Kommer jag dö mitt i en tweet?


En sekund tog hon upp telefonen för att kunna dela ett fragment av den upplevelse vi hade av Havsvidden.

20130609-144142.jpg

Resten av tiden så blickade hon på utsikten med ett glas vin i handen. Hon satt och log, i ögonen glittrade solnedgången och i hennes glas bubblade rosé. Jag sneglade på henne över min telefon. Hon är Bitte, född på 60-talet och hon har inte greppat det där med sociala medier eller smartphones helt och hållet. Däremot greppar hon tag om livet. Jag tittade på mina vänner och generationskamrater bredvid mig. Vi satt identiskt hopkrupna i soffan täckta i ett orangerosaljus också kallat solsken. Våra ögon – maniska, våra händer krampaktigt hållandes i våra telefoner och uttryck som ”så jävla braaaa!” när vi malligt lägger ut våra bästa bilder från semestern.

Bekymmersrynkan definierades sakta i pannan när jag såg spektaklet. Jag tittade på Bitte och frågade ”Blir du inte tokig på oss”. Hon lät blicken lämna solnedgången, ställde ned glaset och tittade på mig med ett leende: ”Nej, inte alls. Det är en generationsfråga”.

20130609-143227.jpg
Jag blir däremot bekymrad, för jag är inte Bitte. Iphone känns som vad tobak var på 40-talet. Alla rökte och det var så hippt. Inte kunde folk ana vilka konsekvenser det skulle få. Iphone kanske inte ger tumörer (det tror i och för sig jag) men vi är många som missar livet för vi är så upptagna med att dokumentera det.

20130609-143258.jpg
Kommer jag dö mitt en tweet, förvånad över hur fort livet tog slut?

Är det någon mer än jag som har telefonångest? Kan vi hjälpa varandra att skära ned på iphonehetsen?

/Elaine, lägger ned telefonen med lätt ångest över att batterit snart är slut och att telefontummen krampar.

Bloggvännerna har ordet

24 svar till “Kommer jag dö mitt i en tweet?”


  1. Jag har tänkt mycket på det där med mitt användande av min iPhone..i köer, så fort jag har en paus..känner att det stör mig att jag ”håller på” med den hela tiden..jag tar ju t.o.m med den in på toa:D
    Jag har börjat med att säga till mig själv att låta bli att ta upp mobilen som i kön i affären idag…jag valde att låta bli att plocka upp den. Istället tittade jag på folk, vinkade till ett litet barn som vinkade tillbaka, funderade på min semester. Det kändes bra för jag vill inte att telefonen ska bli ett beroende för mig.

    Ha en skön söndag!

    Kram Nina

  2. Jenny skriver:

    Känner igen mig så väl. Har börjat detoxa från telefonen ibland. Både igår och idag lämnade jag den i stugan när vi gick ut på långpromenad t ex. Har lite ångest över att jag alltid har den med när jag tränar för att lyssna på podcast eller musik men alternativet är att lyssna på trafiken vilket inte är så kul. Jag tycker att det viktigaste är att inte vara upptagen med att fippla med telefonen när en har en livs levande människa framför sig. När en umgås med andra. Då tänker jag att risken är stor att en missar de där tillfällena till riktigt djupa, förtroliga samtal och även kanske missar att den en har framför sig egentligen mår dåligt/har något viktigt att berätta etc.

  3. Haha, vilket härligt inlägg! Jag är också 60-talist och äger ingen Iphone, istället har jag en stenåldersmobil som är hopvikbar och som jag bara kan ringa och sms:a med. Ok, den kan lite mer men det använder jag i princip aldrig. När jag lämnar datorn och går ut eller går och gör något annat så lämnar jag därmed också allt som händer på internet och lever istället i verkligheten och nuet. Visst missar jag en del som händer på nätet, men jag upplever mer av det som händer omkring mig. Ibland är jag faktiskt glad att jag växte upp innan mobil- och interneteran startade.

  4. Lorraine skriver:

    Jag håller med, Elaine!
    Jag åker mycket buss och tåg i min vardag, och jag fick den här insikten när jag en dag tittade upp och slogs över hur vackert landskapet var – och att jag håller på att missa allt för facebooks skull.

    Ett steg i rätt riktning för mig är att köpa en klocka, så jag inte blir så beroende av att titta på telefonen för tid och sedan fastna med annat.
    Jag har också inrättat telefonfri zon hemma hos mig, nämligen mitt vardagsrum. Telefonen får vara i hallen – out of sight, out of mind. Jag känner mig mycket mer närvarande på att umgås med min familj och vänner.

  5. Mia skriver:

    Ja! Kan du inte starta någon slags rörelse. Själv kämpar jag med ett ilsket facebook/läsabloggar/instagram beroende. Skulle så gärna vilja ta en detox. Men det är svårt oxå för facebook är ju oxå ett sätt att hålla kontakt på. Som matberoende tror jag, man kan ju inte sluta äta man måste lära sig att äta sunt och lagom.
    Förr brukade jag älska att åka på semestr och lämna datorn och allt hemma, slippa det på en vecka eller så. Nu har man ju med sig det i telefonen…

    • Mia skriver:

      Brukar förresten roa mig tunnelbanan med att räkna dem som inte stirrar ner på sina mobiler. Inte så värst många…

  6. HB skriver:

    I knoooooow!!!:o

  7. Maline skriver:

    Jag förstår precis vad du menar. Jag har varit väldigt anti Iphone och det är inte förrän för ca tre månder sen som min gamla mobil la av, som jag införskaffade en begagnad htc sens. Vad jag däremot har låtit bli är att skaffa surf. Jag surfar via wifi istället, det har jag i lägenheten och även på skolan t.ex. Det gör att jag begränsar ”informations- och dokumentationshetsen” något och är rätt nöjd med det. Men jag behöver å andra sidan inte min telefon i mitt arbete t.ex, vilket nog många gör. Jag stänger även av wifi på nätterna för att slippa plingande om fb-uppdateringar eller spel. Annars tror jag stenhårt på att stänga av mobilen under perioder, jag har en hemtelefon som de närmsta har nr till om det skulle hända något mer akut.

    Men som sagt, jag förstår vad du menar och jag tycker att det är lite problematiskt när man slutar umgås i gruppen för att alla sitter och spelar eller slösurfar..

    Kramis!

  8. Har absolut telefonångest( handlar nog mest om ångest kring att ej vara anträffbar/kunna nå nästa 24/7) Glömde telefonen hemma en dag och kände mig nästan ensam på kontoret. Det blev dock ett uppvaknade att upptäcka hur ofta jag faktiskt låter mig själv distraheras av just iphonen. Som någon skrev ovan, att börja detonation och lämna luren ifrån sig ibland vore nog bra.

    Håller förresten inte med alla dessa föräldrar som låter sina småbarn hålla på iPhone/iPad mm för att ”slussa” in dem i teknikens tid. Barn av vår tid osv. Har hört vissa hävda att det vore taskigt att inte låta de handskas med dessa prylar redan från barnsben och jag tror de gör fel där. Det är oberoendet kring uppdateringar/teknik och telefoner dagens barn behöver träna på. Lära sig kommer de gör ändå!

  9. Ingela skriver:

    Ja tack o lov att man växte upp innan! Så mildare och tryggare på nåt sätt och det funkade fint med lapp på köksbordet om man gick ut och vi levde i nuet. Nu får man ständigt va på sin vakt att inte folk taggar och lägger upp bilder på en ovetandes eller på sina barn på Facebook el bloggar . Det är riktigt jobbigt!! Det behövde man aldrig tänkta på förr. Och folk har mage att ifrågasätta varför man inte vill vara med på bild?! När man äter middag ska folk kolla mobilen när man sitter mitt i ett samtal – respektlöst! När folk står o gungar dina barn – kolla mobilen – inte på vad sitt barn gör! Vidrigt! Det finns EN sak som är bra med mobil-världen och det är att det har räddat fler liv, snabbare SOS larm. Nää det är beklämmande kan jag känna att se att folk i grupp som umgås ägnar ner uppmärksamhet till sin telefon än till ”nuet ”

  10. Innan jag köpte en high-tech telefon för några månader sa jag att jag inte skulle bli sån som surfade på telefonen på väg till jobbet. Jag skulle fortsätta att läsa mina böcker eller iaf metro. Men den planen har gått i spillror. Det blir verkligen en hel del surfande, mer än vad man vill, och det behöver brytas. Nu har bloggdagar, internetfria dagar och ser alltid till att jag har en bra bok att läsa. Så bra att man inte vill lägga ner den. Hela situationer är så himla stressande för både kroppen och själen. Ha det gott. Kram

  11. Ingvild skriver:

    Spot on!! Veldig bra innlegg 🙂

  12. Uppsalasfinest skriver:

    Vi är nog en hel generation som skulle behöva smartphone-detox. Mest oroar jag mig för när vår bebis föds. Kommer jag vara lika då? Hur mycket kommer jag missa av verkligheten bara för att jag så gärna vill ha det på bild?

  13. Julia skriver:

    Jag blev i höstas lite av en Våga vägra smartphone-aktivist. Jag hade haft en xperia som kraschat i maj, men sedan inte pallat skaffa en ny eftersom jag ändå skulle utomlands under sommaren och inte skulle kunna använda den ändå, så mobillös var jag tills höstterminen drog igång. Då tänkte jag att jag skulle vänta tills iphone 5 kom ut, så min reboundtelefon blev en 150 kronor dyr, uppfällbar, knappvariant. Om du tänker på hur de allra coolaste mobilerna för 10 år sen såg ut, så tänker du på min telefon. Faktum är – nu kan jag inte köpa ifånen längre, jag är alldeles fast i min dumfåne! Om jag – helt ärligt, utan att försöka romantisera och glorifiera det hela – så finns det bara 1 enda nackdel, och det är att batteriet håller ungefär 1,5 vecka, så man hinner glömma vart man la laddaren under tiden.

    Jag skulle apselut rekommendera en sån här till varenda en, till och med min värsta fiende. Jag må bara vara knappt 17, men så mycket som mina iphoneägande kompisar oroar sig över sina spruckna skärmar, instagramstatus och att de ständigt måste bära med sig sina laddare för att hålla fånen vid liv.. Na. Jag köper inte det. Jag vill minnas mitt liv live, istället för endast via gamla facebookuppdateringar och instagrambilder.

  14. Fru Minimalist skriver:

    Ja, visst är det intressant hur mycket tid vi lägger på att stirra ner i vår skärm istället för att titta upp, öppna ögonen och se oss omkring, fånga stunden som faktiskt aldrig kommer tillbaka. Hur vi på några få år plötsligt måste ha ständig stimulans från bloggar, nyheter, musik, tweets, facebook, instagram etc. Aldrig får hjärnan vila och tid till att reflektera, ta in intryck och känna efter.
    Hur ofta vågar du lämna mobilen kvar hemma?
    När åkte du tunnelbana/buss/taxi själv sist utan att ta upp mobilen?
    Har du någon gång läst något i mobilen samtidigt som en vän/sambo/familjemedlem pratat med dig istället för att lyssna med din fulla uppmärksamhet?

  15. Magdalena skriver:

    Jag är också väldigt orolig över det. Det är helt stört hur vår generation (och yngre!!!) inte kan leva utan sina smartphones och sociala medier!
    Jag är snart färdig läkare och ville dela med mig om en läsvärd artikel i ämnet!

    http://www.dagensmedicin.se/vetenskap/barnsjukvard/ovantat-manga-fall-av-tidig-spadbarnskollaps/

  16. Anna 27 skriver:

    Har väl aldrig varit särskilt för all denna teknikhets och ”stress” i samhället som råder idag, kan längta tillbaka till en barndom utan alla dessa prylar, då var det på sin höjd ett Nintendo som stod för vår tekniska revolution. När barnprogram sändes kl. 18.15 varje kväll och inte dygnet runt på olika kanaler. Eller för 15 år sen när man fortfarande kunde ha användning för ett telefonkort.
    Har aktivt valt att köpa en ny (men ”gammalmodig”) Sony Ericsson efter att min gamla telefon (också den en Sony Ericsson) gick sönder. Får, främst från personer i min egen generation, ofta ”gliringar” och tyckande om att jag är bakåtsträvande, varför jag inte vill ha en smartphone? Mitt stående svar är att jag vet att jag hade blivit så jäkla beroende av den, och det VILL jag inte. Varför utsätta sig för detta, märker själv hur hooked jag blev när min sambo köpte Ipad för några år sen (och nej, detta skulle troligtvis inte inhandlats till hushållet om jag hade bott själv).
    Självklart finns det fördelar med den mobila utvecklingen, skulle det hända något kan man oftast skaffa hjälp fort till exempel. Motsätter mig inte att det är en fantastisk teknik och att det öppnar många möjligheter, men jag vill faktiskt inte kunna kolla min mail på telefonen, blir stressad av bara tanken. Folk blir småirriterade om man inte svarar i sin mobil på studs, för man ska ju alltid vara tillgänglig? Försöker verkligen kämpa emot denna utveckling då jag är så otroligt tekniktrött, men lättare sagt än gjort… Tror en telefonpaus hade gjort oss alla gott i slutändan, faktiskt.

    /Anna – stänger ner datorn och går och lägger sig.

  17. Anna skriver:

    Min telefonångest blev jag av med genom att bli kär 🙂
    Ta en getaway med familjen och vips är telefonen det minsta du tänker på!

  18. […] arg över att vi inte hade hörts utan att allt är cool, ”det är alltid cool Ella!”. Att Bitte tog vår I-phone hets med lugn och inspirerade mig att släppa greppet och telefonen och …t – detta utan att säga ett […]

  19. Limpan skriver:

    Jäääädrar vad fint du beskriver!
    Inspirerad <3
    Tack för i helgen babe 😉

  20. Anna skriver:

    På sätt och vis kan jag hålla med om att det är en generationsfråga – även om alla mina kompisar (födda på 60- och 70-talet) har smart phones så är de inte lika besatta av dem som den yngre generationen. Själv har jag valt att hålla kvar vid min gamla Nokia. Vad behöver man en telefon till? Ringa och sms:a enligt mig. Jag måste inte vara uppkopplad hela tiden, när jag kommer hem sätter jag mig vid datorn och kollar mejl. Jag är inte med på facebook och alla vänner vet att de inte får lägga ut foton på mig. Små pluppar till hörlurar står jag inte ut med att ha i öronen, är jag ute och promenerar lyssnar jag på de naturliga ljuden runt om mig, är jag på gymmet lyssnar jag på den musik som spelas där och sätter jag mig i trädgården för att lyssna på P1 har jag en riktig radio. På handleden har jag en klocka. Ser jag mig som bakåtsträvande? Inte alls – andra får göra precis som de vill och införskaffa hur många teknologiska ting som helst. Men jag kan faktiskt tycka det är tråkigt att 95 procent av alla man ser på tåget eller bussen sitter med näsan i sin smart phone. Det finns ju så mycket annat spännande att titta på. Folk till exempel …

Lämna en kommentar