pris – det är inte lätt att gå i någon annans skor, man ser oftast bara det som är de fina och positiva delarna av någons liv, men de jobba, mörka, tunga och sorgliga delarna tänker man inte på. Tyvärr så tror jag att den svartsjuke eller avundsjuke själv måste komma till den insikten, man kan ta kamelen till vattnet – men inte tvinga den att dricka av det.
    Jag tror att sådana insikter kan komma när man inser vilka saker man är tacksam för i sitt liv, istället för att fokusera på det som ”fattas en”.

    Och när man drabbas av de där missunnsamma människorna så försöker jag tänka som en gammal vän sa när vi fortfarande kände varandra: ”Det säger en hel del om dem, men egentligen inget om dig.”

    Så tänker jag.
    Kram

  5. När vi lär känna kärnan i oss själva (kalla det själ, autentiska jag etc), får vi en självkänsla som är så djup att avund/svartsjuka inte får fäste. Domarna vid sidolinjen och de självutnämnda experternas röster kommer vi inte att höra, eftersom vi har fullt upp med tjäna andra och oss själva. Graden av andras missunnsamhet står i direkt proportion till vår egen framgång. Ju mer framgång, desto fler kritiker.

  6. Maria skriver:

    Sett att Kristan Gidlund är sommarpratare i slutet av juni? Längtar!

    Lycka till med kursdagarna, snart är du hemma hos dina grabbar!

    Kram

  7. H skriver:

    Riktigt trist med din barndomsvän, själv skulle jag bli superglad och känna mig lite speciell om någon från förr ringde mig för att tacka för gamla tider och alla fina minnen.

  8. Elin skriver:

    Känner igen mig i historien du berättar! Då jag flyttade från Norrland till Stockholm och följde mina drömmar så har en tjej i mitt gamla gäng stött ut mig totalt.
    Det gör mig ledsen, men samtidigt tacksam över att jag kommit så mycket längre än dem! Nu syftar jag inte på karriär eller pengar, utan helt enkelt med mig själv.

    Så då någon gör så, så är mitt bästa tips att ta ett djupt andetag och bestämma sig för att aldrig lägga energi på att vara negativ och missunnsamma gäntemot andra, och istället använda den energin till att följa sina drömmar och mål!

  9. Hope skriver:

    Men har du pratat med din barndomsvän igen, du kan ju ha ringt under en fruktansvärt jobbig period i hennes liv och hon kanske inte ville prata om det just då. Eller så är det som du säger, hon är avund/svartsjuk, men hon kanske har det väldigt svårt. Folk är oftast för stolta för att be om ursäkt.
    Bara en fundering.

  10. Kvinnor kan vara väldigt avundsjuka. Jag vet om jag skulle gå bort så skulle min man får besök av 100 afrikanska kvinnor från Malmö och Köpenhamn med mat vid vårt hus med prat om hur barnen behöver en ny mamma nu som antagligen ville få honom själv eller få ihop honom med en släkting I Afrika.

    Fick jaga bort en massa sådana kvinnor från min bror för något år sedan. Tog inte en vecka fören dem var där.

  11. Det är en hårfin gräns mellan avundsjuka och beundran och du får välja själv på vilken sida om gränsen du ställer dig.
    Något som fick mig att lägga ner avundsjukan var insikten att om jag associerar negativa känslor med sånt som andra har och jag vill ha kommer det bli väldigt svårt för mig att uppnå det. Om jag blir avis/föraktfull/bitchig över andras framgång på olika områden associerar jag ju den framgången med något dåligt och hindrar därmed mig själv från att få något jag egentligen vill ha. För varför skulle jag sträva efter något som jag associerar med negativa känslor?

    Istället väljer jag medvetet att beundra och uppskatta den jag kanske spontant blev avundsjuk på. För om hen kan, kan jag också! Jag tror faktiskt att det är relationen till tanken ”jag kan också” som till stor del avgör om man blir avundsjuk eller ej. Den som inte tror på sin förmåga att göra samma saker som andra människor klarar av blir förstås inte särskilt inspirerad. Men det är klart att du också kan!

    Sen tror jag avundsjuka till stor del uppstår för att man inte ser hela bilden. De flesta ser bara resultatet (wow, Elaine driver värsta retorikbyrån och har snygg man och söt bebbe, shit vad lyxigt) men ignorerar helt allt som ledde till det resultatet (plugga flera år på högskola, våga ta beslutet att driva eget, resa från familjen flera dagar i veckan, dejta massor av grodor innan prinsen dök upp osv osv). När människor ser vad som ligger bakom resultaten och fattar att de skulle kunna skapa exakt samma resultat om de också gjorde jobbet som krävs är de oftast inte så avundsjuka längre…

    • Lina skriver:

      Tror verkligen du är något på spåret – människor med mycket avundsjuka ser bara resultatet, men bortser arbetet på vägen dit. Arbetet som faktiskt leder till lycka! Kanske är det så att avundsjukan ofta bottnar i att själv inte vilja göra uppoffringen som krävs för att nå framgång?

    • Visst är det så att avundsjuka och beundran är två sidor av samma mynt. Jag håller också med dig om att det beror på personens egen självinsikt och förståelse av omvärlden som avgör om det blir det ena eller det andra. Något som jag lagt märke till är att avundsjuk allt mer används i positiv bemärkelse, huvudsakligen av yngre personer. Istället för att säga ”Åh, vad bra gjort av dig, jag beundrar verkligen allt du lyckats med.” Så säger man ”Åh, jag är så avundsjuk på dig.” I mina öron som är fostrade med att avundsjuka är något fult så låter det ganska illa, men jag förstår ju var det härstammar från. Är detta en regional avart här nere i Skåne eller känner ni igen den även på annat håll i Sverige?

  12. Uppsalasfinest skriver:

    Ett viktigt ämne som jag tror övervinns genom att prata om det, och att vara ärlig mot de i sin närhet. Vi rår inte för när känslorna kommer smygande, men är vi medvetna om dem, och vågar berätta, då kan vi rädda många relationer.
    Jag skrev om det tidigare i vår:
    http://uppsalasfinest.com/2013/04/05/det-ar-okej/

  13. Soffan skriver:

    Hej Elaine!
    Jag pratade med min vän om det här idag. Hon och jag har haft otur med kärlek på sista tiden. Minst sagt åt helvete otur! Sedan har vi vänner som det har gått riktigt bra för när det gäller kärlek. Vi känner oss väldigt glada för våra vänner som det går bra för och känner lycka för det, uppriktigt. Samtidigt kom vi båda fram till att det gör ont i oss att se deras lyckliga kärlek. Hon sa bitterhet, jag sa avundsjuka. Vi vet inte riktigt vad känslan är, men vi kom fram till att det är helt okej att känna så (så länge det inte går ut över våra kära vänner). Man kan inte bara ignorera den känslan, bita ihop och maniskt tänka ”jag är glad för deras skull!” med ett falskt leende. Då känns det bättre att känna glädje men även erkänna avundsjukan. Förstår du hur jag tänker?

  14. S skriver:

    Det finns en tjej på min newsfeed på facebook som jag avskyr bara för att hennes liv verkar vara så enkelt. Jag vet ju att problemet ligger hos mig och inte hos henne, men kan ändå inte sluta tycka så illa om henne. Det är förlovning hit och massor med underbara vänner dit, och fantastiskt berikande liv, dyra resor till världens alla hörn och hej och hå. Själv är jag fast i ungdomsarbetslöshets-fällan, är 26 år utan att någonsin haft ett arbete, bor hos mina föräldrar, har social fobi och funderar ibland på om jag inte bara borde gå och hoppa ut för närmsta bro. Då känner jag att jag måste få vara lite arg på de som haft det så lätt, annars orkar jag inte. Måste släppa ut lite mörker liksom (i min ensamhet då, få tänka elaka saker, skulle aldrig säga något elakt till henne). Det är fel, och alldeles uppenbart ohälsosamt, det vet jag. Men vad gör man när bitterheten av att livet inte blev som det skulle håller på att äta upp en inombords? När man hade toppbetyg i skolan, var ”gullebarn” bland lärarna, kämpat hela sitt liv för att komma någon vart, och sen sitter man hela sin ungdom och samlar damm liksom…

    • Marie-Louise skriver:

      På Facebook visas ju bara det som personen väljer att lägga ut. Bakom skärmen kanske hon har massvis med problem, det kan du ju inte veta (om du inte känner henne väl).

      Vissa har en tendens till att måla upp sitt liv som perfekt utåt men vad som händer bakom stängda dörrar har vi kanske ingen koll på. Det negativa är ju sällan sånt som man lägger ut och ”skryter om”.

    • Jag förstår att det måste kännas botten att vara ”inlåst” i en situation som du inte har valt och de tär ju klart att det då svider extra att läsa om någon som verkar ha fått allt hon vill ha. Men jag kan inte låta bli att undra vad det är som håller dig kvar där du är, vad är det som ”låser in” dig? Du skriver att du har toppbetyg, skulle det inte vara en möjlighet att flytta någon annastans och plugga ett tag då? Jag vet inte om du redan har en utbildning, men i så fall finns ju alltid möjligheten att läsa något annat som lättare ger jobb. En annan möjlighet, om det är hopplöst att få jobb, är att bli sin egen arbetsgivare. Hitta något som människor är beredda att betala för (ofta någon typ av tjänst) och starta i liten skala med att erbjuda det. Du kanske sitter på en guldgruva i kompetens och drivkraft utan att ens vara medveten om det? Ge inte upp och tappa inte sugen utan tänk annrolunda istället! Tänk helt nya, alldeles vansinniga och orealistiska tankar och rätt som det är så dyker det upp något som faktiskt verkar genomförbart. Du kan själv ändra på din situation, du behöver inte vänta på hjälp utifrån för du har redan det du behöver för att komma igång. Du klarar det! 🙂

      Mvh
      Charlotta

      • S skriver:

        Tack för din upplyftande och inspirerande kommentar! Ska försöka tänka mer positivt :)!

        Det som hindrar mig är att jag tagit slut på mitt csn på konstnärliga och media-inriktade utbildningar, och (alldeles för sent) insett att jag inte Kan frilansa, på grund av min sociala fobi. Jag kan inte knyta kontakter. Jag börjar gråta av ångest när jag är i en social situation jag inte klarar av. Har varit provanställd ett par gånger men blir alltid nekad anställning på grund av att jag är för tyst och inåtvänd. Det känns totalt hopplöst att få jobb. Med facit i hand borde jag ju ha pluggat till något som inte kräver så hög social kompetens, men det är försent…

        • Kom på att jag glömt följa upp den här kommentaren. Kanske är det försent för att du ska läsa den nu, men jag skriver ändå. 🙂

          Fobier är jättejobbigt och kan vara hemskt handikappande, men det går också att jobba med dem så att de inte tar lika stor plats i ditt liv längre. Kanske kan du inte bli helt av med känslan av obehag i samband med sociala situationer, men det kan garanterat bli mycket bättre än vad det är nu.

          Jag tror inte på tillfälligheter i livet utan jag tror att saker sker av en anledning, och i ditt fall tror jag att du inte hittat något jobb för att livet vill att du ska ta tag i din fobi som begränsar dig så mycket och göra något åt den. Det är vad jag tror. 😉 Ofta kan man få hjälp via vårdcentralen med remiss till psykolog och KBT, men det finns också privata alternativ. Kanske har du provat tidigare utan framgång, men kanske är du mer motiverad nu? Är det inte dags att ge det en ordentlig och seriös chans tycker du? Tänk vad du skulle kunna åstadkomma om du bara blev av med 50% av din sociala fobi, tänk om du kunde bli av med 75%, hela världen skulle öppna sig! 🙂

          Go for it!

  15. Jag är egentligen en person som peppar andra och blir glad när det går för andra, men på sistone har jag kännt av lite avundsjuka ibland. Inget jag alls gillar. Kanske har det att göra med att sociala medier, bloggar och facebook väldigt ofta målar upp perfekta bilder av folks liv. På facebook skriver folk BARA om allt positivt och får det att låta som något som det förmodligen inte är. Det kan irritera mig. Men samtidigt är det väl naturligt. Inte uppdaterar man sin facebook lika naturligt om något går skit.

    Jag kan säga att jag blir avundsjuk när det går bra för folk som inte har trott på mig eller inte betett sig juste mot mig. Men annars tror jag mest jag blir glad för andra. ”Massive success is the best revenge” – Frank Sinatra 🙂

    Hanna, Kanada

  16. Hannah skriver:

    Oavsett bemötandet så var det en mycket fin handling, att ringa och tacka för fina minnen!!

  17. Sarah Delshad skriver:

    Jag antar att detta är riktat till min kommentar? Tror jag i alla fall. Hursomhelst.

    En fundering bara, Elaine. Så fort en brud yttrar sig i en ton ur aspekten att det är ett starkt, rakt, ärligt yttrande – så avfärdas hon genast med ”avundsjuka-stämpeln.” Hon förminskas som dum, bitter och elak – när det egentligen är fett med girlpower att FAKTISKT säga exakt det man tänker på, exakt det man vill.

    En feministisk kamp kan vara att låta kvinnor får yttra sig i den stil hon vill, i den ton hon vill – utan att bli nerklampad. Självklart skall man aldrig gå till personlig attack – vilket jag uppfattade det som att jag inte gjorde. Utan snarare att jag yttrade en tanke hårt med mycket tyngd. Med mycket djup. Och reflektion.

    (Och vad vill du egentligen ha? Ärliga och reflekterande yttrande med stake eller ständigt ”klapp-på-axeln”-kommentarer?)

    Varför tar vi för givet att våra medsystrar genast är avundsjuka? Väldigt icke-systerligt.

    Jag kanske borde förtydliga det jag skrev (jag skrev det i all hast): Det jag menade var att jag inte riktigt kan ta dig som person och företagare på särskilt stort allvar (du har ju onekligen hela tiden ett business-brud-förespråkande) när du exponerar din kärlek som du gör.

    Det kanske är jag som har en världssyn som är alldeles för mycket baserad på integritet. Jag vet inte.

    Men på vilket sätt angår din kärlek tusentals andra? Det är ju någonting vi bör ta hand om. Att fläcka ut någonting är att pö om pö nöta bort kärnan. Förstår du? Ha kärlek allra närmast vårt inre, vårt hjärta, vår själ. Inte på en blogg.

    Den icke-analyserande (och smått respektlösa) offentliga cirkusen som bloggande kvinnor gör av sina förhållanden (för att inte tala om sina barn!) är inte så väldigt bra. Eller smart. Känns väldigt grått, apatiskt och likgiltigt. Värna om kärlek! Förfan.

    Och nej, jag kommer inte haffa din kille. Oroa dig inte, kompis. Jag menade mer att i och med exponeringen av din kille – slutar ju självklart med att folk (kvinnor – eftersom jag tänker mig att majoriteten av dina läsare är kvinnor) känner igenom honom. Vilket kan leda till någonting negativ. Behöver inte göra självklart, men det finns en risk.

    • Katarina skriver:

      Det hör till vanligt hyfs att inte vädra sina åsikter i alla lägen. Det har ingenting med girlpower att göra, utan med bristande respekt mot andra människor. Det finns inget värre än folk som klankar ner på andra under paraplyet ”jag säger bara min mening”. Såvida man inte blir tillfrågad i känsliga ämnen, så hör det till vanlig vett och etikett att hålla tyst. Det fanns inget respektfullt i din ursprungliga kommentar till Elaine. Det är skillnad på att fråga hur hon ser på att involvera sin man i bloggen och att ANKLAGA, för att sen kalla henne trash.

      Det finns så många människor som vädrar sina åsikter i ”all välmening”. Oavsett om det beror på bristande respekt, osäkerhet, avundsjuka eller klumpighet så är det inte okej. Jag ser det som osäkerhet. Att man är så otrygg i sig själv att det rinner över i onödiga kommentarer riktat mot andra.

      • Katarina skriver:

        Och på vilket sätt har Elaines man – som har godkänt att synas i bloggen – att göra med att hon är en ”dålig affärskvinna”? Du gömmer dig bakom din så kallade ”feminism”, men nedvärderar Elaine som kvinna. Att döma andra kvinnor och använda härskartekniker är inte feministiskt. Ditt sätt är värre än vad många burdusa mansgrisar använder mot kvinnor. I synnerhet mot framgångsrika.

        Du applicerar dina personliga åsikter på alla andra. Stör det dig så håll tyst. Som sagt, det är skillnad på att ställa en ödmjuk och icke-dömande fråga, och att gå fram som en ångvält som du gör.

        Jag tycker att du ska ställa dig frågan varför Elaine provocerar dig så.

  18. Sandra skriver:

    Hej Elaine!
    Jag måste bara säga (har läst din blogg dagligen i minst ett halvår nu) att jag verkligen inte håller med ovanstående talare om att du ”exponerar din kärlek”! Som jag upplevt det är Gustav med på ett hörn ibland, både som din make och stora kärlek och som affärspartner. Men Meryem är nog med minst lika mycket i så fall. Och varför skulle ”exponeringen av honom” göra att du riskerar något i er relation??! Nej, jag tycker du ligger på en jättebra nivå av personlighet på din blogg, och jag antar att Gustav hade protesterat om han inte höll med 🙂 Att gå in här har blivit en del av min komma till jobbet och starta dagen på ett bra sätt-rutin!

  19. Tina skriver:

    Hej Elaine!

    Jag kan berätta att jag blev riktigt sårad av min vän, när jag berättade att jag väntade barn.

    Jag har en son på 4,5 år och en dotter som nu är 7 månader, Jag har studerat nu under tiden jag har varit gravid och och förlossning.

    Jag fick inte ens ett grattis, utan jaha det var inte planerat med tanke på studierna?
    Jag bara stod och gapade, vad sa hon tänkte jag?..
    Nu var denna graviditet även planerad och vad spelar det för roll om det är planerat eller ej? Ett barn skall komma och det är ALLTID lika välkommet!

    Men nu är hon en sådan person som gärna ser åt sig eget hem och liv. Men för mig är det självklart att man gratulerar och verkligen menar det till en person.

  20. 007 skriver:

    Ser att folk redan reagerat på språkbruket, men jag klipper in Wp ändå:

    ”Svartsjuka är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller kärleksförhållanden.”

    ”Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det.”

    Det senare, önskan att inte någon annan ska ha något, skulle jag kalla missunnsamhet. Att bara avundas någon något, utan att önska dem något illa, ser jag inte som något ont. Snarare en drivkraft i många fall.

  21. Anonym :) skriver:

    Hej Elaine,
    Jag har en person i min närhet som är väldigt avundsjuk på mitt liv, och som jag tyvärr inte kan ”göra slut med”… min svärfar. Han kör all-in på härskartekniker och brukar säga att han kan göra mitt jobb lika bra, eller att jag fått allt ”gratis”. Varje gång vi ses får jag ont i magen för att jag vet att han kommer säga något som gör mig ledsen. I slutändan handlar det om att han är avundsjuk på mitt och min sambos liv. Han klarar inte av att jag har ett bra jobb och tjänar mer pengar än honom, och vi hamnar jämt i iskalla argumentationer. Hur ska man hantera en riktig härskargubbe som är ens svärfar? vi måste ju ses emellanåt..

Lämna en kommentar