”Gravid? Kul för dig då! Jävla satfan!”


Nej så vill vi inte vara, missunnsamma. Men ibland så blir man det. Jag har velat bli gravid igen sedan jag fick Matheo. Kanske låter märkligt med tanke på att jag precis fått ett barn. Herregud hur bråttom har du egentligen? Jag har sparkat i gruset ursäktande och sagt att det inte är bråttom, ”Det får hända när det händer”. Det har inte ”hänt” de senaste 16 månaderna. Men jag har ammat i 14 månader, så det är ju inte så konstigt.

Men vet ni vad. Det är faktiskt rätt jobbigt att hoppas på barn en längre tid. Att få mens 16 gånger är 16 besvikelser som blir större och större för varje månad. Jag borde inte känna så, jag har ju ett barn. Men jag känner så och känslor är som de är, känslor.

20130906-133544.jpg
Igår ringde en vän och berättade att hennes kompis var gravid igen. Deras bebis är fyra månader och nu är det en till på väg. Min reaktion?

Jag: ÄR DET SANT?!

Hon: Ja.

Jag lugnar mig: Jaha. Vad kul.”

Hon: Mmm…

Jag lite missunnsamt: Men fyra månader, det kommer bli tufft.

Hon: Mmm..

Jag: Mycket tufft. Det skulle jag aldrig orka. Men alla gör som de vill.

Hon: Mmm..

Vi la på där och jag hade det där stinget i hjärtat som jag avskyr – missunnsamhet. Ni vet när alla träffar kärleken, skaffar familj, gifter sig och så är man kvar. En olycklig singel. Man vill vara glad för andra, göra vågen och skrika: Fy fan vad roligt! Åh du har träffat kärlek! Åh jag blir så inspirerad i min ensamhet, snart är det min tur! Tjohooo!” Jag brukar vara bra på det nämligen, att glädjas med andra.

20130906-135133.jpg
När folk blir gravida så vill jag skrika: Oh maaaaaj gaaad!! Jag är så glad! Ett liv, ett barn, vad kul! Jag är så inspirerad att bli gravid nu att jag ska ta med Gustav till ön Pippaloss!”

Men ibland är det svårt att skilja andras lycka från ens olycka. Allt flyter ihop i en jobbig sörja. Då är det skönt med vänner som förstår och känner en. Som låter en ha de där minuterna av missunnsamhet.

Hon ringde upp och sa: Elaine, jag vet att du tycker det var jobbigt att höra att F är gravid. Det är ok. Du är inte dum, du är ledsen.”

Det mina bloggvänner, det är vänskap och det är kärlek. Ibland vill jag inte höra coacher som drämmer en ”peppande” hand på axeln och joddlar ”Tänk positivt!!” Idag är en sån dag då jag vill drämma en stekpanna i benet på dem och säga: Shut the fuck up!”

20130906-134104.jpg
Bloggvännerna har ordet

72 svar till “”Gravid? Kul för dig då! Jävla satfan!””


  1. M :) skriver:

    æaj, jeg vet akkuart hva du mener…. det er 15 mnd siden vi fikk vår, og nå er det 2 mnd siden vi begynte prøve å få nr 2… Jeg VET det ikke er lenge i det hele tatt, men når man ønsker seg noe så sterkt så er jo hver dag en evighet!! og folk sier ”ikke tenk så mye på det, så blir du gravid fortere enn du aner”, men det er jo det ENESTE man tenker og håper på..!

    Når vi prøvde å bli gravide første gangen gikk det en 4-5 mnd og da reiste jeg og tok en fotsoneterapi og vips så var jeg gravid. Hun mente at jeg hadde litt ustabil syklus. det kan jo hende du har det etter alle mnd med amming…? ikke vet jeg, men en time fotsoneterapi er hverken skadlig eller veldig dyrt 🙂 det er ikke sikkert det var det som gjorde utslaget når jeg ble gravid sist heller, men som sagt det er jo ikke skadelig å prøve 🙂

    Lykke til 🙂 Jeg fulgte deg under hele forrige svangerskap og visste du var gravid med en gang (jeg var jo på samme stadiet selv), og jeg har hatt en følelse at jeg kommer til å gå le mye og kjenne meg igjen på bloggen din under 2. svangerskap og :):) vi krysser fingrene for oss begge 🙂

  2. Anne Cathrine skriver:

    I know the feeling… Vær takknemlig for at du har venner som forstår deg!!

    <3 i hverdagen

  3. Carina skriver:

    Jag förstår så vad du menar, tyvärr har jag vänner som inte förstår vilket gör så ONT, men som tur är har jag vänner som förstår (de är som tur var fler än de som inte förstår). Jag har väntat och längtat i över tre år nu. Då är det väl inte så konstigt att man är ledsen, men det tycks inte alla förstå. Kram!

  4. Karolina skriver:

    Förstår precis vad du menar. Vi bestämde oss förra sommaren att vi ville skaffa barn. No luck yet. Under den tiden har fyra av våra närmsta vänner blivit gravida och fått barn. Jag känner mig som en hemsk person när jag börjar gråta över min egen olycka istället för deras lycka. Nu tror läkarna att jag har en polyp i livmodern så det blir spolning och skrapning och då passar de på att spola äggledarna för att se om någon är blockerad. Kampen går vidare.

  5. Ladybond skriver:

    Så är det. Har läst din blogg inte så länge men gillar att du tar fram sånt som är så fint. Sånt som är fint och viktigt.

    Jag miste min dotter Leia 11 minuter efter min första förlossning, sen miste jag min andra dotter Linnea 16 timmar efter min andra förlossning.. och jag känner så än idag fast jag fick behålla min dotter Lily som nu är 1 år och fyra månader.
    Jobbar också på syskon och det har gått tio besvikna gånger.

    Lagom avis och lagom ont. Varje gång någon är gravid och jag vill inte känna så.
    Det är jobbigt att vara missunnsam, speciellt om det inte ligger i ens natur.
    Men det gör ont och måste det verkligen vara att man är missunnsam? Det kanske ter sig så för de som inte förstår? Sitter det som gör ont verkligen ihop med missunnsam egentligen?

    Jag tror faktiskt inte att du är missunnsam alls (av vad jag tror utifrån att läsa din blogg utan att känna dig alls), det sitter bara i din smärta och gör ont. Innerst inne är man glad någonstans bara att det krockar med det onda som just då är mer eller massor eller avsevärt mycket större?

    Hoppas du inte behöver vänta så länge (och är det viktigt så köp ÄL-tester. Det brukar fungera för oss.)

  6. Jag vill också ha syskon till min dotter som snart blir 17 månader. Men jag ammar fortfarande fast idag fick jag min första mens på drygt två år! Kruxet är att det förmodligen inte hjälper ett dugg eftersom dottern kom till genom att jag fick äta Pergotime, en medicin som framkallar ägglossning då jag förmodligen inte har någon ägglossning. Har jag tur hjälper de tabletterna jag har kvar (det tog två försök med Pergotime innan jag blev gravid). Har dessutom hört att man inte får nytt recept på nya tabletter om man redan har barn så då blir det väl till att hålla tummarna att en privatläkare kan skriva ut.

  7. Känn dig inte missunnsam, för det är du ju egentligen inte. Det handlar ju inte om att du oönskar någon en graviditet, bara om att ni själva önskar er en starkt. Sen är det ju okej att känna sig lite avis, gör det varje dag, ibland så mycket att jag grinar lite. Då kan det hända att man skäms.

    Vi har försökt i 1,5 år och ibland känner jag lite skuld för att jag är ledsen när de finns de som försökt i 5 år… Man här ju rätt till sin egen upplevelse och den sorg man känner inför att bara ofrivilligt barnlös oavsett om det rör sig om 1 månad, ett år, försök att få första eller femte syskonet.

  8. L skriver:

    Känner igen mig, fast min son är 9 år och vi har längtat varje dag…

  9. Malin skriver:

    Hej, vill bara berätta att du inte är ensam med din ”missunnsamhet” som jag egentligen tycker är en sorts sorg, men kan vara svårt för andra att förstå. Träffade mina kompisar för någon vecka sedan, fick då besked att 2 var gravida, man försöker vara glad för det är ju helt fantastisk 2 av mina bästa vänner ska få bli mamma!!! Men tyvärr så kommer ens egen sorg ikapp, dessutom är det inte lika accepterat att bli ledsen när man som oss har ett barn redan. Min son är det bästa och mest givande jag har men jag vill så fruktansvärt mycket ha ett syskon. Vi har försökt 12 månader nu nästa månad kanske…

    Kram till dig, mig & alla andra som kämpar!

  10. Din vän är vansinnigt klok. ”Du är inte dum, du är ledsen” är riktigt bra ord att minnas när människor beter sig märkligt mot en. Just idag är det jobbigt för dig att höra om personer som blir gravida och för andra är det så jobbigt att läsa om dina framgångar och pengar att de inte kan låta bli att kommentera något om att ”okeeeeej, vi fattar att du tjänar pengar, skriv om nåt annat”. Man vet aldrig var folk har sina ömma tår men människor som mår bra brukar sällan vara taskiga.

    Jag sparar det positiva joddlandet till en annan gång och gör några hjärtan istället. <3 <3 <3

  11. Mia skriver:

    Förstår dig verkligen. Vi försöker oxå och varje mens är en sorg, som att man sörjer den där bebisen som inte blev. Men det är ok, det var inte meningen.
    Du är ju antagligen glad för din vän egentligen, men ledsen för dig.
    Trotts att min son vägrar sova just nu och jag är en vandrande zombie så önskar jag mig den där lilla nya så det gör ont. Och förvrigt så började lilla token precis digga INNAN han slagit på musiken. De är ju så underbara, klart man vill ha en hel drös!

  12. Amna skriver:

    Jag har en 5 månaders och känner inte art jag vill ha fler barn. Det känns liksom som att det är jag, dotter o min man, ingen mer. Hon är världens snällaste trots jobbiga nätter senaste tiden. Tidigare har jag velat ha 3 barn men vet inte varför jag känner såhär. Kanske ändrar sig. För henne fick vi redan efter första ägglossnongen då jag slutat med p-piller o jag kommer ihåg att vi hade sex tre gånger sen någon av gångerna blev det hon, underbart:)

  13. Det är ju så där ibland. Man får känna så.
    9 gånger av 10 skiter jag högaktningsfullt i alla lyckligt kära och gravida och tja, alla ”lyckade” människor, men så kommer den där tionde gången… Och det gör ont. Självklart ska man få känna. Jag tror man måste få ut det, gnäll och tankar och allt sånt, går man omkring och trycker undan det så ruttnar man tillslut inifrån.

  14. ❤❤❤ du behöver inte vara positiv idag, jag kan vara det åt dig, snart så ligger det en bebis i din mage o bara läääängtr efter att få komma ut och leva livet med dig Gustav Matheo mormor och alla andra fina som ni lever med 🙂

  15. Lena skriver:

    Det är en sorg inte en missunsamhet. Jag och min sambo är inne på vårt andra år och försöker skaffa en liten, och med endometrios som jag har så är det tydligen svårt. Men hoppet är de sista som överger människan. Vänner rumt omkring blir gravida nu och det känns väldigt jobbigt! Men tack och lov har vi en stark vänskap där vi gläds åt deras lycka samtidigt som vi gråter över min sorg och frustration. Och jag är inte missunsam jag är bara väldigt ledsen.
    Ge inte upp Elaine! Man får vara ledsen det är helt okej! Jag läste någonstans om att leva i nuet, för står vi med ett ben i gårdagen och ett ben i morgondagen så pissar vi på dagens dag. Jag försöker verkligen tänka på det. Njuta av det jag har och det jag gör just nu. Ha en undebar fredag!

  16. Alexandra skriver:

    Du är, som du antagligen vet, inte ensam. Jag längtar och hoppas och drömmer så efter när det ska bli min tur. Vi har inte dom bästa förutsättningarna för att jag ska bli gravid heller då min älskade äter mediciner som sabbar en del. 8 månader har jag suttit och varit besviken då mensen kommer. Dumma kropp som sviker mig så här (jag tycker egentligen om min kropp). Blä så det suger. Och sen har jag vänner som under den här tiden fått flera ”hoppsan”. Inte rättvist, kan jag morra samtidigt som jag verkligen blir glad för att en liten bebis flyttar in hos mina fantastiska vänner.. Underligt det där, hur man reagerar.

  17. V skriver:

    Jag förstår precis vad du menar. Men jag hoppas du slipper känslan när det bara är DU i förhållandet som vill ha fler barn för den är hemsk. Den har jag levt med i drygt ett år nu, då jag började känna mig redo. Vi tog upp det då men han vet inte om han någonsin blir, är glad för det barn vi har. Trivs med livet liksom.

    Innan vi fick barn pratade vi aldrig bara om ett, alltid två eller tre. Så jag tycker att jag har ett litet uns av rätt att i varje fall ställa frågan. Hade jag vetat att han bara önskade sig ett barn hade saken varit en annan.

    Min kropp längtar. Det är inte bara hjärnan utan hela kroppen. Ja, det vet ju alla ni andra som är kvinnor. Jag kan inte hjälpa att jag ägglossar en gång per månad. Det är så min kropp fungerar. Jag kan inte hjälpa att jag stundtals nästan mår fysiskt dåligt av att inte få fylla min längtande livmoder med LIV.
    Jag kan inte hjälpa att jag har stenkoll på när ett eventuellt barn skulle födas beräknat utifrån sista mensens första dag. Det vet jag. Varje månad vet jag det. Och det vill jag dela med honom. Mannen i mitt liv. Men han vill inte. Inte nu. Kanske inte någonsin.
    STOR SORG!

    För din del önskar jag lycka Elaine!
    Du är en så genomhärlig person så jag håller alla tummar jag har!!

  18. Therese skriver:

    Amningshormonerna gör att kvinnans ägglossning hämmas. Hos vissa mer än andra..
    Har du gjort ett ÄL-test? Annars brukar det ju gå bättre när man slutar tänka på det, men det är ju inte alltid det lättaste precis..
    If it´s ment to be, it will be..

  19. Johanna skriver:

    Usch vad jag känner igen mig i det här… jag har fyra års skillnad på mina barn, och ska jag vara ärlig så trodde jag inte att det skulle bli någon nummer två. Ett missfall och en jäkla massa mens var allt som blev, och jag gav upp. Och nej, det hände inte då heller, som det så fint brukar sägas ”bara ni tar det lugnt och nte tänker så mycket på det, då händer det ska du se!” Bullshit. Men så en dag, kanske ett år senare, så hände det. Och idag kunde jag inte vara mer nöjd. Fyra år är en AWESOME åldersskillnad! Jag har relativt ostört fått njuta bebisperioden två gånger. Fyraåringen förstod alldeles utmärkt att bebisen var tvungen att äta – igen – och tog chansen att mysa med oss i soffan, vi läste, tittade på tv, pratade massor, och inte en enda gång behövde jag få panik över att jag satt låst med en unge vid tutten medan den andra klättrade på köksbänkarna och jonglerade med knivar, eller något annat kreativt och livsfarligt som en liten unge kan hitta på.

    Njut av din fina Matheo, och var förvissad om att när hans lille syskons själ är redo så blir du gravid. Det måste ju vara _rätt_ barn som flyttar in i magen. Duger ju inte med vad som helst! 😉

  20. Anna - Konståkningstokig pojkbandsnörd skriver:

    Känner så väl igen mig! Började försöka i juni 2012, blev gravid i september, fick missfall i november och har försökt igen sen nyår ungefär. Men medans vi väntar och hoppas på att det ska vara vår tur blir alla andra gravida. Blir såklart glad för dem men jag blir även riktigt avundsjuk. Vi vill ju också.

  21. Mikaela O skriver:

    Det är helt sjukt vad jag älskar sättet du skriver på. Har sett dig prata i vissa klipp och jag bara älskar hela din charm och man vill typ bara vara din kompis så sjukt mycket. Du är så sjukt ball. Sen är du rolig och verkar sinnessjukt trevlig, man vill typ sitta och dricka vin med dig och prata om livet eller ingenting. Gaaah, du är så sjukt bra!

  22. Ruffie-Lina skriver:

    TACK Elaine tack som FAN för det här inlägget, det behövde jag idag!!!

    Vet inte om du såg min fina mens-kommentar (haha) i det senaste inlägget om lyckliga dagar, men ja.. den röda överraskningen kom ju idag.

    Jag är också ledsen, och avundsjuk, och undrar om det blir jag nån gång. Det får man va, men jag vet att du inte är den som inte unnar någon annan sin graviditet, du vill bara ha din egen. Som jag.

    ÅHHH jag älskar dig och din blogg, den är så jävla härligt befriande braaaa!!

    <3<3<3

  23. Linda skriver:

    Hej!

    Vill bara börja med att säga att du skriver så himla bra! Önskar att jag hade en Elaine i mitt liv. 🙂
    Jag förstår vad du menar även om jag inte är i samma situation som er. Jag har än så länge inget barn och jag och min sambo har inte börjat försöka ännu, mest för att vi inte är i den livssituationen där jag känner att vi kan planera för barn. Min sambo studerar fortfarande. Men det innebär ju dock inte att längtan efter barn inte är stor och jag känner viss missunnsamhet när vänner till mig skaffar barn till höger och vänster som det känns iallafall.. och det måste ju vara ok att känna så när det handlar om något som man vill av hela sin varelse. Men tufft är det ändå. :(MMan vill ju bara ha samma tur och förutsättningar.

  24. Frida skriver:

    Efter 4,5 år av barnlöshet så börjar det bli svårt att glädjas åt andras gravidlycka. Fick veta i våras att jag inte kan få genetiskt egna barn, gjorde äggdonation. Blev gravid för att få ett konstaterad MA i vecka 8 som jag nu blöder ut här hemma samtidigt som jag har feber och är snorförkyld.
    Jag har lust att slå folk i ansiktet hårt som säger att det nog inte var meningen att det skulle bli det här barnet. Ska jag säga så om ditt barn drabbas av någon hemsk sjukdom!? Det var nog meningen, deppa inte ihop! Nä just det, säg inte sådär till mig då.
    Ursäkta bitterheten, men hur fasen ska man hantera sånt här snyggt?

    Känner med dig Elaine, hoppas både du och jag får efterlängtade plus som resulterar i barn snart.

    • Em skriver:

      Fast du, vad ska folk säga då tycker du? Jag tror att de bara menar ”vad hemskt tråkigt för dig” men försöker säga något mer andligt.

      • Frida skriver:

        Jag tror inte det finns någon mening att mer hemskheter drabbar vissa, man kan säga vad tråkigt jag tänker på er. Eller jag finns här om du vill prata, vad orättvist att det hände er. Men inte att det nog var meningen, det känns inte bra även om man menar väl.
        Om mina vänner känner mig så borde dom även veta att jag varken är andlig eller religiös på något vis. 🙂

      • Ibland borde folk knipa mun faktiskt. Sjukt otaktiskt att slänga ut sig att det inte var meningen när man liksom lyckats med det som man längtat efter hur länge som helst. Bättre som Frida skriver att säga att man finns och vill lyssna.

        Jag vill slå alla som säger ”slappna av och sluta tänk på det då blir ni gravida”. Hade det varit sant hade doktorn skrivit ut ett recept på spa och massage istället för pergotime.

        • Frida skriver:

          Word!
          Jo tänk om medicinen var spa, vad billigt jag hade kommit undan, inga 100 000 där inte. Inga konstiga hormonella biverkningar heller, vilken dröm.

  25. Linda skriver:

    Förstår hur du känner! Och det är ok, man får känna så! Barnlängtan är den starkaste längtan och känslan man kan känna tror jag! Jag och min man var ofrivilligt barnlösa i flera år, tills vi till slut fick vår älskling. Och jag vet inte hur många gånger jag blev ledsen när vänner blev gravida, eller när jag såg gravida. Ville bara skrika ”Dra åt helvete!” till dem. Samtidigt skämdes jag, för att jag inte kunde vara glad för deras skull. Jag fick till exempel göra ett uppehåll med att läsa din blogg ett tag, när du var gravid med Matheo, för jag var så avundsjuk. Man är bara människa, det är ok att känna! Jag håller tummarna och tår att det blir en till bebis snart för er! Kram

    • Em skriver:

      Varför blir alla som har svårt att få barn arga på de som har lätt att bli gravida och få barn? Jag menar, tänk om den som har svårt sedan blir gravid – är det inte kul då att ha lite fler föräldralediga att hänga med och sedan ha lekkamrater till barnet. Det är ju inte så att folk blir gravida för att reta upp och göra folk som har svårt att bli gravida ledsna. Och hur vet du att de du ser på stan hade det lätt? Kanske har de kämpat i 7 år liksom?

      • Frida skriver:

        Men känslor är inte alltid rationella Em, man blir ledsen och det yttrar sig i ilska ibland. Det kanske har hänt dig i något annat sammanhang eller så reagerar man olika.
        Klart man försöker bli glad så gott det går och inte visa hur man känner innerst inne.

      • Man blir avundsjuk. Argheten riktar iallafall jag mot mig själv för att jag är avundsjuk, och då blir jag arg på själv för att jag skäms.

  26. Åh, känner igen mig sååååå väl! Vill så gärna ha ett syskon till min dotter som är 14 månader.. Vi har försökt i ca 6 månader nu och fortfarande ingen bebis 🙁
    Håller tummarna om ca 7 dagar 🙂

  27. Ema skriver:

    Hej Elaine, jag vill själv inte få barn just nu så jag vet inte vad du går igenom. Dock genomled jag en period för två år sedan då läkarna sade att jag aldrig kunde bli gravid (då var jag 21) och var jag än vände mig om fanns det gravida ich småbarn, gjorde ont att titta på dem. Jag vill inte kritisera dig för dina känslor, för det kan vara svårt att styra dem. Dock hade jag blivit besviken på dig ifall jag var vännen som berättade för dig, inte så mycket över att du kände dig avundsjuk utan hur du uttryckte dig på sättet du gjorde. Hade du börjat gråta eller annat hade jag förstått det mer, nu sade du dock att du minsann aldrig hade velat ha barn så tätt ihop och det liknar väldigt mycket den härskarteknik du pratat om.

    Jag är ledsen att du är ledsen, dock kanske du borde våga vara ledsen framför din vän istället för att fajka glädje och sedan sticka till. Bara en tanke. Kram.

  28. Vippan skriver:

    Detta inlägg var ”spot on”!
    Jag och sambon bestämde oss för att börja försöka med första bebisen i slutet av mars. Slutade med p-piller då och tänkte, naiv som jag är, att nu har vi gjort en januaribebis! MEN, efter 10 år med p-piller verkar kroppen inte alls vara med på noterna. Har haft mens tre gånger sedan dess och såklart har vi inte lyckats pricka rätt dag för ägglossning o.s.v o.s.v. (Varför i helsike skriver jag allt dethär?) Hur som helst, närmsta vännerna verkar vara überfertila för där tar det sig minsann på första försöket. Jag biter ihop, väser fram ett grattis och sen gråter jag en skvätt i min ensamhet.
    Försöker trösta mig med att vi som får vänta lite på något sätt blir gladare när vi väl lyckas. Right?
    Ha en fin helg Elaine

  29. E... skriver:

    Hej Elaine. Det var som taget ut min hjärna, mitt hjärta, min själ. 4 år har gått sedan jag och min man började med barnförsök. Efter 1 år besöker vi en läkare, får ett brev som säger att vi inte kan ha barn. X antal IVF är gjorda utan någon lycka. Just nu sitter jag med ett embryo i magen som jag hoppas ska fästa i livmodern! Under dessa år har ALLA våra vänner fått barn. Första smällen på käften kom när jag berättade om vår situation för min bästa vän och hon svarar: sånt är livet, man kan inte få allt. JÄVLA BITCH! var det enda jag ville skriva, men höll tyst. Har Hållt mig rätt lugn men nu det sista året tänker jag bara, skit. Allt är skit! Och när jag går på stan: gå hem med era jävla barnvagnar vad går ni runt här för och stoltserar med er jävla barnvagn. Jag vet hur dumt och fel det är men det gör ju så jävla ont! Men men, hoppet är det sista som dör och jag kommer aldrig ge upp. Massa styrkekramar till dig och hoppas av hela mitt hjärta att jag snart kan gå in på din blogg o läsa rubriken: gravid!

    • Mia skriver:

      Fy fasen vilken skitvän om jag får säga så. Hoppas av hela mitt hjärta att det går bra för dig E och hade det varit en fin vän hade hon sagt fan skit och piss och låtit dig gråta på hennes axel.
      Håll i dig lilla embryo!

  30. Anna skriver:

    När jag blev gravid ville jag först inte berätta för min syster gör jag visste att det skulle vara jobbigt för henne. Jag förstod att det skulle vara svårt för henne att glädjas för min skull eftersom hon själv så gärna ville ha barn. Dock var det jobbigare än jag trodde med denna missunnsamhet som jag kände från både syster och nära vänner, det fick mig att börja gråta och det kändes som Om barnet jag bar på var oönskad av så många. Därför försöker jag nuförtiden verkligen glädjas med andra och aldrig visa missunnsamhet. Ogillar verkligen det! Man måste ha respekt för livet och att det inte alltid blir som man vill. Din olycka hör dock inte ihop med andras lycka.

  31. Sanna skriver:

    Och jag känner mest fuck you som säger så dom redan har barn!! Försökt i 2 år snart, inget fel & alla säger bara att vi ska sluta tänka på det, fuck off säger jag till dem med ;P

  32. Martina skriver:

    Vad skönt att jag inte är ensam om att tycka så. Att det pratas så lite om det och även om missfall, som om det är något aom bara ska pratas om bakom stängda dörrar.

    Nu är det snart ett år sedan vi fick missfall och varje gång mensen kommer är det en fruktansvärd besvikelse. Ett misslyckande. Varför kan alla andra och inte jag?

    Samtidigt som jag är jätteglad över att vänner och lillasyster har barn/ är gravida.

  33. Em skriver:

    Vet du, när tiden är rätt kommer ditt andra barn. Tänk inte mer på det utan njut av allt det du har nu istället.

  34. Em skriver:

    Eller också, undrar om det fungerar bra om man tänker ut en situation där man sitter med den nya bebisen i famnen och fokuserar en massa på en positiv målbild. Jag brukar tycka att det funkar rätt bra när man tänker på hur man verkligen vill ha det och då blir det ofta så.

  35. Nikki skriver:

    Min syster är gravid och tyvärr tog jag inte den nyheten alls bra.. Inte för att jag själv vill ha barn utan för att jag insåg att allt roligt vi har gjort är över. Egoistiskt och själviskt (jag vet).

    • Ebba skriver:

      Tro mig, din syster kommer vilja ha roligt med dig igen. Det är rätt kämpigt att ha små barn och ibland längtar man tillbaka till livet innan. Så ge inte upp på henne! Ställ inte krav, men fråga om hon vill hänga med på roligheter. Har hon en schysst partner så kan hon det.

  36. EllinorO skriver:

    Jag förstår dig, jag grät ohämmat när min kusin berättade att hon var gravid( efter vi lagt på ) i flera timmar.
    Jag har inte ätit p piller sedan 2005 och ja, det har ju inte fungerat. Sedan pajade ryggen när vi skulle ta tag i det ordentligt och nu går jag på högskolan.
    Det är så jäkla orättvist att vissa bara kan hosta och så är de gravida medan andra verkligen får kämpa. Så. Himla: Orättvist.
    Ibland vill man bara få vara ledsen arg och banna andras gravidlycka.

  37. Emelie skriver:

    Helt okej att känna som du gör! Tror alla känner så ibland.
    En nära vän till mig ska få en bebis vilken dag som helst och själv var jag i Danmark för 5 dagar sedan och gjorde tredje inseminationen. Dem två första blev ingenting så jag hoppas innerligt på denna gång.
    Än så länge har jag inte kännt den ”missunnsamhet” du beskriver men varje gång de varit negativt så har jag känt mig lite utanför och misslyckad…
    Längtar tills den dagen jag går in och läser att du väntar en liten knodd till.
    Lycka till 🙂

  38. Vickan-honsomtarnyatag2013 skriver:

    Åh Elaine, blir så glad över att du skriver såhär.. inte för att jag vill att du ska känna så eller gå igenom det utan mest för att jag känner mig mindre ensam då och för att du sätter ord på just mina känslor också. Jag å min man har efter ett missfall försökt bli gravida i snart 1 år utan resultat samtidigt som vänner runtomkring fått uppleva lyckan med fler barn. . medan jag å min man inte har några alls. Jag försöker också att inte vara missunnsam och försöker innerligt skilja min lycka från deras, men ibland blir det dock bara för mkt o känslan av ”orättvisa” sköljer över mig. Men jag ber om att tiden kommer för sådana som dig, mig och alla andra som går igenom månader med negativa tester och falska förhoppningar. För det tar ibland knäcken på en.. <3

  39. Sophie skriver:

    TACK! Tack för att du tar upp det här ämnet, och tack alla som delar med sig om sina historier. Vi har precis börjat, en dag kommer sambon hem och berättar om hans bästa vän som ska få barn, jätte kul.. Jag grät. Några veckor senare är jag säker på att jag är i början av en graviditet, gör ett test som är negativt, ett slag i ansiktet. Jag deppar ihop och låter mig vara ledsen, sedan berättar sambon på nytt om sin vän, de ska få tvillingar! Tyckte det var (är) hur orättvist som helst! Två barn, och jag ingen! Har inte velat träffa dem ännu, det svider att behöva gratulera även fast jag önskar dem all lycka!

    Svårt med missunnsamheten, tycker det är fint att så många delat med sig här, det är ett svårt ämne att ta upp och prata om med någon vän som redan har barn.

    Tack, önskar oss alla lycka i barna-görandet!

  40. Emma skriver:

    GLAVUNDSJUK. Det är det bästa ordet jag vet! För visst är det så att man kan glädjas åt människor samtidigt som man också är djupt avundsjuk på dem. Visst, visst! Man pratar om att man skulle ha låg självkänsla då man inte unnar andra framgång och lycka… Sure and fine! Jag däremot tror att den där avundsjukan kan till stor del bli en motivation till att sträva åt samma mål, en morot helt enkelt. Det handlar också om den där impulsiva tanken som man inte riktigt kan styra över. Först kanske man känner; jaha, då blev den där ubersnygga och framgångsrika donnan på smällen igen. Detta är avundsjuka. Sedan låter man förnuftet ta över och kanske faktiskt istället kan bli inspirerad och peppad istället. Tja, det jag ville säga egentligen är att man KAN vara både glad och avundsjuk på någon.

    Man kan var både glad och avundsjuk på någon.

  41. Rebecca skriver:

    Så fint du skriver Elaine, jag hoppas varje månad att jag ska få läsa att du är gravid och jag förstår hur du känner dig.

    Jag drömmer om en nummer tre, jag har en flicka på 2 1/2 och imorgon fyller min son 8 månader. Precis som du så ville jag ha en bebis på en gång efter min förstfödda. Månaderna gick och ingen mens kom, jag hoppades självklart att jag blivit gravid men inget hände. Inte heller hände något när jag slutade amma, jag väntade i månader på en mens som aldrig kom innan jag fick gå till gyn som gjorde massa undersökningar och skrev ut hormoner och med hjälp av dem blev jag gravid med lillebror.

    Inte heller den här gången fattar min kropp vad den är till för. Det verkar vara noll aktivitet i mina äggstockar och jag har inte ammat på flera månader. Utan ägglossning är det minst sagt väldigt svårt att bli gravid, och jag är bara så trött på allt. Jag blir inte bara bitter och ledsen av att andra blir gravida, så fort jag hör eller läser att någon har fått mens så vill jag lägga mig under täcket och gråta över att min kropp är så trög…

    Konstigt att man längtar efter mensrn, men utan den är det liksom ingen idé att försöka. Då jag har två små som tar all min tid och energi så känns det jobbigt att dra igång massa undersökningar och behandlingar, det irriterar mig något så fruktansvärt att jag inte verkar kunna lägga mig och bara göra de syskon som jag vill…

  42. Petite Caja skriver:

    Jag har inte mycket att säga förutom att skicka en stärkande kram. Här: *kram*

  43. K. skriver:

    Har en äldre syster på 35+ år som inte har barn, och jag är halvvägs med mitt första. Vågar knappt träffa henne nu när magen börjar synas, för jag vill inte göra henne ledsen.

    Och mina vänner har verkligen varit en besvikelse, jag har tjatat om och längtat efter barn sedan jag var 16, och ändå verkar folk mer missunnsamt fokuserade på att det finns något i mitt liv nu som är viktigare än dem, än att vara en del av mitt nya liv.

    Hittills har det inte alls varit roligt att vara gravid, mest ensamt och fysiskt jobbigt. Jag är jätteglad att jag kan och ska få barn, men jag saknar den jag är utan bebis också. Inte en enda dag har jag känt mig som mig själv och jag vet att det kanske inte hjälper alla som längtar efter en liten, men försök ta till vara på den ni är utan bebis, eller det liv ni lever med ”bara” en.

  44. peppiga skriver:

    Tack för att du tar upp det här jobbiga ämnet som tyngt mig senaste åren och som gjort mig riktigt bedrövad senaste halvåret. Sonen fyller 4 snart och nästan lika länge har jag velat ha syskon. Många runtomkring har blivit gravida under tiden och jag har gråtit av lycka för deras skull…..men nu när flera har fått tvåan eller är gravida med densamme gråter jag lika mycket av avund. Och grejen är att vi inte ens har börjat försöka då det bara är jag som vill (än – det måste vara ”än”!!!!!) Och oj vad jag skäms över mina känslor, och ännu mer skäms jag när jag tänker på dom som kämpar och sliter med att ens få ett barn. Jag är så besatt att jag drömmer om och hoppas på att bli gravid trots p-ring och jag drömmer så verkligt att jag är gravid så jag tom tar gravtest…fan. Hoppas verkligen att du får ditt + på stickan snart! Kram

  45. alicia skriver:

    åååh va härligt att du vågar vara så ärlig…det saknas i det här samhället..jag har precis hittat till din blogg och älskar dina inlägg…de är så nakna och ärliga.
    jag tycker att du är toppen och kommer att läsa din blogg varje dag..
    ang barn nr 2 – hav tålamod – så ordnar sig resten, det är nog för mycket stress runt omkring dig och du kanske tänker på det dagligdags – försök att sluta med det – om det går – så kommer det att hända när du minst anar det…jag tror på att ibland kan det bli en ”låsning” och då får man bara koppla bort det så ett tu tre så händer det…jaa, du förstår nog vad jag menar och jag antar att du säkert har hört detta förut.
    stort stort lycka till! /a.

  46. Evelina skriver:

    Oj! Du skriver det jag tänkt länge! Jag är inte ensam… /Evelina, fick sin 13:e mens och besvikelse i onsdags.. :-/ suck….

  47. Ulrica skriver:

    Tack för ditt inlägg! Jag märker att det är många som känner som dig, vilket känns skönt, för då vet man att man inte är ensam!
    Jag och sambon har försökt i 1,5 år nu utan resultat. Äter pregotime nu. Jag hatar kommentaren ”sluta tänka på de, så löser de sig”. Hur lätt är de när de själva sitter där med två barn?

    Två av mina vänner har bf nu i september, jag är självklart jätteglad för dem men samtidigt tycker jag livet är orättvist. Jag vill ju också!

  48. Mia skriver:

    Kram. I know the feeling. Tex. ligger inte din blogg (eller Bellas) sparade under mina Favoriter pga eran ”uuunderbara kärlek till ert barn/mage”
    Skit på er, tänker jag oftast.
    Måste ladda för att besöka din blogg, trots att jag älskar den!
    Längtan smärtar. Rädlsan att det aldrig kommer vara jag är paralyserande.
    Det är inte fel att känna men det är viktigt att fortsätta leva, göra ändå trots blä-känslor. Därför fortsätternjag läsa din blogg 🙂
    Kram o lycka till!!!

  49. Rebecca skriver:

    Lustigt hur olika vi alla är och ändå lika… jag är 36 och jag vill absolut ha barn. Någon gång. Sen… Men är samtidigt livrädd. Ser många vänner försvinna in i en slags barndimma där allt de pratar om är barnmat, blöjor och barn. De är inga personer med egna intressen, egentid och egna krav längre. De är mjölkmaskiner som går runt i skitiga kläder, taskigt hår och tackar nej till allt man hittar på. Givetvis får man ju inte säga sånt högt, det är också tabu! Men sanningen är att jag vill inte bli sån! Jag älskar min man och jag vill gärna ha barn med honom och jag inser att mitt liv kommer förändras och jag kommer göra allt för att mitt barn ska bli lyckligt. MEN… jag vill fortfarande tänka, känna, skratta och pyssla om mig själv också. Fortsätta träffa vänner och utvecklas som människa, inte bara som mamma… Låter säkerligen egoistiskt fast jag tror ändå inte det. Jag älskar att ta hand om andra, göra folk glada och vara omtänksam. Jag vill bara inte ”förlora” mig själv. Verkar vara ensam om det… haha
    Önskar er alla lycka till i bebistillverkningen!

    • Ebba skriver:

      Okej, det där är inte sant och det vet du. Tröttsamt att alla ska klanka ner på småbarnsmorsor. ALLA som får barn pratar inte om blöjor och mjölk hela dagarna. De flesta av oss tvättar håret och försöker klä oss snyggt. Och vi fortsätter tänka, känna, skratta och pyssla om oss själva. Det finns gott om tid till det också. I alla fall om man bara har ett barn…

      • Elaine skriver:

        Hej Ebba, vi läste nog Rebeccas inlägg olika. Jag såg det som att Rebecca vågade vara ärlig med hur hon såg på sina vänner som var mammor – inte att alla var så. Som småbarnsmamma tyckte jag det var rätt härligt att läsa hennes ärliga kommentar och synsätt, jag hade också samma rädslor som hon innan jag fick barn.

        Jag förstår dock din irritation på de som tror att precis ALLA mammor är så, men jag tror inte det var så R menade. <3

  50. Myh skriver:

    Jag kommenterar inte ofta. Men jag var bara tvungen nu. Jag ÄLSKAR ditt ärliga sätt att skriva! Skickar över en styrkekram!

  51. Linda Mp skriver:

    Åh Elaine. Förstår precis!! Ville ha ett till barn direkt efter första barnet. Direkt! Det tog ett helt åååår att bli gravid igen och jag ammade inte ens.

    Idag har jag fem barn 0-5 år. De sista tre var inte ens planerade. Alltså att bli gravid med barn nr 2 tog längst tid och var väldigt frustrerande. Men då visste jag ju inte att jag skulle få ytterligare tre knoddar. Och så är det ju! Man vet så lite om framtiden.

    Nu ska jag sluta dra mitt livs historia men ville i korthet säga att du FÅR vara frustrerad och att jag är övertygad om att det blir bebis igen snart.

    ps. Självklart klarar du av flera småbarn samtidigt, du är van vid att jobba hårt!

  52. […] Elaine Eksvärd har skrivit ett så himla bra inlägg om längtan efter att bli gravid och besvikelsen som följer med sexton misstänkta graviditeter som visat sig vara helt vanlig molande mensvärk. Jag håller tummarna för Elaine och alla andra som kämpar och längtar efter barn. Jag har verkligen full förståelse för alla känslor som ploppar upp i samband med ämnet graviditet. […]

  53. Helen skriver:

    Riktigt bra skrivet och det speglar ju livet i allmänhet . För hur ofta har man inte surat för att dom ALLA andra lyckats med ditt eller datt .
    Jag har själv också känt den där avsaknaden på lycka när vänner berättat om deras graviditet då jag ”jobbat” på saken . Men nu har jag 3 barn och gläds med er som vill och lyckas .
    Så jag önskar dig lycka till och att du snart får glädjas av en graviditet .

    Mvh Helen

  54. Lipan skriver:

    Det är så befriande att du skriver om sånt som ingen pratar om, att det inte alltid är så plättlätt att bli gravid och alla känslor som kommer på köpet. Jag tror att jag slår ihjäl nästa person som ställer frågan ”men ska inte ni skaffa barn snart?”, för ingen vet vad någon annan går igenom vare sig de väljer det eller försöker som fan. Okej, jag ska inte slå ihjäl nån, men ibland bubblar känslorna över. 😉

  55. Alice skriver:

    Vi försöker få vårt första i en härva av pcos och annat…jag är omringad av gravida vänner som jag ju älskar men satan vad ont det gör ibland att se deras fina magar och veta att snart är deras knodd här. Själv köper jag ytterligare ägglossningstester, graviditetstester,kosttillskott och slutligen tamponger när besvikelsen slår till än en gång. 🙁

  56. Lalla skriver:

    Jag är lyckligt lottad att bli gravid på första försöket ännu en gång, har ett barn på 1,5 år och en i magen som kommer om 5 mån. Men jag har inte kunnat njuta av någon av mina graviditeter. Vid första skulle jag vara tärna på min systers bröllop 5 dagar innan BF och hon reagerade vidrigt när jag berättade det och sa att jag förstört hennes bröllop och pratade bara om att jag inte fick bli tjock osv. Kompisar till oss sa att jag ju kunde väntat ngn månad eller ”varit lite mer försiktig”. Samtidigt förvandlades mina trevliga svärföräldrar till oigenkännlighet och ringde mig flera ggr varje dag under grav och stressade mig med sina frågor om illamående, deras (!) planer för bebisen, klämde sönder min mage osv. Fick stressutslag, hjärtklappning och höll på att föda för tidigt av stressen kring systern och svärföräldrarna. Gick runt med stora kläder och gömde magen.

    Denna gången har vi inte berättat för någon och kommer vänta tills folk frågar. Min syster har försökt bli gravid ett halvår och jag vill bara skrika Karma is a bitch, I’m pregnant! Och tanken på svärföräldrarna stressar mig så enormt. De har varit fruktansvärt på sedan första barnet föddes och det kommer bli outhärdligt när de får reda på detta. de kommer även bli sura för att vi inte berättat.

    Så ledsen att jag måste smyga med min grav pga andra människors beteende. Och får känslan av att folk blir arga när man säger att det funkade på första försöket. Så jag smyger runt i stora tröjor ist för att vissa magen för världen.

    Värt att tänka på att mammor som blir lätt gravida ofta skäms och känner sig obekväma av alla kommentarer. Som om det var en rättighet att säga vad som helst till dem eftersom de ändå är så lyckliga. Kram till alla som kämpar och alla som får till det direkt.

  57. Anna skriver:

    gammalt inlägg men har en sån sorg så passar på att skriva av mig lite jag också. Förlorade min livmoder när vårt första barn kom för ett år sen. Idag fick jag se att Blondinbella väntade barn igen…jojo vad tänkte jag, jasså redan, fy va jobbigt, det vill inte jag. Men det är ju självklart sorgen som talar. Jag har ett oerhört trauma bakom mig och det förtar mycket av glädjen av att jag har ett underbart barn. Undrar hur man ska lyckas komma vidare…

  58. linn skriver:

    Vill bara säga tack för ditt inlägg. Är 26år och fått missfall, mina vänner får barn på löpande band och en annan kämpar men inget händer. Så skönt att veta att man får vara ledsen och inte vara glad för alla andra. Tack för dina ord de fick mig att vakna och bara inse att man inte är dum utan man Är ledsen för sig själv.. kram !

Lämna en kommentar