Jag känner att min gamla blogghjärna är igång. Det var bra att jag slutade blogga under Metoo och andra saker i samma genre blommade upp. Jag var otroligt arg och bråkade med allt och alla. Det har tagit mig två års terapi och en bok att förstå varför. Den boken kommer ut i höst och det känns verkligen skönt och betryggande att se varför det var så bråkigt ett tag. Jag behövde denna paus men skulle nog behövt en paus från instagram då också. Jag har fortfarande ett litet temperament som kommer fram när jag ibland tappar tålamodet, men 2017 tappade jag fan tålamodet i varje andetag. Så skönt att det har blivit bättre nu.

Nu har jag samma känsla som jag hade när jag började blogga. Att få skapa ett digitalt rum där vi kan dela tankar utan troll eller attacker. Jag ska utmana mig själv att radera de som gör annat istället för att ge dem bokstäver och energi i kommentarsfältet. Men so far känns det som det bara är mjukt och intressant härinne tack vare er. Tack för att ni är tillbaka förresten!❤️

Förresten, minns ni när bloggen hette Retorikbloggen och jag hade kanske 10 läsare! 😍

Jag insåg ju rätt snabbt att bloggar ska vara mer personliga och när jag delade tankar från livet istället för analyser från trista politiska tal så växte bloggen och blev en av de tio största i Sverige. Men nu har jag blivit med Snacka Snyggt podden varje måndag för er som vill vässa er retorik cirka en kvart som starkt på veckan. Senaste avsnittet ligger ute nu.

https://play.acast.com/s/snackasnyggt/80fa6e32-fd5c-492a-b336-357ca49a1984

Idag kommer jag dela med mig av en massa tankar som jag vill bolla med er. Tror till och med att jag får tidsinställa lite för att inte skriva noveller i varje inlägg, vi vill ju att bloggen ska leva länge. Nu ska jag göra det som jag börjat med sedan Viruset vände upp och ner på vår tillvaro. Jag ska morgonträna – något som jag haft som ambition i åratal men nu kan jag plötsligt!

Hoppas ni får en fin dag!

Minns ni när jag bloggade för och hur jag helt var emot att visa barnen för deras integritet. Jag är fortfarande emot det principmässigt samtidigt som jag vill att Evelyn ska ha en plats i synligheten då många barn med funktionsvariation döljs och de kan ses som en olycka för de som får barn som Evelyn. Därför ruckar jag ibland på integritetstänket och låter henne glimra fram. Jag vet inte om det är helt rätt eller helt fel, det kanske är lite däremellan? Vad tycker ni?

Jag brukar själv ödmjukt be vänner att överväga att inte fota sina barn när de gråter eller är ledsna. Jag tänker att tänk om jag skulle komma till Gustav och vara ledsen så tar han plötsligt upp mobilen och fotar mig i tårarna och lägger upp i sina sociala kanaler med orden ”Jag tröstar min fru hon är orolig för världen”. Jag kan inte tänka mig nåt mer bisarrt men ändå tar sig många föräldrar friheten att göra så mot sina barn. Jag var en sån förälder för kanske 6 år sedan. Jag tror det var Lady Dahmer som gav mig feedback och fick mig att tänka till. Jag är glad att jag har utvecklats sedan dess och ödmjukt förstående mot de som gör så samtidigt som jag tycker att den liksom jag förtjänar mjuk välmenande feedback.

Kanske ser jag tillbaka på den här tiden om några år och tänker att det var helt åt helvete att dela bilder på Evelyn ibland. Eller så tänker jag att vad bra folk fick glimtar av denna solstråle i Coronatider.

Elaine, njuter av helg och hopskruvade utemöbler på terassen❤️

Jag vet inte om ni som är singlar blir trötta på oss kompisar som har småbarn, bokar träff med er och sen bokar om eller av för att ”det har kört ihop sig”. Kan bokar sällan av såvida inte barnen blir sjuka, men jag har en historik av att boka om. Det vet Marie om och hon har påpekat det genom åren.

Jag har tagit feedback och verkligen blivit bättre. Men så körde det ihop sig ordentligt när Corona kom till stan och jobbet. Så jag gjorde det jag gjorde en gång i tiden – jag möblerade om vår träff. Marie blev irriterad på mig och hade inte lust att träffa mig på några dagar, hon sa det inte men jag kände det för vi känner varandra väl.

Marie vill gärna ha ett tag att ”sura” innan hon löser, medan jag är en sån som vill lösa så fort det bara går. Att mötas däremellan gör att vi får rucka på våra mönster. Jag får chilla lite och hon får skynda lite.

Men jag har tänkt på det där att tacka ja för att sen behöva tacka nej. Jag gör tyvärr så ibland. Jag vill så mycket men kan så lite med tanke på att jag skaffade ju inte tre barn för att jag inte ville hänga med dem – tvärtom. Jag är en riktigt hemma och familjetoffel. Jag träffar gärna vänner över lunch och dagtid på vardagar, men att offra kvällar eller helger – de få timmar på dygnet då jag kan vara med mina barn. Där tackar jag aldrig ja, nästan aldrig i alla fall. Jag insåg det efter att slingrat mig för att åka på tjejweekend men några kompisar och att den där resan till LA en vecka med en vän för att träffa en annan vän som bor där – aldrig blivit av de senaste 9 åren är för att jag inte vill åka ifrån min familj. Men jag måste lära mig säga det istället för ”kanske nästa år” i nio år. Det har tagit lite tid att lära känna mig själv antar jag.

Anyways. För att återgå till Marie så vill jag hänga med henne när vi bestämmer saker och jag vill korta hennes irritation på mig så jag sa helt enkelt:

Förlåt att jag drog ”Corona kortet” och ”jag har tio anställda kortet” och ”mina tre barn kortet” när jag möblerade om vår tid. Det spelar ingen roll, jag ska lära mig att ta hand om mina ”kort” och respektera din tid!

– Bra, svarade Marie sen sågs vi bums och hon var så här glad när vi gjorde det.

Hur är ni familjetofflar eller kompistorskar? Surar ni en stund eller löser ni direkt? Inte för att det ena är bättre än det andra utan för att vi är olika och det är intressant!