”Vet inte ens vart jag ska börja när jag hör att det ryktas om att man tänker sätta eld på ”hallen” inatt! Bredängshallen som varit ett andra hem för så många av oss förortskids, En plats där vi alla kunde mötas oavsett ursprung och status och bara få lira basket. Hur tänker man när man hotar att bränna ner platsen som fostrat majoriteten av ungdomarna i Bredäng, Skärholmen och Vårberg?”

Så skriver Gabby och det vrider sig i magen vrider sig på mig. Vi växte upp ihop, i Bredäng, i hallen. Vad kommer att stå i tidningarna imorgon? Vill jag ens veta?

Inti Chavez Perez skriver insiktsfullt om att vara förortsbarn med stora drömmar där tändsticka i hand inte var ett alternativ.

Jag läser tidningarna och sociala medierna och det delar upp Sverige i två läger. Antingen är du för ”invandrarligisterna” eller så är du för ”polissvinen” – du väljer. Min vänstra falang (inte alla, men delar) av vänskapskretsen lyfter fram artiklar där poliser erkänner sig vara brutala samtidigt som de glorifierar vandalisatörerna. Högerfalangen (inte alla, men delar av den) lyfter upp artiklar som hyllar polisernas och brandmäns hederliga arbete och demoniserar ”invandrarligisternas”(och deras föräldrar) oacceptabla beteende. Ett klassiskt falskt dilemma som Bush målade upp 2001 när han sa

”Either you’re with us or you’re with the terrorists! There’s no in between.” – Bush 2001.

”Antingen är du med polisen eller med invandrarna – du väljer.” Sociala medier 2013.

Du behöver inte ta del i dilemman som sociala medier målar upp. Du behöver inte välja vänster eller höger, polisen eller invandrarna, glass eller godis. Du kan se saker och ting annorlunda. Vi skulle kunna komma överens om att brutala poliser är fel och att bränna upp bilar är fel. Låt varken dessa brutala poliser eller ”vandaliserande invandrarna” få representera hela grupperna. Det förstör. Det förstör för poliserna som är där för att skydda oss och det förstör för en fjärdedel av Sveriges befolkning som har invandrarbakgrund.

Hur kan man ens kalla det ”invandrarkravaller”? Är det inte bara kravaller? Måste man koppla aktionen till en fjärdedel av Sveriges befolkning? Är det inte rätt och slätt svenska medborgare som utför dessa brott och framför allt – spelar det någon roll? Brott som brott. När pratar vi om kvinnliga och manliga mord? Så fort du lyfter fram ett ansikte på den som utövar dådet så berättar du att alla som ser ut så eller tilltalas ”invandrare” kan helt plötsligt känna sig orättvist behandlad och bränna upp din bil.  Och det i sig ger bränsle till medborgarfirentligapartier (det är medborgare de är fientliga mot, inte främlingar), och inte bara det, din granne att säga: Kör ut dem.

Kära Expressen, jag glömmer aldrig den dagen 1993 då jag elva år gammal möttes av er löpsedel. Jag undrade vilka ”dem” var. ”Jo det är du, du är en invandrare.” svarade min granne mig. Men jag kunde aldrig komma på när jag vandrade in i det här landet. Jag är ju född här. Jag är svensk. Tydligen så är inte de som håller på med kravallerna svenskar – de är invandrare. Och det är lättare att säga ”kör ut dem” om folk som man tycker har vandrat in, oavsett om de var ett år när ”invandringen” tog plats. De läger som vi alla bidrar med i sociala medier, de artiklar vi lyfter fram bidrar till att öka den avgrundsdjupa klyftan som står mellan oss. Försök att bygga en bro genom att inte välja läger.

För jag tror att i grund och botten så är vi, oavsett politiskt tillhörighet, överens. Brutala poliser och människor som uttrycker frustration genom att bränna grannens bil – det är två saker som har en sak gemensamt – det är fel.

Idag skriver Lotta Gray om nättroll. Lotta som är en av de mest omtänksamma, ödmjuka och vackraste personerna jag vet. Kan det sistnämnda göra att folk retar sig på henne? För jag förstår inte hur den minst provokativa personen kan provocera bittra människor. Är hon för snygg? Lotta lyfte upp Skitungarna, uppmanade oss bloggare att hjälpa dem med insamling. Något som resulterade att Emma fick in över 100.000 kronor. Lotta lyfte upp Kristian Gidlunds blogg, något som har gjort att han har uppmärksammats, skrivit bok och vunnit ett journalistpris. Ändå väljer folk att klanka ned på henne, peka på henne och hennes ”sk karriär”. Vad är det för fel på folk?

Jag försöker lista ut vad det är för något. För att göra sken av översittare är det sista jag vill. Det är inte så som många kan tro att ”gubbar” provoceras av mig utan det kan vara killar, tjejer, kvinnor, män, och det är alla möjliga åldrar.

Det som skrämmer mig dock är att folk som Eva-Marie kan se ner på en för att man är yngre och ändå har hon barn. Hur kan hon förvänta sig att världen ska ge hennes barn respekt när hon bidrar med respektlösheten ”liten tös”. Läser jag amerikanska böcker så kallar Andreas det stöld, trots tydliga källhänvisningar i böcker och föreläsningar då jag rekommenderar dessa böcker. Är stöld och lära samma sak? Dessa personer förundrar och skrämmer mig lite. Sen blir jag ju också olycklig på sätt och vis, för jag undrar vad det är med mig som är så provocerande. Vad i det här inslaget var raljerande, när sa jag att det jag sa var ”revolutionerande”, tös kanske jag bara borde ta som en komplimang. Trött småbarnsmamma på 32 år och får fortfarande kallas tös. Snart blir man väl en kärring.

Paula fick höra att hon var en dålig mamma innan hon födde. Nättrollen vet inga gränser. Jag har bra lust att söka upp dom och förklara vad deras hat gör med folk, hur det landar. När jag får snälla mejl och kommentarer så försöker jag svara så gott det går. När jag får hat, vilket sällan händer så orkar jag oftast inte. Men igår mejlade jag Eva-Marie och frågade om ”tösen” var en benämning hon själv hade uppskattat.

/Elaine, är så galet tacksam för sina bloggvänner.