Från partyprinsessa till trädgårdstant

- Allt och ingenting

Här har vi själslig växtvärk igen, som skedde mitt under min födelsedagsfest. Jag hade hemmafest på min födelsedag och insåg där och då att jag inte är partyprinsessan längre. Jag hade en dagsfest men många hade ju så kul att de stannade till 00:30. Jag tyckte det var kul att se dom ha roligt, men insåg att jag nog hellre har möjligheten att gå hem FRÅN en fest när jag känner för det och det är långt tidigare. Men det är svårt att gå från festen när jag har den. Jag hade kul på det där sättet man har kul när ens barn leker i parken, glädjen kommer i barnens glädje men det är inte så att jag jättegärna åker rutchkana själv en ledig dag, haha. Och det är exakt så jag känner med fester. Jag älskade att se mina bästa vänner glatt berusade och glada, jag fick många lyckorus via dom. Men detta gör jag aldrig om.

Back in the days när jag gillade fester

Jag tycker om mindre sällskap så man hinner prata ordentligt och länge. Och är det större så får det gärna vara ett dansgolv så kallpratet pulveriseras av höfterna som är i gungning av rytmerna. Men inte hemma hos mig.

Hemmafesten hos mina kusiner Joel, Emil och Hampus 2013 var kul!

Jag städade när hälften av gästerna var kvar. Plockade flaskor från rabatten och en som agerade högtalarstöd i min älskade pelargon. Det stack till i hjärtat då, inte för att mina vänner gjorde något fel utan för att jag inser att jag blivit en tant med gröna fingrar som inte på något sätt vill utsätta mina älskade bebisar – växterna – för fara. Har du fest på tomten så är det fara för växterna. Haha herregud vem har jag blivit? En tedrickandes träningstant som älskar att sitta i sin hängstol på verandan och lukta på blommorna, alldeles själv med 49 gäster långt långt borta från hemmet.

Partytjejen på bilden don’t live here anymore

Jag är samtidigt tacksam för varenda en som kom, men nästa gång vi ses så blir det på tumanhand. Fifan.

För er oroliga själar som undrar så har pelargonen återhämtat sig. 😉

Är det någon som kan relatera?

/Elaine, beger sig till verandan och pelargonen.

DYI

- Garden divas, Inredning

På tal om att inte snacka droger utan hitta på kul saker med barnen så hade vi kul häromdagen. Under sommaren har jag verkligen upptäckt fler grannar och kompisar till både oss och barnen. En granne är en riktig DYI granne och hon visade vad man kan göra med en enkel pall.

Min favoritfärg är ju svart och grönt, barnen var inte sena att hjälpa till.

Så snart den andra pallen är målad så har vi förvaring för trädgårdsverktyg och dylikt, jag måste bara måla dem en omgång till.

Jag älskar smarta och framför allt lätta DIY lösningar som hela familjen kan engagera sig i.❤️

Kolla vad min klätterväxt tar sig!

Måste göra ett inlägg om trädgården som tar sig ordentligt nu!

Ni är så jädrans sunda

- Barnuppfostran

Vilka jäkla tröst att ha er som följare samtidigt som jag fortfarande känner mig frusen av kallduschen igår. Jag har liksom haft tunnelseende på sexuella övergrepp på barn att jag inte riktigt haft droger och barn i mitt synfält. Men igår så var det alldeles framför mig.

Jag försöker så gott jag kan att inte ha rädsla i systemet, för det kommer inget konstruktivt av att ligga och skvalpa i reptilhjärnan. Jag vill vara vaken, medveten och kreativ – för barnens skull. Jag testade droger när jag var i tjugoårsåldern, men det var för att jag hade så jäkla dåliga förutsättningar hemifrån. Ingen pratade med mig om dessa saker och dessutom var jag destruktiv från barndomen. Men fan jag var ändå vuxen när jag testade så jag kan inte riktigt klandra någon annan än mig själv och mina trauman från barndomen. Jag hoppas och tror att våra barn har bra förutsättningar att inte trilla dit. Jag tror bara jag behöver göra som Astrid Lindgren säger.

Mindre pekpinnar och mer kärlek.

Fan det är så mycket som man tvingas prata med sina barn om som jag helst hade sluppit. Varför inte bara få leka kurragömma, pyssla och drömma om fantasivärldar ihop med barnen. Jag ville inte ha en diskussion om droger med Matheo hela promenaden hem igår, men jag tror samtidigt att det var viktigt att jag hade den. Vad tror ni?

Jag får helt enkelt prata förtrollade världar och pyssla med barnen ikväll. Så länge man klämmer in lek i allvaret, eller snarare klämmer in allvar mellan varven av mycket lek. Barn måste få vara barn men de måste också få verktyg för att förstå världen.

Barn som knarkar utanför fritids

- Barnuppfostran, Frågor och Svar, Mammalivet

Jag cyklade lite vilse igår på väg hem från Södermalm, men tusan vad skönt det var att cykla. En helt ny värld när man swishar fram och musklerna molar lite. Tankarna rullar igång precis som hjulen. Jag är så tacksam för min finfina present som Gustav gav mig i 39-årspresent som vi kallar pärlan.

Hursom så möttes jag inte av den bästa synen på skolgården. Ett gäng kids från 6:an upp till 8:e klass satt och rökte på på skolgården utanför Matheos fritids. Jag kände hur hjärtat sjönk och hur små mina problem är med Matheo, de existerar ju inte när man jämför med killen som inte kommit i puberteten satt med en stor joint i hand. Klockan var bara lite över 17.00. Ska han hem till föräldrarna alldeles hög och äta middag, eller kommer han från förhållanden där middagen inte lagas åt barnen?

jag berättade för barnen att hasch kan väcka schizofreni hos den som har det ärftligt och det finns folk som blivit inlagda för livet för att det rökt på. Sen att det är superskadligt nu när deras hjärnor är under utveckling. Jag kände mig som den där 40-åriga tanten som de tyckte fattade nada och de garvade mest på ett sätt som jag själv kan relatera till från en senare ålder. Den som var mest hög, gick skamset därifrån, troligen med noja.

Jag bytte både ord och blickar med fritidsledaren som hann se scenariot och han sa att pojken skulle börja i sjuan och inte tillhörde skolan längre.

”Men jag vet vem det är”

”Du måste både orosanmäla och polisanmäla”

”Självklart, det är min plikt som vuxen. Jag tror kontaktuppgifterna finns kvar i våra register”

Jag blev både lättad och sorgsen över att Matheo kom ut i lukten av hasch och med pysslet han hade gjort för dagen. Så oskyldigt och ovetandes, men vi pratade om både och dessa cigaretter och varför barn/ungdomar/vuxna tar till det för att fly en verklighet som inte är så kul att vara i.

Jag kramade Matheo många gånger igår kväll och sa att om han mår dåligt så ska han prata med oss – inte ta till alkohol eller droger för att må bättre. Och kan han inte prata med oss så prata med en annan trygg vuxen.

”Jag lovar mamma, jag ska.” sa han och tittade förundrat på ungdomarna/barnen som lunkade iväg från skolgården, höga som hus.

Så sorgligt och en verklighet jag inte trodde skulle komma så nära mina barn än.

Har ni samma verklighet i era områden? Hur hanterar ni det och hur pratar ni med era barn för att de inte ska göra destruktiva val framöver?

/Elaine, ska börja hämta Matheo betydligt tidigare från skolan.

En ny planet – panik eller hopp beroende på vad du säger till dig själv.

- Vardagsretorik

Jag sitter på ett tomt och mysigt kontor och fnular på hur jag se till att mina åtta kollegor har jobb i höst. Det är ju helt nya tider. Jag blir lite psykad av de tomma platserna och tänker att de får aldrig bli tomma när de väl är här, jag/vi ska se till att de har jobb.

Jag tror också att inläsningen av Överlevare gjorde mig ganska nedstämd. Det var ett parti där jag bröt ihop med fortsatte att läsa. Jag ville läsa in boken själv för att folk inte bara skulle få orden utan känslan bakom mina ord. Man kan säga att de kom med råge imorse. Så ska man från studion rödgråten och fortsätta dagen på kontoret för en framtid som är ganska oviss. Men då är det jävligt viktigt att byta ut formuleringar som

”Jag ska rädda mina kollegor från arbetslöshet” till

”Jag ska se till att mina kollegor fortsätter att jobba med höga löner och sköna bonusar”

Känner ni skillnaden i klangen? Det är samma sak när man talar till sig själv. Jag är övertygad om att i kristider och alla tider så behöver vi tala till oss själva på ett sätt som får oss att sträcka på oss och inger mod. Från_

Nay: ”Jag ska sluta vara så otränad” till

Yay: ”Jag ska bli ännu starkare i höst”

Nay: ”Jag ska sluta vara rädd för att prata med folk”

Yay: ”Jag ska hitta modet att knyta nya kontakter”

Nay: ”Jag ska lägga mig platt och sjukskriva mig”

Yay: ”Jag ska samla energi, hitta styrkan igen och sjukskriva mig”

Jag läste om en ensamstående mamma som inte gillade ordet ”ensam” att hon inte kände så. Så hon kallar sig istället självstående mamma. Så lysande efter ensam föralltid förknippas med att man behöver en till. Man kanske inte vill det. Ack dessa ord, dess styrka och innebörd. Det är därför jag blev retoriker.

/Elaine, ska inte cykla hela den långa vägen till Älvsjö utan njuta av ensamtid på den härliga cykelvägen hem.