”Att förlora ett barn!” dagens bloggstory (inget för känsliga)


Jag har läst den här berättelsen flera gånger. Tvekade innan jag publicerade den, men så tänkte jag att det finns många därute som har varit med om det Carro och hennes man har. Så hennes sorg kan ändå bli andras uppvaknande. Ni är några på bloggen som är änglamammor, så för er kan det vara en bearbetning att läsa det Carro har varit med om. Stor kram till Carro och alla änglaföräldrar därute.
20130321-220007.jpg

Varje år dör ungefär 360 barn i magen på sin mamma.I år blev vår lilla Alva en av dessa barn. Alva dog i min mage i vecka 39+2 söndagen den 19 augusti 2012. Jag hade känt henne sparka och sett henne röra sig bara timmar innan läkaren konstaterade att hennes hjärta inte längre slog. ”Hjärtat rör sig inte” jag kommer aldrig glömma de orden. Det är ofattbart hur ett barn bara kan dö helt plötsligt 4 dagar innan hon var beräknad. Vi hade varit på tillväxtultraljud bara dagar innan och allt såg bra ut. Hon växte som hon skulle och det fanns ingenting som visade på att något skulle vara fel. Ändå gick det så fel som något kan.

Vi fick reda på att vi var gravida den 15 december 2012 efter att ha försökt i 3 månader. Jag hade gått hela dagen och väntat på att jag skulle få min mens. Jag kände i hela kroppen att den var på väg men den kom aldrig. Efter jobbet skulle jag hälsa på min mormor och jag passade på att slinka in på Apoteket på vägen dit och köpte ett graviditetstest. Mensen hade fortfarande inte kommit och jag hade svårt att koncentrera mig på samtalet med mormor. Jag ville bara hem och kissa på pinnen.

När jag väl kom hem så sa jag till min man att det var något som skulle kommit idag men som inte kommit. Han hängde inte riktigt med och frågade vad. Mensen sa jag och log, han såg lite skärrad ut och sa att då är det nog bäst att göra ett test.

Jag tog med mig testet in i badrummet och kissade på pinnen. Sedan var det bara att vänta. 3 minuter skulle det ta men det kändes som en evighet. Jag tog upp testet från handfatet och där stod det svart på vitt, gravid 1-2 veckor. Jag kommer aldrig glömma lyckan jag kände. Jag sprang ut till min man i vardagsrummet och ropade, ”Han har flyttat in, han har flyttat in” Då var vi säkra på att det var en pojke vi väntade. Efter att ha berättat för min man tog jag en bild på testet och skickade den till min bästa vän. Hon var också gravid men låg fem månader före mig. Drömmen hade inte bara gått i uppfyllelse på ett sätt, jag var gravid och vi skulle få vara mammalediga tillsammans och se våra barn växa upp tillsammans. Så blev det aldrig.

Hela graviditeten var normal, i vecka 13 gjorde vi KUB-test och fick veta att risken för kromosomavvikelse var ca 1:9000, i vecka 19 gjorde vi rutinultraljudet och fick veta att bebisen i min mage var en liten flicka. En liten Alva som växte precis som hon skulle, med alla organ där de skulle, en frisk liten flicka. Vi gick direkt och köpte ett par klädesplagg till henne, rosa såklart. Vid alla besök hos mödravården såg allt bra ut både med mig och med Alva. Hennes hjärta slog som det skulle och låg stadigt runt 140 slag per minut. Idag är jag glad att jag vid ett besök spelade in hennes hjärtljud. Nu har jag alltid kvar ljudet av hennes hjärta hos mig.

Eftersom allt gick framåt som det skulle började vi mer och mer förbereda oss på att bli föräldrar. Vi gjorde i ordning i lägenheten för Alva. Vi köpte vagn, spjälsäng och allt annat man behöver till en liten bebis. Jag köpte långt mycket mera kläder än vad man behöver men jag var ju så lycklig. Det var så härligt att plocka upp ett plagg i affären och tänka sig hur söt vår lilla Alva skulle vara i det. Jag skulle bli mamma och graviditeten är den hittills lyckligaste tiden i mitt liv. Varje spark och rörelse från magen gjorde mig lycklig. Alva var väldigt livlig i magen. Hon rörde sig mycket och ofta och det syntes tydligt utanpå. Jag har ett par filmer kvar där man ser hennes sparkar utanpå min mage.

Varje gång vi var hos barnmorskan så sa hon att jag skulle ringa in direkt om jag upplevde minskade fosterrörelser. Visst hände det några gånger att jag inte känt av Alva på en stund och visst blev jag orolig, men det gick alltid att få i gång henne genom en knuff eller att lägga något på magen. Hon svarade mig alltid när jag oroligt puffade på magen som om hon ville lugna mig. Varje gång gjorde hon så utom den sista.

När vi var hos barnmorskan i vecka 39 så upptäckte hon att mitt SF-mått, måttet på livmodern inte växt på några veckor. Hon ville därför att vi skulle gå på ett extra tillväxtultraljud för att se så att Alva växt som hon skulle. Dagen efter fick vi tid för ultraljud och allt såg bra ut. Alva sög på tummen och ville inte riktigt ligga still. Barnmorskan mätte och uppskattade hennes vikt vilken var helt normal, 1,5 % över medelkurvan. Hon frågade oss om vi visste om det var en pojke eller flicka och vi svarade att en flicka ska det vara. Hon titta igen och visst stämde det. Hon skrev också ut två bilder till oss. De sista bilderna vi har på Alva då hon levde. Det här var 4 dagar innan hon dog i min mage, 4 dagar och allt såg bra ut.

Det var en söndag den 19 augusti, jag och min man skulle titta på film på kvällen och mysa hemma, jag orkade inte göra så mycket annat. Magen var stor och ivägen för det mesta, precis som det är 4 dagar innan bebisen är beräknad. Min man fick dock ett samtal från en kompis som hade fått en biljett över till en konsert samma kväll och han frågade om det var ok om han följde med, självklart var det ok och strax innan han åkte, jag tror att klockan var runt 17 så kände jag hur Alva rörde sig i magen. Jag sa åt min man att titta och han skrattade åt hur hon liksom tryckte ut min mage på ena sida. Det var sista gången jag kände Alva röra sig. Min man åkte iväg och jag lagade mat. Efter ett par timmar så slog det mig att nu har jag inte känt Alva sparka på ett tag. Jag gjorde som jag brukade för att få igång henne. Jag puffade på magen, åt en glass, drack iskallt och lade mig på sidan. Ingenting fungerade. Så hade det aldrig varit förut. Jag kände också att hon låg kvar på samma sätt hela tiden. Paniken började komma.

Jag ringde min man och berättade och grät. Jag sa att jag skulle ringa förlossningen och rådfråga, vilket jag också gjorde. De ville att jag skulle komma in på en koll och jag ringde hem min man som direkt satte sig i en taxi. På väg till förlossningen kände jag paniken i kroppen. Det kändes så tydligt att någonting var fel, helt fel. Jag möttes av en undersköterska och en barnmorska som ledde in mig i ett rum på förlossningen. Det var mörkt i korridoren och alldeles tyst. Jag fick lägga mig på en förlossningssäng och barnmorskan lyssnade med en tratt på min mage, hon hörde inget hjärtljud och redan där visste jag. Hon tog sedan och lyssnade med en apparat istället och inte heller med den hittade hon något hjärtljud. Paniken växte sig ännu större i mig medan barnmorskan kallade in en läkare med ultraljudsmaskin. MIn man kom in i rummet strax efter henne. Hon titta länge runt runt på magen men hon sa ingenting, hon kallde in ytterligare en läkare. Han tittade länge han med utan att säga något. Min man höll mig i handen och jag grät. Till slut sa läkaren att Alvas hjärta inte rörde sig och då föll hela min värld.

Jag skrek och grät, min man grät och kramade mig där jag låg på sängen med vårt döda barn i magen. Alva som levt bara några timmar innan. Jag glömmer aldrig den där sista sparken eller orden läkaren sa då han konstaterade att Alva inte längre levde, att hon dött i min mage 4 dagar innan hon beräknades komma till oss.

Vi kastades från största glädje och förväntan till djupaste sorg och förtvivlan på bara en sekund. Vi hade förlorat vårt barn, vår älskade lilla flicka.

När den första paniken lagt sig lite så frågade jag personalen vad som händer nu. Jag ville bara att det skulle göra ett kejsarsnitt och ta ut Alva. Hon levde ju inte längre och det kändes så konstigt att ha henne i magen så närvarande men ändå så stilla. Vi fick veta att förlossningen skulle sättas igång, jag skulle vara tvungen att föda vår döda dotter. Det kändes övermäktigt, varför? Hur klarar man av att göra en sån sak. Vi fick förklaringen att det är bäst både för kroppen och psyket att göra på det sättet. Att inte skynda utan att det skulle få ta tid, att man skulle få möjlighet att hålla sitt barn och ta vara på den stunden man får med sitt barn, sitt döda barn.

Vi blev inlagda på förlossningen eftersom jag inte ville gå hem. Det kändes för konstigt att gå hem med Alva död i min mage. Jag ville vara kvar på sjukhuset tills allt var klart. Jag fick några tabletter som skulle hjälpa till att få min livmodertapp att mogna. Sen fick vi sömntabletter för att kunna sova.

Dagen efter på måndagen den 20 augusti skulle man göra undersökningar och ta prover på mig. Jag fick lämna ca 10 rör blod för att de skulle försöka ta reda på vad som hänt Alva. Om det kanske var en infektion hos mig som gjorde att hon dog. Jag fick också gå till ultraljudsmottagningen för att göra ett fostervattenprov. Min man och en barnmorska följde med. Det var hemskt att gå dit. Där hade vi ju varit flera gånger ock tittat på vårt barn, vårt levande barn. Vi hade gått därifrån flera gånger, lyckliga över att ha fått sett vår lilla flicka i magen. Nu var det bara hemskt. Läkaren tog emot och sa att han visste vad som hänt. Han var väldigt lugn och respektfull. Han stängde av tvskärmen i taket för att vi inte skulle behöva se. Det kändes skönt, på så sätt är mina minnesbilder av ett ultraljud en levande bebis.

Dagen gick och alla undersökningar var klara. Barnmorskorna på förlossningen kom in med jämna mellanrum till oss och pratade, såg till att vi åt och försökte stötta oss så gott de kunde. De var helt fantastiska. Vi fick veta att man skulle börja försöka sätta igång förlossningen på kvällen. Vi fick träffa en läkare som berättade att jag skulle få en gele som skulle sätta igång förlossningen. Hon sa dock att det sällan fungerar på första försöket och att det kan ta flera dagar och flera försök innan det sätter igång. Hon ville att vi skulle vara förberedda på att det inte skulle hända någonting. Klockan 20 fick jag gelen och vid 21 fick vi varsin sömntablett och somnade.

På morgonen tisdagen den 21 augusti vaknade jag vid 05.30 av att jag hade ont i magen. Det kändes som mensvärk men blev rätt snabbt kraftigare. Jag fick värmekuddar att ha mot magen och ryggen. Smärtan blev kraftigare och kraftigare och det visades sig faktiskt att gelen hade fungerat. Förlossningen hade börjat komma igång. Det gick rätt så snabbt framåt. Värkarna tilltog och jag fick lustgas i väntan på en Epidural. Lustgasen ställdes in på låg effekt för att inte påverka mitt minne. När man får en så liten stund med sitt barn så är det viktigt att man kommer ihåg varje sekund av den stunden. Krystvärkarna kom och det var svårt att hålla emot. Det var dags att föda vår lilla dotter. Jag upplevde inte att det tog så lång tid, min man stod vid min sida och peppade och hjälpte mig på alla sätt han kunde. Barnmorskan lotsade mig och berättade exakt vad jag skulle göra och tillslut kl 12:55 kände jag hur lilla Alva kom ut och smärtan försvann.

Barnmorskan grät lite när hon torkade av Alva, klippte navelsträngen och lindade in henne i en duk. Hon frågade om jag ville ha henne i famnen men jag var så omtumlad att min man fick ta henne. Hon låg i sin pappaps famn och var det finaste jag någonsin sett. Jag kunde inte sluta stirra på henne. Det såg ut som hon sov. Vår lilla dotter, äntligen i sin pappas famn, så rätt och samtidigt så himla fel.

När allt var klart med mig så fick jag Alva i min famn för första gången. Trots att jag befann mig i det värsta helvete någonsin så kände jag lycka när jag höll i min dotter. Hon var så fin, så vacker och så lik både mig och sin pappa. Det var en otrolig känsla att hålla henne i famnen och känna kärleken som är starkare än någonting jag någonsin upplevt. Jag älskade henne redan innan hon kom, men när hon låg där var känslan så stark. Jag bara väntade på att hon skulle vakna, att hon skulle öppna sina ögon och titta på oss. Men det gjorde hon aldrig.

Barnmorskan berättade för oss att vi fick ha Alva hos oss hur länge vi ville och hon frågade också om vi ville att forografen skulle komma och ta bilder på henne och om vi ville ha hennes hand- och fotavtryck och om vi ville att hon skulle vägas och mätas. Vi tackade ja till allt och barnmorskan frågade om vi ville klä på Alva. Om vi ville så fanns det kläder som vi kunde få låna från sjukhuset. Vi hade ju inte med oss några egna kläder. Vi skulle ju bara in på en kontroll, så blev det inte. Det kändes helt fel att klä Alva i lånade kläder, vi ville klä henne i hennes egna kläder i något som var tänkt till henne. Min man gick hem och hämtade kläder till Alva och med hjälp av barnmorskan så klädde vi på henne. Hon var så söt i sin röda body och röd- och vitrandiga byxor. På huvudet fick hon en alldeles för stor vit hjälmmössa. Vår älskade lilla dotter, 3490 gram och 53 centimeter och så vacker.

Vi hade Alva hos oss på rummet fram till 21 på kvällen. Vi bestämde på eftermiddagen att kl 21 får barnmorskan hämta henne. Vi var tvungna att göra så, att sätta en tid för tiden skulle aldrig komma då man känner sig redo att ta farväl av sitt barn. Egentligen ville jag ju hålla henne för alltid, smita ut genom utgången med henne och aldrig lämna ifrån mig min älskade Alva.

Under tiden vi hade henne kom några av våra närmaste och hälsade på. De fick se Alva och det kändes fint att dela henne med några. Vi turades om att hålla henne och vi tog bilder. Under den tiden vi hade Alva hos oss var lyckan mer närvarande än sorgen.

Det allra värsta vi någonsin tvingats göra kom strax innan 21.00 den 21 augusti 2012. Det var då vi tog farväl av vår älskade dotter som vi väntat på och längtat efter i 9 månader. Vi pratade med henne en stund var och berättade hur mycket vi älskar henne. Jag pussade henne på pannan och på hennes vackra händer. Sedan lade jag ner henne i korgen, bäddade om henne och gav korgen till barnmorskan. Hon tog ut Alva ur rummet och vi grät. Det var den värsta stunden i mitt liv.

Vi visste att Alva skulle vara kvar på avdelningen, att vi bara kunde säga till om vi ville se henne igen, hålla henne igen men vi hade bestämt oss för att vårt avsked var slutgiltigt. Vi skulle inte klara av att ta farväl av henne igen. Vi stod emot hela natten och hela dagen efter trots att vi visste att det bara var att säga till.

Dagen efter, onsdagen den 22 augusti var det dags för oss att gå hem från sjukhuset. Vi lämnade avdelningen genom en bakdörr på eftermiddagen och det var hemskt. Det var hemskt att behöva gå hem från förlossningen utan sitt barn. Att lämna sitt barn bakom sig. Man hade aldrig trott att man skulle gå hem utan Alva. Vi skulle ju vara en familj nu.

Bloggvännerna har ordet

61 svar till “”Att förlora ett barn!” dagens bloggstory (inget för känsliga)”


  1. Spontant så borde man bli rädd (är själv i början av sjätte månaden) men jag kan inte annat än bli oerhört ledsen och sedan arg. Jag vet sedan tidigare då lillebror blivit hastigt undanryckt som liten att livet är så jäkla orättvist men man blir ändå lika upprörd varje gång och det gör ont i hjärtat, hela hjärtat! Det är för jäkligt att livet är orättvist men hemskast är ändå när det är ett barn som råkar ut för det. Det mest heliga, oskuldsfulla och finaste vi har! Tänker på er och hoppas att smärtan blir lindrigare dag för dag men att ni ändå får behålla era fina minnen av henne för all framtid! Kramar /J

  2. Maria skriver:

    Tårarna rinner! Vilken gripande text. Så hemskt och orättvist. Denna berättelsen känns i hjärtat och fick mig att inse hur lyckligt lottade vi är som födde ett friskt barn. Jag måste sluta vara negativ & deppig & istället fokusera på livet och kärleken som finns i mitt liv. Det är så lätt att ta allt för givet och gnälla över små bagateller som inte är viktiga alls! Tack Elaine för publiceringe & tack skribenten för att ni ryckte upp mig ur min svacka! Ska krama om mina fina extra mycket ikväll och vårda livet! Jag är så tacksam för min fina familj <3
    Kram från en bloggvän som ska torka sina tårar!

  3. Jennie skriver:

    Läste den här texten högt för min flickvän och vi har nog aldrig gråtit så mycket som vi gjort nu. Skänker alla mina tankar och styrkekramar till den lilla familjen som förlorade sin dotter Alva. Ni finns med i mina tankar!

  4. Tack Elaine för att du delat min historia. Tack för de fina kommentarerna ovan.

    Idag skulle lilla Alva fyllt 7 månader. Vi har varit och tänt ljus hos henne och lagt dit 7 röda rosor.

    Jag mår bättre idag. Sorgen är närvarande i allt hela tiden men på något sätt har jag sakta lärt mig leva med den, lärt mig leva på nytt.

    Vill nån följa min resa så bloggar jag på

    http://www.mrsnoname.blogg.se

    Kram

  5. Man får ju onekligen perspektiv på tillvaron. Att jag hade en ofostrig graviditet som tog slut i v13 känns ju som ingenting i jämförelse, även om jag såklart också är ledsen.

    Skickar massor med styrkekramar

  6. Alexandra skriver:

    Fy vad hemskt! Och usch vad jag gråter och blir ledsen. Så sjukt orättvist!

  7. EL skriver:

    Åhhhh jag blir bara såååå ledsen när jag läser det här! Det gör sååå ont i mig så jag inte kan hämta tillbax andan när jag gråter! Jag tänker på er och eran ängel Alva! Kram kram kram på er!

  8. Johanna | Nyförlovad hemmamystjej med författardrömmar skriver:

    Vad stark du är som delar med dig av detta! Jag vill bara ge dig en varm kram Carro! <3 all min värme och styrka till dig och din man.

  9. Johanna skriver:

    Mina tårar sprutar nerför kinderna. Tack för att ni delade med er och jag önskar er välmående och lycka i livet. Jag hoppas att ni får syskon till Alva som hon kan vaka över!

  10. Maisaa skriver:

    Carro, jag vill bara ge dig och din man en stor kram. Ni är otroligt starka som tar er igenom en sån sak. Jag ber för er och hoppas på det bästa för er. Tack för att du delar med dig.

  11. Vickan-honsomtarnyatag2013 skriver:

    Sitter o gråter. Över att livet är så orättvist och för att lyckan kan ryckas bort från en på bara ett ögonblick. Tyvärr är livet allt annat än rättvist ibland och hemska saker händer goda o fina människor. Jag hoppas att era vackra minnen av Alva består för resten av era liv och att ni en dag ska få uppleva lyckan med att få ett till barn som du och din man kan ge all er kärlek till. Jag ska be för att ni kan gå vidare o få eran lycka till slut! All styrka o kärlek till dig som valde att dela detta,.

  12. Carolina skriver:

    Jag gråter som ett barn just ju.. Det är omöjligt att ta in allt detta sorgliga! Livet kan vara så fruktansvärt, fruktansvärt orättvist!

  13. Tårarna sprutar och det gör så ont i hjärtat att läsa, att livet kan vara så himla orättvist!
    Styrke kramar till er!

  14. Jenny - letar efter drömjobbet och prinsen skriver:

    Gråter så att snoret rinner. Vilken gripande och sorglig berättelse.. Satt precis och tänkte på hur det skulle vara att älska sitt egna barn, så fem minuter senare läser man det här.
    All styrka och kramar till dig Carro

  15. Rebecka skriver:

    Åh herregud vilken hemsk historia :'( Har suttit och fulgråtit en kvart nu efter att ha läst klart, herregud! Min stora fråga är nu hur en människa kan återhämta sig efter en sådan händelse? Så otroligt orättvist! :'(

  16. Malin skriver:

    Helt underbart att få dela dessa känslor och tankar med er! Gråter så jag knappt ser! Själv har jag inga barn än men längtar massor och snart är det dags att börja försöka! Det ger sånt otroligt perspektiv på hur ovärderligt varje liv är!! Varje speciell människa! Önskar er all välgång och lycka i världen. Hoppas Alva tar hand om andra änglar lika mycket som andra änglar säkerligen tar hand om henne i sitt röd-randiga set! Kramar

  17. Ulrika skriver:

    Fy vad hemskt. :,(
    Innan jag läste den här berättelsen så visste jag inte att barn kunde dö så sent i graviditeten. Vilket de uppenbarligen kan, men tanken har faktiskt aldrig slagit mig.
    Ohyggligt tragiskt. Jag kan inte med ord säga hur hemskt jag tycker att det är.

  18. Idha skriver:

    Vilken sorglig historia, som du ändå berättar så att man kunde känna din lycka när du höll ditt barn. Min andra förlossning startade med blödningar och jag kunde inte heller känna mitt barn i magen röra sig efter att blödningarna startat. Jag fick dock det motsatta beskedet när vi kom in till förlossningen, barnet levde och föddes efter några få timmar. Medtagen men vid liv. I den glädjen fanns så mycket mer än att ”bara” få ett barn. Där fanns att jag fölorade henne, och sen kom hon tillbaka. Jag hoppas du snart får uppleva lyckan med att få hålla ditt levande barn i famnen! Även om det i ditt fall blir ett helt nytt barn.

  19. K skriver:

    Jag vet inte ens vad jag ska säga. Tack för att du delade med dig av detta. Jag har aldrig läst något som berört mig så mycket innan och det är gripande hur du beskriver både de hemska sidorna, men även att du kände lycka att se henne och att du fick ett bra bemötande. Jag har en bekant vars syster råkande ut för samma sak, nu förstår jag betydligt mycket mer hur de kände.
    Halv åter igen för att du delade med dig av detta. Du och din man är två otroligt starka människor och jag önskar er all lycka.

  20. Tessie - Tjejen som flytta till Belgien för kärleken skriver:

    Tusen tack Carro för att du delade din hemska berättelse ur detta perspektiv. Jag har aldrig läst något likande, så detaljrikt och vackert. Massa kramar till dig och din man.

  21. T-girl skriver:

    Aldrig blivit så berörd av någons livsberättelse

  22. Emma- satirfan å Distrikssjuksköterska skriver:

    Stor kram till er!

  23. Jenny skriver:

    Tack för att du ville dela detta. Tårarna rinner och det berörde mig oerhört. Tappra Carro och din man. Ert änglabarn vaktar över er! <3

  24. Jisses vad jag grät här vid skrivbordet. Tack till bloggläsaren som ville dela och till dig Elaine som publicerade. Otroligt vackert, berörande och hemskt på samma gång. Er ängel finns hos er!

  25. Så många tårar under tiden jag läste, fick pausa flera ggr för att jag ej såg mellan tårarna. Tack för att du orkade dela med dig Carro. Jag beklagar så mycket för sorgen, känns så himla orättvist. Vill även säga att jag beundrar dig för det mod du har att kunnat tagit vara på det fina den korta stund du/ni fick med Alva. Och modet att dela med dig av det. Många kramar!

  26. Jag önskar verkligen att ingen någonsin behövde uppleva något sådant, livet är inte alltid rättvist. Oerhört fint skrivet, sitter här och gråter trots att jag är långt ifrån egna barn.

  27. Sandra skriver:

    Vad fruktansvärt, fy sjutton!!! Tårarna rinner och livet känns bra orättvist, detta ska ingen behöva gå igenom. Kan inte föreställa mig hur det måste ha varit, fruktansvärt. Tack för berättelsen, det ger perspektiv på tillvaron. Styrkekramar!!!

  28. Johanna skriver:

    Tack för att du delar med dig. Jag finner inga ord mer än att livet är orättvist. Jag inte ens förställa mig att gå igenom det som ni gör. Vet själv hur orolig jag var när jag väntade min bebis. De sa då hos bm att det händer att barn dör i magen men det är något man sällan vill prata om. Skickar värme och styrka. KRAM

  29. Stora kramar till dig Carro och din man! Tack för din oerhört fina och sorgliga berättelse. <3

  30. Marie-Louise - Fångar dagen! skriver:

    Livet är bra orättvist ibland! Jag vet inte vad som är värst, att vänta hela graviditeten och sen helt plötsligt inte få sitt barn, eller behöva föda det och veta att man inte får åka hem med barnet! Usch det är så sorgligt!!!!! Stor styrkekram till er!!

  31. Sara skriver:

    Min dotter fyllde sju månader för ett par dagar sedan. Jag föreställer mig att hon är Alva och inte klarade sig vid förlossningen. Kan inte sluta gråta. Inser att jag är väldigt lyckligt lottad.
    Ni är oerhört starka, fortsätt kämpa.

  32. Usch så hemskt. Kan inte ens föreställa mig den sorgen men fäller några tårar så här på jobbet i alla fall. I sympati.

  33. Johanna skriver:

    Tårarna rinner nerför kinderna….alla världens styrkekramar till de som måste gå igenom detta. Fattar inte hur världen kan vara så grym…

  34. Sofie skriver:

    Sitter på jobbet och tårarna rinner… detta är inget jag önskar min värsta fiende 🙁

  35. Linda skriver:

    Fy så fruktansvärt..!! All styrka till er!

  36. Linda - utbildare som vill leda, inspirera och möjliggöra! skriver:

    Jag har alltid trott att det finns en mening med allt. Men det där, nä jag vet inte jag. Många kramar till er och tack för att du berättade!

  37. Anna skriver:

    Det är första gangen som jag verkligen grater när jag läser ett blogginlägg. Tack Carro för att ni delar med er av er fruktansvärda upplevelse. Jag är själv gravid med mitt andra barn och bara tanken pa att nagot kan ga fel……usch. Jag vill skicka massa styrkekramar till alla änglamammor och änglapappor där ute!!!

  38. Petra skriver:

    Jag började läsa men var tvungen att avbryta mitt i… Det blev för starkt för mej att läsa och tårarna kom direkt. Nu har jag läst klart men snörvlar fortfarande. Jag är själv gravid i v.30 – efter fyra års kämpande och tre missfall. Man vet ju att sånt här kan hända men denna berättelse om lilla Alva berörde mej verkligen djupt. Efter den där magiska 12-veckorsgränsen så tror man ju att allt är lugnt, att om man har klarat sej dit så går allt bra, men livet kan göra oväntade vändningar ibland…

  39. Lilla D - en 22 årig mamma med stora drömmar skriver:

    Tårarna droppar ner på bordet… Var tvungen att gå och titta en stund på mina små pojkar. Jag kan inte föreställa mig den smärtan, inte heller hur man kan klättra upp ur ett sådant djupt hål och se ljuset igen. Mina tankar är hos er idag och kommer nog stanna hos er under en lång tid framöver. En sådan berättelse sätter sina spår och jag tror att det är viktigt att vi andra får lov att läsa och dela er sorg. Stor kram till er båda! <3

  40. Anna skriver:

    Herregud så tårarna rinner när jag läser det här. Livet är så fruktansvärt orättvist! Jag tittar på min lilla son och fylls av en enorm tacksamhet för att han är här och mår bra. Tack för att du delar med dig av din historia och får oss andra att stanna upp och inse vad som egentligen är viktigt! Livet är inte en självklarhet och varje dag är en gåva som man måste ta tillvara. All kärlek till dig och alla andra änglaföräldrar som är så oerhört starka!

  41. Sofia skriver:

    Tårarna sprutar när jag läser om eran dotter… Så fruktansvärt tragiskt och orättvist!
    Tittar på min son och känner ennorm lycka och tacksamhet att han finns hos mig och mår bra.
    Tack Elaine för att du valde att publicera berättelsen och stort tack Carro att du berättade!
    <3

  42. Emma skriver:

    Herregud! Tårarna bara rinner helt okontrollerat! Att Carro valt att skriva denna berättelse och att även dela med sig av den är stort… Jag vill bara krama om Carro och hennes man! Jag önskar dom all lycka i framtiden! <3 Stor kram

  43. Alexandra skriver:

    Tårarna rinner på mig också när jag läser om lilla Alva. <3 Önskar jag kunde ge all styrka som finns till Carro och hennes man. Otroligt starkt och gripande att ta del av detta. Livet är så sårbart och man tar så mycket för givet i sitt liv. Önskar Carro och hennes man en fin framtid med mycket kärlek!

  44. Vad fint att du delar med dig av Carros berättelse!
    Kram från Carros änglamammavän! <3

  45. Linnea skriver:

    Jag kan inte sluta gråta. Jag är så ledsen för de här människorbad skull, och så innerligt tacksam att deg inte är jag som bör den hör sorgen. Ingen skulle behöva bära den. Delar det hör inlägget på min blogg, hoppas det är okej.. Styrkekramar

  46. Tusen tusen tack för alla fina värmande kommentarer!

    Kärleken bara strålar ut från skärmen!

    Det är verkligen som Elaine säger, det finns så mycket
    värme här inne. Tack för att ni visat mig den och gett
    massa värmande kommentarer i min blogg också.

    Att dela med mig av vår historia är en del i mitt sätt
    att bearbeta det som hänt.

    Precis som alla andra föräldrar så är jag stolt över mitt barn och
    vill prata om henne, berätta om henne.

    Tyvärr blev hennes historia väldigt kort men jag är glad att jag fått dela den
    med er och att ni tar emot den så fint!

    Tack tack tack!!!

    • Ann Larsson skriver:

      Den 2 april i år förlorade vi våran lilla dotter My. Din berättelse är så lik våran och jag blir otroligt berörd och tårögd! Vet precis hur det känns.
      Tack för att du delade med dig!
      Varm kram.

  47. Malin* skriver:

    Åh vilken hjärtekrossande berättelse.
    Jag som många ovan grät mig igenom Carros berättelse.
    Det var otroligt fint av dig att dela med dig Carro. Jag tror du just hjälpt SÅ många människor.
    Mina tankar är med dig och din man. Jag hoppas ni en dag får ett friskt barn att dela ett långt liv tillsammans med.
    Många kramar till dig, och alla andra ängla-föräldrar som läser detta.
    Malin*

  48. Elli skriver:

    Tack du starka mamma som delar med dig av din fruktansvärda smärta. Livet är orättvist och oberäkeligt och jag längtar hem till min egna, livs levande lilla dotter. Tanken på att hon inte skulle finnas är ogripbar.
    Jag önskar dej all lycka och glädje i framtiden och hoppas att du kommer få glädje att hålla ditt levande barn i famnen en dag.

  49. Tanja skriver:

    Jag blir så ledsen när jag läser er historia Carro, o jag beklagar så. jag blir ledsen varje gång jag läser dessa historier.. Att det bara blir fler o fler små barn som blir änglar.. Det e inte meningen att man ska behöva begrava sitt älskade lilla barn, man ska inte överleva sina barn som förälder.

    Vi förlorade vår älskade lilla dotter i juni i år samma dag som hon va beräknad att komma. Saknar henne nått så fruktansvärt mycket!

    Skriver en blogg om henne o livet efter hon kom till oss så du/ni gärna får läsa.
    http://www.millajuni.wordpress.com

    Massa kramar om er

  50. Frida skriver:

    Så fint skrivit. Beklagar er sorg

  51. sussi skriver:

    åh vad fint du skriver…tårarna kommer. Jag är själv en Änglafarmor. Jag miste mitt barnbarn Nova 16/5-14. Hon var dödfödd. Läs gärna min blogg och mina tankar om hur livet går vidare…
    http://www.nattstad.se/superNova

  52. […] blir så glad att jag börjar gråta av sånt här. Eftersom ni som hängt här länge vet det sorgliga ödet som Alva var med om så känns det mer än rätt att berätta om det lyckliga som hänt […]

  53. Mormor skriver:

    Mitt hjärta blöder och tårarna rinner när jag läser er berättelse. Jag miste mitt barnbarn den 30/9 14 på samma sätt som du berättar om Carro. Det går inte med ord att beskriva den smärta och förtvivlan man känner. Vårt lilla barnbarn Melker begravs på onsdag den 15/10. Tack för att du orkade dela med dig. Stor styrkekram till er.

  54. Frida skriver:

    Tack för att du tagit upp detta viktiga ämne. Jag vet att detta inlägget är gammalt men för mig har det plötsligt blivit verklighet på nytt. Jag är lillasyster till två änglatvillingar som föddes året innan mig, dom dog i mammas mage i vecka 33, något som fått min familj att ärras för livet. Vi tänker ofta på pojkarna, saknar dom och besöker deras grav.

    Nu, 20 år senare är det babyboom i vår by. Över 10 barn skulle födas. En mammagrupp bildades och allt var toppen. Min syster och min bästa kompis svägerska var gravida och hade kommit varandra nära. Jag och min vän var så glada och pratade om hur vi skulle bli som moster och faster och hur vi skulle gå långa promenader med våra älskade syskonbarn. Det skiljde 2 dagar mellan BF på våra syskonbarn. Båda två gick över. Allt var bra tills en dag då min väns svägerska inte kände några sparkar längre, det barn dom väntat så länge på hade dött ifrån dom. Paniken infann sig hos oss allihopa. Som de längtat efter sitt barn. Dagen efter föder min syster sin son

    • Frida skriver:

      Och på samma dag föder vår vän en flicka som dog bara timmar innan❤️ Hur kan livet vara så orättvist? Jag och alla i min närhet har mått så ofantligt dåligt. Det har varit en av de tuffaste perioderna i mitt liv, och ändå fick jag bli moster till en frisk liten pojke. Jag är rädd inför framtiden. Jag hoppas att ingen någonsin ska behöva utsättas för detta, det händer inte så ofta, men alla gånger är för ofta.

      Vila I frid älskade änglar❤️

  55. Anna skriver:

    Jag känner med er och tack för att ni delade er historia med oss, så sorgligt men så fint skriven .
    Jag ligger själv på BB just nu o försöker förstå att jag ska föda fram min ängel Henry som dog i magen för bara en dag sedan i vecka 41+2. Er historia stämmer så väl med vår och jag känner mig inte lika ensam efter att ha läst den.
    Tack för att jag fick ta del av den. Kram. 💞

    • Ida Karlsson skriver:

      Åh Anna och alla andra föräldrar till barn som inte är med oss! Som jag önskar att livet vore annorlunda. Jag, precis som många andra, känner tyvärr igen mig i Carros berättelse. Vi förlorade vår son William den 27 oktober 2015, i vecka 42+0. Jag saknar honom varje dag och vissa dagar o speciellt kvällar är helt obeskrivligt långa och mörka. William var vårt tredje barn och vi har nu fått ytterligare ett barn. Den här gången gick allting bra och hon fick namnet Liv, något annat var inte möjligt.

      Precis som du Anna skriver är jag tacksam för att jag fått ta del av Carros historia och jag blev påmind om att de stunder jag hade tillsammans med William var bland de finaste i mitt liv. Ömheten, kärleken, stoltheten till vår son tog över allt annat. De känslorna är så lätta att glömma när tomheten tränger på men det är just de känslorna jag lovade honom att aldrig glömma. Jag älskar dig William, min vackraste son. Du är mitt ljus.

Lämna en kommentar