Det här med att skaffa kompisar


Jag hade en period i livet då jag var väldigt ensam. Jag valde det själv. I två år så umgicks jag mest med mig själv. Satt hemma, tände ljus, läste böcker, skrev mål och bad till Gud om ljusare tider. Jag led inte så värst mycket av ensamheten för den var ju självvald. Skälet? Jag hade inga bra vänner då.

Men det fanns tider då den inte var självvald som sommaren 2007 i New York. Jag bodde i två månader och de kompisar jag hade där jobbade 24/7, och jag skulle leva författarlivet. Sitta på cafén och skriva färdig min andra bok. Sablans vad ensam jag var, och skaffa kompisar det är inte en lätt sak kan jag säga. Hur gör man egentligen? Bloggvännen Helena känner igen problematiken

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Har också svårt att hitta vänner, vilket känns som ett misslyckande när alla andra verkar ha helgerna fulla av aktiviteter. Så mycket man vill och skulle kunna göra, men som man inte kan göra själv.. Vet inte var du bor,men Stockholm är en svår stad tycker jag, och efter sex år här år jag får jag fortfarande höra att de säkert är för att jag är”ny” i staden, och det blir bättre när
* man har ett jobb (provat flera jobb)
* pluggar(pluggat klar snart)
* går kvällskurser (provat)
* engagerar sig ideellt (provat..)
etc..
Helger är jobbiga, men kanske framförallt födelsedagar. Fyller snart jämnt, och känner att jag måste resa bort för att låtsas ”fly från alla gratulationer” – för hur ska man förklara att man inte har någon att fira med?

Det är så många personer därute som är ensamma. Jag vet själv att folk försökt bli kompis med mig, men jag är inte mottaglig just nu. Varför? Jo för jag tänker på min farfar som är ensam större delen av tiden, och tiden jag har kvar vill jag ge till honom. Och sen vill jag underhålla de vänskapsrelationer jag har, för det är knappt att jag har tid till det. Sen när jobbet börjar så är ju Matheo och Gustav självfallet de som kommer allra först. (långt sidospår, sorry)

Det var säkert fler som tänkte som jag när jag försökte få polare i New York. Men man kan ju inte finna sig i ensamheten, människan ÄR ett flockdjur. Så hur gör man? Bloggvännen Jaqueline skrev fint om det häromdagen.

Jag har länge funderat på ensamheten ur olika perspektiv, detta sen jag uppmärksammade den när jag lärde känna mitt ex. Hur vanlig ensamheten är. Det är inget fel med ensamhet men jag undrar om det är något vi kan göra annorlunda? Att ha en partner är en lösning på det men jag kan inte låta bli att fundera på vad det skulle ge om vi talade om att vi är ensamma utan att det får en negativ klang. Därute finns det fantastiska människor som är ensamma och det är lättare att nå varandra genom att se på ensamheten på ett annat sätt.

Jag tycker det är hemskt tråkigt att folk ska känna sig ensamma och att det ska vara så svårt att finna vänner i Stockholm. Finns det inget man kan göra? Är det några som känner sig ensamma? Några som varit ensamma och hittat vänner på olika sätt? Berätta gärna, tror de ensamma behöver lite stöd och tips. Sen älskar jag era kommentarer på sånna här inlägg, det är så lärorikt och tröstande på något sätt.

Bloggvännerna har ordet

76 svar till “Det här med att skaffa kompisar”


  1. Louise skriver:

    Hej
    En jätteviktig aspekt är detta:
    Det är skillnad på att vara ensam och att vara själv

    Själv är ett fysiskt tillstånd, jag är själv på jobbet eller jag är hemma själv
    Ensam är ett psykiskt tillstånd, man känner sig ensam. Ensam kan man känna sig på ett party med 100 personer man inte känner, eller när man är själv.

    Du valde att vara själv, inte att vara ensam.

  2. Theresia skriver:

    Här finns ju värsta chansen! Kan inte alla ensamma bloggläsare i Stockholm (och kanske nån annanstans också om det går) gå på en träff. Det finns ju åtminstone en sak gemensamt – alla läser Elaines blogg. Kanske kan några alldeles underbara möten uppstå. Säg till alla som är intresserade och styr upp något. 🙂

    • mikaela skriver:

      Det är faktiskt något som jag tänkt på. Jag bor i Sthlm och är mammaledig, vår son föddes bara några timmar efter Matheo:) ingen av mina vänner har barn och nu när min man har börjat jobba efter sommaren så känner jag mig så ensam. Och ja, självklart vill jag ha en mammagrupp men när jag frågade på Bvc bc senast sa de att kallele kommer senare så jag har faktiskt ingen sådan grupp nu. Är det någon mer som är intresserad av en bloggträff?

  3. c skriver:

    För mig har alltid sport varit väldigt givande. Hittar man en klubb med rolig träning och härlig gemnskap är det guld värt.

  4. D skriver:

    Jag har faktiskt de senaste dagarna, eller kanske till och med veckorna, kännt mig ensam. Detta mest för att jag insett vilka falska vänner jag har haft i min omkrets och blivit besviken av så många så kallade ”vänner”. Därför har jag valt att ta en distans till de. Hellre vara utan vänner ett tag och vara själv än med falska vänner. Men nu börjar jag känna av det här med att kunna hitta på något med någon när man vill. Helger speciellt. Nu längtar jag faktiskt till att ha vänner som jag kan ringa och ta en promenad med eller en fika med. Sådana har jag tyvärr inte nu. Därför funderar jag på hur jag ska skaffa mig nya vänner. Är redan ideellt aktiv, har tagit examen och letar jobb. Så att leta vänner på jobbet eller skolan blir inte aktuellt för mig. Jag är i alla fall öppen för förslag på hur man ska göra för att hitta nya vänner, så fram med förslagen 🙂

  5. Annica skriver:

    Jaqueline var verkligen något på spåret där! Jag bor sedan ett år tillbaka i Shanghai, Kina pga min mans jobb och jag har fler vänner här än vad jag har haft totalt i mitt liv tidigare, just för att alla expats (ex-patriots, folk som flyttar utomlands för jobb) är i ett nytt land utan kontakter, utan kunskap om hur samhället fungerar och definitivt ensamma. Så man söker upp varandra och får väldigt snabbt en nära vänskap, just för att vi från början var ensamma. Så att dra ihop ett gäng människor som vill träffa nytt folk är en riktigt bra idé!

  6. Fia skriver:

    Jag är föräldraledig i en småstad utanför Göteborg. I dag börja sambon jobba och jag känner typ ingen här. I alla fall ingen som jag kan ringa upp å fråga om vi ska hänga. Har en känsla att jag kommer känna mig ensam i höst å jag längtar tillbaka till mina vänner i Göteborg. Men jag ska göra mitt bästa, trots att det är en håla vi bor i så finns det lite saker att göra här – så jag hoppas att man ska binda nåra nya kontakter.

  7. Sanna skriver:

    Jag har bott i Sthlm i snart tre år och absolut, det är svårt att träffa människor men jag har märkt att man kan hitta vänner på olika sätt och kanske också på dem mest oväntade ställena.
    Tjejen som gör mina ögonbryn har blivit en vän. Min PT har blivit en nära vän. Kollega har blivit en vän. Sen har jag jobbat aktivt genom att kontakta gamla klasskompisar som flyttat hit, gamla barndomskompisar osv. Är ensamheten inte självvald känner jag att man måste jobba för att träffa nytt folk. Men som Theresia skrev så en bloggväns träff hade kanske varit något! =)

  8. Viktoria skriver:

    Jag har precis börjat en ny utbildning i Göteborg där jag inte känner någon sedan tidigare. Just nu pågår nollningen och vi ska alla lära känna varandra. Det är tydligt att det finns en stress kring att hitta nya vänner, och jag mår lite dåligt av det. Jag vet ju att vi alla känner så här, och att vi under de fyra år vi ska plugga ihop kommer att lära känna varandra, men det är ändå nervöst.
    Jag brukar inte ha några problem med att vara själv. Jag shoppar gärna själv, trivs när det är tyst och bara jag hemma i huset. Men att vara ensam bland så många människor är tufft.
    Lyckligtvis så har jag hitta en vän, en tjej som inte bara vill vara med mig, utan även en person som jag verkligen är intresserad av.
    Förhoppningsvis så kommer det att bli bra (jo, men det vet jag att det blir), men om det är något som jag tar med mig från den här korta perioden så är det att jag i alla fall inte klarar av att vara ensam i grupp.

    • K skriver:

      Ska också börja plugga i Gbg! Nollas i veckan. Om du behöver en vän eller vill ta en fika och snacka skit finns jag här. KRam

  9. emma skriver:

    Passande grej att ta upp i skoltider.. Min universitetsnollning börjar på måndag och jag vet inte om jag vill vara med. Aktiviteterna är mest fokuserade kring sport och lek (brännboll, femkamp, poängjakt, volleyboll, vattenkrig osv) alltså sånt jag inte tycker är kul och brukar undvika. Känner dock pressen att vara med för att jag inte kommer komma in i gänget på samma sätt annars, åtminstone inte lika fort.

    Har aldrig heller varit en särskilt utåtriktad person, folk dras inte till mig och jag dras inte till dem. Jag har inga problem med att sitta själv eller jobba själv eller vad det nu kan vara, men jag vill inte plugga i 3,5 år utan att ha någon att iaf utbyta lite kallprat med. Ber till gudarna att nån vänlig, mogen själ hamnar i min klass och kan ta hand om mig.

    Låter verkligen som att jag är socialt handikappad. Det är jag inte, jag är bara lite seg i starten!

    • anna skriver:

      Emma! Nu vet jag inte vilket universitet du ska börja på eller hur nollningen är där, men jag är aktiv fadder på ett stort universitet och tycker verkligen du ska försöka vara med på något! Ofta blir det ju lekar man kör eftersom det är ett lite mer avslappnat sätt att hänga på + något att samlas kring/prata om. Det är svårt om du inte tycker det är så kul, men du kanske kan hänga med och bara vara hejaklack åt de andra? Om du är med vid några tillfällen får du iaf någon att hälsa lite på dagen efter, och då kanske det är lättare att börja småprata också. Och ibland inser man också att lekar och femkamp faktiskt kan vara rätt kul, det gjorde jag, fast att det kändes lite pinsamt och jobbigt först. 🙂 Lycka till!

    • K skriver:

      Känner igen mig i din kommentar. Skall också nollas i veckan och har inte jättejätte lust att stå och hoppa som en kanin när jag faktist(äntligen!) fått bli vuxen. Tror många känner som du och jag. Det känns ganska löjligt. Alltid hatat dem där lekarna där man ska vara fejkad glad och låtsas som om allt är guld och gröna skogar. I feel you! Och du kommer att hitta vänner och de som känner likadant.

      • Amanda skriver:

        När jag skulle flytta för att påbörja min utbildning så var det faktiskt nollningen jag fruktade. Jag är inte alls den typen som gillar att leka barnsliga lekar, gegga i lera och dricka billigt fulvin, tyvärr. He he. Jag var ändå med för att jag inte skulle bli så ensam i den nya staden i början och visst fick jag några kompisar. Jag var definitivt inte med på allt och tyckte att det var en väldigt låg nivå på många av aktiviteterna, samtidigt tyckte jag att faddrarna var ganska barnsliga också (sorry Anna).

        Jag tycker helt och hållet att du ska lyssna på dig själv och vad du känner med avseende på nollningen. Känn dig inte tvungen till att vara med på alla aktiviteter utan välj de som känns mindre ”jobbigt”. Jag har fått så otroligt många fler vänner genom kurserna jag har läst än vad jag fick under min nollning. Du kommer träffa folk hela tiden på högskolan/universitetet. Jag har i princip en person från min nollegrupp jag hänger med idag…

        • M skriver:

          Jag förstår verkligen hur ni tänker, man vill passa in och hitta trevliga personer att interagera med under skoltiden. Jag har dock aldrig tänkt så alla de gånger jag börjat plugga på nya skolor, utan gått in med inställningen att jag är här för att läsa det jag tycker om och brinner för, inte för att skaffa nya kompisar. Låter kanske bittert men det var så jag kände, och faktum är att ju mer jag släppte på kravet att passa in och skaffa nya kompisar, desto fler personer började jag umgås med mer och mer. Man måste inte gilla nollningar, man måste inte ens gilla människor! Man är väl som man är, så länge man inte skadar någon annan är det ALLTID okej.

          KRAM.

  10. Nina skriver:

    Den bästa vän jag fått var min granne. Vi träffades i trappuppgången för några år sedan när hon var nyinflyttad. Jag sa hej, presenterade mig och bytte några ord. Hon tyckte jag var trevlig och tog mod till sig och la en lapp i min brevlåda och frågade om jag ville ta en fika. I början var jag lite tveksam (även hon), till att ta kontakt med sin granne så där, gör man verkligen så? Men jag är så glad att hon gjorde det även fast hon var osäker på om ”det var okej”. 🙂 Så vi kände av stämningen mycket i början men började umgås mer och mer, och efter några månader var vi bästa vänner! Jag brukar tänka att man kan inte vänta att någon ska komma och ringa på dörren, utan man måste ta tag i det själv (även fast det är svårt), men i mitt fall hände det. Och jag är evigt tacksam att min vän var så modig och tog kontakt med mig. Hon var också ny i stan och kände ingen.

    Kanske du också har någon granne i huset som du kan byta några extra ord med och bjuda in på fika? Eller någon på gymmet som verkar trevlig och som kanske vill hänga med på en promenad? En annan nyfunnen kompis jag har är min frisör.

    Om jag var förälder skulle jag gå på föräldra-barn aktiviteter som öppna förskolan hos kommunen eller i kyrkan, babysim och allt vad det heter. En bekant till mig bjöd in alla mammor från deras vattengympa. Ofta tror jag vi tvekar till att ta den där kontakten som vi verkligen vill ta, men tänker ”jag kanske inkräktar på hens integritet, tänk om hen säger nej… osv.” Men att skippa tvekan och ta mod till sig kan leda till något riktigt bra, som för mig och min granne. Snart kommer hon hit och vi ska dricka te, och prata. Hon har flyttat nu men vi ses ju ändå. 🙂

  11. Deniz skriver:

    Hejsan!
    Jag är en tjej på 36 år och har varit gift i 10 år. Min man och jag har en bra relation och vi trivs tillsammans. Jag har en vän som jag umgås med då och då men annars så har jag inga vänner alls. Borde man skämmas för det?
    Det är svårt att skaffa vänner och jag har diagnosen borderline och tvångsmässig personlighet.
    Hur skaffar man en vän eller två, mycket svårt enligt mig.

  12. jag skriver:

    Åh vad jag känner igen mig i det du beskriver. Just därför blir det här en väldigt väldigt lång kommentar.

    Jag har känt mig ensam under stora delar av mitt liv. I princip sedan fyran och framåt. Någonstans under högstadiet och gymnasiet samlade jag på mig några spridda vänner, men flera av dem gjorde mig ledsen och jag hade alltid den där överhängande ensamhetskänslan över mig.

    Satt hemma själv så många av mina unga 20-år. Helgerna var jobbiga då jag verkligen ville gå ut och hitta på saker men inte visste med vem. Visst umgicks jag med några, men det kändes aldrig bra eller ”äkta”. Jag utvecklade en rad destruktiva beteenden, drack för mycket när jag var ute, tänkte väldigt elaka tankar om mig själv, isolerade mig mer och mer och tappade modet och hamnade i en depression.

    Jag kommer ihåg hur jag inför varje helg liksom bläddrade igenom min telefonbok och gång på gång noterade hur löjligt få jag faktiskt hade att höra av mig till. Jag gick förbi mysiga restauranger och cafén och önskade att jag kunde sitta där med någon och inte bara slösa min tid och mitt liv i ensamhet.
    Att skaffa nya vänner blev ett så laddat ämne att det gjorde mig nervös att ens tänka tanken på att ge det ett försök. Att träffa nya vänner är inte det enklaste när man redan mår fruktansvärt dåligt. Mitt självförtroende var i botten. Jag gick till en psykolog, åt antidepressiva men inte ens för min familj vågade jag erkänna att min depression nog mest berodde på hur ensam jag kände mig. Det var en sån skam.

    Jag tänkte att det är nu jag är ung, vacker, har livet framför mig. Det är NU jag borde leva! Och så gick jag hem och köpte med mig en färdiglagad soppa att äta framför någon dålig teveserie, trots att det var maj och helt underbart väder och jag ville vara en av alla som satt tillsammans i någon park eller bara utnyttjade tiden och livet.

    Födelsedagarna och nyårsaftnarna var en mardröm. Jag har nog gråtit varje födelsedag sedan jag fyllde 16, men slutade med det för några år sedan.
    Jag valde bort de som gjorde mig ledsen. Jag hamnade plötsligt av en ren slump i rätt sammanhang, med rätt personer. Lärde känna en av mina idag närmsta vänner och genom henne flera till. Vänskap blev mindre laddat och förknippat med svek, och jag hade plötsligt LUST att vara med mina vänner. Sakta började livet kännas mer hanterbart. Jag började utmana mig själv. Våga ha födelsedagsfest. Våga gå på tillställningar där jag bara känner någon.

    Fortfarande är jag livrädd för att bli övergiven av de viktiga personerna i mitt liv, och jag ser och uppskattar verkligen LYXEN av att ha hittat några vänner jag verkligen trivs med. Jag kan ibland bara ta ett steg tillbaka och förundras över hur fantastiskt mycket lättare livet blivit, med skräck minnas hur totalt jävla nattsvart det var under så många år. För jag vet, precis som du Elaine, hur det är att sitta hemma för sig själv med tända ljus och läsa böcker och tänka att just nu mår jag inte bra, men kanske någon gång i framtiden…

    Jag skulle önska att ensamheten blev mindre skamfylld, att vi kunde prata med varandra om den.
    För har du som läser det här inget att fylla helgerna med, ingen att ringa och inga fester eller middagar att gå på är det inte alls något fel på dig som person (hur mycket du än anklagar dig själv): Du har bara inte hittat rätt än.

    • K skriver:

      Vilket vackert inlägg du skrivit! Känner så väl igen mig i ALLT du skriver. Det om födelsedagarna, skammen över att vara ”ensam” och besvikelsen på vänner som aldrig hör av sig. Underbart att du hittat ”hem”! Det är du verkligen värd. Fantastisk berättelse och som du vet så är du aldrig ensam. KRAM

    • Amanda skriver:

      Åh vilken rätt och träffade kommentar! Jag är ungefär där du beskriver dig ha varit tidigare, har förvisso några vänner som jag vet verkligen finns där men mycket handlar det om bisten på dem
      Där självklara att just fira saker med och som man vet alltid också hade valt en själv först! Och det gjorde mig väldigt glad att bara se någon skriva att det ordnar sig, precis vad man kan behöva bli påmind om ibland när allt känns som tyngst! Tack!

    • emelia skriver:

      Känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag har trots allt några bästa vänner som jag kan ringa till om jag är ledsen… men många har försvunnit som betyder mycket och det gör en så ledsen och man börjar fundera över vad felet är på mig? men sen inser man att man måste sluta fundera för om man verkligen vet att man inte gjort något fel… ja då är det bara att fortsätta hålla sitt huvud uppe och se att en dag kommer det kännas lättare och man ser tillbaka på det som varit förhoppningsvis med lättnad… man är verkligen inte ensam i detta.

    • L. skriver:

      Det är lördagkväll. En ensam lördagkväll. Det är så det brukar att se ut så nu för tiden. Jag har min sambo, men han kan ändå inte förstå ensamheten. Han är nog rädd för att förstå den också. Det inlägg som du har skrivit här, för två år sedan, hade jag likaväl kunnat skriva ikväll. Men du avslutade historien åt mig. Gav mig hopp. Kanske har även min historia lyckligt slut.

    • Felicia Gartz Levin skriver:

      Alltså wow, vad mycket hopp jag får när jag läser detta, att det tillsist kom vänner till dig!!! Vad var det för slump som gjorde det?
      Känner igen mig så himla mycket, typ ” bläddrade igenom min telefonbok och gång på gång noterade hur löjligt få jag faktiskt hade att höra av mig till. Jag gick förbi mysiga restauranger och cafén och önskade att jag kunde sitta där med någon och inte bara slösa min tid och mitt liv i ensamhet.
      Att skaffa nya vänner blev ett så laddat ämne att det gjorde mig nervös att ens tänka tanken på att ge det ett försök.”
      och
      ”jag tänkte att det är nu jag är ung, vacker, har livet framför mig. Det är NU jag borde leva! Och så gick jag hem och köpte med mig en färdiglagad soppa att äta framför någon dålig teveserie, trots att det var maj och helt underbart väder och jag ville vara en av alla som satt tillsammans i någon park eller bara utnyttjade tiden och livet.” sååååååå himla sant för mig med.

  13. K skriver:

    Åh!
    Hann inte läsa hela inlägget förrän jag tryckte på comment knappen haha. Jag har varit ensam i 1- 2 år nu. Jag har sollat och rensat, rensat bland så kallade vänner. Vissa är gamla barndoms vänner där jag alltid fick ge till, fråga när vi ska träffas och får inte mycket i gengäld. Andra personer är sådana som jag träffat på senare tid men de svarar inte alltid, priorierar inte mig. Jag sade till mig själv- ”Nej, nu räcker det. Nu sollar jag dem som inte prioriterar mig alls eller visar intresse. Nu är jag själv. Bättre själv än i ett dåligt sällskap”. Och det har jag varit lääänge nu. Visst saknar man någon att skvallra med och men jag trivs att vara ensam. När man blivit bränd utav så många ”vänner” så är det viktigt att inse sitt eget värde, spotta sig i nävarna och prioritera sig själv. Alla är värda en bra vän som lyssnar, stödjer och finns där för dig. Nöj dig inte med något halvbra.

    En annan lustig sak jag tycker är ganska skrattretande är att dessa vänner eller bakanta jag haft är inte så entusiastiska att träffas eller göra något tillsammans. De är dock VÄLDIGT intresserade av vad jag gör, åstadkommit och uppnått. Det är ganska intressant. Men då inser man att de tycker att man är viktig på något sätt, kanske bara inte att umgås med(?) Jag säger som Marilyn Monroe:“When it comes down to it, I let them think what they want. If they care enough to bother with what I do, then I’m already better than them.”

    Börjar också plugga nu och nollningen nästa vecka. Ser många andra som också ska börja studera. Spännande! Ni som ska plugga i Gbg området kan väl skrika till här utav intresse. Känner igen mig om nollnignen. Jag är inte jättesugen på att stå och hoppa på en gräsmatta, trodde jag kommit över det stadiumet liksom, men för att lära känna folk får man väl ”offra” sig.
    Bloggträff vore awesome! Det är så roligt att träffa nya människor

  14. Victoria skriver:

    Nollning är grymt. Träffade underbara vänner när jag var med på noll ing när jag började studera. Och tycker man att nån särskild aktivitet är strunt så skit i den (kanske kan du dra med några nya vänner på fika istället?).

    Jag måste även tipsa om mammagrupper (har sett att många som kommenterar är nyblivna mammor) som ett sätt att träffa nytt folk. En del verkar inte alls uppskatta att tussas ihop med okända människor och prata förlossning, amning och andra privata saker. Men det jag tyckte var häftigt på föräldraträffarna var ju just det att jag tussades ihop med helt nya människor som jag kanske inte hade träffat på annat sätt. En var militär, en var sjuksköterska, en jobbade på labb. Innan var alla mina vänner antingen från barndomen eller från studietiden. Och ärligt talat vi var en rätt homogen grupp. Nu fick jag träffa folk med helt andra erfarenheter. Coolt tyckte jag.

  15. Linda skriver:

    Hej
    har ett tips på ett kompis forum där jag träffat nya människor som blivit väldigt bra vänner. Det heter Citypolarna och går ut på att folk lägger upp aktiviteter tex bio, promenad, fika mm i en kalender. Sen anmäler man sig till de aktiviteter man tycker är roliga och på så sätt träffar massa nya människor som är i samma situation. Efter ett tag så hittar man dem där personerna som man trivs med och oftast blir det att man träffas ”privat” utanför forumet. Dejting är inte välkommet på denna sida utan det ska vara ett forum där man träffar nya vänner.
    Hoppas ni vågar testa.

  16. Mika skriver:

    Jag känner så igen mig i det flera skrivit. Har kännt mig ensam stora delar av mitt liv, sökt mig till destruktiva förhållanden, klamrat mig fast vid vänner som inte var bra, de ville mig inte väl och det ledde till att jag blev sårad gång på gång. Jag hade (och har fortfarande ibland) svårt att lita på nya bekantskaper, är misstänksam (tyvärr) och kan ibland verka hård och avvisande. Nu som vuxen (26 år idag) har jg speciellt upplevt det sedan kag flyttade ihop med min nuvarande sambo. Jag flyttade då 50 mil från vart jag bott och pluggat, till en småstad i norrlands inland. 150 mil hem till min familj. Jag blrjadr plugga på distans i brist på arbete (tänkte att jag får snart ett jobb, 6 år på universitet och dubbla examina, det blir en enkel match) men ack så jag bedrig mig. Jag sökte förtvivlat jobb i 6 månader, pluggade hemifrån, hade två ytliga vänner med egna liv och det uppstod kulturkrockar mer än en gång mellan mig (storstadstjejen) och de som bott och levt hela sina liv i det lilla samhället i fjällen. Jag var otröstlig, kände att jag som alltid vara väldigt moga med att aldrig bli beroende av en annan person, var just det: beroende av min sambo för boende, ekonomi, vänner etc. Min räddning var att jag fick ett arbete, och sa till mig själv ”var dig själv, om de inte gillar det, så hade ni aldrig blivit bra vänner ändå”. Nu har jag haft fast jobb ett år, och det har börjat lätta. För några veckor sedan träffadr jg en tjej på en fest och vi klickade direkt. Det som berörde mig var att hon var så ärlig mot sig själv och mig, hon sa ” du är en så otroligt fin person, så genuin och trovärdig, jag vill verkligen börja umgås mer med dig”. Så jag tror på ärlighet, att inte bli för stolt, att våga släppa relingen och faktiskt fråga. Det är svårt, att få ett nej är aldrig roligt, men om jag är modig och frågar och får ett nej tillbaka då tänker jag att ”det var inte menat att vi skulle bli vänner”. Kram till er alla!

  17. Erika skriver:

    Vad skönt det är att läsa det här inlägget. Jag flyttade för ett år sedan tillbaka till min hemstad efter två år i USA och tre iväg på universitet i en annan del av Sverige. Väl hemma har jag kunnat ta igen tid med min familj, framförallt mina yngre syskon. MEN. För det finns ett men. Jag har inte alls upplevt att jag träffat lika bra/nära vänner som jag gjorde under tiden i USA eller på universitetet. Mina gamla vänner har alla flyttat eller skaffat familj och därmed blir det inte så mkt umgänge med dem. De vänner jag har från min tid i USA/uni finns utspridda över hela världen och jag försöker träffa dem så ofta som det bara går, men det blir inte alls det där vardagliga, spontana umgänget som är så härligt. Min mamma tycker att jag borde försöka skaffa nya vänner, eller att återuppta kontakten med gamla bekanta. Men jag känner verkligen inte för att ta upp kontakten med bekanta här hemma i stan bara för att jag inte har någon annan att umgås med. Hittills har jag känt mig lite dum som väljer att vara ensam i brist på riktigt bra vänner i närheten. För jag har många, underbara vänner, bara inte här i stan. Men när jag läste det här inlägget så känns det skönt att man ”får” ha sådana perioder i livet, och att jag inte är den enda som väljer ensamhet före ytliga vänner.

  18. Linnea skriver:

    Jag har vänt totalt upp och ner på mitt sociala liv de senaste åren! För tre år sedan tog mig första riktiga förhållande slut, jag hade ett jobb jag avskydde och umgicks i princip bara med en enda kompis som sög musten ur mig totalt. Jag hade världens sämsta självförtroende när det gällde killar och hade verkligen en totalt miserabel självbild och såg mig själv som oattraktiv och rätt värdelös i mäns ögon. Jag bestämde mig för att en stor förändring vad nödvändig i mitt sociala liv, främst i relationen till män – och till mig själv. Så jag började läsa böcker om attraktionspsykologi, gick på kurser, googlade, hängde på nätforum mm mm. Även om mitt fokus låg på kontakten med killar så blev en mycket positiv bieffekt att jag blev en mycket mer social person överlag. Framför allt blev jag mer socialt modig. För ja, det är läskigt att ta kontakt med nya människor men (vilket framgår av blogginlägget) det är betydligt läskigare att vara ofrivilligt ensam. Så jag valde att ta risken och öva. För social skills och attraktion är precis som allting annat något som går att öva på och lära sig. När det inte fungerar betyder det bara att man inte har rätt verktyg.

    Numera får jag nya vänner överallt eftersom jag tar initiativ till konversationer, vågar visa vem jag är även för nya människor, känner mig trygg i mig själv och faktiskt tycker att jag är himla härlig. Jag är inte rädd för att få ett nej varken från killar eller potentiella vänner (även om det förstås fortfarande är mycket roligare med ja) eftersom jag vet att jag kan ta kontakt med hur många människor som helst och har de verktyg som behövs för att skapa en relation.

    Jag kan tillägga att jag i samma veva för tre år sedan började på min drömutbildning till psykologisk coach och att det naturligtvis också påverkat min utveckling. Och om det är något jag är stolt över i livet är det att jag gått från att vara en livrädd och konstant olyckligt kär singeltjej med kass självbild till den trygga, stabila och sociala person jag är idag. Nu jobbar jag tom med att hjälpa människor skapa en bättre självbild, öka sin attraktion, få bättre relationer och må bättre. Så tro mig – det går!

  19. Linda skriver:

    Vilket fint inlägg och vad många kloka kommentarer, som alltid. Jag känner också igen mig. Bodde några år i Sthlm, kan inte påstå att jag träffade en enda nära vän där trots både jobb och studier. För mig blev det så mycket bättre när jag flyttade till Linköping för att plugga. Såg att många skrev att de inte var så sugna på att vara med på nollningen. Mitt tips är att vara med så mycket ni orkar, ofta är det trevligare är man väntar sig. Jag missade min nollning pga att jag kom in som reserv, och det kändes som att de andra hade ett försprång med att lära känna varandra. Tog igen det senare, men det tog längre tid än jag hade kunnat haka på från början. Bjud på er själva, det gör inget att vara lite fånig.

    Till hösten ska jag vara mammaledig, är jätterädd att det ska bli ensamt då alla vänner jag har kommer ha fullt upp med studierna. Hoppas på en bra föräldragrupp.

  20. Mathilda skriver:

    ÅH vad jag känner igen mig i det här inlägget! Dock så är jag där du var för några år sedan, nämligen ganska mycket ”själv”. Min pojkvän frågar ofta varför jag inte vill gå ut och så vidare, men jag ser inget i det som lockar mig just nu. Och när jag läser sin text så slår det mig, att det handlar om att jag inte har några nära, bra vänner just nu. Jag har alltid haft två bästa vänner, men efter gymnasiet så flyttade båda dom till Stockholm för att läsa på universitet. Kvar här blev jag, så jag har varit väldigt ensam sedan dess. Men tack för det här inlägget, det gjorde mig varm om hjärtat och det känns inte lika konstigt längre. Kram!!

  21. Sussi skriver:

    Detta är anledningen till att detta är Sveriges bästa blogg! Intressanta och tänkvärda inlägg och diskussioner blandat med lite lättsmält gott och blandat! Bra Elaine! Jag har gått i terapi de senaste månaderna av en specifik anledning, men i denna terapi har jag på köpet liksom fått insikt om mitt ”behov” av ensamhet. Jag har alltid haft många, goda vänner men alltid haft ett stort behov av ensamhet, men även i situationer känt mig ensam i gruppen, som om det är ett avstånd mellan mig och mina vänner. Trots att vi anser oss vara nära vänner. Detta har alltid skavt lite inom mig, men detta har nu fått sin förklaring och för mig har det varit en verklig aha upllevelse! Kanske några av er andra skulle testa att gå i samtalsterapi? Det finns väldigt spännande KBT tekniker man kan använda för att identifiera och analysera begränsande tankebanor som man knappt visste man hade. Man behöver inte ens betala för terapin om man inte vill, finns gott om självhjälpslitteratur där ute, mest på engelska (USA, självhjälpsböckernas förlovade land). Bra praktiska handböcker med konkreta övningar rekommenderas varmt, där fokus inte ligger så mycket på terapi och sjukdomstillstånd, utan mer för oss som behöver identifiera tankebanor som håller oss tillbaka, som begränsar våra upplevelser och vår utveckling. Identifiera, analysera och omprogrammera! Lycka till!

    • Sussi skriver:

      PS. Alla som kommenterar här inne förtjänar också beröm för den trevliga tonen och bra och tänkvärda inlägg! Bra alla kommentatorer! 🙂

  22. J skriver:

    Elaine, vilket fint inlägg!
    Jag skulle vilja vända på steken: alla ni som har vänner, men har plats kvar i era hjärtan: bjud in den där personen som ser ensam ut! Kanske är det en arbetskamrat som är ny i stan eller en klasskamrat? Bjud med denne på aktiviteter med dina vänner. Säger personen nej första gången, fråga fler gånger. Det är inte lätt att vara ensam, man går inte fram och frågar om man får vara med, men man blir så evinnerligt glad för ett par vänliga ord, eller en inbjudan.

  23. Filip skriver:

    Jag flyttade till Stockholm som 18-åring, 2010, och kände inte en kotte. Det jag gjorde var att använda dejtingsajter för att lära känna folk, gick på krogen ensam och pratade med allt och alla som såg vänliga ut, både på krogen och i vardagen, och efter några månader hade fått bra kontakt med en tjej som både ville umgås med mig och introducera mig för hennes umgänge, som jag numera är en del av.
    Att inte bli ofrivilligt ensam gick bra för mig, men jag kan förstå att det både är lätt hänt och frustrerande att hamna i det hamsterhjulet, anstränga sig och vilja utan klicka med någon. För mig funkade det att vara supersocial, lägga energi på varje nytt möte och framför allt våga byta nummer för att sedan göra planer/få inbjudningar/bjuda in mig själv. Om jag inte hade gått ut ensam, frågat den rödhåriga tjejen om en tändare och sedan bytt nummer hade jag inte varit en del av det umgänget idag.

  24. Mandi skriver:

    Jag tog studenten i juni och flyttade för några dagar sedan till en ny stad för att börja på högskolan. Kändes självklart att vara med på nollningen och jag var ganska peppad, men nu såhär efter några dagar är jag inte alls peppad längre. Det är supersvårt att ta kontakt, nollningen gör det inte bättre eftersom det hela tiden är en sån hets att alla ska vara med och att folk ska dricka. Det känns inte som ett bra sätt att träffa nya människor på. Jag har aldrig känt mig såhär ensam förut och det är ganska jobbigt:(

  25. Signe skriver:

    Åh en bloggträff låter jättebra!

    Sen såg jag att nån kommentera nollningen. Jag valde att inte aktivt delta i min mottagning i början men jag märkte att alla började lära känna varandra medans jag inte kände någon. Då blev jag mer aktiv, gick på festerna osv och fick vänner som jag hänger med än idag, 6 år senare. 🙂

  26. Louise skriver:

    Åh vad jag känner igen mig! Har bott i Sthlm i fem år och fick barn för fyra månader sedan. Innan vår dotter föddes kände jag mig inte så ensam, jag hade ”vänner” som jag umgicks med. Nu är alla dessa ”vänner” som bortblåsta och jag är ”ensam” med min dotter som är helt underbar, men let´s face it, man får ingen social påfyllnadsdos av det direkt :p. Och jag måste nog säga att av alla städer jag bott i, är Sthlm den mest ensamma tyävärr…

    En bloggträff låter som en sjukt bra idé! 😀

  27. Nkosazana skriver:

    Jag har också haft perioder där jag varit väldigt ensam, när jag flyttade till JoBurg.. Och speciellt när jag flyttade till Sverige.. Gick flera månader utan en vän. Ända jag gjorde var att sitta i min lägenhet, plugga och städa på nätterna. Jag som kan vara väldigt social gick ofta till afro salongerna bara för att ha någon att prata med som fattar hur svårt det kan vara här för en ensam svart tjej. Tror jag bytte frisyr 2 gånger i månaden lol.

    Men bättre nu! Det kommer och går.

    Lyssnar på min nya favorit låt när jag känner mig ensam 🙂

    http://www.youtube.com/watch?v=-OscyJP83lo

    ”Well do me a favor, let me worry about me and you worry about you.”
    Jag klarar mig alltid!

  28. marie skriver:

    Ok, bloggträff Stockholm, intresserade maila på marie_i_m@hotmail.com

  29. Malin skriver:

    Hej Alla,
    Det finns en lösning som heter Meetup och som finns i alla större städer i hela världen. Google sSök på Meetup Stockholm eller Meetup Göteborg. Det finns essutom en del sub grupper för folk med special intressen. Precis som ni så har jag också har perioder av ofrivillig ensamhet och vet vad det betyder, så jag hade önskat att denna möjlighet fanns. Annars är ju en blogg träff alltid en bra ide. Lycka till alla!

  30. Alma skriver:

    Känner igen mig i allt Helena skriver.
    Jag har ”allt”, fin lägenhet, fästman,bra jobb….
    Men inga tjejkompisar att umgås och dela livet med.
    Möhippa, bröllopsplanering,allt det där man förväntas dela med sina väninnor, ångest!!
    Jag åker alltid bort på födelsedagar med min sambo för att slippa ha fest, vem fan ska jag bjuda?
    Pluggat klart för längesen,flyttat mycket, lämnade några energi tjuvar bakom mig och andra vänskaper har sinat bort.
    Och nu står jag här, mitt i livet, bröllop runt hörnet och känner mig väldigt ensam, inte själv och stark, ensam.
    Men vart träffar man nya vänner i en storstad där där man efter 5 år fortfarande är ”ny”?
    Tro mig, jag har försöket, bjuder till och bjuder upp då jag får chansen.

  31. Josefin skriver:

    Jag är i början av de tjugo, och ensam. Har en fantastisk familj och sambo, men knappt några vänner.. Hur finner man nya? Jag vet inte. Har jobbat hårt medan mina jämnåriga rest, festat, osv. Absolut mitt eget val som jag är nöjd med! Men man hamnar i så olika skeden i livet. Tycker det är svårt att hitta jämnåriga på samma plan som jag. Alltså jar har inga krav på en vän mer än att denne är precis som en vän är.. Men.. Jag känner ofta att jag måste förminska mig själv för att inte uppfattas som ex skrytig (jag vill ha nån som glädjs för mig när det går bra för mig, inte blir bitter) eller ett oförstående för att jag inte gillar att festa eller så. Men. Jag vill verkligen hitta någon som jag kan bry mig om, stötta, gråta o glädjas med. Vill inte vänta tills mina jämnåriga ”växt ikapp”…

  32. S skriver:

    Jag kommer från ett annat land och har bott i Sverige i ca 9 år. Det är mycket svårt att hitta vänner här tycker jag. Jag försökte med allt. Människor är artiga och trevliga men håller sig alltid på avstånd. Jätte länge tänkte jag att det var något fel på mig och därför ingen vill vara min vän. Nu orkar jag inte längre ta första steget för att jag vet att ingen vill vara vän med mig ändå. Jag känner mig enormt ensam och skäms över att inte ha några vänner efter så många år i Sverige. Jag verkligen hoppas att hitta åtminstone en vän en vacker dag…

    • Nkosazana skriver:

      Jag vet hur du känner dig har varit här i 10 år, svenskar är lustiga på det sättet. Många av mina vänner har inte en ända svensk som vän även fast de försökt.

      Väldigt svårt att komma in i kompisgängen som dom verkar har sedan dom var barn.

      Jag har lyckas få svenska kompisar mest genom mitt jobb och min man som är svensk.

    • Emma skriver:

      vilken stad bor du i?
      Jag är svensk & har länge tänkt att jag vill ha vänner från olika kulturer men det är svårt åt det hållet också!

  33. Sanna skriver:

    Elaine, tack så jättemycket! Jag har haft supermycket ångest senaste halvåret för att jag har ”kommit på” att jag är ensam. Jag mår alltid SÅ mycket bättre när jag får höra att det finns andra som är/har varit det också. Särskilt om dessa människor inte är socialt missanpassade utan framgångsrika och strålande som du!

    Tack tack tack! 🙂

    PS. Jag är fett på någon bloggläsarträff, jag bor nära Stockholm! DS

  34. Heidi skriver:

    Halloj! Jag har precis sträckläst din bok ”Snacka Snyggt” – helt underbar bok, väldigt många aha-upplevelser dök upp och jag kunde bara inte lägga ifrån mig den! Tack för en mkt intressant och lärorik bok, kommer garanterat rekommendera mina vänner att läsa den 🙂 / Heidi

  35. Sofia skriver:

    Jag är ensam och har varit det länge nu. Min bästis sedan barnsben och jag hade ett långt uppehåll eftersom vi pluggade på olika orter och under den perioden, när man fick lite distans, blev det så tydligt att hon egentligen inte var en bra vän.

    Det var något av en chock att upptäcka, jag vet inte hur jag kunde blunda för det under så himla lång tid. Hon fick mig alltid att känna att det var något fel på mig, svårt att förklara.. Hon tryckte ner mig helt enkelt. Jag antar att jag själv såg det som en svaghet hos henne, jag viftade bort det som avundsjuka (tror fortfarande att det är en del av förklaringen till varför hon behandlade mig illa). Och självklart har vi ju haft många roliga stunder tillsammans så det var inte så lätt att se att hon i grunden inte var bra för mig. Men under den tiden vi inte umgicks så tight så var det som att polletten äntligen trillade ner. Jag började lägga märke till vad hon faktiskt sa till mig och hur vårt umgänge nånstans alltid var på hennes villkor. Jag kände lite som att hon var drottningen och jag var nånslags hovdam. Tillslut kände jag att NEJ, jag vägrar låta mig behandlas såhär illa. Jag var inte rädd för att bli ensam trots att jag inte hade så många andra nära vänner, jag bara bestämde mig för att sluta umgås med henne. Jag började undvika henne, kanske inte en bra strategi men jag var inte i skick att konfrontera henne och jag hade redan bestämt mig för att jag inte ville ha henne i mitt liv.

    Jag har haft en del andra vänner i periferin men jag har inte hittat någon som jag klickat med 100 %. Senaste åren har jag nästan inte umgåtts med någon, bara med familjen. Men eftersom vi har barn och det är fullt upp med det livet så känner jag mig inte så ensam. Det är ju mer när man hör om andra som har kul med sina tjejkompisar, åker på nån resa, har möhippor, firar födelsedagar osv som man känner sig som ett freak och inser: jag har inga vänner 🙁 Jag vet att det finns tjejer därute som jag har en hel massa gemensamt med, jag har flera nätvänner som jag gärna skulle vilja lära känna irl. Men jag blev lite bränd av att den första kompisen jag hittade på nätet, visade sig vara väldigt konstig.. (Låååång historia i sig). Nu vet jag inte om jag vågar ta första steget till att träffa någon igen för jag uppskattar att ha nätvänner som jag nästan dagligen har lite kontakt med via sociala medier. Jag försöker visa mig vänlig och intresserad och öppen för kontakt men jag väntar på att någon annan ska ta första steget. Dock bor ju dessa personer i andra städer och med tanke på familj, jobb etc så är det inte så troligt att man verkligen börjar umgås. Men det skulle vara skönt att ha en polare som man kan ringa upp och ses nån gång ibland även om man inte umgås jätteofta. Det saknar jag verkligen!

  36. Malin skriver:

    Jag skickade sms till en vän som jag inte sett på länge efter detta inlägget 🙂

    En sak som jag funderat på är att det många som tappat sina kompisar när de får barn. Jag har inga barn, men i mitt kompisgäng blev alla mammor typ samtidigt (utom jag) och på nåt sätt är jag inte inkluderad längre i konversationer och annat. Jag får dessutom inte ha någon åsikt om barn, ”för jag vet ju inte hur det är.”

  37. M skriver:

    Gud vad jag känner efter att ha läst de flesta inläggen här, att jag bara vill träffa alla underbara personer bakom de fina inläggen.

  38. mikaela skriver:

    Jag uppskattar verkligen den goda stämningen på den här bloggen. En bloggträff verkar ju vara en bra idé enligt flera. Såg att Maria försökte ta tag i det. Tror ni det är möjligt?

  39. Elisabet skriver:

    Shit, det här fick mig att gråta. Känner igen mig i så många kommentarer här. Har varit ensam mycke under min uppväxt och det har varit jobbigt. Jobbigt är också att folk inte tror att jag är ensam. Men det är jobbigt när folk inte ringer.

    Lycka till och kärlek till er alla. Önskar att ingen behövde känna sig ensam.

  40. Simone skriver:

    Mikaela, klart är det möjligt!
    Jag ska mejla Maria ang detta!

  41. Josefine skriver:

    Jättefint inlägg, Elaine, och många fina kommentarer!
    Som så många andra känner jag väl igen mig. Ibland känner jag mig så himla ensam. Jag skulle vilja ha fler vänner som bor nära, som man tar en shoppingrunda med, som man tar en fika med med en dags varsel, som man tar en promenad i skogen med eller går ut och tar ett glas vin och snackar. Att det måste vara så svårt? Jag har blivit bränd några gånger med ”vänner” som bara slutat höra av sig och ifrågasatt mig själv mycket. Vad gjorde jag för fel? Varför slutade de tycka om mig? Nu har jag insett att det är inget fel alls på mig, jag är precis som alla andra. Trevlig också, om man får säga det. När jag vid ett tillfälle träffade en jobbcoach i mitt jobb så kom vi in på detta ämne och hon sa att ”ödsla aldrig tid på de som inte hör av sig, för de är inte riktiga vänner. Ge tid till dem som du får något tillbaka av”. Och det har jag följt och faktiskt fått mig att känna mig mindre ensam och sårad. För det finns egentligen inget värre än att bli sårad varje gång man hör av sig till någon som inte hör av sig tillbaka. Det gör lite ont i hjärtat.
    Är det någon som letar vänner i skåne, så kan ni gärna höra av er 🙂

  42. […] blogg, den är inspirerande och du pratar om saker som folk kanske pratar inte så mycket om. T.ex det här att vara ensam, att det är ok att vara ensam och detta med att lära känna nya personer. Då började jag böla för jag kände igen […]

  43. Sarah skriver:

    Jag känner igen mig i mångas kommentarer här. Jag är 32, inflyttad till Sthlm sen några år tillbaka och har inte lyckats hitta de där nära vännerna. Har några få att umgås med men känner mig ofta ensam då dessa vänner för det mesta prioriterar annat än vänskap.

    Saknar ofta den där mer nära vännen att bara åka hem till, sitta och prata och umgås men även göra aktiviteter ihop. Är singel och har ingen släkt i stan och det blir därför än mer ensamt på kvällar och helger när man önskar att man hade en bra vän att ringa eller att umgås med.

    Om fler känner som jag så skriv gärna till vanner.stockholm@hotmail.se

  44. Sofia skriver:

    Hej! Känner igen mig så i era kommentarer!

    Under min uppväxt umgicks jag tätt med mitt tjejgäng, som nu är utspridda över landet och i andra länder. Har bott i Stockholm i tio år och kanske varit dålig på att ta kontakt med nya människor, jag har ju mitt tjejgäng, men de finns ju inte här och kontakten med dem har stannat av de senaste åren.

    Har sambo, jobb, bor bra, barn som är två år, är trettioett och de runt omkring mig skulle nog kunna tro att allt är perfekt. Men känner mig ofta ensam. Den enda hemlighet jag har om mig själv. Saknar hur vänskap var runt tjugoårsåldern, då man talade om allt, fick vara deppig, nu ska allt vara så perfekt. Saknar en vän att ringa, fika och prata om allt med över en öl på Söder 🙂

  45. Anahata skriver:

    Hej!
    Jag googlade och skrev hur ska man skaffa vänner?
    Jag hamnade här och blev förvånad över denna vackra sida!

    Men hur kommer det sig att det är bara tjejer och kvinnor som har skrivit sina kommentarer här?

    Har jag kommit fel?
    Anahata

  46. ensam kille, ofrivillig skriver:

    Väldigt bra sida och väl skrivet.
    Min situation är inte helt olik din….
    Jag blev tillsammans med en tjej som jag vart tillsammans med under en lång tid. Ingen av mina dåvarande vänner ”dög” och dum som jag var så prioriterade jag henna alla gånger om. Efter några år märkte jag hur illa hon gjort mig och tänker att det är dags att lämna innan det är försent, men nu är det redan försent!
    Nu har det tagit slut mellan oss och jag som hade hur mycket folk som helst omkring mig står här HELT ensam. har enbart min familj och alla vänner har med all rätt vänt sig ryggen.
    Hur träffar man nya vänner vid 30 års ålder? även om det är skönt och få vara ifred ibland så vill man ha vänner och prata med, vänner och umgås med och ta en öl ihop med… men det verkar som om det inte finns någon konkret lösning på detta. eller är det någon som gjort något och lyckats komma i kontakt med likasinnade?

  47. tjejkompis.se skriver:

    Googlade runt och hittade väldigt många tjejer som söker nya vänner. Byggde därefter en liten tjänst just för att hitta nya tjejkompisar, den kallas tjejkompis.se.

    Tanken är då alltså att försöka öppna dörrar till nya vänskaper. Ni som hittar hit och känner er ensamma får mer än gärna titta in och prova att lägga in en liten vänannons, det kanske tar fart. http://www.tjejkompis.se

    Kram kram

  48. Anna skriver:

    Hej!

    Jag har ett förslag: Att vi tar kontakt med varandra via e-mail (jag har inte Fb…). En i gruppen föreslår en aktivitet att göra. Så ses vi någon gång i månaden eller efter behov och så går man ”laget runt” med ett aktivitetsförslag!
    Jag själv hade idén om ett ”Halv åtta hos mig”. D v s att vi ses hemma hos någon av er som bjuder på mat (och ev poängsätter om folk tycker att det vore kul 😉 .

    • A skriver:

      Hej! Vilken superbra idé det där med laget-runt-aktiviter! Nu var det ett bra tag sedan du skrev ditt inlägg men än är det kanske inte försent att sno ihop något? Du når mig på josefine@yours.com. Jag är 31 och social.

    • Jens skriver:

      Hej!
      Jag är ny i Stockholm och känner av den ensamhet ni andra pratar om. Helgerna är verkligen jobbigast. Usch, ska det behöva vara så? Jag är gärna med på aktiviteter för att hitta nya fina vänner. Maila om någon är intresserad (jensaltb@hotmail.com). Fika, promenad, bowling, bio eller laga mat låter trevligt. Jag är 41 år och en rolig prick.

  49. Ny i stan skriver:

    Gillar Annas förslag! Jag är också ny i Stockholm och känner av hur påtaglig ensamheten är i huvudstaden. Speciellt nu när det är så fint väder ute och en vill ju vara ute i solen och hänga med vänner.. Så JA gärna till att samla ihop oss och träffas. Kanske fika på en park till att börja med? 🙂

  50. emma skriver:

    Va fint o hitta denna sidan! Jag är inflyttad till Göteborg och har litet barn o finner det väldigt svårt att finna nya personer att umgås med. Någon mer i stan som är i samma sits o skulle uppskatta häng vid lekplats eller så nån dag?

  51. esmeralda skriver:

    vad hände med detta? hur har ni som skrev här träffats sedan dess?

  52. Ulrika skriver:

    Hej!
    Jag träffade min kompis Claudia på FB och redan första gången vi träffades pratade vi om att det borde finnas ett ÄNNU lättare och mer pricksäkert sätt att hitta nya och vänner. Sagt och gjort, vi håller nu på att starta företaget GoFrendly – en tjänst där man kan söka nya tjejkompisar på nätet baserat på exempelvis ålder, intressen, var man bor, om man letar efter singelkompisar eller vänner som gillar yoga, kanske vill du hitta nya vänner med barn i samma ålder som dina eller någon som också är nyinflyttad i samma stad? Vi tror nämligen att oavsett vem man är så behöver man fylla på med nya vänner allteftersom livet förändras. Tycker ni att det verkar bara en bra idé? Gå gärna in och registrera er så blir vi jätteglada! Tack!

    http://www.gofrendly.se/frendly/

    Kram Ulrika & Claudia

  53. Felicia Gartz Levin skriver:

    ”Helger är jobbiga, men kanske framförallt födelsedagar. Fyller snart jämnt, och känner att jag måste resa bort för att låtsas ”fly från alla gratulationer” – för hur ska man förklara att man inte har någon att fira med?”

    Älskar! Så förlösande att veta att andra ”normala” människor också har problem med ensamhet. Och håller verkligen med om att: ”Att ha en partner är en lösning på det men jag kan inte låta bli att fundera på vad det skulle ge om vi talade om att vi är ensamma utan att det får en negativ klang. Därute finns det fantastiska människor som är ensamma och det är lättare att nå varandra genom att se på ensamheten på ett annat sätt.”
    För mig blir har det i tidigare förhållanden blivit desperation och slitningar i relationen då jag förväntar mig att en person ska ge mig all gemenskap jag behöver = orimligt. Håller verkligen med, att jag skulle vilja nå ut till fler ensamma fantastiska.

  54. Stockholmstjej32 skriver:

    Vilket superhärligt blogginlägg Elaine, samt alla kommentarer. Det känns skönt att inte vara ensam om att vara ensam 😉
    Samtidigt är det tragiskt att någon ska behöva vara ensam då det är så många där ute som vill lära känna nya härliga vänner.:-) Det borde inte vara så.

    Synd att jag inte hittade det här inlägget förrän idag. Typ 4 år för sent känns det som. Dem flesta kommentarerna här inne är ju 4 år gamla.
    Man undrar ju hur det gått för alla. Nån som fortfarande är här inne och läser våra eftersläntade kommentarer och vill berätta om hur livet ser ut idag?

    Själv tycker jag att det är svårt att få till en djupare vänskap. Den där vännen/vännerna som man kan prata om allt mellan himmel och jord med som man vågar anförtro sig åt och vara säker på att det man säger stannar där.

    Jag reagerar också lite på många kommentarer här då man skriver att man bryter kontakten med dem vänner man har för att dem behandlar en dåligt?!
    Självklart ska man ju inte umgås med nån som man mår dåligt av och som drar ner en och suger ut all energi och glädje av en. Men att bara bryta då. Det borde ju vara bättre att diskutera med vännen eller vännerna som sårar.
    Det kan ju även handla om missförstånd eller att personen inte mår så bra. Livet går ju upp och ner och tyvärr så beror ju oftast ett dåligt beteende på att personen själv ifråga inte mår så bra. Eller ett rent missförstånd. Om man aldrig får höra vad man gör för fel så kan man ju heller inte ändra på det man gör.

    Bara en tanke sådär från mig som utomstående som egentligen inte känner till något om vad personen gjort. Men ändå 😉

    Jag har nämligen också varit med om vänner som bara ”försvinner”. Oftast tänker jag att jaja det säger väl mer om den personen än om mig och den vännen var ändå inget att ha. Men det kan ju i den situationen också varit så att jag har sagt eller gjort nåt som har feltolkats och isåfall är det ju bättre att man får höra vad det är man har gjort fel. För ingen är ju perfekt och innerst inne vill vi ju alla ha sunda realationer och glada människor omkring oss. 🙂

  55. Helt anonym kille tack skriver:

    Vet inte men jag går omkring hela tiden själv och kommer aldrig i kontakt med ngn. Allt verkar hopplöst och det har varit såhär sen efter 2 första åren i gymnasiet. Nu e jag 43 och har bara mest jobbat och vägrar bry mig om samhället och mina så kallade medmänniskor. Har noll liv och känner mig som en robot och ensamheten gör ont i kroppen och deppigheten är enorm. Sen har jag noll förmåga att få/ta kontakt med tjejer så det är ngt jag bara glömt bort att ens försöka eftersom det inte är ngn ide. Det värsta är att aldrig få ha ngt med en tjej eller tjejkompisar att göra. Jag blir så suktad när jag ser dom överallt men har aldrig ens vågat säga hej. Går ut och äter varje dag men världen och manniskorna är helt stängs för mig. Anses ej tjock eller ful men vad spelar det för roll när det aldrig ens blir ett hej med någon. För kunde jag få en blick och ett leende i bussen eller i tunnebanan, nu kollar alla ner i mobilen skrattar och är glada med någon annan nån annanstans. Äh skit samma som vanligt, helg snart och det enda jag kan göra är att kolla på tjejer. Vad ska jag göra ? Fått den galna tanken at skriva små lappar som tiggarna gör och ”råka” tappa nån stans för att få kontakt med ngn tjej etc. ”Lite” konstigt bara. Brukar kunna stänga av och glömma bort sexualla känslor men det har blivit så starkt på ensate tiden att jag inte vet vad jag ska göra. Blir väl tokig snart, nu. Skönt att få vara 100% anonym. Vill bara tacka min idiotfarsa som lärde mig att hålla mig borta från tjejer när jag var liten så jag missade allt, TACK SÅ JXXXX mkt ! Skulle typ behöva kramas men vafan, jag finns ju inte.

Lämna en kommentar