Jag är en fåfäng jävel, fint ska det se ut på passet. Nu får man inte le längre, men jag ska försöka lura in ett leende så att jag ser fin ut! Mitt fototrick är att tänka på något eller någon som gör mig riktigt varm och glad inombords, som knodden eller Gustav. Och sen är det bara att Strike a pose! Smile!
Får jag inte le på passet så kommer jag att se kriminell ut, inte coolt…
Men jag har hittat ett litet snörpigt mellanläge som jag kan använda om passpolisen säger att jag måste se neutral ut. Klagar han på det här så säger jag att den är genetiskt. 
Mitt favoritpassfoto är det jag hade när jag var 15 år. Då fick man le på passfotot och jag visste att jag aldrog skulle ha tandställning igen så jag log för kung och fosterland för att visa rälsen, tusan vad charmigt det blev. Önskar att jag kunde visa er det, men har ingen aning om vart jag har det.
Håll tummarna för passfotot!
Sharing is caring
2 Responses to Passfoto – en bekännelse
Kommentera
Var det retorik du sökte?
Vaaa får man inte le längre? Men mitt normaltillstånd är ju glad? Vad ska detta tjäna för syfte, kan man ju undra?
Jeg skal jobbe nattskift, sitter med kaffe og leser ditt blogginnlegg om den pratsomme fremmede. Slikt kan jeg ergre meg over, men tenker da at det er MEG det er noe feil på, at det er innbilning, så dette innlegget var lærerikt.
Jeg sitter og ler, kjente meg igjen i innlegget om passbilde. Jeg vil så gjerne se fin ut på et bilde som skal vare i 10 år. Et år fikk jeg beskjed om å bøye hodet lenger bak, enda lenger bak. Jeg hadde håret omtrent som du så resultetet ble at jeg så ut som jeg var skallet!
Ditt bilde nr. 1 ble fint synes jeg.