”Drick champagne på en måndag.” – Dagens bloggstory.


Idag begravs min farfar. När jag måste släppa en av de personer som jag älskar mest, vad passar inte bättre än en gripande uppmaning om att krama om dom ni älskar mest. Tack bloggvännen Marie-Louise för detta. Jag läste varenda ord och är tacksam för att du ville dela med dig. Jag tror att det kommer göra att många kramar sina älskade extra hårt, precis som Kristian Gidlund uppmanar oss till att göra. Tack Kristian. Tack Marie-Louise.

”Jag lägger mig bredvid dig i sängen på morgonen som jag gjort så många gånger förr. Vår lilla morgonrutin, bara ligger där på pappas sida av sängen och klappar lite på dig. Men den här morgonen är inte som andra morgnar för du registrerar knappt att jag är där. Du tittar upp som om du inte vet vem jag är och sluter sen ögonen och somnar om. I magen har jag ju känt hela helgen att något är fel men inser nu att vi måste göra något. Jag försöker att väcka dig igen men det är svårt och jag kämpar för att inte gråta men efter många om och men hjälper jag dig upp och vi försöker gå ner för trappan ett steg i taget med ett stadigt grepp om din arm. Det är som att du är fast i en 95-årings kropp som du inte kan styra över men jag vet inte hur mycket du är medveten om själv, du känns så väck. Det känns så otäckt.

Allt går i slowmotion men jag lyckas ta dig till akuten där de tar det på högsta allvar och du får snabbt träffa en läkare som gör tester, röntgen och beslutar för att lägga in dig samtidigt som jag inser att jag inte kan åka hem utan behöver vara kvar i stan. Jag åker för att hämta lite övernattningssaker till dig och väl utanför sjukhuset kan jag inte hålla tillbaka utan släpper lös en av flera framtida gråtattacker.

Tänk om jag HADE åkt hem och fått det där samtalet från pappa på kvällen när jag satt i bilen på väg hem! Tänk om jag inte ens hade varit där den helgen utan suttit hemma mil på mil bort. Tänk om jag fortfarande bodde utomlands och fått beskedet över telefon utan möjlighet att vara där ens inom ett dygn!

Pappa fortsätter prata i telefonen men det enda ord jag har hört dunkar nu i huvudet i takt med mina snabba hjärtslag. TumörTumörTumörTumörTumör. Ögonen dimmas igen och jag kan inte svara honom för jag har tappat rösten så jag ger telefonen till min syster. Jag går in på toaletten och sätter mig på golvet och hyperventilerar. Jag kan inte andas. Jag kan inte tänka. Jag bara känner hur ett hål slits upp i bröstet och det finns inget att fylla det med.

Inte min mamma. Min underbara ängel.

Pappa kommer förbi och hämtar upp oss för att åka till Uppsala dit de tagit henne med ambulans, hans ansikte är granit och vi sitter tysta i bilen. Han bryter tystnaden och säger; ”det här trodde jag inte. Jag var helt inne på att det var Borelia, men DET HÄR. Det trodde jag inte för en sekund. Tänkte inte ens åt det hållet!” Jag tror vi alla känner så. Men det förklarar den blixtrande huvudvärken, orkeslösheten, svagheten, problemet med balansen, tröttheten, personlighetsförändringen, illamåendet.

Jag utnyttjar bilfärden till att kedja mina känslor långt inne, att tygla de negativa tankar som far runt i huvudet och sätta på mig rustningen. Jag gör inte mamma en tjänst genom att komma dit som ett nervvrak för då blir hon bara orolig. Men när vi kommer till sjukhuset och jag ser henne ligga i sängen, så liten, är det nära att det brister igen. Läkaren visar röntgenbilderna och förklarar vad det är vi ser, en 7cm stor tumör som trycker på hjärnstammen och gör att hon får dessa symptom. Mamma tittar på bilderna men man ser att hon inte riktigt förstår, det är svårt för oss alla att ta in när det gått så ruskigt fort. De sätter in kortison och talar om att de ska operera så fort som möjligt. Vi blir tvungna att gå eftersom besökstiden egentligen är över och det skär i hjärtat att behöva lämna henne ensam där utan någon att hålla henne i handen. Jag behåller rustningen på ända tills min sambo kommer och då kan jag låta min sorg få utlopp bakom stängda dörrar i hans famn.

Dagen efter ringer pappa och säger att de ska operera under dagen. Jag klär på mig min rustning igen och vi åker åter igen upp till Uppsala där min mamma lugnt och sansat tar emot oss. Jag tror inte hon förstår allvaret och en del utav det beror på tumören. Operationen tar fyra timmar och under tiden försöker vi hålla oss sysselsatta. Det är de längsta fyra timmar jag varit med om! När vi kommer tillbaka dröjer det inte länge innan de kommer rullandes med henne och jag andas ut andetaget jag inte inser att jag hållit inne när jag ser att hon har ögonen öppna och ler lite svagt. Läkaren sätter sig ner med oss utanför rummet och berättar att operationen gått bra, de har tagit bort det mesta men inte allt eftersom man kan riskera att ge permanenta skador. Hon svarar tålmodigt på våra frågor och när pappa, som alltid håller sina känslor under ytan, bryter på rösten och blir tvungen att ta ett andetag för att kunna fortsätta fråga ut henne blir jag tvungen att titta bort för att inte behöva se min egen sorg speglas i honom och därmed krackelera min tunna rustning.

Vi får gå in till henne en liten stund och vi sitter vid hennes säng och håller henne i handen och försöker prata lite med henne, hon är groggy men samtidigt ganska medveten. Besökstiden är över och vi får inte vara kvar längre. Jag ger henne en kram och en puss på kinden och säger ”Du vet att vi älskar dig va?” Hon svarar; ”Ja, det vet jag. Det är ju därför jag måste fortsätta leva”

Jag klarar det ända innanför dörrarna på hotellrummet jag tagit in på innan det brister igen. Första natten är kritisk utifall det blir inre blödningar och jag sover inte många timmar och de få jag lyckas få ger ingenting. Jag vaknar lika trött som jag somnade men natten går utan dåliga nyheter.

Nästa morgon står vi och hänger på låset till klockan elva då besökstiden börjar och när de säger att det är okej att gå in så där ligger hon. Min ängel, med bandage runt huvudet och en stor blåtira runt ögat. Men tittar man förbi det ser man skillnaden. Hon sitter och och ler brett, ögonen är klara och hon ser inte alls lika trött ut. Det är som natt och dag i jämförelse med bara två dagar innan. ”Hej min älskade dotter” säger hon och jag ger henne en försiktig kram för att inte dra ut några slangar eller göra henne illa på något sätt.

En av de värst delarna är över, hon har klarat operationen utan komplikationer och återhämtar sig anmärkningsvärt fort och om jag inte sett det själv skulle jag inte tro på att hon var så pigg och glad under omständigheterna. Vi sitter med henne varje dag under de två veckor som hon ligger på sjukhuset och gör vårt bästa för att hon ska ha det bekvämt, när hon väl får komma hem börjar väntan. Väntan på om strålning och cellgiftsbehandlingen kommer att fungera….

Livet börjar idag”

Det är nu tre tuffa år sedan och hon går fortfarande på regelbundna kontroller för att se så inget har börja växa igen och än så länge ser det bra ut. Men varje gång det är dags för en ny skallrötngen håller jag andan och vi kommer nog inte kunna slappna av helt förrän efter fem år då hon kan friskförklaras.

Vad har jag då lärt mig av detta?

Man ska aldrig ta något eller någon för givet.

Ta vara på viktiga människor i livet, man vet inte hur länge de kommer finnas i ditt liv.

Skjut inte upp saker som är roligt, sen kan det vara försent.

Ta vara på vardagen och nuet.

Drick champagne på en måndag.

Kramar Marie-Louise.

Vill du dela din berättelse? Glad, ledsen, tokig, you-name-it. Mejla den till bloggstory@snackasnyggt.se

Bloggvännerna har ordet

16 svar till “”Drick champagne på en måndag.” – Dagens bloggstory.”


  1. Sofia Eklund skriver:

    Styrkekramar till dig idag Elaine! Mina tankar finns hos dig och din familj! <3

  2. Lilla E skriver:

    En helt otroligt gripande historia. Jag håller tummarna för att hon ska bli frisk. Min förskolelärare gick för ett halvår sedan bort då hon andra gången hade fått tumör på exakt samma ställe igen, på samma ställe som din mamma. Jag hoppas att din mamma får en chans att få leva livet igen på nytt.

  3. Kramar & varma tankar går till dig & de dina idag.

  4. Vilket bra budskap. Så många kramar till dig idag <3
    Och tack och kramar till Marie-Lousie!

  5. Towe skriver:

    Önskar dig en fin dag, Elaine (och familj), med vackra minnen av din farfar. Fin text, vackra budskap. kram towe.

  6. Salle - som sig själv skriver:

    Herregud, tårarna bara rinner! Nu känner jag ännu tydligare att jag gjort rätt val i livet. Jag skäms inte för att jag ratat alla måsten, borden och konventioner för att kunna vara nära de jag bryr mig om, att säga det och att vara i nuet tillsammans med dem. Tack för påminnelsen.

    • Marie-Louise - Fångar dagen! skriver:

      Vad härligt!! Låter som du fått en bra insikt och gör helt rätt! Man lever bara en gång.

      Tänkte på dig idag Elaine, hoppas det gick bra!! Kramar

  7. Ida skriver:

    Alla tankar till dig Elaine, har gråtit till de föesta inlägg du skrivit om dig och din farfar. Hoppas du får ett så bra farväl som möjligt, kram

  8. Fanny från andra sidan potten skriver:

    Många styrkekramar och tankar dit denna jobbiga dag, fina Elaine. Så mycket styrka och kärlek vi får från dig så hoppas jag vi kan skänka lite tillbaka åt dig också idag, även om det är en hel del avstånd emellan. KRAM

  9. Anna skriver:

    Hej Elaine!
    Har tänkt på dig idag. Extra mycket eftersom min egen farfar gick bort hastigt förra veckan. Sedan dess har jag befunnit mig i någon form av luddigt moln med både mycket tankar och tomma tankar. Att läsa dina inlägg om när din farfar lämnade dig är en stor tröst! Tack för all inspiration du ger om allt möjligt! Kram

  10. Jeanette - chef, gravid och lantis skriver:

    Så vackert skrivet, tack för du delar med dig Marie-Louise. Många tårar som rann nedför kinderna när jag läste din text. Ber en bön / håller en tumme över att din mamma ska få vara frisk.

    Och Elaine stor kram på dig.

    Jeanette

  11. Carin skriver:

    Marie-Lousie, jag vill tacka dig för din fina berättelse. Jag sökte på annat och ramlade in på den här bloggen – till skillnad från många andra reagerade jag nog inte alls så mycket, fällde inga tårar. Detta är för mig tyvärr vardagsmat, och ett fall där allt gick bra och man inte reagerar så mycket just därför; men som nybliven läkare tackar jag för din berättelse. Vi ser ofta en kort stillbild av patientens berättelse, försämring på akuten, bilder på röntgenrond, på operation eller någon dag på avdelningen – det är sällan som vi får se helheten, och ännu sällsyntare alla tankar hos anhöriga. Tack för att du delade med dig.

  12. Amanda skriver:

    Tack!

Lämna en kommentar