Jag drömde om farfar


Det känns tomt, tomt och konstigt att inte ha honom på min att-göra-lista varje vecka. Det enda jag ångrar var att jag inte kramade och pussade honom mer. Att jag inte träffade honom mer medan han var frisk, när han blev sjuk träffade jag ju honom mer än någonsin. Jag saknar honom. Det här har fått att börja se min familj i ett helt nytt sken och jag får ångest när jag tänker på att även vi ska skiljas en vacker dag. Men innan dess så måste vi umgås, massor! Häromdagen tänkte jag på min moster Maria och morbror Tommy, jag älskar dessa människor och jag måste träffa dom mer det här året. Min faster Ingis och jag är ju jättenära, men ses alldeles för sällan. Inger mår än så länge bra, men hon är ändå 82 år, måste träffa. Wendy säger att jag måste släppa stressen ”du kan inte leva med döden”. Men jag tror att man kan det, för det är då man tar vara på livet.

Jag drömde hursomhelst riktigt coolt om farfar i natt. Tyvärr så var han fortfarande sängliggandes i min dröm. Konstigt, jag trodde att han skulle vara min gamla friska farfar som jag hade i 30 år. Men, men. Jag och Katariina skulle i alla fall hälsa på honom och hon gick före mig in i hans rum och så hörde jag hans röst lika klart som om det vore på riktigt. ”Men kääära vännen, är du här och hälsar på?!” hans röst gick rakt in i hjärtat, precis som det gjorde när han levde. Herregud vad verkligt det var och jag tog in den känslan ordentligt och har fortfarande kvar rösten i hjärtat. Det är svårt att förklara, men det är så det känns. Han var fortfarande något förvirrad och exakt så smal som han var precis när han hade dött, bara det att han satt upp och levde nu. Han kände inte igen mig men pratade ivrigt med Katariina om livet efter döden:

Du förstår nu har jag mina tvivel om att det bara blir svart. Det finns något mer. Jag har läst här och där att det faktiskt kan stämma. Jag har sett en del också må du tro.

Det sa farfar från sin sjukhussäng som låg i ett oidentifierbart rum. Det var i alla fall ljust, väldigt ljus. Han hade som ett vitt sken runt sig och jag och Katariina stod mitt i skenet vid farfars sjukhussäng. Det enda jag inte förstod var varför han var så smal och sjuk i drömmen, men jag antar att det är den mest färska bilden som min hjärna har av honom. Han höll i en orange gammal bok som han pekade entusiastiskt i. Sen vaknade jag, med hans röst i mitt hjärta. Det är en varm röst som jag känner och jag hoppas att den aldrig svalnar.

Farfar jag saknar dig så mycket, önskar att jag fick krama dig och berätta att jag ”adopterat” Inger som min farmor nu när du är borta. Du hade gillat det och sagt ”du är så söt”. Sorgen efter dig känns som ett sval sjal som lindat in hjärtat, jag har med mig den känslan hela tiden. Ibland spänner sjalen till, då förvandlas den svala/dova känslan till smärta. Och det är då det är som det är nu, gränslöst med tårar. Vi ses på andra sidan, jag skulle uppskatta om du kunde möta upp mig när det är min tur. Puss och kram Elaine

Bloggvännerna har ordet

5 svar till “Jag drömde om farfar”


  1. mikaela skriver:

    Hej Elaine, jag gråter en skvätt med dig när jag läser din text. Jag har sedan något år tillbaka också börjat tänka i samma banor som dig. När döden blir kännbar så får den mig att bli mer rädd om mina nära och kära. Tankar kring varför man lever börjar också och det kan vara skrämmande att fundera kring detta. Är det inte konstigt att det absolut bästa och värsta i livet är kärleken? Kärlek är det som vi älskar som mest när vi håller någon an och det värsta som finns när vi älskat någon som sedan ”går vidare”. Fortsätt dela med dig av dina tankar, de träffar ibland rakt i hjärtegropen!

  2. Victoria skriver:

    Åh Elaine, jag känner med dig! Du skriver så fint om din farfar. Min farmor gick bort för ett par år sedan, tyvärr innan mitt andra barn föddes. Men hon visste att han skulle komma och faktiskt är hon oss närmare än någonsin! När jag reser tar jag alltid farmor med mig, det är en stor trygghet. Jag känner hennes närvaro väldigt starkt och vänder mig till henne för både råd och stöd. Jag är säker på att din farfar finns nära dig och sin fina familj hela tiden! Det är så roligt att följa dig och din framgångssaga här på bloggen!

    Ps. Jag tror bestämt att vi setts förut, om jag inte har fel så bodde vi tillsammans i London för typ hundra år sedan;) Ds.

  3. Idha skriver:

    Vilken härlig dröm! Känslan av en sådan dröm är skön att bära med sig.

  4. Hannah skriver:

    Åh fina Elaine! Först och främst hoppas ni har en toppensemester hela ”lilla” Familjen! Sitter här med tårar rinnande ner för kinderna när jag läser det du skriver. Du skriver så himla fint om din farfar och det du skriver blir så påtagligt för mig då min farfar som uppfostrat mig gick bort för 4 veckor sedan. Vilken tillsammans med min mammas och farmors (som också uppfostrade mig) bortgång varit något av det svåraste jag varit med om. Min farfar var den svåraste av alla dessa, kan ha att göra med att jag är äldre och fått mer tid med honom än min mamma och farmor. Måste säga att varje gång jag går in på din blogg och läser, även om jag ibland får tårar i ögonen, så blir jag även glad av det du skriver. Du skriver så himla klokt! Skulle ju egentligen inte bli om mitt liv, utan ville egentligen tacka dig för allt du skriver! :)Kram

Lämna en kommentar