Jag fick ett sånt tråkigt men väntat sms från en kompis som var trött på att jag aldrig hör av mig, att jag alltid tackar nej till sociala tillställningar och att jag sällan svarar på sms. Ja, jag är ingen vidare kompis till dom som inte är mina närmsta vänner. Jag förstår henne. Jag hade också slutat umgås med mig själv om jag var henne. Jag har ju ett annorlunda liv som inte alla förstår som ”bara” vill ta en fika.

Jag jobbar och jag är mammaledig. Jag reser och jag försöker underhålla de relationerna jag har till mina närmsta. Det är inte lätt när man, som jag gör nu, sitter på ett tåg från Göteborg till Stockholm. Sex timmar har jag åkt tåg idag. När jag kommer hem så tänker inte jag att jag ska ringa den där kompisen, jag tänker att jag ska vara med min familj. I en annan tillvaro, ett annat liv, en annan jobbsituation så hade jag kunnat ha fler kompisar än jag har idag. Men det går inte för dygnet har begränsat med timmar. Det är barnkalas till höger och vänster och har Matheo, Gustav och jag rest en vecka då vill jag bara låta oss vara hemma en helg. Dom som inte förstår det har jag all förståelse för, men istället för att göra dem besvikna gång på gång så är det bättre att inte vara min kompis. Trist men verklighet.

Jag är inte ledsen över att det är blir så här, det är bättre att jag umgås med folk vars förväntningar jag kan infria utan större ansträngning. De sköna är att jag varken är ledsen eller arg, mer lättad över att slippa göra människor besvikna. Jag träffar inte ens avlägsen släkt som jag skulle vilja träffa, än mindre bra kompisar som är underbara trots att det inte är de närmsta. Jag har själv haft att göra med personer som gjort mig besvikna. Men jag slutade att umgås med dom för att träffa folk som infriade mina förväntningar. Du kan inte sätta dig på en persons prioriteringslista, du märker hur högt upp du är. Jag var tillsammans med en kille som ville träffa mig två gånger i veckan högst. Stannade jag kvar för att försöka ändra honom? Nej, jag gick vidare och träffade Gustav.

Idag är jag tacksam för att:

Min PT David sa att jag aldrig har varit i bättre form, inte ens innan graviditeten.

Att publiken nickade extra mycket idag.

Att jag lyckades hålla mig för gråt när jag nämnde farfar.

Att mina närmsta har rimliga förväntningar och att jag aldrig någonsin behöver ha dåligt samvete för det liv jag lever.

Att farmor Inger vill ställa upp på en intervju om vår relation på söndag.

Att killen på weekday hjälpte mig att hämta en pincett när jag oförklarligt fått en sticka i stortån. Han lät mig sitta bland jeansen i skyltfönstret med tå och pincett i vädret. Ingen tyckte det var konstigt. Älskar Göteborg!

/Elaine, skulle vara ännu mer tacksam om hon kunde klona sig och umgås med fler – det finns så mycket underbara människor och så lite tid.

Jag läste era kommentarer om gränser för när man lämnar sin respektive. Vi är väldigt olika och det är så intressant att läsa hur ni tänker så jag tänkte fortsätta diskussionen eller snarare resonemanget. Det är ju en tråd av olika resonemang. Jag vet kvinnor med barn som är kvar i destruktiva förhållanden för ”barnens skull”. Tyvärr får barnen en konstig bild av vad som är ok i relationerna. Jag vet vuxna idag som har vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop utan att de sett sina föräldrar kramas, pussas eller ens tittat på varandra nån längre stund. Dessa vuxna som inte ens reflekterar över sina föräldrars relation utan sett det som normalt har själva gått in i relationer med relativt låga förväntningar. Jag hör dem gardera sin respektive efter statusmått istället för efter hur pass kära de är. Så det är inte hjärtat som bestämmer utan hjärnan. En kombination torde vara det bästa. Så förstås, en till kroppsdel också för det är ju kul att tända på sin partner.

Själv såg jag aldrig min mamma och pappa ihop. De separerade tack och lov när jag var två. Den enda gången jag såg dem ”ihop” var när jag skulle lämnas till någon av dem till dem. Min mamma är en stark kvinna som vet sitt värde och att hon har respekterat sig så högt att hon lämnade min pappa har gjort att jag har en stor självrespekt. Priset dock, har varit att jag har haft alldeles för lätt att avfärda män som skit. Det har gjort att jag haft väldigt korta förhållanden eftersom jag inte känt mig motiverad att kämpa för ”skit”. Men så kom jag på min mamma med att prata om problem som synonymt med män. Det tror jag är en nyckel – att identifiera negativa familjemönster och slipa bort dem. Hur hon talade om män var ett mönster jag inte ville upprepa.

Så istället för att prata om män som problem så började jag prata i termer av ”Min man” och ”Min prins”. Det kändes krystat till en början, men hoppfullt och roligt i längden. Jag visste ju att han levde och att han skulle bli pappa till mina barn, vi hade bara inte träffats än. Jag skrev upp listor på hur han skulle vara, men när jag träffade Gustav så överträffade han dom listorna. Men nu tappade jag tråden.

Det jag ville säga att tack vare att min mamma lämnade min pappa så fick jag en självrespekt som gjorde att jag inte nöjde mig med svin eller ens halvbra matchningar. Och tack vare terapi och identifikation av destruktiva familjemönster som ”män är skit” så lever jag heller inte själv. Så tack mamma för att du lämnade pappa och tack terapi för att jag vågade tro på män.

Vad tänker ni? Destruktiva familjemönster som ni lyckats bryta?

Igår missade vi planet hem från Göteborg. Idag var vi riktigt nära att missa planet till Göteborg. Nu har vi i alla fall landat och Matheo spenderade hela flygresan med att flirta med en bloggvän och hennes chef som satt precis bakom oss. Det var till och med två bloggvänner på samma plan. Himlans kul, desto roligare att ni kom fram och hälsade! Jag kände mig så klängig när en av er ville ta kort med mig. För mig blir det liksom automatiskt att jag lägger en arm om er bloggvänner, jag gillar ju er. Men jag är längre än de flesta som kommer fram så jag tycker det ser ut som jag fullkomligt klänger över er. Jag försökte stå rak och cool bredvid henne, men så åkte armen upp ändå. Kändes som en tafflig tonårsdejt på bio. Haha! Det är ju så olika det där med vad man tycker är ok. Lady Dahmer till exempel, världens mysigaste tjej men också superblyg. Jag tror säkert jag skrämde vettet ur henne när jag hoppade ur bilen och kramade om henne när jag upptäckte att hon var på samma plåtning som jag. så jag får be om ursäkt i förskott till er bloggvänner som kommer och hälsar. Jag kommer inte skrämma i väg er med divaliteter, men är ni rädda för en kram eller så, så ja. Men jag tycker jag har hejdat mig rätt bra.

En HELT annan sak.

Sen Gustav och jag fick Matheo så tycker jag att mina gränser för när man kan lämna sin respektive har förflyttats. Att skilja mig med Gustav skulle trots allt innebära att uppleva hälften så mycket av Matheos liv. Så är det i min hjärna, för Gustav hade inte nöjt sig med varannan helg som min pappa gjorde (fattar fö hur man klarar av att vara ifrån sitt barn så länge, men min pappa var aldrig lämplig så vartannat år hade varit bättre) nej det hade blivit 50/50 rakt av. Jag som har föraktat uttryck som ”Hålla ihop familjen” har börjat förstå det uttrycket. Skulle jag sluta vara kär eller Gustav otrogen så vettetusan om jag skulle lämna honom bara sådär. I alla fall inte om det rörde sig om en kyss… usch vad hemskt att tänka på. Men skulle han däremot uppvisa aggressiva tendenser så skulle jag lämna honom på stört. Jag skäms nästan att skriva det här, men gränserna har förflyttats eftersom det är en till person med i bilden. Saker och ting är inte så enkelt längre, det är mer komplicerat. Vart går era gränser? Även ni som inte har barn, det är intressant att höra.

Gustav och jag satt och pratade om det här på flyget, eller rättare sagt jag pratade. Gustav blir tokig på mina hypotesdiskussioner. Det kan gå så långt att jag vill diskutera om vad han skulle göra om det kom en man med kniv mot mig i stan, och svarar han ”fel” så kan jag ha gått in så djupt i hypotesen att jag blir sur på riktigt. Stackars Gustav! ❤