Så sant och SÅ svårt


20120714-224554.jpg
Har ni blivit dumpade någon gång? Det finns ju andra ord för ”dumpa”, men det jag menar är om ni blivit lämnade av någon ni älskade/var kär i? Det har jag och det var då det värsta, men nu med facit i hand – det bästa som kunde hända mig. Fast det visste jag ju inte då…

Jag var så kär och var redo att vara tillsammans med honom längre än de tre månaderna som det tidigare tagit mig att dumpa killar.

Jupp, jag var på sätt och vis en liten heartbreaker innan. Det var väl karmat som gjorde att jag fick betala tillbaka – med besked. Även om det gjorde ont så var det nyttigt, jag fick en helt annan respekt för andras känslor när jag fick känna hur ont det kunde göra. Mina tidigare ex kunde säga att jag var extremt kall. En av dem grät när jag skulle ut med tjejkompisarna en kväll. Med tårarna rinnandes längs kinderna sa han:
”Allt jag vill är att vara med dig och det gör mig ledsen att du inte vill samma sak.”
Jag satte mig bredvid honom och sa:
”Jag är ledsen att att jag träffar mina tjejkompisar ikväll gör dig ledsen. Där har vi en konflikt för att träffa dem gör mig glad, och jag måste göra det som gör mig glad.” sen reste jag mig upp och gick. Det kan låta kallt, men det finns många som kontrollerar sina respektive genom att bli ledsna och hålla dem borta från det som gör dem glada. Herregud vilket långt sidospår, jag ville bara berätta varför jag kunde uppfattas som kall. Tillbaka till ”dumpningen”.
20120714-232844.jpg
Jag vill inte gå in på några detaljer mer än att dagen innan han (dumparen) försvann i tre dagar så grät han lyckotårar, trodde jag, och sa hur mycket han älskade mig. Jag hade världens lyckorus efter det. Sen kom det sjuka, han svarade varken i telefon eller på mina sms på tre dagar. Beteendet kom som en blixt från klar himmel. När han tillslut svarade och lät suspekt sa jag att om han skulle göra slut så skulle han ha tillräcklig respekt för att göra det öga mot öga. Då kom han över på stört, och gjorde slut… aj.

Det tog mig ett år att komma över honom. Inte så farligt med tanke på att jag flera år innan det varit olyckligt kär i en kille i sex år. Att vara olyckligt kär i någon man aldrig fick, det är bitterljuvt, att vara olyckligt kär i en person man hade är bara bittert. Att bli dumpad är på sätt och vis värre än att någon dör. För när någon dör så lämnar h@n dig ofrivilligt. När du blir dumpad så lämnar någon dig frivilligt och inte nog med det – h@n lever vidare UTAN DIG. AJ!

Jag fick tvinga mig själv att komma över honom för medan mina tankar rullade i looper kring honom så rullade hans liv vidare – utan mig.

Hur gjorde jag för att komma över honom? Jag gräääät, gick terapi, KBT för att bli av med panikångesten, jag fullkomligt djupdök i min sorg för att leva ut den och aldrig behöva få den tillbaka. Kompisar sov över hos mig och tröstade mig. Mamma skramlade ihop en biljett till New York så jag kunde hänga med Stefan. Jag grät en massa i New York också, men allt det här hjälpte mig framåt trots att processen var hemsk. Jag trodde verkligen att det skulle vara Vi och att han hade begått ett stort misstag. Men tillslut insåg att jag var tvungen att sluta lura mig själv, sluta med ursäkterna, för sanningen var en – han hade gjort slut.

Nu, sex år senare, så är jag så lycklig att jag inte stirrade mig blind på en stängd dörr utan vände mig om och gick vidare mot en dörr som stod på glänt längre fram – mina drömmar.

20120714-232729.jpg

Har ni blivit dumpade nån gång? Hur tog ni er igenom det och hur blev ni lyckliga igen? Det finns nog en och annan bloggvän här som kan behöva ett tips eller två.

Tycker ni om mina filosoferande inlägg och inläggen om att hitta kärleken så kan ni alltid hitta fler under kategorierna ”Dagens tanke och andra tankar” och ”Jakten på Mr Right”. Ni bloggvänner som är nya hittar min blogg i ett nötskal här.

Bloggvännerna har ordet

31 svar till “Så sant och SÅ svårt”


  1. Nadia skriver:

    Så sant, så svårt, så smärtsamt så sorgligt, och så otroligt lärorikt!
    Tack Elaine, jag behövde läsa det där idag.
    Kram

  2. Magdalena skriver:

    Jag tror många känner igen sig. Det är ju trots allt så livet ser ut för de flesta, även om det såklart inte blir mindre smärtsamt för det.

  3. Anonym skriver:

    Hej Elaine,

    Du skriver så mycket kloka saker om kärlek och jag sitter verkligen i skiten just nu. Jag och min kille träffades för ett halvår sen ungefär och då var allt gräs och gröna skogar. Nu efter ett intensivt bråk satte det igång ganska mycket tankar hos mig om huruvida jag vill vara med honom eller inte. Det hela slutade med att vi pratade om saken, satte upp lite riktlinjer om hur vi ska vara med varandra och beslöt oss för att fortsätta. Men han sa så många starka saker till mig då, hur hans hjärta slår ett extra slag när han ser mig, hur han vill göra allt för mig, han kan till och med tänka sig att ge upp barn för att få vara med mig (jag vet inte om jag vill ha barn). Jag förklarade för honom att jag inte vet om jag känner så starkt för honom, för mitt hjärta slår inte ett extra slag när jag ser honom, jag gillar hans umgänge och trivs med att vara med honom. Till saken hör att det gick väldigt fort när vi träffades. Fem dagar efter att vi träffades åkte han iväg på en 4-veckors resa och vi blev tillsammans direkt när han kom hem.

    Jag kan liksom inte låta bli att undra om det finns någon där ute som också får mitt hjärta att slå ett extra slag? Som får mig att känna mig sådär äckligt kär och liksom sväva på rosa moln. Vi pratade om det jag och mannen och han tror att det bara finns på film, jag är inte så säker.

    Han är superfin på alla sätt och vis, jättehärlig att vara med men vi är väldigt olika. Jag försöker verkligen ta reda på vad jag känner för honom men jag hittar inga bra svar – förutom att jag inte vill att han ska försvinna ur mitt liv. Jag vill verkligen inte bli singel igen heller, jag har inte så många vänner jag umgås med, förutom de på jobbet och min bästa vän och det kanske också spelar in på mina tankebanor.

    Jag vet att du säkert får tusen sådana frågor om dagen men jag vet varken ut eller in. Vad ska jag göra? Har du något bra råd?

    • Nathalie skriver:

      Åååh, Anonym! Det finns en sådan person för dig där ute. Det är helt enkelt inte pojken du är tillsammans med just nu.
      Det kanske kommer kännas svårt för dig att göra slut, men utifrån det jag läser i din kommentar så tror jag faktiskt att ni inte är menade för varandra. Om han vill ha barn men är beredd att ge upp det för dig, medans du inte riktigt är säker om du vill vara tillsammans med honom.. Då borde du göra både dig och pojken i fråga en tjänst och göra slut. Låt honom hitta en person vars hjärta kommer slå ett extra slag när den personen ser honom.. Och hitta en person som kommer få dig att storkna. Det är ni båda värda. Tycker jag då 🙂
      Kram på dig!!

    • En anonym till skriver:

      Hej Anonym!
      Hur gick det med det här? Jag blev precis dumpad och googlade på dumping och hamnade här. Jag föll pladask! Mitt hjärta slog extraslag. Det gjorde även henne MEN hon var upptagen och gjorde slut i helgen då hon inte vill lämna sin sambo. Hon säger att hon önskar att hon träffat mig innan hon träffade sambon. Känns SÅ jäkla tufft att höra eftersom jag vet att vi hade något riktigt speciellt! Vi hade fan ALLA bitar på plats! Så jäkla sorgligt!! Men en sak har detta lärt mig iaf! Å det är hur det SKA kännas.. Kärlek på riktigt! När allt stämmer! Men samtidigt som jag är ledsen, insiktsfull så är jag så rädd att det inte kommer komma igen! Hur många såna chanser får man?! Har jag haft min nu?! Livet är för jäkla tufft..

  4. Nathalie skriver:

    Jag hade bara två förhållanden innan det jag är i nu.. Och nu är jag ju gift och allt. Det första förhållandet var egentligen inte ens på riktigt, för min ”pojkvän”, som jag faktiskt var tillsammans med i ett och ett halvt år, var faktiskt förlovad med någon annan – så jag var egentligen ”the other one”/”the mistress”. Sjutton år, naiv som fan och hans moster. Det tog mig otroligt lång tid att komma över honom. Min andra var jag tillsammans med ett par år, men var egentligen aldrig kär i honom. Jag tvingade mig själv att känna någonting för honom. Men sen, när det abrupt tog slut mellan oss, kände jag egentligen bara lättnad. Jag hittade tillbaks till mig själv.

    Alltså – det här kanske låter som världens största clichée, men det är ju sant – det kommer göra ont när det tar slut. Du kommer må skit. Du kommer inte kunna funktionera normalt. Du kommer sakna honom. Du kommer sakna hans doft, och den brinnande känslan på dina läppar när han kysser dig. Du kommer sakna att vakna upp bredvid honom. Du kommer sakna allt som har med honom att göra.
    MEN. Det kommer gå över. Det kommer ta ett tag, och under den tiden kommer du må sämst, men efter ett tag kommer det inte göra lika ont längre. Efter ett tag kommer du börja tänka saker som ”fan alltså, jag gillade verkligen inte när han gjorde ditten/datten”, och så kommer du börja se mer negativa – realistiska – saker om honom. DET KOMMER ALLTSÅ GÅ ÖVER.
    Men innan det gör det så måste du ge dig själv lite tid. Var ledsen. Sakna honom. Gråt lite. Lyssna på Broder Daniel. Men då hoppas jag innerligt att du har en massa fina vänner runt omkring dig som tvingar dig att gå ut den där lördagen då du planerade att stalka honom på Facebook för att se om han saknar dig lika mycket som du saknar honom.
    Efter ett par sådana lördagar kommer du kunna gå ut och LE. Och ha KUL.

    En dag kommer den så kallade ”drömprinsen” att finnas i ditt liv. JAG LOVAR. Jag var verkligen stensäker på att min drömprins aldrig skulle infinna sig. Jag sa till och med till mig bästa vännina att jag alltid kommer vara ensam så jag skiter i allt som har med sex och samlevnad att göra. Att jag egentligen hatar att ha någon nära och att jag föredrar att vara själv, för då får jag göra allting enligt mina egna regler..
    … Men så är det ju inte. För en vacker dag – när du minst anar det, förmodligen – kommer han bara finnas där. Och han kommer inte vara perfekt. Nej då, det lovar jag dig. Ingen är ju perfekt. Han kommer kanske kunna dammsuga hela din lägenhet och stryka sina 1000-kronors skjortor själv, men så kommer det t.ex. visa sig att han snarkar som en bulldog, eller fiser i sömnen. Och det är okej. För han kommer ändå visa sig vara DIN DRÖMPRINS. Han som du gått och längtat efter. Så när du kommer vara som ledsnas tänk då att det kommer gå över. Inte idag, och inte imorgon. Men om ett tag.
    Kram<3

    • Rebecka skriver:

      Jag är medveten om att jag svarar på en kommentar som är över 2,5 år gammal. Och jag är medveten om att ingen antagligen kommer se det här. Men tack till dig, Nathalie, vem du än är, som skrivit den här kommentaren. Ditt sista stycke, och framför allt dina tre sista rader, hjälper mig att ta mig igenom några av mina allra ledsnaste stunder just nu efter att jag precis har blivit lämnad av han som jag trodde jag skulle leva med resten av mitt liv. Han som fick mig att känna mig som den tryggaste, varmaste, gladaste och lyckligaste. Jag känner mig så obeskrivligt ensam, otrygg och vilsen. Men när jag tar fram och läser dina rader kan jag för en stund få tröst och känna hopp.

  5. Elin skriver:

    Oj det här blogginlägget träffade mig rätt i hjärtat. Jag flyttade runt jorden för min kärlek, gav upp mitt liv och valde att följa honom så att vi kunde vara tillsammans. Jag gav honom allt, och efter två år insåg jag att jag aldrig skulle kunna leva så resten av mitt liv. Jag blev inte dumpad, jag vaknade upp, men för mig var det lika smärtsamt som det du beskriver. Jag har också spenderat en sommar i New York, och herregud vad jag har gråtit, men på något sätt gav det mig styrkan att kunna se klart igen. Jag lämnar min lilla NY-bubbla om två veckor, och åker hem för att plocka upp spillrorna av mitt liv och börja om. Jag älskade honom verkligen, men jag älskar mig själv mer. Jag är ung och jag hoppas att jag en dag hittar min Gustav! Tack Elaine, du ger mig hopp att han finns där ute!

  6. Josefine E. skriver:

    Elaine, precis börjat läsa din blogg och detta satte spår i mig. Jag blev själv dumpad. Vi hade väl en period alla går igenom men han gav upp istället för att kämpa för oss två. Det har gått över 1,5 år sedan det tog slut men vi har i perioder haft kontakt. Dock bröt han med mig rejält denna gången. Känner igen mig i allt du skriver, du är verkligen inte ensam! Du har rätt i hela ditt inlägg. Man måste få vara ledsen, gråta och må dåligt för att förstå i efterhand att det kanske var ”ment to be”… Tack för många kloka ord! Kram från en ny bloggläsare:)

  7. Sanne skriver:

    Åh, så bra skrivet. Jag håller på att komma över min förra kille, över ett och ett halvt år sedan gjorde vi slut och börjar faktiskt se slutet. Men i början var det värst, trodde jag skulle dö. Ville dö, skadade mig själv men tillslut så vänder det. Ångesten släpper, kan till och med idag läsa ”jennys kåldolmar” utan panikattack. (kille var otrogen med en tjej som heter jenny). Så till alla er därute med krossade hjärtan, det går över. Men de gör ont. Lovar er dock att ni inte är ensamma!

  8. Sussi skriver:

    Så sant Elaine! Döden är definitiv, den ger dig inga alternativ och den kan aldrig ge dig tillbaka det du mist. När man blir lämnad av den man älskar måste man självmant släcka hoppet att h@n ska ändra sig, inse sitt misstag och att allt ska bli bra igen. Kanske det svåraste som finns!

  9. Mimmi skriver:

    Elaine, jag älskar din blogg, för du är härligt personlig men aldrig privat. Jag gillar dina bilder och dina texter som aldrig är ointressanta. Fortsätt så!

    Jag har också blivit dumpad, det är 2 år sen. Jag är inte lyckligt kär igen eller har hittat någon ny eller något sådant- jag passar nu istället på att flörta och har blivit förtjust och inte förtjust- gått på dejter och allt sånt. Jag trodde aldrig att jag skulle komma över honom, men underverket blev att sluta höra av mig till honom, fick även jobba mycket med självkänslan som blev körd i botten. Jag jobbade hårt i skolan men lät mig också bli ledsen, jag höll aldrig in tårarna om jag kände för att gråta. Jag mindes hur jag kom hem och grät av att se flingorna han åt när han sov över eller grät av att se staden han bodde i när jag läste tidningen. Jag grät åt allt i början. Men till sist följde jag med kompisar ut och fika och gick på bio och jag började känna mig som mig själv igen.
    Jag tänker att jag istället har lärt mig en läxa och vad jag vet att jag ska göra i nästa relation.

  10. À. skriver:

    Vad gör man då när man ger sig in i ett förhållande och inser att det är Mannen i livet men från ingenstans blir dumpad? Efter 3 år känns det lika mycket som den dagen.. Och där står man helt ensam utan vänner ingenting…?

  11. Malin skriver:

    Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Alla mina tidigare ex har också upplevt mig som kall, ha insett nu i efterhand att jah troligtvis aldrig riktigt kände samma sak för dem som dem kände för mig. Hittade dock en kille som verkligen fick mitt hjärta slå ett extra slag och herregud Gud så ont det gjorde när det väl tog slut. Trodde verkligen att jag skulle gå sönder! Smärtan i brösten är verkligen en helt obeskrivlig smärta. Trots att det var ett gemensamt beslut var det ändå jätte tufft. Jag trodde aldrig att jag skulle gå vidare men faktiskt så gjorde jag det tyvärr har det visat sig att dem killarna inte heller har varit något bra då det slutat upp med att det bara handlar om sex.. Trots att min självkänsla är på noll just nu så hoppas jag fortfarande att min prins finns där ute och att jag kan hitta honom så fort jag har hittat mig själv igen.

  12. Josefin skriver:

    Så himla bra skrivet! Jag har tyvärr aldrig blivit dumpad, men jag har gjort slut med en kille som jag kände inte kände samma sak för mig som jag för honom. Som inte ville dit jag ville och vi bara drog tillbaka varandra. Han drog mig tillbaka på ett positivt sätt, medan jag drog honom åt fel håll. Det handlade egenltigen inte om att dumpa honom, jag ser det snarare som att det handlade om att befria honom från något som skulle skada hans drömmar och hans framtid. Det gjorde så himla ont då, och länge där efter. Nu ler jag varje gång jag ser honom, han har tagit sig dit han ville, uppnått sin dröm och jag är så himla glad för hans skull. Men det är som du säger, det bästa sättet att komma över är faktiskt att leva ut smärtan, gråta ut tårarna och leva ut känslorna. Det är inte alltid enkelt att vara den på andra sidan.

    I dag har jag en fantastisk fästman där vi hjälper varandra åt rätt håll, vi vill samma saker och lever livet tillsammans, utan att behöva kompromissa med våra drömmar. Och det är himla fantastiskt. Det är kärlek varje dag, i stora och små saker. Och snart, jättesnart, får vi träffa vårt livs största kärlek som vi skapat tillsammans. (Så sjukt töntigt det låter, men jag är eld-och-lågor-lycklig just nu).

  13. Sandra skriver:

    Kloka kvinna!
    Jag har älskat två ggr i mitt liv, och blivit dumpad båda ggr!
    Mitt senaste förhållande varade i 5 år och jag trodde verkligen att det skulle vara VI. Bara någon mån innan själva dumpningen skedde planerade vi får framtid tillsammans, tills en lördagsnatt då allt bara tog slut. Det har nu gått 10 mån sedan det hände. 2 veckor bodde vi tsm efter att det tog slut, jag flyttade hem i 3 mån, under dessa tre sågs vi till och från tills det till slut inte gick mer.. Jag har nu bott själv för första gången i 6 mån och det har nog varit det mest roligaste och lärrorikaste halvåret i mit liv! Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit svårt, det har varit förjävligt rent ut sagt. Det första 5 mån var som ett jäkla vakum, jag sov knappt, åt inte mkt, gjorde inte mkt mer än å bara grina. Sedan bestämde jag mig bara en dag att nu får det vara slut på tårar och där någonstans på vägen började jag lära känna mig själv, hitta mig själv och bara fokusera på det jag vill!
    Men mitt råd till er alla som nån gång får vara med om det värsta som finns, få hjärtat krossat.. gråt! Gråt hur mkt du vill, släpp ut det bara.. det behöver få komma ut. Och är du inte hungrig, nej men ät glass till middag då, eller något annat du är sugen på, det är ok!

  14. B skriver:

    Elaine ibland känns du som den kloka storasystern jag inte har. Min kille dumpa mig för snart två år sedan & det är först nu under senaste året jag känner att jag kunnat se andra killar. Känns bra att man kan gå vidare även om det gör ont i början. Nu är jag dock kär i min kollega och vet inte hur jag ska bära mig åt. Några kloka tips kanske?

  15. Jenny skriver:

    Jag blev dumpad på ett ganska brutalt sätt för bara tre veckor sen. jag var i australien och träffade en kille där jag först mött i frankrike då jag gjorde en säsong där. (kanske varningsklockorna borde ha ringt redan här.) vi hade en jättemysig weekend tillsammans innan jag åkte till nya zealand i 7 veckor. när jag kom tillbaka till melbourne hade jag 12 dagar med honom innan jag åkte till sverige igen. på andra dagen sa han att han var tvungen att åka iväg och jobba och att han inte skulle hinna träffa mig igen innan jag åkte hem. jag flyttade in på hostel och grät för att jag saknade honom så mycket efter att han åkt. men sen visade det sig att han ljugit om att han skulle bort för att han inte ville träffa mig mer och inte vågade säga det till mig. då hade jag en vecka för mig själv i ett land på andra sidan jorden från mina nära och kära. har aldrig mått så dåligt i mitt liv och jag har aldrig haft så dåligt självförtroende som jag har nu efter det som hände, han fick mig att känna mig helt obetydlig som människa. trots det var tre veckor sen gråter jag varje kväll, förstår fortfarande inte hur man kan göra så mot någon.

    • Elaine skriver:

      Fina Jenny, vad modigt att du ändå vågade åka och träffa honom. Jag har råkat ut för det där jag med. Flyttade till Barcelona för ”kärleken”, men ”kärleken” var otrogen från dag ett. Jag vågade inte erkänna det för de där hemma, stannade kvar i Barcelona och var allmänt olycklig. Man känner sig så liten i ett annat land med ett brustet hjärta. Skickar dig en kram, en tanke och en bön om att du ska få må bra väldigt snart. Blev ledsen när jag läste din kommentar. 🙁 Bamsekram på dig.

      • Jenny skriver:

        Åh, tack för svaret, du är så söt och klok Elaine! Betyder väldigt mycket det du skriver till mig, och när jag ser hur bra du hämtat dig från en sån hemsk upplevelse som det verkligen är får jag också hopp att jag klarar det! En dag hittar jag min prins också, en som behandlar mig med respekt, för det är jag tusan värd!

  16. josefin skriver:

    Riktigt bra skrivet elaine! Det känns bra att se att det inte bara är jag som fått lägga tid och energi på psykologbesök efter psykologbesök för att jag började få panikattacker. Det började för två år sedan, vi började träffas men var aldrig officiellt tillsammans. På hösten hittade jag honom stå och kyssa en annan tjej, som självklart var mycket vackrare än mig. efter det hade jag återkommande panikattacker natt efter natt i flera månader. den äcklade känslan, otrohet. Hur kan man? Den äcklande tanken att han ens gjorde det… jag kunde få en panikattack bara det var mörkt i mitt rum. Och jag gick igenom det så ensamt, för denna killen var min bästa och närmsta vän. den enda jag kunde prata med. Vi är på samma plats idag och står och trampar. Båda vill hålla kontakt och vara bra vänner. Jag är kär, men han känner inget.”vi kan väl vara med andra nu när vi är unga, och bli tillsammans och gifta oss med varandra om några år? jag vill testa hur andra människor är.” det känns inte rättvist. Jag kan än idag få minnesbilder från den höstkvällen och trigga igång en panikattack. Jag kan till och med få det av att börja tänka på gothiacup-discot (där alla tävlar om vem som kan strula med flest). Är hela livet en ligga-tävling? Då vill inte jag vara med. jag vill kunna gå ut på klubbar för att dansa UTAN att det ses som en del av en parningsrit. Svara gärna; är alla människor så, är hela livet så?

  17. Michaela Andersson skriver:

    Jag har mailet med dig innan och jag är då ALDRIG besviken på dig, dina svar eller de du skriver. Du är en så klok och fin människa!
    Jag träffade min drömkille i augusti förra året, han bor tyvärr inte i Sverige men vi pratar varje dag än.. Men jag saknar han så de gör ont!! Jag vet att han har hållt på med andra, de har jag också gjort, mest för att slippa smärtan och för tillfället få lite kärlek.. Mååånga killar här där jag bor/umgås med ser mig som en känslolös iskall bitch, coh de är jag, mot dom.. De är absolut inte rätt de jag gör, men för stunden känns de rätt även om jag ligger och gråter i panik och ångest dagen efter..
    Du har gett mig en spark i rumpan och insett att de är dags att ta tag i sitt liv och faktiskt bry sig om andra människor som bryr sig om mig.
    Tack för du är du!
    Kram

  18. Elin skriver:

    Så fint skrivet. Att bli dumpad är så hemskt. Msn är dom ett gammalt plagg i garderoben som rensas ut. Och att dumpa någon på ett rakt och ärligt sätt är ju pesten det också. Vetskapen om att man kommer såra en annan människa är helt absurd.

    Jag brukar tänka ”är jag glad eller lycklig?” i mina förhållanden. Det finns ju en skillnad. Är jag bara glad, då är det något som är fel. För kärlek gör en lycklig. Är jag lycklig men ledsen, då är det fint egentligen. Ni förstår nog.

    Min drömprins fanns där från allra första början, en vän som stöttade mig något otroligt när jag gjorde slut med min dåvarande kille. Inte visste vi då att vår fina vänskap skulle utvecklas till det här – det bästa som hänt oss båda. Två år, men fortfarande lika otroligt nykär och bubblande glad och lycklig. Jag vet att när man väl slutar leta efter prinsen, det är då han uppenbarar sig.

  19. Eve skriver:

    Det är svårt att göra slut när man har ett barn. Då kan man inte bara lägga sig ner och sluta fungera i några månader. Man kan inte ge sig hän åt smärtan. Man måste köra på, man måste ha mat på borden. Man måste kämpa. Man måste ha kontakt med den man försöker separera ifrån. Man måste samarbeta med honom. Man blir ständigt påmind om drömmar och familj som är i kras, bara av att se på sitt barn. Barnet frågar efter pappa och hjärtat krossas. Någon skrev att hon började gråta när hon såg exets hemstad nämnas i tidiningen, tänk då att se på hans son.
    Jag kan inte göra slut från min sons pappa, min make. Jag kan inte, jag vill inte. Inte förrän vi är helt slut med varandra. Vi älskar fortfarande varandra men har mycket att jobba på för att kunna göra varandra lyckliga igen. Men vi har två saker: vi älskar varandra fortfarande och vi har våran son tillsammans.
    Att ha ett barn ger ett förhållande helt andra spelregler. Det är inte bara jag och mina känslor.

  20. Hanna skriver:

    Vi hade varit tillsammans i två år. Efter 1,5 år började det knaka så pass mycket i fogarna att vi borde gjort slut. Istället gjorde vi det dummaste man kan göra – försökte lappa ihop förhållandet och åkte till Oceanien i ett halvår. Den resan förstörde inte bara vårat redan skadade förhållande utan resan skadade mig
    som person något otroligt. Självsäkra Hanna blev osäkra Hanna och allt skinn jag hade haft på näsan ersattes av rädslan att förlora någon jag älskade.
    Jag gjorde slut natten till min 20-års dag. Trodde jag skulle dö av sorg den morgonen. Ställde in allt firande och låg i min säng en hel dag. Grät och grät. Avskydde livet och för att han hade tvingat mig att förstöra min
    Egna dag.

    Föll för hans ord om att han skulle orka för två. Bad sedan pÅ mina bara knän att vi skulle försöka igen. Varför gör man det? Varför är man så jävla dum? Vi försökte igen och en månad senare kastade jag kuddar i ansiktet på honom och bad han dra. Ett så krossat hjärta. Så många tårfyllda nätter, besök hos hjärtakuten som senare visade sig vara panikångest.

    Det har gått mer än ett år nu och anledningen till att jag gick vidare relativt fort var ganska simpelt.
    1. Jag tillät mig inte att vara ensam. Även fast jag bara ville vara ensam så visste jag att det bara slutade i smutskastning mot mig själv och det var jag inte värd.
    2. Jag tränade. Inget fick mig att släppa allt som
    När jag tränade.
    3. Jag skrev. Först problemet ’jag saknar honom’ sen skrev jag det fina med att vara utan honom. Eller varför vi bröt upp. Det är viktigt att inte glömma det. Skulle tiden verkligen lösa era problem?
    4. Jag accepterade läget. Jag är själv nu och nu ska JAG njuta av att bara vara med mig själv. Jag slutade lyssna till borden och måsten. Lyssnade till
    Kroppen och mig själv. Vill jag verkligen göra det här? Nej. Men då gör jag det inte. Jag fick makten över mitt liv.
    5. Skuldsatte inte mig själv. Istället för att större delen av tiden beklaga mig själv för det ena och andra så stoppade jag tankarna och insåg att vi aldrig skulle kunnat fortsätta leva med varandra på den näringsfattiga födan vi hade.

  21. A skriver:

    Kan inte göra annat än att hålla med (detta inlägg träffade rakt i hjärtat) så måste kommentera. Jag är numera förlovad med mannen i mitt liv, efter snart 5 år tillsammans. Saken är den att jag tycks fortfarande inte ha kommit över mitt tidigare ex (som för den delen att vi knappt hann bli ihop innan det tog slut) som var för flera år sen (sen högstadiet och jag är idag i unga 20 årsåldern).

    Jag är nog bitter då exet var min första STORA kärlek och jag kan fortfarande inte släppa honom, eftersom jag är nyfiken på VART det hade kunnat lett till. Jag vet varför det tog slut och han dumpade mig och det som gör mig så förbannad och bitter är att jag då under den tiden mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt och jag var ”sjuk”. Jag grämer mig än idag och undrar vad vi hade kunnat fått ihop då det blev sånt fiasko till slut. Jag vill nog ha en andra chans och önskar att han skulle få upp ögonen för mig igen. Jag såg honom häromdagen (som för övrigt inte vet alls att jag fortfarande nog har en crush på honom och lever vidare sitt liv UTAN MIG, trakiskt nog) och mitt hjärta hoppade dubbelslag, fick liksom ont i hjärtat. Började då ifrågasätta mitt nuvarande förhållande. Saken är den att det var länge sen som jag kände dem dubbelslagen för min fästman. Men är det bara ett spratt min kropp spelar eller vad?! Eller är det bara att man tror att gräset är grönare på andra sidan? Jag vet varken ut eller in! Blir tokig!

    Jag älskar verkligen min fästman, det gör jag. Han är min stora trygghet i livet och har ALLTID funnits där för mig. Men jag blev osäker vad jag vill, vad ska jag satsa på? Vill inte heller sabba det jag redan har, men ska man gå runt och undra och älta tills man dör? Gifta sig och kanske för resten av sitt liv vara olyckligt kär? Dem tankarna knäcker mig just nu… Skulle behöva själv lite pepp och råd.

    Kram

  22. Sanna skriver:

    Att bli dumpad är hemskt. Jag ”blev tillsammans” med en kille två dagar innan han skulle flytta till USA. Vi höll kontakten via telefon, chatt och mail, men mer och mer sporadiskt och jag var så otroligt ledsen. 4 månader senare åkte jag till USA i delvis annat ärende och delvis för att få träffa honom och få svart på vitt att det inte fanns något där. Det gjorde naturligtvis ont, men var ändå väldigt nyttigt, nu slipper jag älta att det kanske hade kunnat bli något. Men ovissheten var fruktansvärd och jag vill inte göra detsamma emot någon annan.
    Därför ska jag imorgon åka 6 timmar med buss för att träffa min nuvarande pojkvän och bryta med honom. Gnistan finns helt enkelt inte där längre plus att vi skulle ha minst ett, troligtvis snarare 5 års distansförhållande framför oss. Jag tycker fortfarande om honom och hoppas att vi kan förbli vänner, har bra förhållanden med mina ex. Men detta visar verkligen att det kan gå åt båda hållen. Visst är det jobbigt att bli dumpad, men det är också jobbigt att vara den som ”dumpar”. Man känner sig så otroligt elak trots att man egentligen gör båda en tjänst. Jag hoppas verkligen att han tar det någorlunda bra och att vi kan hitta tillbaka till en vänskap när allt har läkt ut!

  23. Hanna skriver:

    Fint skrivet. Jag gick igenom min stora ”dumpning” när jag var 21 år gammal och jag trodde aldrig jag skulle ta mig igenom det. Jag slutade leva och det tog på riktigt nästan 2 år innan jag kunde säga att jag gått vidare. Jag grät mig igenom allting och begravde mig i min sorg. Man ska alltid ta något på allvar som går igenom något sådant, även om förhållandet var kort.

    För en vecka sen gifte jag mig med mannen i mitt liv. Han är det absolut finaste jag någonsin träffat och han älskar mig okontrollerat. Han som dumpade mig för de där åren sen är inte ens i närheten av vad min make är och idag är jag så glad att jag blev dumpad. Men det hjälper ju ingen som går igenom det just nu såklart. Men tänk vad bra allt blev. Jag fick den finaste av dem alla. 🙂

    Hanna
    http://exiback.blogg.se

  24. Lina Svensson skriver:

    …att acceptera sanningen; inse att det inte kommer bli vi – och låta tiden läka såren. Låter som en klyscha, men så är det. Och i mitt fall var det jag (!!) som gjorde slut, och höll på att dö i hjärtesorg. Men jag hade insett – såå tacksam idag – hur destruktiv relationen var, hur han manipulerade och använde mej till att må bra och hur otroligt dåligt jag mådde av realtionen – TROTS att jag var dökär i honom! Det är det absolut svåraste valet jag gjort i hela mitt liv, hade sorg i flera månder, fick ta hjälp av familj och vänner för att inte ”ge upp” och springa rakt i hans famn igen. För han ville inget hellre än leva med mej, han var ju helt beroende av mej för att må bra, men det innebar att jag tillslut nästan drunknade i vår relation.
    SÅ – till alla ni som är i en destruktiv relation, vet med er att ni borde göra slut, men är rädd för att det gör för ont – SÄTT dej själv först och gör det, med omsorg om dej själv. Ta hjälp av vänner, familj, de som gått igenom samma sak. Man kommer ut! Första steget är dpck att våga erkänna sanningen.
    Jag är tacksam, glad och lycklig igen – och har nu några år senare fått en jättefin pojkvän som jag vill dela hela livet med på riktigt, som tar hand om både sej själv och har omsorg om mej med. Tacksam!
    kram

  25. Åsa skriver:

    Hej Elaine,
    Jag är ganska ny läsare och gillar verkligen din blogg. Och även jag är en som blivit dumpad efter fyra års ”strulande” fram och tillbaka. Jag har trott, önskat och hoppas att han skulle vara mannen i mitt liv. Han en gång var min allra bästa vän. Han valde dock en annan och det gör så fruktansvärt ont. Ända in i själen. Jag jobbar just nu som hårdast för att komma över detta, vilket jag kommer göra. Det vet jag. Men det som är värst är nog bara all den tid jag har lagt och allt jag har uppoffrat för honom. Och jag känner även att han inte bara har gjort bort sig själv, han har gjort bort mig ännu mer. Jag som försvarade hans konstiga beteende och hans ursäkter (lögner) hela tiden, när alla andra tyckte jag skulle be honom dra åt h–. Jag känner mig så sjukt lurad och sviken så jag finner liksom inga ord. Men jag kommer komma över det. Han var ju inte rätt. Jag är bara så jävla rädd att han har förstört min tillit för mr right.. Hur ska jag liksom kunna lita på någon igen…?

  26. Carol skriver:

    Jag är här för att vittna om hur den här kraftfulla trollformeln kallade
    Dr Wale hjälpte mig att fixa mitt förhållande. jag blev hjärtskadad när min
    forlovade sa till mig att han inte längre är intresserad av att gifta sig med mig för att han
    hade en affär med andra kvinnor utanför. Jag grät och snyftade
    varje dag, tills det blev så illa att jag sträckte mig till Internet för
    hjälp, det var när jag läste en recension om Dr Wales fantastiska arbete,
    sedan kontaktade jag honom för hjälp för att få tillbaka min älskare, han hjälpte mig att kasta
    en kraftfull trollformel (försoning kärlek trollformel) och till min största
    överraskning efter några veckor med att göra kärleksstaven min fiancee kom tillbaka
    på hans knän och ber mig att förlåta honom. Nu är vi lyckligt gift och
    allt tack går till Dr Wale för att han hjälpte mig att rädda mitt liv och
    relation. Det var samma Dr Wale som hjälpte en vän till mig att vinna
    befordran i hans arbetsplats. Min vän har jobbat i några
    år utan några framsteg efter att han bekräftat hur Dr Wale hjälpte mig han
    också gav honom ett försök och allt fungerar bra. bara om du
    gå igenom allt du inte är okej med är du välkommen att kontakta Dr Wale
    via hans e-postadress: drwalespellhome@gmail.com eller WhatsApp honom
    på +2349015141346

Lämna en kommentar