För du kan inte göra slut med sorgen. Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker. Sorgens ände är inte ett beslut. Sorgen ger sig av, först när den är färdig. När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom. – Kristian Gidlund.

Det är så skönt när Kristian bloggar. Det drar mig till verkligheten, till det som betyder någonting. Han får mig att förstå hur och varför jag mår som jag gör var och varannan dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på farfar. För att hedra hans minne så nämner jag honom på mina föreläsningar. Det är svårt. Jag får svälja hårt för att gå det ihop. Oftast går det bra. Varannan gång börjar tårarna att rinna under tiden som jag berättar om honom. Men det är helt ok. Kristian har fått mig att förstå att sorgen ger sig av när den är färdig. Jag tror aldrig att den kommer vara färdig. Livets gång kan vara smärtsam. Jag saknar honom, varje dag.

Jag saknar hans röst och glada ”Är det Elaine?!” varje gång jag ringde honom. Det fanns tillfällen då jag ringde honom mitt i natten gråtandes (i vuxen ålder) och sa att jag inte ville att han skulle dö. Han började alltid skratta och förklarade ”Men lilla gumman, jag vill dö när det blir för tråkigt. Men det är inte en på ett tag!”. ”Lova!” Snyftade jag och farfar skrattade och sa ”jag lovar gumman min”. Han höll sitt löfte. Men jag hade velat ha kvar honom i mitt liv längre. Tänk om farfar hade varit min pappa istället, då hade han varit 63 och vi hade haft 30 år kvar en härliga minnen.
Jag saknar farfars kramar. Han var kramig precis som jag. Hans bekymmersrynka när jag hade mitt afro och Gustav hade skägg ”Det ser så ovårdat ut. Nu får du raka dig”. Jag saknar att se honom vinka från bryggan när vi kom till ön.

Men jag är tacksam över att Matheo fick hålla farfars hand, att de som var att de var tre generationer ifrån varandra fick mötas en liten stund. Det blev ett fint möte.

Jag tittar på den långbente, spinkiga och rätt så glada tjejen näst längst till höger. Den tjejen är jag. Basket var mitt liv under en stor del av min barndom. Början av 90-talet. När vi åkte från Bredäng för att spela mot Lidingö var risken rätt stor att man kunde stöta på en skinnskalle. Vi tjejer var livrädda.

- Du ser svensk ut Zelika, tröstade Cathrin när en skinnskalle blängde på oss. Vi andra såg inte så svenska ut. men basketen fick oss att glömma etnicitet. Du var inte en jugge eller somalier, du var bra på basket eller inte. Det kändes som bra alternativ under Bert Karlssons 90-tal där såna som oss var ”svartskallar”.

17 står det på matchtröjan. Det var viktigt det där med vem som ägde vilken siffra. Jag var väl inte allra högst i hierarkin, inte längst ned heller. Jag var den roliga spralltjejen. 17, 7 eller 11 ville jag ha som nummer, men allra helst 17. Det fick jag. Den 17 September är Gustavs och min bröllopsdag. ❤

Jag tittar på bilden av oss. Kortet är gammalt men minnena färska. Jag minns hur man fick sparka på Bredängshallens dörr för att klockan aldrig fungerade eller hördes kanske det var. Jag minns ljudet av när basketbollen studsade på golvet. Jag minns lukten av de oranga madrasserna i hallen. Mammorna som sålde bullar under tiden folk spelade. Ljudet av basketskor, gärna Jordans, som fintades mot golven. Det var en annan tid, ett annat Bredäng. Klasserna var blandade, de svenska lintottarna bodde kvar och vi växte upp tillsammans. Det var bra.

Gaby gick i min parallellklass, hon står i mitten sjätte från vänster. Jag vill att Matheo ska växa upp där det finns blandade kulturer. Man lär sig väldigt mycket av det. Det är med sorg och glädje jag ser på de här korten. Jag vet inte varför… Nej, jag vet inte varför. Men ledsen blir jag.

/Elaine, sitter och tänker tillbaka på en stentrappa utanför Landskrona teater.

Här står en lite Isaac helt förstummad över lastbilen som äntligen får komma till barnhemmet tack vare vår hjälp! Tack alla ni som donerade, vi är många och det blev mycket pengar.

Det är så underbart när sociala medier inte handlar om troll utan går till att bli något riktigt riktigt bra som gör världen till det bättre. Det gör mig varm och glad att det finns personer som Emma, personer som Lotta som sprider budskapet och personer som er som bidrar till en bättre värld. Tack!

/Elaine, avslutar sista dagen av Rhetoric boot camp med lille Isaac i tankarna.

Ni som följde bloggmiddagen och Lottas blogg så vet ni att hon brinner för ”de fattiga barnen i Afrika”. Idag gör jag det med och delar därför med mig av det hon skrev igår.

Det här går inte längre för Emma. Det är kris och verksamheten för barnen hotad. Jag har i natt mailat de stora bloggarna i hopp om hjälp. Nu ber jag dig om du har en blogg, facebook, Twitter, grannar, eller kollegor att fråga och dela detta. Det hela är mycket olyckligt och Emma vädjar nu om all akut hjälp. Summan är 20 000 som behöver komma in. Kära bloggkollegor och läsare. Jag brinner mycket för gatubarnen i världen. Framför allt sedan jag själv blivit mamma. Att tvingas leva på gatan, äta sopor och försörja sina syskon när man själv är liten är obegripligt och svårt att tänka på. Svenska Emma Kock som bor och driver barnhem i Uganda har nu ett stort och akut problem. Lasten som jag och många andra fyllt med blöjor, leksaker, välling, sängkläder, skor, fotbollar etc har nu äntligen efter flera månader anlänt i hamn. Men tullen vägrar att släppa ifrån sig den och kräver Emma på en orimlig införselskatt på 20 000 kronor. Emma har sedan några dagar försökt prata med ministeriet om att slippa tullskatten eftersom det är pengar hon inte har samt gåvor till gatubarn som annars levt på gatan. Den höga kostnaden kan eventuellt sänkas mot betalning till enskilda tjänstemän eller handläggare (ren korrumption) men Emma vägrar gå den vägen. Nu när containern kommit fram kostar den även pengar varje dag att ligga i hamn. Tanken är att vi, med gemensamma bloggkafter kan sprida frågan virtuell på alla våra sociala plattformar. Att vi faktisk kan hjälpa de här barnen som väntar och längtar efter sin saker och att Emma och alla de som kämpat för att fylla den här lasten kan pusta ut. Tanken på att de inte ska få sina saker gör mig helt knäckt. Om vi alla kan kopiera detta inlägg eller själv formulera om det med egna ord (det bästa) och länka till bloggen våra skitungar, barnens egna namn på sig själva, eller skriva ut Emmas kontonummer till Handelsbanken direkt kanske vi, som sitter här hemma i vår trygga värld och med stor cybermakt, kan vända den här skutan. Du skulle göra mig så oerhört glad om du vill hjälpa till. Det är snabba ryck. Men du kommer bli belönad i känslan av att förändra utsikterna för någon annan. Stor kram, Lotta Gray AKA Vimmelmamman

Emma: HANDELSBANKEN 6759 KONTONUMMER: 726 881 732
Märk ”Container”

Jag är inte den som lägger pengar i bössor i stan. Jag pengar i händer där jag ser att det gör skillnad. Emma är en eldsjäl. Det är inte många 26-åringar som beslutar sig för att åka till Uganda för att ta hand om tretton gatubarn. Det är inte många oavsett ålder som gör det. Hade vi fler Emmor så skulle världen bli bättre – på riktigt. Jag vill bidra till en sån värld. Autogiro från mitt konto blir det från och med denna månad. Läs för övrigt kommentarerna på bloggen efter krisen, världen känns himlans fin.

/Elaine, ska ringa sin revisor för att fråga hur mycket hon får skänka från bolaget.

Vi insåg mitt i vår brunch att det var den sista We-time-tiden vi har tillsammans denna gång. Jag har ju Rhetoric boot camp tre dagar och sen åker vi hem igen. När jag är med Stefan så känns det som livet har den balansen som vi vill ha.

Jag behöver en som han i mitt liv. En som är helt outside the box och drömmer om något alldeles eget, sånna drömmar som andra tycker att man är tokig att man drömmer. Mina tokiga drömmar var ju Rhetoric boot camp bland annat. Men nu har jag tre:

Käka middag med Leif GW Persson, Robert Aschberg och Janne Josefsson. Vill höra hur och vad de snackar om ihop.

Vara med i Skavlan och snacka retorik.

Retorikträna kungen.

Retorikträna Erik Hamrén

Vad drömmer ni om för tokigt eller inte tokigt alls kanske.