”Ingen kan borsta mitt hår som min mamma.” – dagens bloggstory


Jag minns att det var en grå dag när pappa kom och hämtade mig från skolan, min syster blev också hämtad. Det var konstigt att se pappa stå vid bilen, vi hade båda väntat oss mamma för det var hon som brukade hämta oss. Vi frågade båda vart mamma höll hus, men pappa svarade undvikande och sa att han skulle berätta när vi kom hem.

Tio år gammal så visste jag inte hur jag skulle reagera, istället lydde jag och satte mig i bilen som vanligt. Det var inte långt hem, så jag tänkte att mamma var där. Men hemma var det tyst, ingen mamma – det var långt ifrån det normala och med en tomhetskänsla, ungefär som den jag känner medan jag skriver det här, nästan nio år senare, började jag lyssna.

Egentligen, nu såhär i efterhand, så ser jag att tecknen fanns där. Hon hade gått runt med ont i magen länge, pappa studerade vilket ofta gjorde att han åkte till Stockholm och var borta en del, det gav henne en hel del stress. Att ta hand om mig och min sjuåriga syster var bara en av många sysslor.
Tillslut hade hon haft så ont att pappa tagit henne till sjukhuset. Jag minns att han ritade på ett papper, för att vi skulle förstå och förklarade sjukdomen – Cancer.

De hade hittat cancer, i min mamma! Paniken grep tag i oss, båda ville rusa till sjukhuset där hon var. Små flickor som vill träffa sin mamma, rädda henne på något sätt. Just då var det svårt att beskriva känslorna, men jag var rädd och klarade inte av att sova i mitt eget rum. Hela vår familj sov i ett rum. Skräcken över att något skulle hända mamma medan vi sov var orsaken.

Cancern de hittat i min mamma var så kritisk att hon inte hade överlevt om de inte hade hittat den, det var i sista sekunden bokstavligt talat. De opererade henne och jag minns hur jag grät, eftersom jag inte fick träffa henne på flera dagar medan pappa åkte och sov hos henne på sjukhuset, jag tyckte det var orättvist att behöva vara hemma med mormor och morfar, jag ville ju bara ha mamma.

Pappa kom alltid hem på dagarna under veckorna efter operationen och kvällarna, det gav en slags normalitet i den väldigt omruskade vardagen – tills han åkte till sjukhuset igen.

Jag minns en kväll när jag helt enkelt blev hysterisk, och sprang efter honom till garaget, grep tag i hans jacka och bad honom att stanna. Först nu förstår jag hur svårt det måste ha varit för honom att åka därifrån ändå. Där stod ju jag, hans lilla dotter som inte ville något hellre än att hennes pappa skulle stanna hemma en enda natt och läsa Bamse som godnattsaga. Jag ville att obehaget av sjukdomen skulle försvinna.
Under de följande två åren genomgick hon massvis med behandlingar. En del saker verkade fungera, cancern drog sig faktiskt tillbaka. Vi började få tillbaka våra rutiner, vi lärde oss helt enkelt att leva med sjukdomen…
Och sen spred den sig.

En dag bad hon oss att samlas. ”Jag känner att min kropp inte orkar mer.” sa hon.
Min första reaktion var ilska. Menade hon allvar? Hon hade ju lovat. Jag såg att det smärtade henne lika mycket som det smärtade oss, men jag ville helt enkelt inte gå med på att hon skulle försvinna,.

På slutet gick det fort. Hon blev allt mer frånvarande, sov mest. Tillslut sov hon hela tiden. Och varje kväll pussade jag henne god natt och sa: ”god natt mamma och hejdå, ifall du skulle dö.” Innan jag gick upp för att sova. För jag visste inte om jag skulle vakna och hon vara död morgonen därpå.

-Jag vaknar av steg mot det knarrande golvet, på något sätt hör jag att det är pappa. Jag hör honom böja sig ner över sängen där jag sover med min syster, något rör vid mig och redan innan jag vaknat känner jag det. Pappas ord bekräftar det.
”..Nu är mamma död.”
Jag hör vad han säger. Död. Som i ett töcken öppnar jag ögonen, ser ljuset, ser pappas tårar och känner bara tomhet. Långsamt, som i slowmotion, reser vi oss båda upp och ledsagas ner till rummet där hon finns. Mormor och morfar är där. Jag ser att hon har ögonen öppna, hon ser inte död ut och hon är fortfarande varm. Men hon är död.
Min mamma, min fina lilla mamma finns inte mer. Bara hennes kropp. Ett skal. Jag tror att jag börjar gråta, som jag gråter nu när jag skriver det här, fast jag vet inte. Hjärnan har stängt av den delen, jag minns mycket lite från vad som hände den dagen. Bara att det gjorde ont.
Jag skriker hysteriskt när de hämtar hennes kropp, då har jag redan suttit bredvid hennes döda kropp och ringt alla anhöriga i hennes telefonbok, tolv år gammal. Med världen framför mina fötter måste jag nu möta den själv, utan henne. Kvinnan som tagit hand om mig sen jag var bebis finns inte mer, jag kommer aldrig mer att få höra henne sjunga min vaggvisa till söms, aldrig mer känna henne borsta mitt hår. Hur kan det bara försvinna sådär? Jag förstår inte.
Och framförallt tycker jag inte att det är rättvist. Större orättvisa finns inte. Varför hon? Inte min mamma, jag behöver ju henne. Alla flickor behöver sin mamma.-

Idag har det gått snart sju år sen hon gick bort. Jag antar att jag lärt mig leva med det. Men jag drabbas fortfarande av gråtattacker, panikattacker och saknaden finns alltid kvar. Den kommer aldrig att försvinna. Ibland är jag arg också, arg för att jag inte fick den tid jag skulle behövt med henne – när ens mamma dör och man bara är tolv år gammal så lämnar det en ärrad och vilse!
Först nu börjar jag hitta mig själv och jag fyller snart nitton. Det har varit en jäkla resa och det är det fortfarande.

Jag tror jag skrev till dig en gång; att vi saknar för att vi älskar och vi skulle inte sakna om vi inte älskat. Bara för att personen man älskar inte finns kvar så betyder det inte att kärleken också försvinner. Jag älskar min mamma och kommer alltid att göra det, så därför kommer hon alltid att finnas med mig.
Det har varit svårt och än är inte resan över. Jag är tacksam för den tid jag fick med henne och så tacksam för att jag har resten av min familj kvar, jag är aldrig ensam. Jag har människor som älskar mig villkorslöst och som jag älskar tillbaka lika mycket.
Men ingen kan borsta mitt hår som mamma.
20130206-103420.jpg
Kramar från en bloggvän. <3 Har du en story? Glad, fnissig, sorglig, lärorik, busig, vad som helst egentligen men värd att dela med. Mejla mig på bloggstory@snackasnyggt.se

Bloggvännerna har ordet

19 svar till “”Ingen kan borsta mitt hår som min mamma.” – dagens bloggstory”


  1. Hilda skriver:

    Väldigt fint skrivet om din mamma! Mina tårar forsade fram när jag läste detta. Jag blev själv mamma för 5 månader sedan. Kan verkligen föreställa mig hur det måste kännts för din mamma när hon visste att hon kommer inte vara kvar hos er. Men jag är övertygad om att de som inte finns kvar hos oss längre vakar över oss. Många kramar till dig och tack för att du delade med dig

  2. Åh.. Jättefint skrivet om något så fruktansvärt, otroligt gripande. Tårarna forsar och näsan rinner. Tack för att du delade med dig och många kramar till dig! <3

  3. Lilla D - en 22 årig mamma med stora drömmar skriver:

    Det var väldigt fint skrivet! Tack för att du ville dela med dig! Jag är mamma till två små barn, storebror på snart 3 år och minstingen på 3 veckor. Det värker i mitt mamma hjärta att tänka på att vi också skulle kunna hamna i den situationen. Jag tror dock att det är viktigt för oss alla att ibland kliva ut ur vårt vardagsliv och fundera över sådana situationer för att verkligen uppskatta allt det som vi har och vara medvetna om att älska varandra varje dag… Tack igen för din berättelse!

  4. Ja saknaden är både hemskt men också något vackert.

  5. Marie-Louise - Fångar dagen! skriver:

    Även om min mamma överlevde sin cancer-pärs (om än dock ej friskförklarad än) så känner jag igen mig så väl i dina känslor även om dina var ett barns och mina en vuxens. Väldigt vackert skrivet, tack för att du delade med dig!!

    Kramar <3

  6. Bea skriver:

    Jag kände igen mig i allt du skrev. Min pappa gick bort för två veckor sedan (också i en sorts cancer) och jag är 17 år, då 16.

    <3

  7. pilla skriver:

    Vilken story, får tårar i ögonen av att läsa och vill bara gråta rakt ut!

  8. Linda - utbildare som vill leda, inspirera och möjliggöra! skriver:

    Blir verkligen berörd av denna berättelsen. Mycket för att jag själv var med om kris som förändrade mitt liv när jag var 12-13 år. Något som gjorde att ingen dag blev likadan efter det. Förstår vilsenheten och smärtan. Det är tur att livet går vidare och att man faktiskt kan lära sig mycket påvägen. Efter ett tag blev jag i alla fall otroligt ödmjuk till livet. Tacksam för minsta lilla grej.

    Även om det inte väger upp det orättvisa att din mamma gick bort, så önskar jag dig all lycka i livet!

  9. Towe skriver:

    Finaste rubriken någonsin på något så rörande och fint, men samtidigt sorgligt. Så fint av dig att dela med dig. kram towe.

  10. Paulin skriver:

    Vad fint skrivet! Mitt i prick! Förlorade min mamma för lite mer än ett år sedan och det är precis den saknaden jag känner, fast jag inte riktigt har kunnat sätta orden på den. TACK! Och glöm inte man klarar tusicken så mycket mer än man tror!

  11. TACK för att du delar med dig. Väldigt fint skrivet. Kram och kärlek

  12. Malin skriver:

    Väldigt fint skrivet! Att vi saknar för att vi älskar blir dagens budskap. Så himla sant. Har aldrig sett det på det sättet men du öppnade mina sinnen. Tack!

  13. J, kvinna mitt i livspusslet skriver:

    Vad fint skrivet. Gråter krokodiltårar. Sedan
    jag själv blev mamma är det svårt att tänka att jag inte skulle få vara med i min dotters liv för alltid. Bara tanken smärtar. Din text berör enormt

    Varma kramar J

  14. Alice skriver:

    Jag älskar dessa historier och jag tycker att det är en jättebra ide att du tar fram berättelser från oss läsare, men jag har en tanke. Jag har varit med om precis samma sak, men jag har inte lyckas ”komma över” detta ännu, vilket ledde till att jag började gråta, nu i ett väldigt opassande tillfälle då jag är barnvakt till två små barn. Skribenten har verkligen gjort ett jättebra jobb, texten är slående rakt in i hjärtat och det är det fler med mig som tycker och det kanske är det som är problemet. Att läsa något så känsligt som iallafall för mig väcker känslor om minnen eller kanske tvärt om, som fortfarande är svåra att hantera. Jag skulle helst vilja bli förberedd om det innan jag börjar läsa.

    Jag menar verkligen inte att det inte ska få finnas ”jobbiga” berättelser bland dina inlägg, att läka gör man oftast med medel som gör fruktansvärt ont, vare sig det är att sprita ett öppet sår eller att bestämma sig för att sluta vara i ett destruktivt förhållande. Jag tror att det är bra att få höra att andra har varit i samma sits, men just det här att kunna få välja om man vill läsa eller inte under vilket tillfälle.

    Jag hoppas jag fick fram det på ett bra sätt, det är alltid svårt att skriva konstruktiv kritik över internett. Men ja, jag hoppas jag fick till det. Älskar den här iden, men jag önskar bara att vi läsare kunde få en chans att veta lite innan så vi kan välja om en tung historia passar just nu. Det går ju alltid att gå tillbaka för ett annat tillfälle! 😀

    Fortsätt som du gör, älskar din stil på din blogg!!
    Kram Alice

  15. Vilken historia… jag sitter här med tårarna strömmandes ner för mina kinder. Fy så orättvist. Du verkar så stark mitt i allt och jag blir glad av att du har människor runtomkring dej som du älskar och som älskar dej villkorslöst. Men som du säger, ingen kan ersätta en mamma…

  16. Josse - höll sin mamma i handen när hon lämna livet på jorden skriver:

    Redan efter första ordet brast det för mig när jag läste ditt inlägg! Känner igen mig i varje känsla du beskrev! Jag förlorade min mamma i cancer när jag var 13 år (är idag 26) och panik-och gråtattacker är fortfarande ofta återkommande! Jag satt bredvid min mamma och höll henne i handen när hon lämnande jorden. Försökte ivrigt värma hennes händer när jag märkte att hon blev kallare och kallare och ett organ efter det andra slutade fungera! Till sist slutade hjärtat slå. Jag kan än idag komma ihåg exakt den känslan när jag satt där helt uppgiven med panik och grät hejdlöst! Jättefint inlägg du skrev. Skulle aldrig kunna beskriva känslorna så bra som du gjorde! Beklagar att du behövt gå igenom samma sak som mig. Det ska inte någon behöva! Men på något sätt gör det en så otroligt stark för många andra situationer i livet!

  17. Alicia skriver:

    Tårarna bara rinner ):

  18. Nelly skriver:

    Min tårar bara forsade. Jag vill inte förlora min mamma

Lämna en kommentar