En tanke till mina singelbloggvänner som söker


Hur ser det ut i singeldjungeln? Är det hoppfullt eller hopplöst? Kanske kan ni som njuter av singel och/eller dejtinglivet dela med er lite tips för vad man ska göra? Vilka dejtingsajter gäller? Finns det roliga alternativ osv?

/Elaine, hoppas på en lång kommentarstråd av hopp!

Bloggvännerna har ordet

92 svar till “En tanke till mina singelbloggvänner som söker”


  1. Jennifer - jakten på lyckan, friheten och kärleken skriver:

    Det är hoppfullt singellivet här! Kärleken kommer tids nog – tills dess får man göra så gott man kan. Flirta, dejta, njut av ensamheten och friheten i att endast ha sig själv att tänka på, ingen som tar all ens energi (på gott och ont).
    Något man kanske inte tänker skulle kunna vara så givande är Twitter, herregud vilket dejt- och kärleksnäste. Det passar kanske inte alla men är värt ett försök. Annars kanske gör något nytt, gå en kurs i nått, börja träna på gym, dansa, sticka, häng på biblioteket. Ut och visa att du finns, se vem mer som finn där! Och ja, glöm inte att bli kär i dig själv först. Inse ditt värde och tänk inte att du ska hitta någon som du duger för; du ska hitta någon som är värdig nog för dig!!

  2. Camilla skriver:

    Jag säger hopplöst. Tråkigt inställning men ja e sååå trött på singellivet!
    Tror inte på att dom faller ner från himmeln dock.. Så dags att ta tag i mig själv och ge nätdejtingen en ordentlig chans…

  3. Sen så gillar jag även ditt tips om att dejta några styckna samtidigt. Om man har den turen att den möjligheten dyker upp dvs. Och just det, skriv en drömprins-lista, det kanske känns fånigt – men gör det! Kom även ihåg, ”be the kind of person you want to meet”. Klyschigt men ack så sant.

  4. Sandra skriver:

    Jag känner nog hopplösheten faktiskt… 🙁 Träffar inga nya människor, och när jag väl gör det är det nästan alltid tjejer, vilket är superkul förstås men ingen dejtinghit för en straight tjej. Och dessutom verkar ALLA vara upptagna?! Varenda människa jag stöter på är ju redan samboende med nån så det är inte så himla lätt i singellivet just nu.

    Så tipsa gärna på, kära bloggvänner!

  5. Stina - singelstudent som drömmer om Honom skriver:

    Hej 🙂 Jag har precis börjat närdejta på happypancake. Varit på 3 dejter i förra veckan och har två till i slutet av denna. Ingen fullträff än men så hade det ju varit lite tråkigt också om Mr Right varit första dejten och jag inte fått gå på så många roliga träffar! Jag är nog lite kär i singellivet trots allt, redo för ett förhållande men ändå inte redo att lämna singellivet. Måste fundera ut hur det funkar, tips?

    • sandra- blivande hudterapeut med fitnessdrömmar skriver:

      Va kul! Jag träffade min sambo lite oväntat på Happypancake!
      Var också i väg på några dejter(en del bra och några närmare katastrof) innan jag träffade rätt. Ge inte upp!!
      Lycka till och ha så kul på vägen!

  6. Emma skriver:

    Jag är väldigt blyg, men har märkt att det väldigt ofta räcker att säga ”Hej” och le, så börjar ofta den andre prata av sig självt. Sitter du bredvid någon som ser trevlig ut på bussen, på biblioteket, står vid samma hylla i mataffären, vad som helst, säg Hej! Det är väldigt sällan personen inte säger hej tillbaka!
    Det kanske låter jättetöntigt, men det värsta som kan hända är ju att någon tycker att du är glad, social och trevlig!

  7. Emma - röd rojalist som vurmar för genusfrågor skriver:

    Jag känner också att det är hopplöst.. är inte alls där jag vill vara. Alla kompisar är i köpa boende och skaffa barn period med sina partners och jag blir liksom alltid femte hjulet. Det är jobbigt. Och svårt att träffa nya människor. Jag har bett mina kompisar fixa ihop mig med någon bra men man kan ju inte göra mer än fråga.. Nätdejtar lite men svårt svårt svårt. Träffade en kille ett tag som jag var väldigt intresserad av men han liksom poff gick upp i rök.

    Vilken trevlig idé Elaine, du kanske skulle kunna hålla en träff som Carrie gjorde och berätta om singellivet med tips och så. Tror i och för sig att du är en mer van talare och skulle klara föreläsningsbiten bättre =)

  8. Johanna-studerande servitris som jobbar på tillvaron skriver:

    Blev singel i somras efter ett 6-årigt förhållande och har väl precis börjat leta mig utåt igen, men det är så svårt! Blev tillsammans med mitt ex när jag var 16 så har aldrig ”lärt mig” att date:a eller ens flirta, och det känns som en helt ny (skrämmande) värld där ute. Jag är inte den som hänger på krogen och går med första bästa hem, är för ”pryd” för det, eller som jag själv tycker, för seriös. Jag vet inte. Det är svårt. Men det svåra är också bra, eller hur? 🙂 Jag har en hatkärlek till singellivet just nu, å ena sidan så vill jag ha någon att dela vardagen med, jag vill bli kär NU men å andra sidan så har jag väl egentligen ingen brådska. Jag är 23, har några år kvar att studera och det är nu jag ska passa på att leva livet. Så jag ska försöka göra det. Leva lite mer i nuet, inte bry mig om alla måsten och sluta vara så duktig hela tiden. Jag trivs med mig själv, det är inte där mitt problem ligger. Mitt problem är att jag är för duktig, så jag ska börja ta lite semester ifrån den sidan av mig och kliva ut ur min lilla box 🙂 Det blev nog lite rörigt, men det är så det är för tillfället hos mig och om inte annat så var det jäkligt skönt att sätta ord på känslorna 🙂
    TACK för en bra blogg, Elaine!

    • Sandra skriver:

      Minus att jag inte nyss har kommit ur ett sexårigt förhållande är det som om du skrev mina tankar, Johanna! Känner igen mig så himla väl i allt du just skrev.

    • A skriver:

      Är i precis samma sits! Träffade min kille när jag var 16 och det har precis tagit slut och är nu 23 år. Utöver att jag fortfarande är lång ifrån över mitt ex, så känns hela date-grejen mycket märkligt. Har hela tiden varit väldigt nöjd i mitt förhållande och har därför aldrig ens tittar åt ett annat håll. Vet inte riktigt hur detta ska gå, men får väl hoppas att drömprinsen bara står där en vacker dag..

      Usch singellivet är verkligen inte min grej 🙁

      • Johanna-studerande servitris som jobbar på tillvaron skriver:

        Men då är vi i alla fall tre stycken i samma sits, och bara det känns lite bättre 🙂 Kan känna mig riktigt ensam ibland, men man är ju aldrig ensam om att sitta i just den här båten. Är samma som dig A, tittade aldrig åt något annat håll för att jag var så nöjd med förhållandet, tills en dag då jag inte längre var nöjd. Men jag tycker att vi alla kan börja med det som Emma skriver, ett leende och ett Hej! Fanken vad långt vi kan komma med detta! Det vet jag ju själv vad glad jag kan bli bara av ett spontat Hej, oavsett om jag känner personen i fråga eller inte.
        Vi kämpar på! En vacker dag så sitter vi där med vår andra hälft och ser tillbaka på den här tiden som väldigt nyttig (förhoppningsvis;)
        Kram på er!

  9. Linnea T - hon som också vill skapa en familj! skriver:

    Alltså, detta inlägget kunde ju inte ha kommit mer lägligt! Jag har mer eller mindre varit singel, förutom lite dejtande hit och dit, i flera år… Av den anledningen att jag har velat vara själv, har trivts själv! Men- nu är jag redo att dela vardagen med någon.. Han med stått H. Jag har tappat räkningen på alla dejtar jag varit iväg på, både i Sverige och när jag bodde i Norge… Ingen Han med stort H ännu.. Jag har varit kräsen, inte varit kräsen, släppt på kraven lite, gått på dejt med killar jag egentligen inte trodde var något för mig. Still no luck..
    Och sen till en spelande faktor som gjort att jag hållt mig för mig själv; katt å råttleken innan man bestämt sig för att man är ett par. Varför existerar det där förbaskade spelet?! Jag avskyr det! Kan det vara för att jag (tyvärr) börjat bli lite frustrerad?! Vart är han?
    Det har nästan börjat gå så långt att man granskar sig själv och funderar över om det är något som är fel med en själv, såklart att det inte är! Eller?

    Jag ser par, småbarnsfamiljer och kära människor överallt! Det har gått så långt att jag blir helt tokig när jag går inne på Ikea.. Går och drömmer mig bort bland de heminredda små båsen.. Fantiserar om hur ja och min framtida familj ska ha det i vårat framtida hus. Sätter mig ner på en pall och väcks ur min dröm när jag ser kärleksfulla par gå runt för att titta och handla inför deras hem. Då vill jag ställa mig upp och bara skrika ut; JAG DÅ?!? 🙂

    För att komma med lite positivt hopp; En kompis till mig menar att det är vårruset nu på våren! Det betyder att alla snygga män som varit i ett förhållande och hela tiden varit upptagna nu kommer ut ur sina gömmor och ska lufta sig.. Då jäklar ska man passa på så man inte går miste om den bästa 🙂

    Puss från en som inte tänker ge upp hoppet om han med stort H och sitt drömliv!

  10. Hihihi, kul att du frågar. Jag har faktiskt aldrig i mitt liv varit mer full av hopp och förväntan i mitt kärleksliv. Och då vill jag tillägga att vägen hit varit både krokig och jobbig och…alldeles underbar. Jag fick helt enkelt riktigt jäkla nog av att vara missnöjd med mitt kärleksliv och bestämde mig för att styra upp det och ta reda på hur jag, killar och attraktion egentligen fungerar. Nu har jag gjort det (har betat av mååånga kurser, böcker, blogginlägg, webbforum, experter, och förstås min akademiska coachutbildning, samt en hel del nätdejter, pinsamheter och weirdamöten för att komma hit…) och jobbar med attraktionspsykologi på olika sätt. Sitter tom och spånar på en bok och blogg i ämnet så jag kan sprida det jag lärt mig till andra. Är dock en smula bekymrad över det vi skrivit de senaste dagarna om tappa-huvudet-kritiken man kan få av att prata om tex skillnader mellan män och kvinnor, men det får det nog vara värt för jag vet precis hur vidrigt det är att känna sig otillräckligt och hjälplös i sitt kärleksliv och då kan jag ju inte sitta och hålla inne på allt bra jag lärt mig de senaste åren. I grund och botten handlar det faktiskt precis om det Carrie och Elaine pratar om – att förstå sitt eget värde och tycka om sig själv (oavsett kön eller läggning). Kruxet är att de flesta inte vet hur man gör för att lyckas med det och ja, det är ju där min expertis kommer in i bilden.

    Jag kan varmt rekommendera två av mina all time-favoritböcker i ämnet:
    – Get the guy av Matthew Hussey
    – You lost him at hello av Jess McCann

    Kan passa på att bjuda på tre snabbtips för en grym dejt också:
    1. Du går på dejten för att ta reda på om DU är intresserad, inte för att ta reda på om den andra personen är det.
    2. Ta på varandra! Det kommer aldrig bli nåt hångel om ni sitter med ett bord mellan varandra hela dejten för steget är för stort. Om du däremot tex gjort high fives, lagt handen på hens arm när hen sa nåt kul, kramat din dejt när ni sågs (och när han gjorde en strike när ni bowlade) och suttit nära under större delen av dejten blir det till slut helt ofrånkomligt att börja pussas lite om attraktionen finns där.
    3. Ha kuuuuul! Jag ser så ofta dejtande par på stan som är såå stela och nervösa. Våga vara den lekfulla, skämtande, störtsköna tjej med självdistans som du är med dina polare även när du går på dejt, för det är henne folk gillar. Den stela versionen som är superangelägen om att göra intryck är inte fullt lika kul att hänga med. 😉

  11. mira skriver:

    Blev idag dumpad efter ett fyra år långt förhållande. Egentligen vet jag att det inte var världens bästa förhållande och att detta kanske är den bästa lösningen. Men alla tips och all uppmuntran välkomnas…

  12. Efter en lång och krokig dejtingväg med diverse (delvis trevliga men mest ) självupptagna killar så är jag för första gången i mitt liv i ett väldigt balanserat förhållande (sedan drygt 1,5 år tillbaka). Kan absolut rekommendera nätdejting, det funkade finfint för oss.

    Men utan att bli för klyschig så handlar det om att först älska och acceptera sig själv. På riktigt! Vi behöver kärlek, omtanke och beröring från andra, men vi måste älska oss själva mest först. Det finns ingen annan här i världen som kompletterar oss helt, så den kärleken måste man faktiskt våga och kunna ge sig själv. Om man lägger för stor vikt i att söka lycka och bekräftelse hos andra så är det svårt att hitta balanserad kärlek.

    Mitt tips är också att verkligen ge folk en chans innan man räknar bort dem (speciellt på nätet). Min nuvarande kille var på pappret inte alls den jag sökte (han hade ingen högskoleutbildning, hade en massa tatueringar och hade knappt varit ute och rest alls – något som var viktigt för mig då jag rest och bott utomlands i en herrans massa år), men redan på första dejten så kände jag att det var något speciellt där. Hade jag lyssnat på min gamla dejting-checklista så hade jag kanske aldrig gått med på att träffa honom. Vilken miss det hade varit!

    Jag vet hur jobbigt det är att känna sig ensam när man inte har valt det. Men det är nog nästan lika många som sitter i ett halvdant förhållande och önskade att de kunde vara fria en stund och sticka ut och leva singellivet. 🙂

  13. Jag har problem med att jag tycks ”skrämma bort” folk med att jag är alldeles för rak. Gillar jag någon så säger jag det på en gång, och sen ser jag till att vara initiativtagande. Ogillar ”spel” och tror inte på att sitta o vänta på att saker ska hända… blev sjukt bränd i höstas så är väl samtidigt lite skeptiskt och ger upp snabbt. Någon som har nåt bra tips på hur man ger sig ut med en något mer positiv inställning? Eller för all del, någon som kanske har en trevlig bror/syster eller vän som är sugen på en blinddejt? 😉 haha, vi kanske kan göra om den här tråden till ett temporärt dejtforum!? – bring’em along, jag lovar – jag är charmig som tusan!

    • Emma - röd rojalist som vurmar för genusfrågor skriver:

      Det var en fantastiskt rolig idé! Vad letar du efter?

      Annars vet jag precis vad du menar.. Jag tror på det som någon innan sa att man ska veta om den andra personen är intressant. Och om någon blir skrämd av dig är det inte så intressant. För dig.

      • Jomen visst, det känns ju helt riktigt. Jag har lite svårt för att lista preferenser, men glada och äventyrliga människor! Sen gillar jag folk som kan vara lite självdistanserat kaxiga men samtidigt ödmjuka, låter det flummigt? Nåja, får se hur den här idén går 😛

  14. Sandra skriver:

    Emelie – hjäp vilken skön kommentar du avslutar med!
    Men jag tänker på en annan sak som slog mig: när jag träffade min pojkvän – numera make – var jag tjugo år och defenitivt inte kär i mig själv! Det gick fint ändå, han såg igenom min blyghet alla brister jag tyckte att jag hade, och har gjort mig – om inte kär i mig själv, så åtminstone betydligt mer nöjd med mig själv under åren. Nu hade jag säkert tur med den biten, och jag inser också att det är betydligt fler som är upptagna när man är trettiofem än tjugo, men ändå. Att vara sig själv är nog väldigt viktigt, men utöver det finns det sköna personer som ser bakom ett dåligt självförtroende/självkänsla och rentav kan få dig att blomma upp och BLI en person som är mer tillfreds med dig själv. Var väl ungefär det jag ville säga…!

  15. Jag fann min Mikael på HAPPYPANCAKE så det kan jag verkligen rekommendera för er som är singlar. Det är helt gratis.

  16. Marie-Louise - Fångar dagen! skriver:

    Jag träffade min numera man på Match. Jag va väldigt skeptisk mot hela grejen men min kompis övertalade mig och efter nån vecka gick jag på min första och enda date. Det va fem år sedan. Jag hade nog tur för jag har hört om andra som gått på den ena dejten efter den andra och inte lyckats hitta någon. Men har samtidigt hört om andra solskenshistorier där de mötts online!
    En arbetakamrat träffade sin tjej över Twitter där de började chatta över något gemensamt ämne. 🙂

    Jag tror man får ta online dejting med inställningen att träffa nya spännande människor och ”träna” genom att gå på dejter, istället för att förvänta sig att hitta Mr Right. Så gjorde jag då har man inte lika höga förväntningar och är nog mer öppen för människor du i vanliga fall kanske inte alls skulle falla för!

    Happy hunting alla singlar därute! 😉

  17. Kicki nyligen dumpad skriver:

    Linnea T – hon som också vill skapa en familj!:

    Jag känner exakt samma sak! jag blev väääldigt nyss singel typ för en vecka sen helt random, utan förvarning! Jag kan nästan bara känna: men kräääääääk va alla är lyckliga! men jaaaag då?!
    Jag har/hade lite inställningen law of attraction men d va ju en käftsmäll! jag hade sett framför mig lgh med min fd som vi skulle flytta till på Lördag! sedan hus och familj o allt det framför mig! men universum sa” yeaaah in your face!”
    Ditt inlägg kunde inte beskriva min känsla bättre! Nästan skönt och veta att de inte bara är jag som är bitter! 😉
    Så nu börjar jakten på den där perfekta som alla mina vänner redan hittat 🙂

    Och Tack Elaine för en jättebra blogg!

  18. Har upptäckt genom egna erfarenheter att när jag till varje pris ville träffa den rätta, låste det sig totalt. Vi utstrålar desperation, vilket inte är attraktivt. När vi upplever oss själva som attraktiva på ett djupare plan, blir vi oundvikligen attraktiva. Vi utstrålar något som gör att andra vill vara i vår närhet. Mitt förslag förutom dejtingsajter är att hoppa på en dans, matlagnings kurs. Allt som ger tillfälle till möten.
    Själv ser jag i vårljuset en massa nyförälskade par överallt och gissa om det väcker en längtan att stöta på kärleken.

    Ja, då deklarerades det att jag är singel!

  19. Louise skriver:

    Efter 3 år som ”nätdejtare” har jag nu förhoppningsvis hittat min man!!

  20. Åh här är jag så tvärtom, att ha ett förhållande skrämmer skiten ur mig. Aldrig att jag skulle vilja ge upp singellivet! Visst, dejta är skitkul, men inte något mer. Sen kan det visserligen vara för att jag bor utomlands för året (förhållande är inte helt optimalt om man vet att det är tidsbestämt, då är det mycket bättre att bara dejta och testa på, ha lite kul) men även för att jag ser så många som är i kassa förhållanden. Av alla par jag känner, och det är en hel del, så känner jag tre par som är i ett sunt förhållande. Jag har för många tjejkompisar som är i trista förhållande, trots att de är upp över öronen förälskade, för att de ger upp så otroligt mycket och deras kille bara tar och tar. Ger upp utbildning, drömmar, jobb.. allt för att han inte vill. Får panik av bara tanken!

    Nu blev detta visserligen lite långt, men jag hade ändå tänkt fråga dig, i egenskap av retorikexpert, hur sjutton man svarar människor som frågar om ens kärleksliv? De avslutar alltid med en sådan negativ klang när man säger att man är singel ”åh men oroa dig inte, han kommer snart!” eller ”du som är så söt, du borde ha en pojkvän!”. Vet att jag inte borde bry mig, men det är så frusterande med folk som alltid ska lägga sig i och påpeka hur dumt/fel det är att man är singel.

  21. Lina skriver:

    Varit singel i 7 år nu efter ett uppslitande avslut från en högst destruktiv parrelation. De sju åren har varit bland det värsta och bästa i mitt liv, so far. Jag har tvingats att ”lära om”, dvs att framför allt tycka om mig själv – så som den jag är. För sju år sedan ”trodde” jag att jag visste vem jag var, ack så fel jag hade. Den destruktiva relationen satte djupa spår i mig på den punkten. NU vet jag, jag vet bättre. Nu älskar jag mig själv precis som jag är, med fel och brister och allt. Jag är en fantastisk kvinna, och stolt över det. 🙂 Jag är den 100-poängare nu som jag trodde att jag var då (men naiv som jag var lät jag mig brytas ned sakta men säkert av den person jag då givit mitt hjärta till).

    Med de sju åren i bagaget, fanns såklart alltid tanken på att få träffa någon igen. Det hände inte. Inte då. Jag försökte ge mig ut i dejtingdjungeln, men det gick inte. Jag var fortfarande väldigt trasig, rädd om mitt hjärta, min person, rädd att bli lika mycket sårad igen. Jag förblev singel, på gott och ont.

    Nu, nu har jag träffat han. Han med stort H. Han som också är hel, han som har hjärtat på rätt ställe och aldrig någonsin skulle vilja skada mig på ett så destruktivt sätt. En riktig gentleman. Min bästa vän. Mitt hjärtas kärlek. Vi blev vänner först, goda vänner, de allra bästa av vänner. Sedan kom känslorna som ett brev på posten. Oväntat. Frustrerande till en början (”jag har känslor för honom, har han känslor för mig”-frustrationen), men såhär i efterhand alldeles fantastiskt.

    I sommar reser jag till andra sidan jorden, där han finns. DÅ är det slut på skypandet. 🙂 Och som det ser ut nu, så är det dit jag flyttar inom en mycket snar framtid, förmodligen till årsskiftet. Till ett liv tillsammans med den mest fantastiska man jag någonsin träffat. 🙂

    Och det är mitt tips till er som söker och längtar. Lär känna personen, bli vänner, låt känslor och sådant få ta sin tid att växa till (är det på riktigt och besvarat så kommer det hända). Efter månader av skypande, så kan jag säga att den här relationen är bland det starkaste vi har tillsammans (för det enda man egentligen kan göra är att prata; om vardag, livet, frustrationer, vem man är, vad man vill, längtor, allt). Och framför allt lär känna dig själv under tiden du är singel. Det är så du vet vem du är, vad du söker, vad dina brister är, dina positiva sidor, vad ditt hjärta mår bra av och så vidare.

  22. K. skriver:

    Efter nästan 2 år fram och tillbaka, släppte jag taget om min drömkille. Bestämde mig för att om han inte kan bestämma sig för mig, då ska fan inte jag sitta och vela. Så jag valde mig själv!
    Drömkillen signade upp sig på Happy Pancake, jag levde fantastiskt singelliv och så var det med det.
    Grejen var dock att han efter en rad nätdejter insåg att det faktiskt inte fanns någon där ute som var bättre för honom, och så kom han tillbaka, och äntligen hade han löften med sig också.
    Jag tvekade ett tag (för singelliv är härligt) men sen slog jag till och 3 mån senare kollade vi på lägenheter. Idag är vi superlyckliga och drömmer om bebisar!

    Så, summan är; nätdejting är bra även för att lära känna sig själv, och är fantastiskt om man faktiskt inte vet vad man vill än och: if you love something let it go, if it comes back it’s yours, är sant.

  23. Mitt tips till studerande är att skaffa leta en make när du studera, det är bästa stället att hitta en man är på universitet. Jo jag vet att feminister säger att leta efter en make är ’förtryckande’ och tipset är som att tvinga tillbaka kvinnor in till ”köket barfota och gravida”. Men jag säger det till kvinnor som vill ha en stabil familj med en försörjande man.

    Det finns ingen tid som när du studera där du har så många singel män på samma plats och gör man lite research kan man hitta en man med bra ’earning potential’ innan dom bra blir tagna.

  24. Eva-Lena skriver:

    Blev singel idag. Efter åtta år tillsammans, fyra år som gifta. Ett barn. Att det ska vara så svårt att leva tillsammans. Undrar när magsmärtan ska gå över.

  25. Har väl saknat en pojkvän i stort sett i hela mitt liv. Och alltid varit deppig över det. Tills nu. Jag avslutade ett kort förhållande i julas och efter de njuter jag verkligen av att kunna ta alla beslut utan att tänka på någon annan. Jag kan fokusera 100% på mig själv. Jag kan jobba 135% (75% fast tjänst, 50% plugg på distans + eget företag), plus att jag kan träna varenda morgon kl 05 eftersom att jagf kan lägga mig kl 20 utan att någon tycker jag är tråkig eller ger mig dåligt samvete. Mitt humör beror helt på mig själv just nu och inte på hur någon annan får mig att känna mig. Jag älskar mitt liv just nu och jag har nog aldrig mått så bra med mig själv.

  26. Jessica skriver:

    Singel singel singel. Tror inte direkt på att just nu. Så nu vägrar jag känna att jag vill ha en man typ och dem män jag blivit kär i i mitt liv är antingen upptagna eller sådana som inte är redo för att stadga sig.. Plus att jag har ett litet barn och kommer aldrig ut så de suger lite, som singel och mor blir man ganska ensam har jag märkt, vännerna har förhållande och umgås med andra par .dem som har barn umgås med andra par som har barn. Singlarna är ute och festar. men ja jag är lycklig på många vis ändå. Och vet jag förtjänar kärlek men va fan finns de vettiga män som man blir kär i – va? Man ska väl ha krav för att nöja sig och är man jättekär så kan de ju vara, man vill ju inte ha en karl bara för att.

  27. Jag har varit singel i snart tre år. Tidigare befann jag mig i ett längre förhållande som var allt annat än bra. För två år sedan blev jag medlem på två svenska dejtingsidor online. 20 år och frustrerad? Det kändes så pinsamt.

    Jag publicerade mina bästa bilder och visade upp mig från min bästa sida. Nämnde alla coola tv-serier som jag följde och skippade allt fånigt som The Real Housewives of Beverly Hills och Glee. Jag skäms över hur jag framställde mig själv som en Barbiedocka. Perfekta tjejen, tjena! Märkte ganska snart att det var mycket puckon som sökte sig till nätdejtingen. En kille frågade om jag hade fina fötter (?). Hittade i alla fall inget av intresse.

    Såg senare ett avsnitt av tv-serien Army Wives där de nämnde dejtingsidor för den amerikanska militären. Nej, jag är inte sjuk. Jag blev mest nyfiken och googlade. Fanns massor av alternativ och jag blev medlem på en sida – Militarycupid. Himla rolig sida! Jag har varit medlem i ett år och för fem veckor sedan hittade jag en profil som jag verkligen gillade. Problemet var bara att varken han eller jag betalade någon avgift, vilket resulterade i att vi inte kunde kontakta varandra. Han nämnde dock i sin profil att han hade en Youtube Channel. Jag lyckades spåra honom där och nu pratar vi varje dag på Facebook.

    Jag ser Militarycupid som ett roligare alternativ på dejtingmarknaden. Jag har ingen dröm om att bli en amerikansk hemmafru, men jag och David har så roligt när vi pratar. I sommar ska jag åka till New York för att skriva på mitt bokmanus och tanken är att vi ska ”prova på” en dejt då. Jag är bara glad om vi kan fortsätta vara vänner. Svenska sidorna gav jag upp rätt så tidigt, Militarycupid har jag också gett upp. Jag är bara 22 år och jag måste sluta stressa. Det kommer! 🙂

  28. kimberley skriver:

    Själv är man en 23 årig tjej som varit singel i 4 år.jakten på kärlek har nästan blivit överdriven sista tiden.det skulle letas på bussen,,skolan,klubben och t.om på tingsrätten när man var där på studiebesök.
    Medlem är man på två dejtingsidor ,varit på enstaka dejter men antingen inte varit intresserad eller blivit intresserad men besviken.
    Bestämde mig för typ 1-2 veckor sen att lägga kärlek på hyllan och fokusera lätt börja gilla mig själv mer och må bra..det går upp och ner.igår t.e.x kände jag mig först stolt över mig själv är att jag stod framförokända personeroch pratade om mobbning och mina erfarenheter…såg också en fin tjej i spegeln men på natten bara forsade tårarnaoch jag var ful,äcklig värdelös
    Idag känns det mycket bättre..blev motiverad av att se citatet på din blo

    • Hope skriver:

      Kimberley, du är inte ful, äcklig eller värdelös.
      Vad modig du är som kan prata om dina erfarenheter inför okända människor, imponerande!
      Skönt att höra att du mår bättre idag och du, du duger Kimberley, glöm aldrig bort det!

      Många kramar!

      • kimberley skriver:

        Tack fina du
        Blev rörd av dina ord
        Just att jag duger är något jag försöker jobba på.jag har innan förlitat mig på att andra ska tycka om en och ge en bekräftelse
        Kändes bra att stå där igår och prata om mobbningen även om det var inför 6 personer
        Många,kramar till dig också Hope!

  29. Izzy skriver:

    Jag har alltid varit blyg nar det kommer till killar, har Aldrig haft en pojkvan Eller nagot i narheten. Jag vet inte varfor. Men jag trivs hur bra som Helst med mig sjalv, alskar alla bra/daliga/knappa sidor av mig sjalv men langtar som tusan efter nagon Annan som ocksa gor det. Och nu har jag funderat pa att borja online dejta, men det som Haller mig Tillbaka ar min alder, jag at 21, och det Kanns som om de flesta ar aldre, har jag helt fel dar? Jag tycker att det ar pinsamt att beratta for Mina vanner att jag tanker pa det har. Varfor kan inte jag hitta en kille pa ”det vanliga sattet”? Vad ar ens det vanliga sattet?

  30. Sophia skriver:

    Jag gick med i match.com sommaren 2011 och där pratade jag med rätt många killar. Vissa mer seriösa än andra (man märker rätt fort vilka som är ute efter något seriöst och vilka som bara är ute efter sex). Det var en kille jag fastnade för, men jag trodde aldrig det skulle bli något seriöst. Han var ett par år yngre än mig och jag kände mig lite obekväm med det. Men det var väldigt trevligt att ha någon att prata med! Han var trevlig och snäll och verkade intresserad av mig. Vi träffades en gång den sommaren och sen åkte jag iväg till en annan stad för att studera ett år. Under den kommande hösten pratade vi mycket i telefon och han ville komma och hälsa på mig. Men jag ville inte att han skulle komma till mig. Jag var rädd för att bli kär i honom om han skulle kommit till mig, och jag var inte beredd på ett distansförhållande. Innan jul slutade vi prata. Han ville verkligen ses och lära känna mig bättre och jag ville inte, så vi bestämde att ta en ”paus”. Eller det var väl typ jag som bestämde det. Mest för hans skull, för det verkade som han tyckte om mig mer än jag tyckte om honom.
    Så jag dejtade ett par andra killar och levde livet och tyckte singellivet var superroligt, men ändå fattades det något. Jag var nog redo för ett förhållande trots allt, så jag tog kontakt med killen sådär 2,5 månad senare! Vi började prata igen och när jag kom hem till påsk bestämde vi en dag för en dejt. Den dejten blev början på allt! Jag blev så kär i honom när jag såg honom och sen dess har jag inte kunnat släppa den här mannen! Det var som att jag såg honom med nya ögon den här gången, säkert för att vi lärt känna varandra rätt bra under tiden vi pratat i telefon. Det är alltså nu ungefär exakt ett år sedan vi träffades på den där första riktiga dejten och nu har vi nyligen bestämt att vi ska flytta ihop!
    Så låt det ta tid att lära känna varandra! Var vänner och ha kul tillsammans! Kärleken kommer därefter! Och testa nätdejting är mina tips 😉

    • Marie-Louise - Fångar dagen! skriver:

      Håller med, det är fantastiskt att börja med att vara vänner och ha kul tillsammans!!

  31. Frida H skriver:

    Hej Elaine!
    Jag känner att det är hoppfullt men svårt. Jag har varit separerad sedan 2010 med en son som föddes 2009. Det är tufft att hitta någon som vill vara med i mitt liv, under de villkoren som det finns. Jag har min son 26 dagar i månaden. Jag jobbar heltid och engagerar mig ideellt på fritiden. Jag jobbar också alla helger jag är barnledig vilket försvårat det att träffa någon. Sedan har jag svårt att se mig själv träffa någon på krogen numera. De flesta antar bara att man inte har barn. Dejtingsidor funkar men eftersom det är så mycket rysk roulette med falska bilder och falska personligheter på internet så vet jag inte om jag orkar. De flesta jag träffat is internet har blivit goda vänner (med eller utan förmåner) men inte mer än så.
    Just nu har jag faktiskt börjat avtala med mina chefer att jag nog får tacka för mig på helgerna då jag behöver ha ett liv. Fast jag vet inte vart man skulle kunna träffa en 27+ man som inte är rädd för barn i förhållande. Som gärna inte har för mycket drama i sitt liv och så brinner för genusfrågor och miljö.
    Testa Happypancake som sagt, det var en rolig dejtingsida!

    • 50% av alla par skiljer sig i Sverige så att vara singel med barn är varken sensationellt eller chockartat – det är vanligt. Jag tror stt många singelkvinnor och män gör sig själva till Ufon där, när det är hur vanligt som helst. Den du dejtar kommer inte ha några problem. Jag har fö två ex som hade barn och då var jag 24 och 26 år.

  32. Jag försöker hålla mig fördomsfri – men vad ÄR det med singelmän i 40-årsåldern?? Va ? Va ? Va?
    Mina relationsförsök går käpprätt åt helvete. Jag är kräsen säger en del. Men jag säger – varför ska jag nöja mig med något sämre än det jag vill ha? Jag har ett finfint liv med mig själv o barnen – det är inte det – men jag skulle vilja hitta någon att tycka om på riktigt. Så där riktigt jävla mycket. Men icke, Den ena lunien är värre än den förra…det går liksom helt åt fel håll. Så just nu har jag gett upp för en stund.

    • Man måste nog få ge upp för en stund emellanåt! Jag gav upp ett helt år efter misslyckat förhållande. Jag var singel men var så trött på män (som om de vore ett släkte, men så kändes det då). Så jag tillät mig vara trött i ett helt år,sen våren 2008 då fick jag ny energi och dejtade som bara den i tre månader. Sista dejten? Gustav den 17/9 2008. 🙂

    • Ska nog inte ljuga, det blir svårare ju äldre man blir att hitta en bra man. Men det gäller att ha en bra attityd och ’put yourself out there’.

      Jag vet jag hade en Latino kvinna på min gamla blogg, då jag skrev mycket om dejting i Sverige och svenska män då kvinnor får USA England, Indien var intresserade eller redan hade nordiska pojkvänner och det fick jag mest frågor om. Hon var i din ålder och hon var verkligen proactive. Gick på olika nordiska events i NYC och sånt tillslut hittade hon en bra utbildad norsk man och gifte sig 3 månader efter att dom hade träffats. Kan inte varit så dumma tips jag har då jag hamnade i referensen/must read i en dejtingbok, men det var tiden då man orkade blogga 🙂

      Så var bara proactive . Och håll dig borta från barer och klubbar.

  33. […] Vilken lång och härlig och ibland sorglig tråd det blev om singelinlägget. Fler som blivit nysinglar efter destruktiva relationer, andra som var lyckliga singlar andra trötta singlar. Och det slog mig när jag läste igenom kommentarerna att vilken stor och varierad skara vi är på bloggen. Det är så kul och givande och vilka bra bloggvänner ni är till varandra! Emma gav ett hett tips som jag lätt hade testat om jag hade varit singel. Varför komma på klyschiga fraser eller svåra formuleringar när man kan säga något så enkelt och faktiskt så charmigt som ”Hej”! Det är nästan så att ni singlar som tappat dejtingnistan borde ses och peppa varandra. Kanske en härlig trött-på-eller-härligt-att-vara-singel-aw? Ni är så många härliga personer här så jag vet att det inte skulle vara annat än härligt! Matheo och jag har fö vänt på dygnet. Han jagar en   Sharing is caring […]

  34. Nadia skriver:

    Den bästa tråden någonsin. kom på att jag att vill dela med mig lite av min mormor och morfars relation.

    När min morfar stiger upp tidigt på morgonen så stiger min mormor också upp, hon värmer lite mjölk åt honom, slår på radion och så ligger de och lyssnar och pratar lite och planerar sin dag. När han har ätit upp frukosten och går iväg till jobbet så går min mormor och lägger sig igen en stund. Tänk er, varje morgon går hon upp omänskligt tidigt för att gör honom sällskap när hon inte behöver. Och när jag frågade henne varför hon gör det här, och hon svarade att hon vaknar varje morgon med inställningen: ” vad kan jag göra idag för att göra mitt liv bättre än igår?”. Och den inställningen har lett till att hon gör många prestigelösa saker åt sin man, sina barn och barnbarn och alla runtomkring varje dag. Inte för att hon måste, utan för att det ger henne livsglädje. Och det är verkligen den röda tråden i deras liv. Hon prioriterar honom högst, och han henne. Det har hänt att han har lämnat jobbet mitt på dagen för att hjälpa henne över en gatan ( min mormor har fobi för vissa högtrafikerade gator).
    Och det är verkligen underbart att se, och jag är så lyckligt lottad för att jag har fått vittna deras underbara relation. Delvis har jag fått lära mig hur fantastiskt det kan vara, det har gett mig hopp trots kronisk singel-sjukan, och nu vet jag exakt vad det är jag vill ha i framtiden och känner någonstans djupt i själen att det kommer vara värt att vänta på. <3

  35. Charlotte skriver:

    Tack för värmande inlägg!
    Nu i april är det tio år sedan mitt senaste förhållande tog slut, jag fyller 37 i år. Jag har fyllt dessa år med arbete, resande, vänner, sport, mm. Har varit aktiv i perioder och dejtat ”kompistips” eller via nätet eller gått på kurser tex kajakpaddling, matlagning och volontärarbete.
    Har varit inaktiv i perioder och tänkt att ”kärleken hittar mig nog när jag är redo”.

    Inget har fungerat och jag börjar nu inse att ett liv utan partner, familj och barn kommer allt närmare. Jag känner ändå att jag har mycket att vara tacksam över, jag är frisk, har vänner, ett meningsfullt arbete, mm, men ”hålet” efter en familj känns ändå svårt att fylla, men jag kämpar vidare och tänker att om jag finns till för andra som jag gör i mitt jobb som lärare så känns livet trots allt ganska meningsfullt!

    Kram till alla därute.

  36. Cissi - dansande vagabond singel som njuter av solens varma strålar skriver:

    singellivet… vissa dagar är det så himla ensamt.
    Andra dagar är det så skönt för det är ingen som klagar på en, eller som säger att man ser ut som en clown för att man lägger på lite eye-liner, jag har mindre oro i magen för jag nojar inte över osvarade samtal eller sms, jag kan äta chips utan att någon höjer på ögonbrynen och undrar om jag verkligen ska ha det där (jag har sedan 9år tillbaka legat på 65kg och runt storlek 36 i kläder).
    Så sådana relationer vill jag verkligen inte tillbaka till. Men det är nog det som har blivit mitt problem, jag har blivit rejält nedtryckt i skorna några gånger och nu är jag så rädd att det ska bli samma sak igen, eller värre.
    Jag har dock testat lite nätdejting eftersom så många lyckats så bra med det och de säger att det blir mer äkta, men vet inte riktigt om det är min oro som lyser igenom eller om det är något annat jag misslyckas med, för tydligen blir något fel. Får i princip bara ”krog-kommentarer” i stil med ”är du sugen på att ligga” o annan skit.
    Det är jobbigt att inte duga.

    • Nadia skriver:

      Jag tycker också nätdejting är skräp. Alltingen är det män i 40års åldern som verkligen är superseriösa eller killar runt 20-30 som skickat en massa lama raggrepliker. Man borde nog vara supertydlig i sin profil och blockera de som inte respekterar det.

    • Nätdejting kan vara väldigt bra om man gå in på ’seriösa’ hemsidor. Vet en kvinna i Stockholm från Nigeria som träffade sin man på match.com när hon bodde i California och han i Sverige. Hon skulle precis avaktivera sitt konto och så kom ett brev från honom. Det verkade vara jätte romantiskt när hon beskrev det hela (men hon vägrade hamna i ’Sambohell’ lol)

      • Cissi - dansande vagabond singel som njuter av solens varma strålar skriver:

        Det va bland annat på match.com som jag fick de här krog-kommentarerna…

  37. Natalia skriver:

    Jag blev singel för lite mer än en vecka sedan. Min sambo och jag hade varit ihop i nästan åtta år. Jag älskar honom så otroligt mycket. Vår relation har varit destruktiv en längre period, har blivit verbalt ”nedtryckt”…den sista tiden har det kulminerat. Logiskt sett så kan jag se att jag inte mått bra av det här förhållandet de senaste åren (ja så tokigt att man kan stanna kvar ändå). Jag kan också förstå att han inte kommer att ändra sig såvida han inte inser att han gör fel, och att ifall han inte har nått den insikten under de senaste åren så kommer han troligtvis inte heller nå den i framtiden. Jag förstår det. Men känslomässigt så skriker hela jag inombords, jag får panik- jag älskar ju honom. Det gör så olidligt ont.

    Jag är inte så ung som några av er.Jag är 29. Jag är faktiskt rädd för att inte kunna hitta en man som älskar mig och som behandlar mig bra. Jag är faktiskt rädd för att bli ensam och att inte kunna få barn. Det är så populärt att säga ”bättre ensam och lycklig än fast i ett olyckligt förhållande”, men vad sjutton är det som säger att man automatiskt blir lycklig ensam? Man kanske blir olycklig. Det kanske är precis lika mycket skit som att vara fast i ett olyckligt förhållande. Jag vill verkligen inte bli den där tanten som sitter ensam med sina katter. För mig är partnerskap viktigt. Och…jag kan inte tänka mig ett liv utan barn. Just nu vill jag bara ta tid för mig själv. Men sedan…när man ska ”hitta” nån igen…Hur fasen träffar man någon i min ålder? Jag har aldrig dejtat förut.

    • Kicki nyligen dumpad skriver:

      Jag är blir lika gammal som dig i år. Är lika rädd för att man ska bli ” för gammal” för att skaffa barn. Min förebild är en av mina närmaste vänner. Hon är 9 år äldre än mig. Hon träffa sin prins när hon var 30 skulle fylla 31 och fick sin förstfödda vid 33 och sin andra vid 36. Självklart vill jag ha barn tidigt, men just nu så är hon mitt ljus och mitt hopp om att man kan träffa en bra kille i ”sen” ålder 🙂 Så, tänk så här: varför träffa någon som är omogen inte vet vad han vill osv? Bättre att träffa någon som är lite äldre som kanske vet vad han vill och inte vill vänta i 3-4 år innan man skaffar barn! Det är de som jag försöker fokusera på just nu. Idag är sista dagen jag och min Fd kommer bo och sova tillsammans, och de gör ont i hela kroppen, det värker.. men måste försöka tänka positivt annars går det bara inte. Klart vi kommer träffa någon som kommer älska och behandla oss som en gentleman gör! Vi kommer få familj och slippa alla de där katterna! Han finns där, nu är det bara till att leta och hitta honom! 🙂
      Trevlig helg! och njut av våren Natalia! kram!

  38. Rätar på ryggen och tar nya krafter. Jag är värd mina egna val. skriver:

    Varför är du singel som är så snygg, glad och trevlig?

    Får jag vända på frågan? Varför är du i tvåsamhet som är så medioker?
    Låt mig gissa…
    Du ”råkade” bli med barn/göra din flickvän med barn?
    Ni håller bara ihop för barnens skull?
    Det är bekvämast så?
    Ni skulle egentligen må bättre av att dela på er men ni hittar ingen lägenhet till?

    Jag har sett så många trista äktenskap och förhållanden att det är skrämmande.

    Den dagen då jag väljer och blir vald för den han är och jag är, då är jag villig att överväga ett förhållande igen.

    Jag känner förakt för män som vänstrar och bara vill krydda sitt så annars tråkiga förhållande/äktenskap.
    Än mer förakt känner jag för mig själv de gånger jag gått på fintarna, blivit uppdribblad på läktaren med vackra ord och tomma löften.
    Näe du, då är jag hellre ensam än två med fel person!

    Är det svar på din fråga?

    Trots detta tror jag fortfarande på kärleken, den ser jag ju också hos andra. Som hos Elaine och Gustaf!
    Jag har enormt mycket kärlek inombords som bara vill ut!
    En misstanke har jag om ”varför jag är singel” och det är att när jag väl tar ner min sköld som skyddar mig, så väller min kärlek ut och kanske överväldigar den jag nyligen träffat. Jag måste hitta balansen från att vara den kyliga svåråtkomliga kvinnan till den som den riktige mannen i mitt liv törs närma sig. En stark man som klarar av att se mig sårbar och som är där och stöttar när det blåser.
    Min PMS är inte att jag blir elak och bitchig. Jag blir enormt sårbar och tror att himlen ska rasa ner. Jag blir enormt kärlekstörstande och behöver bekräftelse.

    Nu sopar jag upp spåren av mig själv och tar tillbaka min självkänsla efter att ha blivit uppdribblad på läktaren av en gift man. Många löften och vackra ord drog undan mattan för mig. Men nu väljer jag att gå. För jag kan ju faktiskt inte ändra på den personen och hans känslor.

    Jag ska också våga ta ner skölden, visa mig sårbar från början. Jag har nog med min attityd lockat till mig män som sett mig som en trofé. Svåråtkomlig som ska erövras. När jag visat mina känslor tillbaka så har intresset svalnat och mannen vänt på klacken och gått sin väg. Jag har nog i många år funderat på vad i helvete som hände?!

    Tack för att ni delar med er av era tankar och erfarenheter, det har stöttat mig i mitt beslut!
    Tack Elaine för din kamp om alla människors lika värde! Du är en inspirationskälla och förebild!

Lämna en kommentar