Varför gå parterapi som sista lösning?


Jag säger inte att det är en fel sista lösning. Men jag förstår inte varför folk inte börjar tidigare, när de märker att det finns områden där de inte når fram till varandra. Det är ju bättre att förebygga istället för att bita ihop och låta problemet växa med åren. Jag tar det gärna medan det är hanterbart, inte så farligt men ändå så att man inte vill låta problemet växa.

IMG_3691

Det var det jag pratade om med Gustav igår. Vi har ett fantastiskt förhållande, men det är en kommunikationssituation som vi inte når fram till varandra. Vi har aldrig gjort det. Vi är jättedåliga på att bråka med varandra. Ska man vara bra på att bråka, kanske ni undrar. Absolut! Varför vi aldrig tagit tag i problemet är för att vi bråkar så sällan. Kanske en gång i halvåret högst, eller en gång per år. Men nu när Matheo börjar bli trotsig så märker jag hur vårt tålamod tryter, inte mot Matheo men mot varandra. Och kommer det fler barn i framtiden så blir det säker ännu mer bråk. Så jag tänkte att vi skulle gå parterapi för att lära oss att bråka konstruktiv. Jag var lite nervös över att Gustav skulle ta det fel för de flesta går ju parterapi som sista lösning, så är det inte för oss. Men Gustav tyckte det var en jättebra idé.

Gustav: Låter bra och förebyggande.

Jag: Gud vad skönt att du tar det så bra.

Gustav: Klart. Vi har det bra baby.

Jag: Ja, vi har det bra.

Min fråga till er blir: Vad är era erfarenheter av parterapi. Och kan ni rekommendera parterapins motsvarighet till Oprah eller Dr Phil kanske jag ska säga? Sen undrar jag om ni är bra på att bråka konstruktiv med era respektive?

Bloggvännerna har ordet

51 svar till “Varför gå parterapi som sista lösning?”


  1. rockpaperscissorlizardspock skriver:

    Vi gick i parterapi och det blev kanon, vi hittade tillbaka till ”samma sida” i en svår kommunikationssituation som faktiskt hade pågått i nästan två år. Dock skall det sägas att den största anledningen till att terapin hjälpte oss var att vi båda tyckte att terapeuten var så knäpp att vi satt och försvarade varandra under terapisessionerna vilket ledde till att vi fick en större förståelse för varandra (och tro mig, jag önskar att jag hade kunnat säga att det var ett smart trick ifrån terapeuten men tyvärr inte, han var verkligen bara jätteknäpp, dock i en helt annan stad än Stockholm so no worries honom lär ni inte stöta på).

    • Apolonia skriver:

      Dejligt at læse rockpaper………k. Hældigt, at i begge ville.

    • Hope skriver:

      Har också gått hos en terapeut några gånger som var väldigt speciell. Hon började alltid snyfta lite lätt när man pratade, kanske inte det bästa yrket att ha om man är så känslig, fast det var faktiskt ganska komiskt.

  2. Hope skriver:

    Har aldrig gått i parterapi men såg flera avsnitt om imagoterapi på ”Oprah”
    Riktigt bra grejer! Imagoterapin räddade mitt förhållande och det blir bara bättre och bättre, i januari firar vi 18 år.

  3. Apolonia skriver:

    Der har været en slem periode i min mands om mit forhold.Jeg sugererede parterapi. Tænkte, at det ville være virkelig godt for os begge. Min mand vil kunne bedre forså mig, jeg vil kunne bedre forstå ham.
    Terapien blev ikke til noget. Min mand ville ABSOLUT ikke have, at fremmede mennesker skulle løse hans problemmmer.
    Så gik jeg selv til terapi. Noget har det hjulpet. Ikke meget. Jeg begyndte at forstå bedre mig selv.

    Suma, sumarum – begge skal have lyst for at søge hjælp. Hældig for jer Elaine.

  4. K skriver:

    Jag är helt värdelös på att bråka och tar hellre skulden själv än lägger den på andra, även om det inte är mitt fel. Sorgligt men sant. Tycker ditt förslag om parterapi i förebyggande syfte snarare än läkande låter jättebra!

  5. Mia skriver:

    Jag lever i en lycklig relation och ser ingen anledning till att gå i parterapi. Vi har däremot läst denna bok och gjort övningarna. Köp två ex och läs ett kapitel i taget och prata om det sen. Det bästa är att komma fram till att vi gör ”rätt” och kan fortsätta vara lyckliga!
    http://www.bokus.com/bok/9789127117105/sju-gyllene-regler-for-en-lycklig-karleksrelation/

  6. Maria skriver:

    Jag har inte gått i terapi. Men jag kollade på programmet ”par i terapi” och jag tycker den terapeut poul perris verkar bra. Han använder sig av schema terapi och har lång erfarenhet. Lycka till och hoppas att ni hittar någon som ni kan få stöd, hjälp och vägledning av.

  7. Hope skriver:

    Och det där med att aldrig somna osams, det struntar vi i!
    ”God natt, jag älskar dig men du är en idiot, sov gott”

  8. L skriver:

    Jeg er helt enig med deg i at parterapi ikke er siste løsningen! Jeg tror de fleste par (alle?) har godt av å gå i terapi en eller flere ganger i løpet av forholdet, samt gå på kurs.

    Min mann og jeg har gått på to ekteskapskurs. Ett var over ei helg og det andre var over flere uker. Vi lærte bla om kommunikasjon, noe jeg synes var veldig nyttig. Vi har vært to ganger i parterapi da vi hadde det vanskelig, men da var vi ikke like motiverte begge to for å gå dit, så da fungerte det ikke. Jeg tror en forutsetning for å gå i terapi eller på kurs, er at begge to er motiverte og vil det.

  9. När jag gick hos kurator så drog jag faktiskt med sambon en gång för att ämnet berörde honom en del och jag kände att jag hade svårt att nå honom på den punkten. Jag funderade även på det vid ett annat tillfälle när vi var riktigt osams över en värdegrundsgrej som ingen av oss ville rucka på. Men det löste sig självt i slutänden (vill jag fortf tro eftersom det alltid kommer vara högaktuellt om vi ska ha fler barn). Men jag tror inte det behöver vara den sista lösningen även om många får det att låta så! Kommer man dessutom till någon riktigt duktig så kan man inte annat än utvecklas i den positiva riktningen tror jag. Så det löser sig alldeles säkert för er del också! /J

  10. Emma skriver:

    Vi har det jättebra ihop!
    Det jobbigaste för mig är att min sambo tar allt som kritik så jag vågar knappt säga någonting eftersom han kan bli ledsen.

    Vill jag ha salt på maten tar han det som kritik mot hans matlagning liksom.. haha

    Det värsta är iof att jag vill ju inte vara nån sorts mamma som säger åt honom att städa och tvätta och så men eftersom jag känner just så får jag göra allt, annars blir det aldrig gjort. Det är synd och någonting som gnager inom mig men tar jag upp det får jag höra att ”du är ju ändå bara hemma” men då pluggar jag 100 % på juristprogrammet OCH jobbar 24 timmar i veckan så när jag ”bara är hemma” behöver jag egentligen plugga som en galning, hehe.
    Ändå är jag så lycklig med honom!!!

    • Emelie skriver:

      Just denna situation har jag också varit i, pluggar också på juristprogrammet och jobbar bredvid men har fått höra att ”jag ändå bara är hemma” och ”jag skall ju inte behöva städa när jag vart på jobbet hela dagen”. Små små kommentarer som kommer ur en inställning som gör att man känner att allt det arbete man lägger ner inte betyder någonting. Tycker personligen att du skall ta tag i detta ordentligt, berätta hur mycket tid dina studier faktiskt tar och hur illa till mods det får dig att känna, det gjorde jag och det löste sig faktiskt till slut! (Efter att jag istället började plugga enbart i skolan och inte var hemma när han kom hem). Otroligt viktigt att KÄNNA sig viktig i ett förhållande!

    • Hanna skriver:

      Skulle kunna varit skrivet av mig?? Har exakt samma ”dilemma” hemma hos oss gällande städningen. Tillslut blossade ett storbråk upp för att jag var så förbannat trött på att enbart vara den som dammsög och torkade golven hemma. Han gör det men då när jag alltid påpekat att det behövs städa. Det är precis som att han inte ser det själv och när jag påpekar att jag vill att han hjälper till så tar han det personligt och tror att jag menar att han inte hjälper till alls…. Han exempelvis är den som diskar hemma, vi hjälpa alltid åt med tvätten osv. Men just dammsuga och torka golv…. Men så bestämde vi oss för att ha en varsin dag i veckan, han söndag och jag torsdag. Vi bestämde så för nu slipper jag tjata och han slipper att jag gnäller på honom. Win Win. Sedan är jag en människa som trivs bäst när det är städat i min omgivning så jag städar på dagarna när jag pluggat hemifrån ibland också. Hehe

  11. Jennie skriver:

    Vill bara säga att jag blir så himla imponerad och inspirerad av hur du tänker! Du e SÅ KLOK! Tack för att du delar med dig av dig själv och ditt liv, du lär mig mycket och får mig att tänka till och tänka om<3

  12. K. skriver:

    Jag har haft samma samtal med min kärlek inför att vi ska få barn. Min barndom var väldigt trasslig med missbruk, psykisk ohälsa och övergrepp, och jag lever fortfarande med konsekvenserna av det. Jag är så kär i mitt hjärta, och i vår lilla familj som vi ska få och jag vill ALDRIG att mina barn ska behöva få en andra generationens-skada av det jag varit med om. Samtidigt så vet jag att min ångest gör livet svårt ibland, och att jag fortfarande har dagar då jag har svårt att hitta ljuspunkter och tillit. Då allt bara är mörkt. Men mina barn ska aldrig behöva känna att det är deras fel eller att jag inte älskar dom, och då måste jag och killen jobba som ett team för att se till att det inte händer. Alltså har jag förberett honom och sagt att blir det illa eller har jag en svacka, då måste vi gå dit, för familjens skull rent långsiktigt.

  13. Jaa vad bra! Jag tänker likadant om coaching. Man behöver inte vilja må dåligt för att må bättre och man behöver inte ha stora problem för att längta efter smartare lösningar. För mig handlar coaching, personlig utveckling och andra former av lärande om att utvecklas som person och skapa ett så bra liv som möjligt, inte om att undvika katastrof.

    En parterapeut är som en PT för ert förhållande! Hur bra som helst!!

  14. Andrea den heliga skriver:

    Jag skulle inte gå i parterapi i första taget och min sambo känner nog likadant. Den största faran jag ser med det är att terapeuten antar att eftersom vi är där är det någonting som är galet även om vi inte säger det från början. Jag gick hos en kurator förra året pga prestationsångest och av någon anledning ville han få det till att det var min sambos fel. Jag kunde säga: ”Jag älskar verkligen honom och vi har det jättebra tillsammans” och då fyllde kuratorn i med: ”Men ändå känner du att någonting inte är riktigt rätt. Han kanske inte stöttar dig tillräckligt”. Eh, nej, det sa jag inte och så känner jag inte! Sen tänker jag att även om det bara handlar om någon timme i veckan tar det upp ganska mycket tid mentalt: man måste anpassa andra aktiviteter efter det, man funderar över vad man ska säga den här gången och reflekterar över vad som sades förra gången. Risken med så mycket fokus på det är att jag kanske skulle börja se det som att vi har ett stort problem även om jag inte tyckte det från början. Då skulle jag nog föredra att vi läser en bok om hur man kommunicerar bättre och diskuterar den. Jag borde dock varna för att vi båda har svårt för att prata känslor med folk vi inte står nära och att jag är väldigt reflekterande som person samt blir lätt uppstressad av saker. Därför förstår jag att det antagligen är en betydligt större grej för mig att gå i terapi än vad det är för någon som inte är som jag och att det jag tog upp ovan absolut inte behöver drabba alla. 🙂

    Om vi är bra på att bråka konstruktivt? Ja, det tycker jag nog. Vi gör så att när någon är tjurig (oftast min sambo som kan vara en PMS-kärring ibland trots fel kön) så delar vi oftast på oss, typ sitter vid varsin dator ett par timmar och sen pratar vi och tänker på att säga ”Jag upplever det som att du…” istället för ”Du är/du gör…” så att det inte känns så anklagande. Men när vi får barn och inte har lika mycket tid och energi som vi har nu lär vi nog vara mindre konstruktiva ibland. Då är väl det viktigaste att inte älta gamla saker och att vi inte hade betett oss som vi gjorde om vi inte hade varit trötta/stressade. 🙂

  15. Sara skriver:

    Vad härligt att höra, har också gått i parterapi med min sambo. Det var inte heller som sista lösning, men vi kunde inte alls kommunicera med varandra kring en viktig punkt i vårt liv. Han som vi hade som terapeut var väldigt bra på att ge oss konkreta tips på hur vi kunde kommunicera hemma och på olika sätt som vi kunde samtala så att vi skulle kunna förstå varandra. Det kändes även som att terapeuten kunde på något sätt förtydliga det som jag inte kunnat uttrycka till min sambo. Vi gick i parterapi vid två olika tillfällen, och det hjälpte oss väldigt mycket. Idag är vi fortfarande tillsammans, tre år och 3 månader senare. Tycker det är viktigt att kunna ”bråka” på ett hälsosamt och bra sätt. Vad härlig inställning du har Elaine!! 😀

  16. Linda skriver:

    Jag har hänt runt här ett tag nu och du är så sjukt annorlunda mot alla bloggar jag läser. Du får en att tänka efter och fundera lite mer i livet. Jag tycker det är grymt att du inser era svagheter och vill förbättra det innan det blir dåligt. För när det är dåligt så kanske det redan är försent. Och jag är trött på att folk skaffar barn och ger upp direkt. Det jag egentligen vill säga är tack för att du inspirerar så himla mycket på helt andra områden än vad man är van vid i bloggar!

  17. Anna W skriver:

    Tack för att du delar med dig om en ganska personlig sak! Det är inspirerande och tänkvärt. 🙂

    Trevlig helg!

  18. ozzy skriver:

    Så kloka ni är och förebygger framtida schismer genom att ligga ett steg före och lära er ”bråka” konstruktivt. Lycka till. 🙂

  19. Madeleine skriver:

    Jag och min pojkvän har aldrig gått parterapi, utan vi löste det själva. Men för ungefär ett år sen började vi få problem. Vi fick bara missförstånd när vi försökte prata med varandra om det, jag var svartsjuk, han tog mig för givet, vi ville olika saker med vår kommunikation och båda funderade på om det inte vore bäst att avsluta det. Han funderade mer på att ha en paus så vi kunde ha tid för oss själva och sedan förhoppningsvis hitta tillbaka till varandra. Jag sa att han hellre fick göra slut. Vilket han gjorde. I ungefär två sekunder. Sen var vi i varandras armar för vi insåg att vi inte kunde vara utan varandra. Nu blev det ett litet sidospår, men vi löste det på sättet att vi behövde inse att vi älskade varandra så himla mycket, att vi ville göra allt för att klara det. Så vi är väldigt noga nu med att vara tydliga i vår kommunikation, jag försöker lita mer på att jag är tillräcklig för honom, han frågar mig mycket mer om saker är okej än att bara ta det för givet och allt blev så himla mycket bättre! Nu har vi snart varit tillsammans i tre år 😀

  20. Loppan skriver:

    Vi krisade rejält i somras, 10 år tillsammans och 2 barn. Det var jag som stod för krisandet kan jag tillägga. Vet inte varför.. 30årskris å en undran om livet inte skulle vara roligare än vad det var (just då).
    Jag kände att vi hade tappat bort varandra helt och jag tvivlade starkt att vi skulle fixa det.
    Jag kände att vi var värda en chans, både för barnens och vår egen skull. Jag fick tips av en vän av en terapeut.
    Min kille tog det hyfsat bra, om än att han inte var överlycklig.
    Det var det bästa vi gjort! Terapeuten är fantastisk och vi har lärt oss många saker, både om oss själva och om varandra. Vi är nykära å har mer sex än på länge!
    Så, terapi is da shit enligt mig!

  21. Moget av er! Imagoterapi jätte bra för par. Kan varmt rekommendera. Mys kvällen alla här på bloggen.

  22. maria skriver:

    Jag och min sambo ska precis börja gå på parterapi. Vi är bara 25 år och det känns jättelustigt men tror att det är bra att gå och prata ut med någon. Vi har det jättebra men vi tror att det är nyttigt. Alltså förebyggande syfte

  23. Therese-En annan som längtat efter tvåan skriver:

    Så bra att ta tag i det innan det blir kris!! Vi har ju en 5,5 åring och en 1,5 årigt. Vi brukar ha små ja, vad ska jag kalla det.. Casestuddies kanske..
    Vi tar upp sitiationer som vi sett i omgivningen, i vår familj, vänners eller kanske en familj vi ser på stan. Berättar om situationen, hur man handlade som barn och förälder, diskuterar igenom vad vi tyckte var bra/mindre bra och sen kommervi fram till förhållningssätt. Ibland lan vi ha läst nåt på nån blogg (petrakrantslindgren.se) eller i nån bok, typ Jesper juul eller liknande och så diskuterar vi utifrån det vad vi tror funkar i vår familj!!
    Toppen, mysigt och väldigt lärorikt!!

    Lycka till!
    Kram!

  24. Annafia skriver:

    Oj, där fick jag mig en tankeställare! Spontant när jag läser ditt inlägg tänker jag att det är samma princip som när man väljer att gå i terapi ensam. Jag måste inte vara totalt nedbruten innan jag söker hjälp. Skillnaden är att man måste kunna kommunicera med sig själv I guess 🙂 Och som nån skrivit, det måste inte bara vara åtgärdande utan lika gärna förebyggande. Ni är verkligen fantastiska förebilder <3

  25. Lina skriver:

    Hej, jag har gått i egenterapi, parterapi samt handledning på mitt arbete. Den absolut bästa terapeuten som jag har träffat (detta är såklart väldigt personligt) heter Görel Fred, hon harmottagning på söder och det är bara att googla henne så kommer info upp. Lycka till och bra tänk!

  26. lillevi skriver:

    Vi började för att det var kris, Vi har fortsatt i 2 år nu för att det är underbart 🙂

  27. Annica skriver:

    Hej fina du! När jag och barnens pappa bestämde oss för att gå skilda vägar gick vi i parterapi. Inte som en sista åtgärd utan för att vi behövde lära oss att se bortom oss själva för att kunna kommunicera kring barnen. Vi tyckte båda att det var jättebra. Relationen har utvecklats till varm vänskap och jag tror att det varit skönt för våra barn som är stora nu. 🙂 Smart av er att ta hjälp kring detta! Kram och trevlig helg.

  28. Frida skriver:

    Det låter väldigt smart! Tror faktiskt att det kan komma till stor nytta 🙂

  29. Johanna skriver:

    Jag gick i parterapi med mitt ex. För oss funkade det inte terapeuten speciellt bra. Hens favoritkommentar va ”men om du vill skiva tomaterna till salladen och han vill ha hackade, hur gör ni då? Kompromissa aldrig utan kör på tärnade tomater ist”…

    Hittar ni bara en bra terapeut tror jag att det kommer bli kanon! Bra terapi är alltid utvecklande och att utvecklas tillsammans i sin relation är viktigt och kul.

  30. Vi gick i parterapi när det krisande för ett gäng årsedan och för mig så var det verkligen som en sista åtgärd. Det var på väg att ta slut. Terapin var jättebra och hjälpte oss verkligen kunna fungera ihop igen! Jag var så glad att vi tog chansen. Jag kommer ihåg att vi sa just det du tänker, att vi borde gjort det tidigare och göra det då och då (vilket vi iofs inte gjort men…). Även terapeuten sa samma sak, som att ”besiktiga” sitt förhållande då och då istället för att köra det i bott. Tror det blir jättebra, man blir ju påmind om hur mycket man älskar varandra och betyder för varandra. Bor dock i Värmland så har dåligt med tips 🙂

  31. Anki skriver:

    Vi krangler aldri konstruktivt i starten – vi skriker, gråter, slår i vegger og lager mentalt kaos, før vi går hver til vårt for å tenke en liten halvtime. Så setter vi oss ned og prater rolig om hva vi føler, hva som har blitt sagt og hvorfor vi egentlig kranglet i utgangspunktet. Mot slutten av samtalen forteller vi alltid hva vi føler for hverandre, og ender som regel opp med å sove i hverandres armer. Og slik våkner vi også dagen etterpå 🙂 kort sagt – vi har en fin balanse, og lar ikke ting gå usagt 🙂

  32. Esther Victoria skriver:

    Jag och min kille bråkar aldrig, något som han ser som positivt och jag blir nästan lite nervös av det. Inte för att jag känner ett behov att bråka, utan bara för att det känns som att det ”ska” vara bråk med i bilden. Iallafall ibland. På ett konstruktivt sätt. Så himla svårt att veta! Gör vi ”fel” som inte bråkar eller är det tokigt av mig att gå runt och fundera på varför vi inte bråkar?

  33. Julia skriver:

    Själv har jag haft det mosatta problemet med min sambo och jag har flertalet gånger undrat om det verkligen var en bra idé för Mr & Mrs Drama Queen att flytta ihop.
    Efter en hemsk helg pausade vi och jag åkte hem till mina föräldrar ett par dagar. Det var nog det bästa som kunde hända, vi fick båda en chans att tänka efter, prata med närstående och satt sedan och pratade igenom allt i närapå ett dygn. Efter det har vi inte haft ett av våra överdramatiserade bråk en enda gång. Och vilken lättnad sen

  34. Mia skriver:

    Min man och jag gjorde det innan vi var gifta. Fast vi gjorde det när det krisade ordentligt. Typ nästan slut pga alla problem och kommunikationssvårigheter. Det var fantastiskt, vi hade tur och fick tag på en grym terapeut oxå som funkade som brygga när vi inte förstod varandra, typ ”men ni vill ju båda samma sak, fast ni säger det så olika”
    Det händer såklart att vi bråkar ibland nu oxåmen ofta mer objektivt. Jag har bla lärt mig min mans retoriska knep vilket gör att vi inte går i riktigt samma fällor längre.
    Sen att han är världens bästa pappa till vår son gör ju oxå förhållandet 1000ggr bättre.

  35. B skriver:

    Ett tips är att kolla upp en parterapeut som jobbar med ICBT!

  36. J skriver:

    Jag och min man har varit gifta sen juli 2011, och tillsammans sen hösten 2009.
    I somras bestämde jag mig för att lämna honom, efter att ha försökt nå fram till honom i flera år och hoppats på att det skulle bli bättre med tiden (han är 3 år yngre och jag hoppades att det handlade om mognad).
    När jag till slut ‘gav upp’ i somras hade det gått så långt att det inte fanns någon närhet eller respekt kvar nästan..
    Jag flyttade ut, hem till en kompis, och bodde hos henne nästan hela sommaren. Sen flyttade jag hem igen, efter att ha tvekat länge. Ville inte flytta hem och känna att allt var bra, för att sen återgå till hur det var innan, vilket jag trodde eftersom vi inte bearbetat problemet. Men iaf, flyttade hem, och vi bokade familjerådgivning, vilket var det bästa vi kunde ha gjort. Båda fick komma till tals, var tvugna att lyssna på varandra och vi lärde oss att vi oftast säger samma saker, fast kommunicerar det helt fel.
    Vi gick bara en gång, och det räckte just då. Men som sagt, en del har ändå återgått till samma som innan. Så vi kommer gå tillbaka till samma terapeut regelbundet nu så länge det behövs. För vi älskar varandra och vill leva med varandra. Önskar bara att vi insett innan att vi borde gått till någon i förebyggande syfte. Man ska inte behöva flytta isär för att inse att man måste ta tag i saker.
    Glad för er skull, som gör det innan det kanske går för långt. Du är klok!

  37. Karro skriver:

    Vi bråkar inte alls konstruktivt! Eller, tja, inte snyggt i alla fall. Det skriks och hotas. Men sen vlir vi vänner igen och löser det. Jag tycker om hur vi bråkar, faktiskt. Det hinner inte bli så mycket som ligger och pyr, utan vi ryker ihop och är arga i en timme och sedan löser vi det. Ibland kan jag gå och lägga mig arg och sedan lösa det dagen efter.

    Vi älskar varandra och vill vara ihop. Det är det viktigaste för mig. Jag vet var jag har honom. Om vi inte hade bråkat och istället gått och irriterat oss på varandra så tror jag att det hade blivit sämre.

  38. Maria skriver:

    Grattis till ert beslut. Vi gjorde precis likadant och det har blivit så himla bra nu. Innan kom jag med ett påstående, han gick i försvar eller blev knäpptyst
    men nu kommunicerar vi verkligen problemen så att det inte blir så stort 😀 lycka till!

  39. Scottish Moments skriver:

    Smart tycker jag! Att gå i förebyggande syfte! Håller med om att det är viktigt att kunna bråka bra… eller bråka snyggt kanske man ska säga hihi
    Hälsningar från Skottland

  40. Angelica skriver:

    Så klokt! Jag och min sambo har varit tillsammans många år och jag tycker det är jätteviktigt att kunna bråka på ett bra sätt, hur jobbig en konflikt blir beror så mycket på hur man kommunicerar i bråket, i alla fall för oss. Så för något år sedan (efter ett onödigt jobbigt bråk) bestämde vi vissa ”bråkregler”. Om bråket spårar ur kan man påminna varandra om de här reglerna som vi faktiskt kommit överens om att vi ska följa.

    Jag tror att alla par och individer har sina egna svagheter i bråk och därför måste ha sina egna regler, men några av de regler som gör våra bråk bättre är dessa: inte bråka när någon är berusad, bråka om en sak i taget och ta en stund ifrån varandra om vi inte kommer någonstans.

  41. Liz skriver:

    Gud vad jag håller med dig på den här punkten om att vara förebyggande. Ett förhållande är ju i ständig rörelse och måste ständigt ”underhållas”. Varför skippa servicen under tiden och riskera att hamna på tippen? Hellre underhålla förhållandet så att det rullar på smidigt 🙂
    Jag var inte bra på konstruktivt bråk förr, men med min kärlek sedan sex år tillbaka lärde jag mig att lyssna mer och gapa mindre. Jag är latinamerikan och temperamentet som det ryktas om stämmer på mig. Hade svårt för att andas och lyssna, kunde hetta till rejält men min sambo höll alltid lugnet och talade alltid i lugn ton, höjde aldrig rösten om vi var oense osv. (till skillnad från mig). Iaf så bråkar vi inte heller mkt. Förekommer småtjafs ibland, men tycker det knappt räknas. Trodde förr att förhållande var tvunget att innehålla bråk, men se där hade jag fel. Undrar dock om vi kommer uppleva samma situation som ni när vår dotter når trotsåldern?

  42. Lina skriver:

    Nä, vi bråkar inte konstruktivt. Jag går och trycker ner all min ilska i ett hål i magen och han håller inne med sitt tills det exploderar och han blir jättearg för en skitsak. Jag är tyst och sedan går jag och gråter i min ensamhet.. *suck* är konflikträdd och livrädd för att det ska ta slut för att jag ”bråkar” så himla fånigt och jag är så medveten om det 🙁 men jag k.a.n inte bråka!! Vet inte hur man gör! Är uppväxt i ett hem där det skreks och skreks och skreks, skulle vilja konstruktivt säga till min man att jag tycker si och så och jag vill att vi gör si och så men allt hamnar i det svarta lilla (läs stora) hålet i magen som börjar bli ganska överfullt… Vi bråkar inte ofta så parterapi kanske vore grejjen för oss med men då är jag rädd för att vi ska komma fram till att vi inte passar ihop alls utan borde göra slut.. usch och fy för alla mina rädslor 🙁
    Trots allt har vi ändå hållt i hop i 15 år och har två superfina barn som jag kämpar stenhårt med att lära dem att kommunicera när de blir arga/ledsna och inte hålla tillbaka och gå och gömma sig under täcket!!

  43. Vad bra av dig Elaine att du tog tag i det och vågade ta upp det! Och vilken bra grej att göra. Jag gick till kuratorn på högskolan i våras, även om jag inte mådde särskilt dåligt så var det himla skönt att få prata med någon och det hjälpte mig verkligen – personligt och i ett par relationer.
    Gillar hur Linnea beskrev det – som en PT för ert äktenskap!

  44. Hej, jag håller också med, det är bra att gå i parterapi. Vi (jag och min fru) bestämde oss att gå i parterapi efter en massa strul i samband med vårt hus (mögel) och när vår andra son hade fötts – 2 månader för tidigt. Det var nästan för mycket stress, då behövde vi ta en break från vardagen och pratar ut med en terapeut. Det blev bra faktiskt!

  45. […] eller tänka att det är något man bara kan göra om man har stora problem i förhållandet (så deppiga kommentarer till detta inlägg till […]

Lämna en kommentar