Nu känner jag mig redo att lämna luren hos mammas bur. Jag har gjort allt det jag ska och hinner. Jag har semester. Jag varken kan, vill eller hinner läsa Överlevaren en 4:e gång innan semestern. Den duger bra som den är. Det känns som att jag läser sönder den om jag läser den en gång till. Nu blir det mer av detta.

Det sitter också i en fin tunna och ska lyftas upp på trallen. Det är lättare sagt än gjort den väger lite. Men det kommer bli så lummigt och fint sen.

För att fira semestern ska jag även se till att Gustav hjälper mig att hänga upp bambu som tak på pergolan. Växterna frodas av allt regn jag trodde aldrig att jag skulle glädjas åt sommarregn så mycket som jag gör med nylagd gräsmatta och trädgård, men det gör jag.

Jag ska hänga med vänner och familjen såklart. Men framför allt ska jag detoxa från digitala livet en bra och lång stund. Jag vet att det kommer få mig att må bättre mycket bättre.

Jag har denna lur att tacka för mycket och borde egentligen lansera blogglivet i höst med ett samarbete med Nokia. Jag hade varit en grym ambassadör😍

Ta hand om varandra nu så hoppas jag innerligt att vi hörs den 15/8 om inte lite tidigare ändå? Kram❤️

Idag börjar min semester. Men eftersom det kulturella fenomenet att låta oss överlevare värna om våra förövare är så nära näsan att vi tror att det är själva näsan man kritiserar när det är fenomenet. Så känner jag mig nödgad att förklara innan Nokian kommer in i livet. Något som den gör i kväll.

Jag är säker på att de flesta av er förstår vad jag menar när jag kritiserar det kulturella fenomenet av att ge överlevaren ansvar för sin förövares anseende. Jag tror de flesta av er vet att jag inte kritiserar Sofies sommarprat eller sätt hon förmedlar det. Ni vet också att jag inte på något sätt säger att det är hat eller drev som jag pådyvlar som alternativ till meningen hon yppade. Jag vet att de flesta av er kan skilja på sak/fenomen från ett fantastiskt sommarprat och en lika fantastisk person.

Men för de som inte kan det så sammanfattar detta axplock från Överlevare ett kulturellt fenomen som drabbar oss som bryter tystnaden. Vi tvingas förklara att vi inte vill hata, dreva eller skada när vi berättar vår sanning.

När Medan han lever kom ut var den vanligaste frågan jag fick från journalister :

Är boken en hämndaktion mot din pappa?

Och jag svarade:

Nej den är min sanning.

Andra frågor:

Är du rädd för att han ska ta livet av sig när boken kommer ut?”

Den frågan får jag när pedofiler borde vara rädda för att barnen de utsätter ska ta livet av sig. Det här är frågor som borde ställas till förövaren – inte dess offer:

Är du orolig för dina anhöriga?
Var övergreppet en hämndaktion?
Är du rädd för att ditt offer ska ta livet av sig?”

På frågan om ”gyllenfjärt” var raljant och klassföraktande? Svaret är ja och nej, det var ett förakt mot ett fenomen som finns i överklassen där allt ska vara så fint duktigt och tillrättalagt och föraktet var helt och håller mot förövaren.

Min nu avlidna farfarsmor hette Gyllensvärd i efternamn innan hon tog namnet Bergqvist från min farfarsfar. Överklassnamnet försvann men tendenserna att skydda anseende följde med hela vägen ner till oss barnbarnsbarn som försakades. Därav mitt förakt, vi har det i pappas familj.

Jag kan förklara tills jag ramlar av stolen, men kommer inte välja att göra det nåt mer. Jag väljer att tro på folks förmåga att skilja fenomen från sommarprat och person. Ni är bra och jag är tacksam ❤️

Och till den som det berör så kontaktade jag Sofie personligen och sa att jag ville peka på ett fenomen – inte henne. Men om hon kände att jag pekade på henne så ber jag om ursäkt det var varken intentionen eller avsikten. Så.

Jag skiter faktiskt vad enstaka elaka kommentarer skriver till mig, men jag skiter inte i Sofie.

Då kommer jag ta bilder med kameran som varken är kopplad till sociala medier, jobb eller internet. En mycket bättre kamera för den som vill njuta av stunden men också fånga den på bild utan att fångas av likes eller kommentarer.

Barnen kommer få en massa som påverkas av intrycken som omger henne, inte intrycker från en skärm. Och jag kanske borde ha mer skinn på näsan och låta sånt rinna av mig. Men jag ser inte min känslighet som högkänslig, man är snarare underkänslig om det folk säger inte rör en det minsta.

Jag ska kliva upp tidigt om mornarna och meditera, träna och njuta av en lång kopp kaffe som jag värmer upp då den kallnat – något jag gör kanske tre gånger. Sen när barnen och Gustav vaknat kommer de ha en glad och närvarande mamma för den första jag tagit hand om på morgonen har varit mig själv. Syrgasmasken på den vuxna först och så vidare.

När jag är tillbaka i mitten av augusti så kommer ni få bilder på ett färdigrenoverat hus, en förhoppningsvis lummig trädgård tack vare det som verkar bli en riktigt svensk sommar.😅

Att få vara med familjen, mig själv och även vännerna. Att få ladda batterierna för det som kommer bli en förhoppningsvis rätt händelserik höst. Min andra biografi och min första barnbok ges ut.

Men tills dess ska jag njuta av dessa fem veckor. Och en sak som kommer att göra det lättare är denna lilla lur.

Denna och mina nya scarfar till håret kommer gör skillnad för kropp och håret som omger knoppen.

Jag önskar er en fin semester och att vi ses den 15/8 då jag är tillbaka med nya tankar och bloggplattform. En som ska få er att Måbra😉😍

Jag har en uppsägningstid på tre månader hos Göteborgsposten så jag valde att ge mitt perspektiv i egenskap av rätt sällsynt på Sveriges redaktioner.

I helgen fick jag beskedet att Göteborgs-Posten avslutar vår sex år långa relation. Det är inget ont blod utan ibland tar relationer slut helt enkelt och jag tänker att jag ska ägna mina tre sista krönikor åt att ge er perspektiv på det som det är lite skralt av på Sveriges redaktioner – sådana med min bakgrund. Jag vet faktiskt inte om jag har presenterat mig ordentligt?

Jag heter Elaine Eksvärd och är en mixad kvinna med en svart mamma från Brasilien och en svensk pappa. Mamma är numera pensionerad undersköterska och min pappa studerade på Kungliga Tekniska Högskolan i sex månader medan han extraknäckte som spärrvakt. Han fick sedermera en guldklocka för lång och trogen tjänst som spärrvakt. Förutom det så var han en förövare och jag har inte haft kontakt med honom på 15 år. Mina barndomstrauman har gjort att jag startat en ideell förening för att förebygga sexuella övergrepp mot barn – treskablinoll.

Min mamma gjorde mig tidigt språkintresserad eftersom hon inte gillade ord som ”invandrare”. ”Hur länge ska man vandra in i det här landet” brukade hon skämtsamt säga. Hon har vandrat in lika länge som min man har levt, sedan 1976. När folk kallade mig andra generationens invandrare sa hon strängt att ”du har aldrig vandrat in här en andra gång. Jag ska berätta vad du är. Du är första generationens svensk”. Och den meningen fick mig att sträcka på mig. Första generationens svensk kändes som något alldeles extra istället för en person som vandrat in en andra gång. Men mamma hade en brasklapp och sa ”första generationens svensk, förutom när det är VM i fotboll. Då är du brasiliansk”. 

– Varför då?, frågade jag och mamma sa:

– Tycket du om att vinna?

– Ja…

– Dåså.

Jag ogillar folk som säger att de inte ser färg i syftningen – pigment i folks hud. För då ser de inte de rasistiska blickar min mamma får på daglig basis på grund av att hon av genetiska skäl har bättre solskydd än oss andra. Jag gillar heller inte att folk tror att jag har dans i blodet tack vare min pigmentering eller berömmer mig för min svenska på samma grund. Jag brukar tacka och berätta att jag har tränat ett helt liv. 

Jag skäms för min dialekt eftersom den är Sveriges minst uppskattade – stockholmska. Därför har jag varit sprickfärdig av stolthet att jag fått vara krönikör i självaste Göteborgs-Posten. Jag känner mig hemma i Göteborg men också lite korkad då jag alltid skrattar lite för sent åt Göteborgsskämten. Jag är också stolt över att jag har familj som bor i er skärgård, skärgårdsdoktorn Karin och hennes underbara Bosse som har en drös underbara Göteborgsskämt jag alltid försöker hänga med i. 

Jag vill egentligen inte skiljas från er, för jag är fortfarande kär. Men det är som det är med Stockholm och Göteborg, lite obesvarad kärlek. Vi tycker ni är charmiga och ni tycker – med rätt – att vi är dryga. Men jag är glad att mina krönikor inte ger ifrån sig min dialekt, för då hade ni slutat lyssna sedan länge. 

Har ni önskemål på vad mina sista två krönikor ska avhandla så är ni varmt välkomna att mejla mig på elaine@snackasnyggt.se.

Ha nu en go sommar och gör som jag – skaffa er en Nokia 3310 och vila från skärmstrålningen till förmån för solstrålarna.”

Oj vad jag har fått fina läsarmejl, man blir ju alldeles salig! Alla möjliga åldrar och bakgrunder, alltifrån en Anette med ugandiskt ursprung boende i Allingsås till Bengt i Göteborgs skärgård. Tack snälla ni❤️

Eftersom mitt tidigare inlägg kan diskuteras så kan det – som allt annat – uppfattas på olika sätt. Allt är inte lika självklart som att det kommer vatten när det regnar eller att jag sitter med en kopp te på landet och njuter. Så ibland får man utveckla.

En bankir blev bestulen på bankens pengar. Han berättade om det och polisen sökte gärningsmannen. Ingenstans vädjade bankiren om gärningsmannen anhöriga, han bad heller ingen att göra ont mot gärningsmannen, nej. Bankiren var ju upptagen med att samla upp mynten som låg kvar på marken av allt som blivit honom rånat.

En som blivit utsatt för hatbrott behöver aldrig vädja för rasistens anhöriga eller rasisten själv. Personen kan berätta sin sanning och vi kan smärtas med personen i sanningen hen berättar.

Varför är det skillnad i sexuella övergrepp? Varför tvingas en överlevare att vädja för förövarens anhöriga. Varför har vi en kultur där vi förvisso får bryta tystnaden men helst så tyst som möjligt och med tanke och omsorg för dem som gjort oss illa.

Att berätta sin sanning är inte synonymt med att vilja sin förövare eller dess anhöriga illa – ändå tillskrivs vi överlevare det ansvaret. Att berätta sin sanning är inte att vilja ha hämnd eller hat – ändå tvingas vi äverlevare förklara det. Jag säger inte att jag inte förstår Sofies vädjan att inte sprida hat, gräv eller drev mot förövaren. Jag säger bara att i en berättelse som är hennes ska hon inte behöva tänka åt förövarens håll, alls. Och att tänka på sig själv ska inte vara synonymt med hat, det ska vara synonymt med rätten till sin sanning.

Likt bankiren sittandes på sina knän för att samla ihop myntet av det som är kvar från rånet borde Sofie tillåtas samla ihop skärvorna av sin trasiga barndom utan att riskeras att betraktas som en hatare eller drevare.

Så Sofie, jag förstår att du säger som du sa i din mening i sommarpratet som jag protesterade emot. Men det är inte dig jag klandrar, jag klandrar att vi har en kultur där vi är många många överlevare som tvingas säga som du.

Stor kram till dig du starka starka kvinna som jag respekterar och förstår❤️