Jag försöker lista ut vad det är för något. För att göra sken av översittare är det sista jag vill. Det är inte så som många kan tro att ”gubbar” provoceras av mig utan det kan vara killar, tjejer, kvinnor, män, och det är alla möjliga åldrar.
Det som skrämmer mig dock är att folk som Eva-Marie kan se ner på en för att man är yngre och ändå har hon barn. Hur kan hon förvänta sig att världen ska ge hennes barn respekt när hon bidrar med respektlösheten ”liten tös”. Läser jag amerikanska böcker så kallar Andreas det stöld, trots tydliga källhänvisningar i böcker och föreläsningar då jag rekommenderar dessa böcker. Är stöld och lära samma sak? Dessa personer förundrar och skrämmer mig lite. Sen blir jag ju också olycklig på sätt och vis, för jag undrar vad det är med mig som är så provocerande. Vad i det här inslaget var raljerande, när sa jag att det jag sa var ”revolutionerande”, tös kanske jag bara borde ta som en komplimang. Trött småbarnsmamma på 32 år och får fortfarande kallas tös. Snart blir man väl en kärring. 
Paula fick höra att hon var en dålig mamma innan hon födde. Nättrollen vet inga gränser. Jag har bra lust att söka upp dom och förklara vad deras hat gör med folk, hur det landar. När jag får snälla mejl och kommentarer så försöker jag svara så gott det går. När jag får hat, vilket sällan händer så orkar jag oftast inte. Men igår mejlade jag Eva-Marie och frågade om ”tösen” var en benämning hon själv hade uppskattat.
/Elaine, är så galet tacksam för sina bloggvänner.
Sharing is caring
Hej! Det vore kul med ett inlägg om hur du ser på din graviditet så här efteråt? Vad kommer du göra annorlunda nästa gång och vad är du glad att du gjorde, typ mat, träning, vila, umgås med vänner m.m. Jag är gravid nu och det vore kul att höra lite hur du ser på det i efterhand till skillnad från när du var mitt upp i det. – Jenny.
Skulle jag gjort om allting så hade jag gjort två saker annorlunda.
1. Jag hade fortsatt att träna med David tills dagen innan förlossning. Träningen gjorde verkligen graviditeten lindrigare. Jag hade en bål och ryggstyrka. En bra grund som få har när de blir gravida och aldrig tränat i hela sitt liv. Någon gång, jag tror det var under vår Dubairesa, så gav jag mig hän och slutade träna. Det fick sina konsekvenser.
Crille, Jossan och jag i Dubai. Matheo och Vincent i våra magar <3
2. Jag hittade ett flingpaket i Dubai och åt som en ätstörd. Smällde i mig ett helt paket och gick över till Jossan och Crille och frågade om de hade mer flingor. Det var no shame in the game. Men det resulterade i att jag gick upp ett kilo i veckan de sista tio veckorna och det var TUNGT, för tungt för att ha varit värt det. Det gör jag inte om utan jag kommer fortsätta att äta sunt och bra in i det sista.
94 pannor, fyra dagar innan Matheo ploppade ut för tidigt
Det började ju så bra.
Här är för övrigt på väg hem från Dubai då Crille gör narr av Gustavs och mina knäböj som vi gjorde i mellanlandningarna. ”Kärringgympa” kallade han det för.
Vad skulle ni mamas göra om när det gäller era graviditeter? Man är ju så olika och olika tips är ju bra.
Lite av min mamaträning när jag var i 5:e månaden.
Ni som vill ha mer av gravidinlägg kryssa bara i kategorien ”Knodden – livet som gravid” så får ni vara med från början.
/Elaine, garvar för sig själv när hon tänker på Crilles ”You-call-me-I-call-you-incedent”.
Sharing is caring
Jag dagdrömmer om Williamsburg och vår nästa Snacka Snyggt Boot Camp 2. Vi håller på att snacka med hotellet och ser vilka dagar som blir bäst. Folk vill ju oftast kombinera business & pleasure så vi tänkte tajma några röda dagar i Maj. Kanske blir det några av er bloggvänner som får den här utsikten i fem dagar samma tid nästa år. ❤
/Elaine, känner på sig att det kommer bli två boot camps nästa år.
Sharing is caring
Jag glömmer bort att jag har ett arkiv med händelser att jag kan se vad jag gjorde för exakt ett år sedan. Så här såg jag ut då. 89 glada pannor, mest bestod det av lakritspuck.
För exakt ett år körde Gustav och jag upp i Dalarna. Jag var höggravid och hade gjort en videohälsning till er som var mina bloggvänner på den tiden – hälften så många var ni men lika god stämning hade vi då.
Jag hade börjat få förvärkar, det visste jag inte då men det var bara drygt två veckor kvar tills Matheo skulle dimpa ner. Innan dess skulle jag ta mitt körkort, så jag övningskörde till Dalarna och tillbaka, magen mot ratten.Jag visste det inte då, men en vecka senare skulle körkortet vara mitt.
Jag undrar vart jag kommer vara om ett år. Förmodlingen i New York med en ny knodd i magen. Hoppas det i alla fall. Eller så är knodden född. Jag är inte gravid i alla fall, inte än. Men det är ingen stress. Det händer när det händer.
Hur mår ni? Vet ni vad ni gjorde för ett år sen och hur tror ni att det kommer se ut om exakt ett år?
Sharing is caring
Det leder ingen vart att bränna upp bilar och kasta stenar. Det som händer är att förorten och de som bor där får dåligt rykte. Jag minns själv när jag bodde i Bredäng och det var de trasiga som stökade runt. De var få, men de skrek högst och verkade därför vara majoritet. De fick representera oss andra. Det kändes inte rättvist på långa vägar. Och nu får dessa få som vandaliserar representera sina orter. Det gör mig ledsen. Samtidigt som jag blir glad att läsa det här:
Sharing is caring
Var det retorik du sökte?
