Det där med ilska och älska sina ”fiender” – svagheter jag gärna skulle bli av med.


Nu när farfar har dött så märker jag hur jag söker mig till andliga böcker. Jag reflekterar över livet efter döden, så kallat högre medvetande och mitt eget beteende. Jag är fullt medveten att jag har saker att jobba på. Och när jag läser böcker som ”Döden är livsviktig” så hjälper det mig att bli en bättre människa. Som när jag satt i natten häromdagen och läste en bok så såg jag att jag fick en rätt syrlig tweet. Ni måste veta bakgrunden först. I alla stress till julbordet häromdagen så råkade jag dra på mig två klockor helt ovetandes. Jag tyckte det var lite pinsamt och komiskt, men jag tänkte att jag bjuder på det och så twittrade jag ut det.

Förvirrad kvinna råkade sätta på sig två klockor. #Bling

Jag tyckte mest att det var en rolig grej, men så fick jag en inte alltför rolig tweet som svar på mitt mejl.

20121223-105324.jpg

Här blir jag irriterad på personen och ska som jag alltid ska, sätta personen på plats lite syrligt. Så jag gjorde det, tyvärr.

20121223-105713.jpg

Det är jättebra att ha förmågan att sätta gränser, men jag gillar inte att jag gör det så syrligt och ”retoriskt”. Jag har ju alltid lite övertag och det tycker jag inte att jag ska utnyttja. Jag skulle vilja sätta gränser med kärlek istället, hur klyschigt det än låter. Hur som när jag läste boken så var det som min inre moralkompass – som jag tror att vi alla har – förklarade för mig att den där syrliga tweeten var inte ok på något sätt. Det kanske är osmakligt att råka ta på sig två av sina rätt så dyra klockor och tweeta upp det i kristider då andra knappt har råd med mat. Det var ju inte två rolexklockor direkt, men ändå. Allt är relativt. Så jag skrev en till och fick ett oväntat svar.

20121223-105341.jpg

Jag tycker och tror att det är något magiskt med att kunna möta folk med värme även om de varit dumma. Jag vill lära mig mer om det och bli en såndär Jesusperson som sätter coola kärleksfulla gränser. Först var jag en sån som grät när folk körde över mig, sen var jag en sån som skrek, sen blev jag en som formulerade mig lite syrligt och nu vill jag bli cool/kärleksfull gränsdragare. Det är ett mål jag har 2013.

Hur är det med er bloggvänner. Har ni några svagheter som ni skulle vilja bli av med nästa år? Ska vi sätta det som nyårsmål tillsammans?

Bloggvännerna har ordet

12 svar till “Det där med ilska och älska sina ”fiender” – svagheter jag gärna skulle bli av med.”


  1. Louise skriver:

    Åh jag känner igen mig i det där^^ jag är med på din bana för 2013, kunna möta folk med kärlek och vänlighet även om dom inte gör det mot mig.

  2. Jennifer Sandström skriver:

    Åh alldeles rätt Elaine! Jag tror verkligen på att bemöta andra snällt och jag försöker göra det ofta. Till exempel om man ska returnera/reklamera ett klädesplagg så kan man ha en sur/irriterande inställning och tänka att ”de kommer säkert inte kommer gå”. Eller så har man inställning att de kommer vara hjälpsamma och så är man själv jättetrevlig och förklarar vänligt vad felet är och då kommer man få hjälpen därefter oftast. Och ja, är man trevlig och snäll kommer väldigt sällan folk att kunna möta en annorlunda!

  3. Jag tänker på boken ”att välja Glädje” av Kay Pollak. Den genomgående meningen i den boken är ’Du är inte upprörd av de själ du tror’, följt av att vi då kan välja hur vi möter människor och eventuella konflikter. Det är verkligen väldigt sant.

    Själv står jag dock i lite i en konflikt med det här efter att ha blivit elakt behandlad av någon nära mig vilket ledde till att vi bröt kontakten. Så är det ju ibland, att man skiljs åt när man inte längre ”ger” varann något. Däremot har jag enorma problem med förlåt-delen. Vet att jag själv skulle må bättre av att förlåta och sedan gå vidare.

    Nu är det kanske lite skillnad mellan en tweet från någon man inte känner och någon närstående osv, Men ändå, hur kommer du förbi den där spontana känslan av ”oförätt” och ilska? Som du på ett sätt ju faktiskt har ”rätt” till. (Kanske lite av en svår fråga, men tänkte att du kanske hade några spontana tankar 🙂 Kram Emelie

  4. Linnea skriver:

    Fantastiskt hur du lyckades vända en situation så fullkomligt! Kill them with kindness! Om man nu ska kill överhuvudtaget, kanske är det allra bästa att låta människor ha sina egenheter ifred. Den dagen någon av deras närstående är döende kommer förhoppningsvis de också till insikt om att det finns viktigare saker att fokusera på än någons twitterbild. Och om nu någon har ett behov av att sätta andra på plats över struntsaker är det med största säkerhet ett större problem för dem än det är för dig. Man måste inte heller försvara sig mot allting, särskilt inte sånt som helt uppenbart är strunt. Min bästa strategi är ibland att låta folks dumheter stå för sig själva. Den här personen gör ju bort sig något så fullkomligt med sin första tweet och visar upp osympatiska sidor för hela sitt nätverk. Att vara syrlig tillbaka mot någon som redan gjort bort sig så, det blir bara för mycket tycker jag.

    Här är en helt fantastisk liten film om vikten av att bete sig respektfullt mot andra människor som jag delade på fb häromdagen. https://www.facebook.com/photo.php?v=1652076017410

  5. Fia skriver:

    Hej Elaine! Har länge läst din blogg och tycker att du är så vettig. Du är en inspiration med ditt raka, ärliga och kärleksfulla sätt att möta människor. Apropå kärlek; kolla in den här fantastiska videon från TED! Kärlek är det mäktigaste! Hälsningar Fia

    Video från TED: http://www.ted.com/talks/israel_and_iran_a_love_story.html

  6. E skriver:

    Snälla Elaine, hjälp mig. Behöver ha lite tips och råd. Nu är det såhär att jag är 22 år, min pojkvän är 26 (fyller 27 nästa år). När jag var yngre, runt 17 år, så avskydde jag barn och ville absolut inte ha något med dem att göra – än mindre skaffa ett eget. Sedan blev jag oplanerat gravid när jag var 19 år men gjorde abort (detta var med min nuvarande pojkvän) för vi båda var alldeles för unga och livssituationen var helt fel. Efter denna händelse ändrade jag uppfattning, inte helt och hållet men lite grann. Jag gillar fortfarande inte barn, tycker de är jobbiga i allmänhet och vet inte riktigt hur man ska bete sig kring dem. Dock så har tanken på ett eget växt sig lite större nu när jag blivit några år äldre.

    Men, ett stort men – jag är fortfarande rädd. Rädd för allt som kan hända, för att föda då jag vet att det gör väldigt ont, eventuella komplikationer, hur kroppen kommer förändras osv. Sedan är det ju självklart tiden efteråt – jag har svårt att se mig själv som en bra mamma, då jag inte anser att jag har så mycket att ge. Jag har alltid haft dåligt självförtroende och min uppväxt har varit allt annat än en dans på rosor. Den har varit oerhört tuff och detta har präglat mig så att jag har en pessimistisk syn på livet. Jag ser bara allt negativt och allt dåligt som kan hända, jag ställer in mig på detta – det vet jag om. Jag tror någonstans att jag faktiskt vill ha barn, någon dag, dock inte än på några år då jag är arbetslös och inte har körkort. Detta är två saker jag vill ordna först innan det kommer på tal. Min pojkvän (sambo) och jag har dock bott ihop ett par år och varit tillsammans i snart 5 år så vi vet ju var vi har varandra. Han har ett fast jobb och körkort. Han vill ha barn nu och har velat det ett tag, men han säger att han inte har något emot att vänta ett par år. Men han vill inte bli äldre än 30 innan han skaffar sitt första, något som för mig blir en stressfaktor. Det finns ju några saker jag vill hinna med innan dess. Kära Elaine, har du några råd att ge? Kram

  7. Sofia skriver:

    Halleluja! Det behövs fler folk som köttar kärlek och Jesus här i världen.

  8. Josefin skriver:

    Jag förlorade min farmor och mormor med 10 dagars mellanrum, för 2 år sedan.
    Något positivt som kom med det, var att jag verkligen insåg vilka som var mina vänner. Plötsligt hör man inget från den man trodde var ens bästis, medan en ”halv okänd” bekant plötsligt står med en lasagne på furstukvisten 🙂
    Jag hoppas du har en massa finisat att berätta minnen om din farfar för, min dog för 10 år sedan och jag pratar om honom jämt. Min sambo säger att ”det känns som han känner honom” trots att de aldrig träffats. Bara för att våra farfadrar inte längre finns – kan de fortf leva i minnet för våra barn! För så länge man lever i nåns hjärta o minne, så är man levande på ett sätt. Kram!

  9. Martina skriver:

    Blev så otroligt glad och uppmuntrad nu när jag läste ditt inlägg. Du är en förebild för många! Känner dig inte, men kan inte hjälpa att jag ändå blir otroligt stolt över dig:). way to go girl!!

  10. Albinssonskan skriver:

    Det låter som ett vettigt, men också svårt mål! Däremot tror jag att varje gång man lyckas besvara med kärlek istället för syrlighet och plumpa kommentarer så kommer man må bätte inombords.

    Jag själv är proffs att ”prata innan jag tänker”. Kan ju bli lite fel ibland…

    Vill passa på att önska god jul och tacka för en fin och inspirerande blogg!
    Kram

  11. Elin skriver:

    Ja! Min grubblande sidan som ibland gör mig lite väl känslomässig. Jag kan vända och vrida på något tills jag kommit på alla möjliga katastrofer som skulle kunna inträffa, sen räcker det att ämnet tas upp så kan jag lägga fram en hel harrang, med tårar som ett extra inslag. Tänk att kunna släppa saker med ett ”äsch, det löser sig”, när det gäller lite större grejer. Åh. Fantastiskt.

  12. Sara skriver:

    Heej!!
    Vilket märke och modell är det på guldiga klockan?

Lämna en kommentar