Dagens tanke om missunnsamhet – så gjorde jag


Det finns dom som provoceras av att jag verkar leva ett perfekt liv. För flera år sedan då mitt liv inte var tipp topp, då jag var ledsen, ensam och fattig, då gjorde jag ett val. Jag skulle aldrig missunna någon deras lycka – jag skulle inspireras av den. Jag säger inte att det var lätt eller att vägen från missunnsamhet till inspiration är spikrak, men allt som krävs för att börja är en vilja. Som bloggvännen H:

Hej Elaine!

Vill fråga dig om något som jag märkt det senaste året. Det är nämligen så att jag har blivit missunsam och avundsjuk. Inte på nära vänner och familj (inte heller personer som jag ldrig träffat) men på bekanta. Detta är inget roligt och i och med det drar jag ner mig själv och distansierar mig från bekanta som skulle kunna bli vänner i framtiden. Jag har inte varit så förut och förstår inte riktigt vart det kommer ifrån. Att träffa folk som tidigare har varit en energi- och glädjeboost har nu blivit en energitjuv.

Frågan till dig är; hur kommer jag över detta? Har följt din blogg nu ett tag och du verkar vara en riktig mästarinna på positivt tänkande :)

Tack för en klok och fin blogg!

Svar: Jag tycker du är otroligt stark som vågar erkänna ditt problem, det är det första steget i trappan mot sann glädje för andra. Skruva upp din inre röst och saker du säger till dig själv dagligen, det påverkar mer än du tror. Jag kan bli alldeles ledsen om jag sett mig i spegeln och sagt ”herregud vad sliten du är”, så skulle jag aldrig säga till någon annan så det är klart det inte landar bra när jag säger det till mig själv. Så säg lite snälla saker till dig själv dagligen, det lägger en bra bas som du kan stå på när du ska säga snälla saker till andra. Även om du inte känner dig glad för andra så VILL du ju känna så. Börja med att säga det du vill säga och så småningom kommer det inte vara krystat utan det kommer komma från hjärtat. Det gör att man kan hantera motgångar bättre. När jag hade 104 cm i midja för två månader sedan så blev jag inte svartis på kvinnorna med sexpack på gymmet – jag blev inspirerad. För jag visste att min kagge var bara tillfällig. Här har du min kagge för två månader sedan, en glass om dagen i tio veckor byggde den här magen och en graviditet förstås. 🙂

Är ni fler bloggvänner som lyckats gå från lite missunnsam till inspirerad och glad för andra? Hur gjorde ni?

/Elaine, vet att hennes kagge på bilden är ohälsosam men jäklar vad kramgo den ser ut. <3

Bloggvännerna har ordet

14 svar till “Dagens tanke om missunnsamhet – så gjorde jag”


  1. Jag skrev ett litet inlägg apropå just detta för några veckor sedan; http://jennifersandstrom.se/2012/07/19/en-tanke-om-att-unna-andra/

    Och det handlade om att jag hade satt upp ett mål för mig själv som lyder:
    ”Unna andra lycka, framgång och skönhet! Jag blir varken en bättre, vackrare, lyckligare eller mer framgångsrik människa av att avundas andra. Vad jag än tycker om någon annan kommer jag alltid vara den jag är och inget kan ändra på det! Uppskatta det!”

  2. Linda skriver:

    Jag känner igen mig i vad H skriver. Den där hemska missunnsamheten poppar upp när jag mår riktigt dåligt och är missnöjd med min egen tillvaro. För min del har alltså steg ett varit att ”fixa” mitt eget liv. Som tur är har det till stor del försvunnit, numera kan jag (oftast) bli genuint glad och inspirerad av någon annans framgång, även inom områden där jag själv känner mig misslyckad.

  3. Linnea Molander skriver:

    Bara en medvetenhet om den hårfina skillnaden mellan avundsjuka och inspiration gör stor skillnad tycker jag. Eftersom de båda känslorna ligger så nära varandra är det ganska lätt att ”tippa över” sig själv åt rätt håll när man märker att man hamnat lite snett.

    Jag tror också på att vidga perspektivet lite och fundera på VARFÖR personen man är avundsjuk på har hamnat där den är. För precis som du skriver Elaine har inte ditt drömliv kommit på någon räkmacka och ser man arbetet bakom någons prestationer och inte bara resultatet får man en mer nyanserad bild. Att bara titta på varandras fasader gör aldrig någon lycklig, det är bakom fasaden, bakom prestationerna och bakom resultaten som allt spännande händer. Resten är bara en konsekvens.

  4. veronica skriver:

    Att vara medveten är ett bra steg. Jag har börjat med en hälsodagbok där jag skriver varje dag det som har vart positivt och negativt. Om jag har gjort någonting som är negativt så flyttar jag det från huvudet och till datorskärmen, det gör att jag får perspektiv på händelsen. När jag sen inser att jag kanske sagt någonting spydigt eller onödigt så går jag och ber om ursäkt. Tro mig, man skäms som en gris i början. Man vill gärna inte inse att man kastade ur sig något spydigt utan anledning. Att gå fram och säga ”förlåt för vad jag sa, jag blev bara avsundsjuk på dig i stunden. Det är jättehärligt att du har det där”.

    Att skriva en liten dagbok är det absolut bästa för mig, kanske inte för alla. men det hjälper mig att hålla min medvetenhet färsk varje dag och det gör att jag kan kämpa på alla mina brister.

    Kram på er alla bloggvänner

  5. Theresia skriver:

    Att bestämma sig är nog det bästa man kan göra. Man får bestämma sig för att inte vara avundsjuk, och för att bli inspirerad. Om man försöker och håller fast vid sitt beslut kommer känslorna haka på till slut. =)

  6. Nathalie skriver:

    Jag skulle vilja kunna tanka sadar, men just nu vet jag inte hur. Det AR sa himla svart.
    Jag gillar inte mitt jobb, jag skickade in mitt CV da jag hort fran en kompis att en VD pa ett statligt foretag soker en assistent (i landet dar jag bor ar det skillnad pa att vara nagons secretary och nagons assistent = en secretary gor kaffe, kopierar/scannar papper, svarar i telefon, organiserar moten, skriver ner saker i arbetsgivarens kalender osv, medans en assistent forbereder material, foljer med pa moten/resor)
    Jag ansokte om jobbet da jag hort att hen behovde en assistent. Jag fick jobbet och sa visade det sig att jag blivit anstalld som en secretary.
    En vecka efterat anstalls en kille (of course) som hens assistent.
    Har bor tillaggas att: jag pratar tre sprak flytande, kan kommunicera i ytterligare tre, osv osv, vilket assistenten inte kan. Jag gor allt dirty work at honom – han skriver ett memorandum pa engelska som jag sedan maste korrlasa eftersom hans engelska (speciellt grammatiken) ar sa dalig. Jag oversatter arsrapporter fran tyska at honom, for att han inte beharskar det spraket alls. Osv osv osv.
    Skillnaden mellan oss ar sjalvklart att jag ar tjej (vilket gor mig samre per automatik i det har javla landet) och sa faktumet att jag ar statsvetare, medans han ar ekonom (vi jobbar INTE pa ett ekonomiskt foretag, vi sysslar alltsa inte med nagonting fran finansvarlden)
    Men jag, som kvinnlig statsvetare, ar mindre vard, och tydligen inte tillrackligt kompetent for att vara hens assistent. En manlig ekonom daremot..
    Sa jag mar daligt, hatar typ mitt jobb och ar missunnsam. Killen i fraga ar det egentligen ingenting fel pa, som person, men jag har svart att gilla honom mest for att jag maste gora en del utav hans jobb utan att fa den lonen som han far (of course)
    Medans han far delta i en massa roliga och givande moten, aka pa resor och har ett jobb han kan utvecklas i och lara sig valdigt mycket om branschen som vi jobbar i, sa maste jag svara i telefon, kopiera dokument, gora kaffe och le at manniskor som tycker jag ar mindre vard pga min funktion i firman.
    Hur gor man da?

  7. Malin skriver:

    Tack för att du skrev detta inlägg. 🙂
    Inlägget inspirerade mig på ett positivt sätt.

    Jag blev nyligen arbetslös. Det är bara en tillfällig period, eftersom jag vet att jag kommer få hjälp med att söka jarbete. Det kommer att lösa sig för eller senare med arbete. Man får bara ha lite tålamod.
    Man mår heller inte bra av att vara avundsjuk på andra. Jag blev avundsjuk på folk i min omgivning som fick arbete, Och tänkte ”varför får jag inget?” ” varför duger inte jag?”
    Jag har slutat med att vara avundsjuk på andra,
    Jag bestämde mig för att göra mitt bästa för att skaffa mig ett arbete. Tänka lite mer på mig själv. Det finns ett arbete till mig där ute. Plus att jag tänker på vad jag har i mitt liv. Jag har en underbar älskling som jag förlovat mig med, Vi bor tillsammans, jag har en underbar familj, vänner och ja listan kan bli lååång! 🙂

  8. Bönan skriver:

    Det är ju bara att inse. ”Bara för att någon annan har det bra behöver ju inte jag ha det dåligt, vem hindrar mig?”. Av med offerkoftan! 🙂

  9. Linnéa skriver:

    Jag upplever det här, fast åt andra hållet. En nyanställd kollega till mig verkar vara avundsjuk på mig och det tar sig inte bara uttryck i spydiga kommentarer utan också i rena handgripligheter. Jag försöker vara en god kollega och vän och ställer upp för att hon ska komma tillrätta på arbetsplatsen, men det hjälper inte. Hon ljuger och försvårar för mig så fort hon får chansen. Jag är gravid i sjätte månaden och hennes beteende mot mig verkar ibland hänga ihop med detta, hon är något äldre än mig och har inga barn. Här om dagen var hon så elak att jag gick hem från jobbet för att ingen skulle se att jag gråtit. Någon som har tips på hur man hanterar förmodad avundsjuka utan att vara elak? Jag vill absolut inte sänka mig till hennes nivå och ge igen med spydiga kommentarer etc..

  10. H skriver:

    Å va glad jag blev när jag såg vad du skrivit! Tack för ett bra inlägg! Och som vanligt är kommentarerna kloka och ett väldigt fint komplement 🙂 Läste ditt inlägg också Jennifer och det är väldigt sant det du skriver. Det är lätt att glömma bort sig själv och sin egen del i samspelet mellan människor mitt i all vardag. Det är också lätt att blanda ihop andras mål med sina egna har jag märkt.
    En mycket god vän och jag pratade för ett tag sedan om självkännedom och vi kom fram till att när man väl ser sitt sanna jag så är det inte läskigt längre. Det är vägen dit, före man vet vad man kommer upptäcka, som känns svår. Det är ju inte förrän man ser vem man är som man kan göra något åt det (om man vill 😉 )
    Som Bönan säger så är det av med offerkoftan som gäller! Den har faktiskt varit uppbränd ett tag nu, det var inte riktigt min färg 😉 Det är faktiskt jag som är ansvarig för mitt tänkande.

    Nu är det här inlägget + Jennifers inlägg sparat i favoriter 🙂
    Tack igen!
    Kram

  11. Sofia skriver:

    Jag tror många blir avundsjuka när de närmar sig 30. Det är liksom lite då man börjar inse att ”jaha, var det såhär livet blev?”.

    När man är yngre har man ofta orealistiska drömmar om hur framtiden ska bli ”när man blir stor” (orealistiska eftersom man inte aktivt arbetar för att de ska bli verklighet, annars är ju det mesta fullt möjligt). Det jag menar är att man kanske räknar med giftermål, ett coolt jobb, att man ska bo i värsta huset eller ha barn. Jag tror många vaknar upp en dag och inser att ”andra har det, men inte jag”. Sen har man inte skaffat sig en strategi för att nå sina drömmar än och då är det nog lätt att känna sig vilsen i tillvaron. I såna lägen är det lätt att bli missunnsam och tycka att alla andra har det lätt. Sen finns det ju såna som faktiskt har det lätt, de är födda rika, smala, snygga etc etc. Och det är ofta såna man möter i media. Därför tror jag det är bra att undvika läsa vissa tidningar om det gör dig avundsjuk. Jag läser t ex inte Mama eftersom det alltid visades upp megalyckade familjer i varje nummer. jag kände att jag ofta satt med en bitter känsla i kroppen när jag läste. ”Jaha, hur kan den mamman, som är smal och vacker som en modell, driva en butik som genererar ca noll kronor i vinst och samtidigt bo i ett lyxpalats och vara föräldraledig med 4 barn”. Jag kände att det bara fick mig att känna avund samtidigt som en sån situation inte är uppnåelig för mig. Jag vill hellre fokusera på mig och verkliga människor i min omgivning istället.

    Som någon skrev ovan så tror jag det är bra att reda ut VARFÖR man är avundsjuk. vad är det i situationen som gör att man mår dåligt. När man vet kan man börja agera för att styra sitt liv åt rätt håll.

    Det är dock viktigt tycker jag att lägga band på sig och inte börja snacka en massa skit och få andra att må dåligt. Jag har precis som läsaren ovan också blivit drabbad av att folk varit avundsjuka och det är väldigt jobbigt att hantera.

  12. Pricken skriver:

    Jag känner verkligen igen mig i det Sofia beskriver ovan. Jag fyller snart trettio och hade jag vetat för tio år sedan hur mitt liv skulle se ut nu, så hade jag nog inte orkat kämpa som jag gjort. Nu känns det som att att jag stångat mig själv blodig, bara för att inse att det inte lett till någonting. Den känslan gör en väldigt bitter. När man kämpar som en galning för att uppnå sina mål och det livet man vill ha, utan att nå dit, samtidigt som folk går om en; det är tufft. Jag har åkt på många stora smällar de senaste åren och tillslut så blir man uppgiven, vare sig man vill eller inte.

    Det materiella skiter jag i. Däremot så tär det enormt på psyket med ett ofrivilligt utanförskap. När alla omkring en är mitt inne i familjebildande och är rosenlyckliga, och vänner inte längre har tid eller ork att upprätthålla någon djupare vänskapsrelation. Facebook, Instagram och bloggar spär på känslan, när man ständigt får se och läsa om andras familjelycka, när man själv är ofrivilligt ensam. Jag har ingen att spendera helger och högtider, vilket har fått mig att börja hata lediga dagar.

    Jag är livrädd för framtiden. Jag känner inget hopp. Ser inte fram emot något längre. Man orkar bara till en viss gräns.

  13. Eve skriver:

    Har skrivit det förut och skriver det igen för jag tror du missuppfattade mig senast. Jag har mycket svårt för det här att du skriver så mycket om vikt, hälsosam/ ohälsosam vikt och lägger ut bilder på magar som ska se tjocka ut vs smala ut. Jag är inte ensam läsare med ätstörningar och varannat inlägg från dig är pepp och självkänsla medan varannat faktiskt inte är så eftertänkt utan faktiskt ger många kvinnor och män där ute bakslag. Du gömmer dig bakom ord där du omformulerar den vikthets vi alla påverkas så starkt av dygnet runt i alla medier i hälsosamma ordalag, men det är precis samma sak. Det är inte för att jag är missgynnar dig en viktnedgång jag skriver, utan för att du ska förstå att det du skriver om vikt snabbt kan omtolkas av den ”överkänslige” som ju tycker att du redan är skitsnygg, Genast tänker man på sin egen kropp när man ser en bild på en sån där ”en-glass-om-dagen-mage”, och många tänker nog att det där är ju jag. En hälsosam viktnedgång är för mig en viktnedgång där fokus är på att må bra, på att röra sig, att vara motiverad, pigg mm och inte så mycket på själva kroppens utseende och vikten. Det är faktiskt så Elaine, att en mage med så mycket fett att magmuskler inte syns, också kan vara hälsosam. Vi tjejer måste värna om varandra, och jag tror att bloggande tjejer som är förebilder för andra måste ta stiden i budskapsregnen som sköljer över oss.
    För allt för många människor börjar med en hälsosam viktnedgång och slutar sina liv i ätstörningar som förstört precis allt omkring dem. Och varför då? Vilka medier/ människor/ kändisar/ tidningar/ släktingar har hällt på olja regelbundet i maskineriet?

  14. […] så vill vi inte vara, missunnsamma. Men ibland så blir man det. Jag har velat bli gravid igen sedan jag fick Matheo. Kanske låter […]

Lämna en kommentar