Samtidigt så tycker jag inte att man har rätt att vara taskig mot andra bara för att man har haft det svårt – snacka om att göra livet ännu svårare för sig då ingen tycker om-, eller vill hjälpa en bitch. Jag beundrar dom som kan se igenom elaka människor som är trasiga innerst inne, de som kan döda varje elak cell genom att säga något snällt, uppmuntrande eller från djupet av hjärtat fråga bitchen hur hon mår. Jag skulle vilja vara en sån person… Lite som Jesus sa ”älska dina fiender”. Gud vad jag har långt dit. Om någon sätter sig på mig så får de betala dyrt, jag är inte stolt över det men det är sån jag är för tillfället.
Hur är ni bloggvänner? Kan ni se igenom elaka människor, scanna igenom själen, se att hjärtat är trasigt och på så sätt lyckas vara kärleksfulla mot dem. Om ni lyckas så berätta hur, jag vill också vara så cool.
/Elaine, förvandlas tyvärr till en bitch och någon är bitchig mot henne.
Sharing is caring
15 Responses to Så försöker jag tänka om otrevliga personer
Kommentera
Var det retorik du sökte?
Kämpa vidare Elaine! Redan att du funderar på detta betyder att du bearbetar saken och är på rätt spår. Vi är alla så olika med olika ”livs-glasögon” på näsan att man lätt sårar och blir sårad utan att ens tänka efter. Huvudsaken är som du redan vet att omringa sig med finingar och skicka kärlek åt resten som inte ännu nått dit.
Kram Elaine!
Tidigare kunde jag vara väldigt, väldigt elak. Jag kunde säga otroligt elaka saker bakom folks rygg och även till dem. Men jag tröttnade. Jag började se mig själv utifrån och gillade inte alls vad jag såg. Jag upptäckte glädjen med att le mot en främmande människa och få ett leende tillbaka. Det finns, som du säger, alltid en anledning till att människor beter sig illa. I mitt fall var det osäkerhet och dålig självkänsla.
Elaka och taskiga människor har jag inga problem att vara trevlig emot. En komplimang eller en kram kan tina upp de flesta.¨
Min utmaning ligger i hur jag bemöter människor med lite driv, mycket lättja osv. Gah VAD JAG RETAR MIG!
Men, som sagt, jobbar på det jag med…
Mina utmaningar ligger i att hantera besvärliga typer på jobbet. OJ vilken utmaning för tålamodet. Tålamodet är väl min största bristvara dessutom. Jag har så himla svårt för att dalta med vuxna människor för att de ska göra sitt jobb. Men på mitt jobb är det ofta det som behövs. Och jag kan inte gå på för hårt – för då kanske jag inte når fram alls nästa gång jag behöver att de gör sitt jobb. Men i grund och botten tycker jag det är ett jäkla tramsande.
Hej Elaine!
Jag tycker det mesta du skriver är superkul och uppmuntrande och att du är smart. Men ag tycker att du agerar helt rätt! Är någon elak mot dig så ska de få betala dyrt. Och du ska inte känna dig okristlig för det.
Jag tycker att det meddelandet om att ”elaka människor har det svårt” är något vi tjejer uppfostras till att tro och lär oss tolerera och acceptera dåligt beteende. Det ska inte spela någon roll, en bitch är en bitch, och det är inte din uppgift att fixa dem.
När jag gick i lågstadiet så var det en kille i mellanstadiet som alltid drog mig i håret i kön till matsalen. Jag gick gråtandes till min fröken som sa ”han tycker nog ditt lockiga hår är otroligt vackert och ville bara känna lite”. Vad ger det en 9 årig flicka för signaler? Så han fortsatte dra mig i håret,och jag slutade gråta och tog det. Och gissa vad som hände? Det blev värre! Han började dra upp min tröja och kallade mig namn. Till sist så tröttnade jag, så en dag på skolgården knockade honom och sparkade honom i smalbenet. Och gissa vad som hände?
Han drog mig aldrig mer i håret, och hur länge som helst så var han killen som blev slagen av en 2 år yngre tjej.
Jag kommer ihåg hur stolt min mamma var (fast i smyg) när lärarna kallade in föräldrarna, och den känslan bär jag med mig än idag.
En olycklig människa får vara olycklig självklart, de kan komma och söka hjälp och tröst, men när det går över i bitchighet eller får dig att må sämre om dig själv då är det dags att dra i bromsen (dock inte med sparkar och slag), och kräva respekt. Det är signalen jag skulle vilja skicka till mina framtida barn.
Kramar från en som älskar din blogg
Detta är oerhört viktigt att ta upp! Intressanta kommentarer ovan. Jag funderar själv mycket på det här. Och ja jag kan syna igenom människor som mår dåligt och är sorgsna själar. Försöker alltid göra mitt bästa men som Nadia skriver ovan så tycker jag att man ska sätta gränser och inte alltid vara änglen. Man ska inte ta skit. Alla har ju sin börja på ryggen och att hela tiden försöka vara den bättre personen kan tära på en. Man får så mycket mer utav det i längden men ibland kan jag känna mig energiuttömd. Att jag ger så mycket kärlek i tankarna och försöker men får ingenting tillbaka typ. Det är konstigt att man får mer resultat om man säger ifrån och är mer sträng mot den jobbiga typen för då ändrar dem sig. Om man ger dem kärlek kan det blir värre ibland. Svår balansgång!
Jag vet att jag kan lätt få folk att tro att jag är en bitch. Jag kan vara snabb med mean snarky comments.. när folk jag pratar ner eller inte är artiga.
Nu senaste dagarna har den där ‘fru import’ debatten börjat igen.. Om kvinnor börja fälla kommentarer igen om hur jag har rättigheter och allt möjligt så vet jag inte vad jag gör och alla kommer tycka att jag är en bitch då de ville bara ‘hjälpa’. Alla utgår från att jag är dålig behandlad, jag vet inte om din mamma fick det Elaine. Där jag jobbar finns det sådana tanter som tror att dem vet bättre än mig och tror att jag är inte kapabel att ta hand om mig själv. Värst var det när jag inte kunde svenska så bra.
Jag kan vara en bitch, och det är enbart när jag själv mår dåligt. Det går liksom i de fallen inte att komma från bitchigheten, även om det är precis vad man vill. Man är en ofrivilligt ledsen och vilsen bitch ibland helt enkelt. Och jag hatar det, cause its not me.
Jag vet människor som kan avväpna andras elakheter så himla enkelt genom att själva vara trevliga och lättsamma. Jag kan inte det på samma sätt, men jag måste nog acceptera också att jag är som jag är (jag är bra på andra saker, hehe). Jag får nöja mig med att låta bli att vara elak. Vi har alla våra olika styrkor. Jag beundrar också människor som kan säga sanningen på ett klart och tydligt sätt och som inte bryr sig om de blir hatade för det. Vi är helt enkelt olika, vi har olika styrkor, men ingen behöver bete sig illa.
Hej!
Intressanta kommentarer ovan!
Jag går i en klass full med otrevliga människor som tror att de är störst bäst och vackrast! En av dessa har jag extra svårt för då han inte orkar hälsa eller vara trevlig mot människor som inte ”duger” åt honom. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men om jag ska vara ärlig så känns det som om jag går på högstadiet igen, fast vi går på universitet. I vilket fall så ogillade jag honom så mycket att jag slutade prata alls i hans närhet. Men nu efter jag läst detta tänker jag minsann inte göra avkall på den jag är. För jag är hon som ler stort och hälsar på alla, för alla duger tillräckligt för mig att bli vänligt bemötta. Och så även han i fortsättningen!
Jag kan vara väldigt bitchig mot min pojkvän (6 år i förhållandet) när jag mår dåligt eller har en svacka/stressigt i livet. Samma sak gäller min killes attityd mot mig under hans svackor. Vi vill givetvis inte ha denna dåliga stämning mellan oss under tiden. Så vi har testat med en ny sak som verkligen fungerar. Det är att PÅMINNA varandra om dennes attityd mot den andre. Att säga ”gumman nu har du den attityden igen och det är väldigt jobbigt”, det får mig en tankeställare att snabbt ändra mig för ingen vill väll vara en bitterfitta.. Så mitt tips som själv funkar är att SÄGA till personen om hennes/hans attityd. Han/hon kanske inte ändrar sig bums men du har i allefall gjort din plikt och berättat. Hon kanske inte ändrar sig men hon får garanterat en tankeställare innan läggdags.
Så glad att du lyfter sådana här saker. Jag har alltid varit en person som varit tålmodig med andras bitchighet, lirkat och förfinat, vridit och vänt, uppmuntrat, och ignorerat det elaka. Det har gett mig insikt i andras olycka och försvarsmurar och gjort mig mer empatisk. Däremot har jag ofta offrat mycket på andra och inte ställt samma krav tillbaka. För två år sedan rasade min värld samman och jag förändrades. Skalet blev hårdare och skratten försvann längre bort. Att jag var trasig var det få som förstod. Att en som känner sig ensam försöker stöta bort andra så att den inte riskerar att förlora mer. Jag önskar då att de hade sett vad jag såg innan. Att ibland är det fula hos en människa grundat i en rädsla för det finaste vi har. Kärlek. Och att det betyder enormt mycket för den olyckliga att någon annan är beredd att kämpa sig förbi försvarsmurarna.
Jag tror man kan försöka se på det lite som så att; vad tjänar jag på att bli arg och upprörd över det här? Eller vad får jag ut av att lägga negativ energi på någon som vill mig illa/beter sig illa? Nej just det, inte särskilt mycket. Om man övar in det här tankesättet tror jag det blir enklare att uppnå ett tillstånd där man kan känna att ”jag kan lika gärna vara snäll och vänlig mot denna människa, för det ger mig så mycket mer än att bete mig lika illa som personen i fråga”.
Folk har dessutom väldigt svårt att fortsätta vara otrevliga om vi lyckas upprätthålla en trevlig fasad. Och om någon är en bitch mot dig så finns det sällan något som retar dem mer än om du behåller ditt lugn och ditt positiva du! Samtidigt som de inte har en anledning att fortsätta vara en bitch…
…min svärmor är väldigt elak – och jag tycker det är supersvårt att hantera. Jag har dock lyckats ”lyfta på hatten” (som min mamma uttrycker det så fint) och försökt behärska mej för min sambos skull. Men det är SVÅRT. Hon är elak inte bara mot mej, utan har ett högdraget sätt mot de flesta människor hon möter (inte sina tre söner då, de tillhöra undantagsfallet) vilket har resulterat i att hon är ganska ensam. Så på ett sätt tycker jag synd om henne, men det är svårt att inte svara tillbaka på alla hennes syrliga kommentarer (får bita mej i tungan). Tyvärr har det ju blivit så att vi träffar henne väldigt sällan trots att vi bor i samma stad, och de gånger det händer försöker jag vara trevlig, inte övertrevlig dock. Men artig och respektfull och inte säga likadant tillbaka. För jag vill inte vara LIKADAN! Jag tycker det är fruktansvärt att bete sej så mot sin (snart) svärdotter… Jag vet att hon har haft ett tufft liv, med en alkholiserad man – dock; som du säger ger det ju inte ett frikort på att vara otrevlig! En del saker i sitt liv har hon ju själv valt.. Som att vara otrevlig o stöta bort människor. Det är såå svårt – behöver gärna lite input! Hur har ni andra klarat otrevliga svärmödrar som mest vill bestämma och har en väldigt arrogant och snäsig ton??
Jag brukar tänka att om någon är otrevlig är det ett större problem för den personen än det är för mig. Jag kan ju bara gå därifrån och hänga med skönare människor medan den otrevliga personen behöver stå ut med sig själv och att sabba sina relationer för jämnan.