Besvikna kompisar och förväntningar som jag inte kan infria


Jag fick ett sånt tråkigt men väntat sms från en kompis som var trött på att jag aldrig hör av mig, att jag alltid tackar nej till sociala tillställningar och att jag sällan svarar på sms. Ja, jag är ingen vidare kompis till dom som inte är mina närmsta vänner. Jag förstår henne. Jag hade också slutat umgås med mig själv om jag var henne. Jag har ju ett annorlunda liv som inte alla förstår som ”bara” vill ta en fika.

Jag jobbar och jag är mammaledig. Jag reser och jag försöker underhålla de relationerna jag har till mina närmsta. Det är inte lätt när man, som jag gör nu, sitter på ett tåg från Göteborg till Stockholm. Sex timmar har jag åkt tåg idag. När jag kommer hem så tänker inte jag att jag ska ringa den där kompisen, jag tänker att jag ska vara med min familj. I en annan tillvaro, ett annat liv, en annan jobbsituation så hade jag kunnat ha fler kompisar än jag har idag. Men det går inte för dygnet har begränsat med timmar. Det är barnkalas till höger och vänster och har Matheo, Gustav och jag rest en vecka då vill jag bara låta oss vara hemma en helg. Dom som inte förstår det har jag all förståelse för, men istället för att göra dem besvikna gång på gång så är det bättre att inte vara min kompis. Trist men verklighet.

Jag är inte ledsen över att det är blir så här, det är bättre att jag umgås med folk vars förväntningar jag kan infria utan större ansträngning. De sköna är att jag varken är ledsen eller arg, mer lättad över att slippa göra människor besvikna. Jag träffar inte ens avlägsen släkt som jag skulle vilja träffa, än mindre bra kompisar som är underbara trots att det inte är de närmsta. Jag har själv haft att göra med personer som gjort mig besvikna. Men jag slutade att umgås med dom för att träffa folk som infriade mina förväntningar. Du kan inte sätta dig på en persons prioriteringslista, du märker hur högt upp du är. Jag var tillsammans med en kille som ville träffa mig två gånger i veckan högst. Stannade jag kvar för att försöka ändra honom? Nej, jag gick vidare och träffade Gustav.

Idag är jag tacksam för att:

Min PT David sa att jag aldrig har varit i bättre form, inte ens innan graviditeten.

Att publiken nickade extra mycket idag.

Att jag lyckades hålla mig för gråt när jag nämnde farfar.

Att mina närmsta har rimliga förväntningar och att jag aldrig någonsin behöver ha dåligt samvete för det liv jag lever.

Att farmor Inger vill ställa upp på en intervju om vår relation på söndag.

Att killen på weekday hjälpte mig att hämta en pincett när jag oförklarligt fått en sticka i stortån. Han lät mig sitta bland jeansen i skyltfönstret med tå och pincett i vädret. Ingen tyckte det var konstigt. Älskar Göteborg!

/Elaine, skulle vara ännu mer tacksam om hon kunde klona sig och umgås med fler – det finns så mycket underbara människor och så lite tid. 🙁

Bloggvännerna har ordet

37 svar till “Besvikna kompisar och förväntningar som jag inte kan infria”


  1. Emma - juriststudent som egentligen kanske vill bli polis skriver:

    Svårt det där.
    Livet är svårt.
    Så sent som idag har jag insett att det viktigaste som finns är att inte göra sig själv besviken.
    Det är klart att man inte vill att andra ska tänka negativt om en, men det viktigaste är ändå att man tycker om sina egna val i livet

  2. Anja skriver:

    Vet du vad Elaine? Jag tycker dessa rader var så fina och jag kan känna igen mig så mycket i det du skriver. Om att inte riktigt räcka till i ett liv man älskar att leva. Jag tror det handlar om att inte ha några förväntningar, att inte äga sina nära och inte förvänta sig att denne ska vara där för en, då blir man inte besviken och behöver inte få sina nära att känna den besvikelsen. men klart din vän har en önskan om att vilja se dig mer, du är verkar ju va så härlig 🙂 hoppas hon/han inser att genom att släppa lite kan man vinna mycket och är det så att ens vägar korsas är det underbart fnitterskoj och därimellan kan man skicka kärleksfulla energifyllda tankar till varann. Det är det sätt jag hittat när stressen är total eller dygnets timmar inte räcker till.

    • Mallen skriver:

      Hej!
      Så resonerar bara människor med grund personlighet. Som inte kan sätta sig in i andras situation och se lite längre än vad som känns härligt för dom själva. Vänta du bara tills ditt eget liv rasar och ingen finns där för dig….

  3. Annelie Eng skriver:

    Inspirerande och igenkännade- Tack för ett sååå bra & viktigt blogginlägg!! <3

  4. johanna skriver:

    Detta har jag tänkt på mycket. Jag är lite ledsen över att glida ifrån vissa, men samtidigt vet jag att det finns en orsak, och hade vi varit tillräckligt viktiga för varandra hade vänskapen bestått. Jag har så lite vänner nära mig dock (mina närmsta kan jag tyvärr inte träffa i vardagen) så någon gång i månaden umgås jag med ”i brist på annat”-vänner. Känns fel, men ibland behövs annat än ensamhet. Åh, jag satsar så på relationen till mig själv, men skulle behöva fler vänner…och kärlek? Åh…

  5. Känner igen mig precis. Ibland gör verkligheten ont, och det märks i en sådan här situation. Men som du säger, man måste ju prioritera när tiden är knapp. Och jag tror på få fantastiska relationer istället för många halvdana. Var inte ledsen, tvärtom – var glad att du har så många underbara personer i din närhet att du till och med måste prioritera bort vissa, det är få förunnat! 🙂

  6. sanna skriver:

    Egentligen är det inte så svårt, även om det känns hårt, för i slutändan handlar det om hur man prioriterar sin vänskap. Om den måste bevisas så är det bara av fel grunder som man kallar sig nära vänner. Jag och min bästa vän ses otroligt sällan, och vi hörs när andan faller oss på, men aldrig någonsin att vi har missunnat den andre något eller varit arg över att den ena inte hört av sig. Det enda som händer när vi hörs är: hur mår du? vad händer? hur ligger landet? 🙂 det kan ha gått ett halvår, en månad, tre veckor, struntsamma. vi vet att vi finns där för varandra oavsett vad, men vi lever helt skilda liv.

    tidigare hade jag många vänner som jag insåg inte var mig så nära, för det enda dom ville var att ses ute, på krogen eller på någon fest eller ses för att snacka av sig, man fick inte en syl i vädret och när dom återigen ältade samma bekymmer och samma kille som alltid gjorde samma fel, och man gav sina åsikter så fick man höra: men vad vet du om det? haha.
    det enda dom ville höra var: det ordnar sig vännen, men när man träffat någon som bara ser till sig själv och för 37 gången i ordningen ältar samma sak, så får man nog.

    jag har fått göra slut med vänner som tagit energi. hade en vän en gång som var sjukskriven och bitter, hon kunde inte vara lycklig för någonting, och hon klagade över precis allting. jag visste att så fort jag såg hennes nummer på mobilen, så fick jag ont i magen, för oavsett om jag hade haft en bra eller jobbig dag, så skulle samtalet göra mig mer deprimerad.

    när jag berättade att jag skulle resa utomlands en vecka för jag hade gått igenom en tuff period, ja då sa hon bara med rynkad näsa: jaha, ja tänk om man hade haft dom pengarna, men det har man ju inte, men men, ha så jävla roligt.

    jag ringde upp henne sen och sa: du ger mig ångest, du sprider så enormt mycket dålig energi att jag blir ledsen av att prata med dig. jag vill så innerligt hjälpa dig och stötta dig i allting,men du lyssnar inte på något man säger och du ser negativt på precis allting. du är missunnsam och elak och jag mår inte bra av vår relation.

    hon: tur att jag har så många andra som älskar mig för den jag är.

    jag: ja det är tur. då kan du umgås med dom.

    ( sen kom hon fram ett år senare och sa tack. för att det jag hade sagt hade stämt, och flera kompisar till henne hade öppnat upp sig och försökt få henne att förstå, så vi kramades och önskade varandra allt gott, men sen dess har vi inte setts ) .

    i slutändan så handlar det väl alltid om förtroende och respekt.
    om en vän ger dig knip i magen och du känner en plikt att visa att du duger,
    ja, då är det något galet.

    man måste våga vara ärlig emot sig själv, även om det är tufft.

  7. Emma- demivegetarian som älskar historia och nakenbad skriver:

    Klokt!

    Jag hade en liten kris och gick in i väggen i höstas och min psykolog är typ helt säker på att ett story problem va att jag hade gör många bollar som jag kände att jag måste, dvs inte ville. Rädsla för att bli ensam osv. Efter krisen föredrar jag kvalitet- och det känns så bra.

    Du är klok!

  8. christin skriver:

    På ett sätt förstår jag dig, på ett annat förstår jag din kompis. Det är aldrig kul att känna sig…bortprioriterad – av någon! Hjärtat och hjärnan fungerar ju så himla olika. Personen VET ju säkert att du har häcken full men hjärtat (som inte alltid grundar sig på fakta) tar längre tid på sig att förstå, så ibland tar det lite extra lång tid innan man slutar försöka och accepterar relationen för vad det är. Och någonstans däremellan uppstår konflikter eller ledsna sms. Ibland behöver man bara ett avslut. Jag skickade ett vad-håller-du-på-med-sms en gång till en kompis som var lite som en jo-jo i mitt liv. Hennes svar var väl snarlikt ditt antar jag: ”Jag har annat för mig”. Hårt men att jag frågade hjälpte mig släppa relationen och gå vidare. Och i slutändan blir man bara besviken på människor man bryr sig om, eller hur?

  9. UlrIka skriver:

    Hoppas du svarar din ”kompis” oxå så hon inte behöver läsa svar här på bloggen! Sen har du helt rätt. Man behöver prioritera. Det är många av oss allt för dåliga på.

  10. Det är svårt det där med vänskap. Alla fungerar inte att vara vänner. Stor kram

  11. Sara skriver:

    Exakt det du nämner är jag med om just nu.. Eller iallafall ungefär. Jag har gjort en livsstilsförändring, gått ner 36 kilo på 8 månader och är fortfarande påväg neråt. Det tar mycket tid, framför allt träning men även att planera måltider, laga mat och så vidare. Utöver det pluggar jag på universitet och jobbar varje lördag och söndag. JAG HAR INTE TID att vara i någon relation där jag inte får ut något av den. Har du sagt det till den här vännen eller har du bara låtit bli att höra av dig? Jag vill helst inte ta det jobbiga samtalet men samtidigt fortsätter min person att ringa..

    • Fast riktigt så är det inte för mig. Jag får visst ut massor av henne och jag tycker om henne massor, men tiden finns inte. En söndag förmiddag hade jag kunnat träffa henne, men då kommer farmor Inger först. Det är så många jag tycker om och vill träffa, många som jag skulle ha utbyte av. Problemet för mig är tid. 🙁

      Jag svarade vännen innan jag skrev blogginlägget. Dålig stil om jag hade gjort på annat sätt.

  12. H.M skriver:

    Så tråkigt det kan bli, tycker att det är ganska självklart att en vän bör respektera det där med att du inte alltid kan eller vill träffas, du har ett annorlunda jobb och därför blir dina prioriteringar annorlunda, däremot kan jag förstå dennes sårade känslor, man behöver ju inte vara supernära vänner för att få lite tillbaka om man nu är vänner, hur svårt kan det vara att svara på ett sms? man behöver ju inte svara på en gång men kanske senare under dagen eller någon dag senare…

    • Så sant, problemet är att jag glömmer att svara. 🙁

    • Jenny skriver:

      Det är klart att man som vän måste kunna respektera att vi alla lever olika liv – mer än 40 timmars veckor, skiftarbete, barn, sjuka/äldre egna föräldrar osv.

      Men jag tycker också att det verkar vara ett väldigt tråkigt, och på gränsen till egoistiskt och trångsynt(???) synsätt som många visar upp här i bloggens kommentarsfält. Jag hoppas ni förstår att ”vänner” kanske inte finns kvar om 6, 12, 24, eller 72 månader när ni själva känner att ni vill träffas. Jag håller med H.M ett sms på tåget, telefonsamtal påväg till jobbet eller en snabbfika borde vi alla kunna få till.

      Men det är kanske så att man då egentligen faktiskt inte bryr sig om den vännen som man bortprioriterar? Sorgligt tycker jag i så fall – alla människor berikar. Och som andra personer uppvisar bland kommentarerna, det är inte kul att bli bortprioriterad, tror vi alla kan sätta oss in i denna sits, om inte annat så med lite hjälp av fantasin.

      Tänk om vi alla kunde hjälpas åt att ta hand om varandra, bry oss om varandra och inte bara genast se till vårt egna och våra närmstas behov. Bara en liten tanke.

  13. […] läste elaine eksvärds blogg, om det här med vänner och tid. det är ett gissel och jag förstår att det blir ännu svårare när man har barn samt ett kringflackande arbete. samtidigt får man inse, tar man inte tid till vännerna så finns de till slut inte kvar. […]

  14. Charlotta skriver:

    Jag känner igen mig på båda sidorna faktiskt. Jag är också småbarnsmamma och jobbar och träffar släktingar och ja…tiden räcker faktiskt inte till för att träffa eller ens tala med vänner (som dessutom bor tråkigt långt bort).
    Men lika mycket sörjer jag också över att inte vara en del av deras liv mera. Och visst har jag också besviket undrat över vänner som verkar hinna med alla andra men inte med att träffa mig, onekligen undrar man ju varför man blir bortvald hela tiden. Det är inte lätt med relationer och att hinna vara alla till lags!

  15. Lisa skriver:

    Jag känner igen mig mycket i det du skrev men efter ett långt samtal med min kloka mamma har jag släppt det dåliga samvetet och tänker så här:

    Småbarnsåren är de år man kommer att se tillbaka på som de mest hektiska i hela ens liv. Så är det bara! Man hinner inte allt man vill – man måste prioritera. De som är ens riktiga vänner förstår det. Relationen dör inte om den får gå på sparlåga ett tag, kanske t.o.m. i några år. Mamma sa att de nästan inte träffade flera av sina närmsta vänner under lång tid. Men plötsligt så är barnen större, har egna aktiviteter, är lättare att ha med – och då får man tid för varandra igen. Då finns man förhoppningsvis kvar där för varandra.

    För situationen är samma för alla. Det är lättare för de som har, eller har haft, småbarn att förstå. De som inte har barn själva kommer förhoppningsvis att förstå när de är där. Och då är du så förstående mot dem som du hade hoppats att de var mot dig.

    Detta har jag och mina vänner pratat öppet om. De som betyder någonting delar den uppfattningen och vi vet att vi finns där för varandra om det verkligen gäller. Och vi vet att det kommer en tid när vi kommer att träffas mer.

    Så släpp det dåliga samvetet. Så här ÄR livet!

    Kram

  16. Therese skriver:

    True friends
    are never apart.
    Maybe in distance
    but not in heart

  17. M skriver:

    Jag är alltid den där andra personen som folk väljer prioritera bort. Jag är aldrig den som prioriteras först. Jag vet inte varför. Perfekt är jag såklart inte precis som alla andra men jag är extremt lojal och försöker vara en sån vän jag själv skulle vilja ha. Jag är nog inte så rolig däremot, har inte alltid så mkt att säga, inte så nära till skratt.. Är nog därför jag väljs bort.. Men kul är de inte, att vara den där vännen som är bra men inte tillräckligt bra när d kommer till prioriteringen. Att bara välja bort att umgås me dem som inte vill umgås med dig är inte så bara. Jag skulle nämligen inte prioritera bort dem som prioriterar bort mig och jag har inte så många vänner så jag kan välja o vraka. D blir en sorg över någon jag förlorat.

    • Nathalie skriver:

      Hej M!
      Jag känner igen mig i det du skriver.
      Jag var svårt mobbad som barn (alltså väldigt, väldigt ensam) och nu som vuxen behandlar jag mina vänner, arbetskamrater, bekanta osv på ett sådant sätt som jag skulle vilja bli behandlad.
      Men det är ju inte alltid man får tillbaka det som man gett – andra tänker ju ibland på ett helt annat sätt.
      Jag har svårt för att *inte* älta sådana situationer, dom är svåra för mig att förstå och jag blir då kvar med mina funderingar.
      Sänder en kompis-kram till dig!

    • Känner också igen mig mycket mer i din kommentar än i inlägget. Jag har alltid varit den som prioriteras bort. Har verkligen försökt rannsaka mig själv och se vad jag gör för fel, men jag vet faktiskt inte.

      Kan inte heller prioritera bort den som hela tiden prioriterar bort mig för då blir jag helt ensam.

    • Therese skriver:

      Känner igen mig så mycket. Försöker verkligen vara den vännen jag själv skulle vilja ha. Bry mig och finnas där. Har flera vänner som jag tycker såå mycket om och vill ha i mitt liv. Men det är alltid jag som tar kontakten. Försöker att inte vara för på eftersom jag vet att jag inte är så högt upp i prioriteringen.

      Det är oftast inget jag går runt och ältar men man är inte alltid på topp och att känna sig oönskad och bortvald är en hemsk känsla.

      Kram till er ovan!

  18. emelie skriver:

    Jag är periodare när det gäller vänner. Min äldsta kompis och jag behöver inte ses på flera månader men vet ändå var vi har varandra. 🙂

  19. Sofie skriver:

    Känner så igen mig i det du skriver Elaine! Och tyvärr känner mig igen mig på båda sidorna av saken.
    Jag har flyttat ifrån min barndomsort (bor numera i underbara Göteborg=) och det har gjort att jag inte längre träffar mina barndomsvänner… De har gått vidare med sina liv på samma sätt som jag har gått vidare med mitt, och det gör mig så ledsen! Vi som var så bra vänner och umgicks hela tiden! Nu får jag reda på facebook att de ska ha barn osv osv… Jag har så svårt att ”släppa taget”.
    Samtidigt som jag får dåligt samvete när jag inte har tid att träffa mina vänner här i Göteborg pga jobb, träning, familj osv… Så det finns verkligen 2 sidor av saken.

    Tänk om man hade haft dubbelt så många timmar på dygnet…

    Just det, ska väl runda av med att tacka för att du upplyser ett ”problem” som så många av oss verkar ha 🙂

  20. salle skriver:

    Åh, förstår vad du menar även om jag har lite svårt att relatera då jag själv är i en period i livet då jag har tid men bara inte ork att träffa folk som inte ger mig något. För dig handlar det mer om att du har många som ger dig mycket men du har inte tid för dem?

    Men tror du inte att det har att göra med personkemi också? Och att det har att göra med att man behöver varandra olika mycket i en relation? Att den här personen behöver dig i sitt liv mer än du behöver henne just nu?

    För jag tror vänskaps-relationer är lite som kärleks-relationer i det avseendet att man liksom kan ”Bli kär” i någon. Att man liksom inte blir mätt på den andra personen för att man får ut så mycket av relationen till den personen. Om du verkligen verkligen var kompis-kär i den här personen skulle du väl göra personen till en prioritering? If you want something enough, you make it work, eller?

  21. Ganska klart att man inte har tid med alla när man får barn. Piano lektioner, fotboll, playdates, studera deras bokstäver, siffror, engelskan och isiZulu och allt annat. Prioriteringar ändras när man får barn om man är normal iallafall. Om man vill att ens barn ska bli vinnare måste man lägga ner tid på dem.

  22. Ida - mammaledig med lille O skriver:

    Jag känner lite samma sak ibland, med vissa kompisar. Jag får så dåligt samvete, samtidigt så finns det de som kommer i första hand och jag känner att jag bara inte KAN prioritera bort dem. Men å andra sidan, här är det lite så att ”it goes both ways”, ingen av oss hör av oss och sen så ses vi en gång om året eller så. 😉 Men det här med kompisrelationer kan verkligen vara krångligt.

  23. Cecilia - student som är hemma på heltid med hundvalpen skriver:

    Jag tycker att du har helt rätt inställning. Det ska kännas kul att träffa sina kompisar, det ska inte behöva kännas som ett måste som bara ligger över en. Helt klart bättre att låta några gå så att du får mer tid över till de som ligger dig allra närmast om hjärtat.

  24. Supersara skriver:

    Tack för det här inlägget., Elaine!
    Jag fick en sån ”sätta ord på en känsla” upplevelse.
    Att man märker var man är på någons prioriteringslista. Och att jag har en egen prioriteringslista. Där alla inte är med. Det är ju därför det kan ta flera veckor att styra upp med någon- och med andra så ses man hela tiden.
    Det var som en stor utandning och massa dåligt samvete som försvann nu. Och också en helt ny förståelse för de som jag inte hörs med längre.

    Även fast jag kanske visste/förstod det innan- så satte du ord på det nu på ett bra sätt.
    Tack för det!
    /Sara ( en av vinterviken promenad gänget)

  25. Hope skriver:

    Jag umgicks nästan mer med mina vänner och bekanta när dom hade fått barn.
    Hjälpte till med allt möjligt och pga det så har vi väldigt fin kontakt idag.
    Att inte träffa sina närmsta vänner som man har en bra relation med när man har barn tycker i alla fall jag är konstigt, det är berikande för barnen och oftast för föräldrarnas vänner och som sagt många vill och kan ju hjälpa till, dessutom så blir barnen äldre och då är det bra att dom har andra vuxna att vända sig till.

    Men det här var ju egentligen inte riktat till dig Elaine, jag förstår dig helt och hållet, jag är faktiskt chockad över hur mycket du orkar och hinner med!
    Tror att jag också ska börja träna på morgonen, orkar Elaine så orkar jag 🙂

  26. […] Som Elaine säger: Du kan inte sätta dig på en persons prioriteringslista-du märker hur högt upp du är. […]

  27. Karin skriver:

    Det här är ett ämne som jag har funderat mycket kring. Jag har haft en kompis i tjugo års tid som jag har varit oerhört förtjust i och jag har upplevt det som att hon har uppskattat mig också. Vi har delat mycket och hon har varit mycket öppenhjärtig i vår relation. Det har fått mig att tro att vi har haft något speciellt förhållande, inte på något sätt unikt, men jag har i alla fall trott att vi har varit nära kompisar. Under vår vänskap har jag dock noterat och med tiden förstått att den här öppenheten och närheten, den visar hon emot i princip ”alla”, Tjejer hon träffat i mammagrupper, klassföräldrar, jobbarkompisar, pluggkompisar etc. Det har självklart resulterat i att många av dessa personer har känt sig utvalda, läst av hennes uppträdande som att de betyder något för varandra och självklart blivit besvikna när hon inte svarat. Till henne har jag försökt säga att hon nog har sig själv att skylla. Personligen har jag alltid varit väldigt restriktiv med sådana kontakter just därför att jag inte vill inge falska förhoppningar utan hållit mig lite mer på min kant och kanske inte delat det mest privata med ytliga bekanta.

    Till slut efter 30 års vänskap kände jag att jag fick nog. Jag märkte väl av tesen” Du kan inte sätta dig på en persons prioriteringslista, du märker hur högt upp du är.” Efter att i alla år ha stöttat henne genom relationskrascher, jobbkriser, utbildningsdilemman men ständigt blivit bortprioriterad har jag fått nog och traktar inte längre efter hennes vänskap.

    Sammanfattningsvis vill jag säga att var noga med vad du sänder ut för signaler till bekanta och det finns faktiskt något som heter ”pay back time”. Du kan inte alltid skylla på tidsbrist utan de som har hjälpt dig tidigare har du en förbannad plikt att stötta tillbaka. Så är det bara! Hur vet man om man tillhör någons närmsta vänner när mycket tycks handla om skådespel?

  28. Mia skriver:

    Råkade hamna här. Oj, vad självupptaget och tillrättalagt det låter. Undrar hur det skulle kännas om dessa människor inte hörde av sig. Det är inget att skylta med, tycker jag, att man inte hinner att umgås med andra människor. Skulle säga nej från början. Men då förlorar man kanske sitt eftertraktade värde. Människor är inte konsumtionsvaror som man planerar in i sin kalender.

  29. Mia skriver:

    Råkade hamna här. Oj, vad självupptaget och tillrättalagt det låter. Undrar hur det skulle kännas om dessa människor inte hörde av sig. Det är inget att skylta med, tycker jag, att man inte hinner att umgås med andra människor. Skulle säga nej från början. Men då förlorar man kanske sitt eftertraktade värde. Människor är inte konsumtionsvaror som man planerar in i sin kalender.

Lämna en kommentar