Man tror inte det är sant


Några försiktiga själar har tagit sig till Ikea för att byta varor. Alla sitter på mycket försiktigt avstånd och ger hänsynsfulla blickar. Men så kommer en kanske 60-åring kvinna och sätter sig i samma soffa som en annan och precis bakom två andra som valt andra hörnet i motsvarande soffa. Kvinnan hostar mycket. Vi andra utbyter blickar. De bakom henne reser sig upp från sin soffa och går alldeles illröda därifrån. Jag reser mig också och står på ännu längre avstånd än det tidigare rekommenderade avståndet gånger tre. Kanske överdrivet men better sade than sorry. Jag kokar av irritation även de som satt bakom henne men vi ställer oss en bit bort och är passivt aggressiva tillsammans, utbyter några lågmälda arga kommentarer kring brist på respekt och hänsyn. Hostkvinnan hör ju inget av detta såklart

Borde vi ha sagt till henne? Jag tränar mig ju i att inte ta alla konflikter som världen bjuder på. Jag tänker att paret bakom kvinnan borde sagt något för hade hostaren haft Corona så är sannolikheten hög att de var på ett riskabelt avstånd. Jag hade blivit skogstokig. Sen kan man tycka att vi som tar oss till Ika får skylla oss själva. Men om vi följer alla rekommendationer och sitter på stort avstånd, sprutar oss och håller oss hemma vid symptom, stannar i Stockholm och så vidare. Hur regelrätta vi än är så faller ju allt om en smittad person gosar in sig mellan oss.

Vad hade ni gjort om ni hamnat med en hostare som beslutat sig att gå ut?

Jag ska för övrigt stänga av telefonen över påsk. Min skärmtid har gått helt bananas och planen var ju att vara i Spanien med en Nokia 3310 över påsk. Not so much. Men jag har ju snackat om Hemester förut. Nu får vi det, så varför inte vara mobilfri? Jag behöver verkligen en semester från nyheterna och tid med familjen utan skärmar. Känner ni samma? ❤️

Invigde för övrigt jeansjackan idag!

Vi ses på tisdag igen!

Det tar sig tycker jag!


Coronatider är för mig som har lyxen att ha tid och möjlighet att träna hemma verkligen gjort mig starkare på den här tiden. Jag har dock en utmaning och det är att träna psyket. Mina hjärnspöken kan spela mig ett spratt nattetid och jag sover med dödsångest och mardrömmar. Jag skulle vilja meditera dagligen. Men all förändring behöver inte ske på en gång. Allt på denna jord har verkligen kastats upp i luften och jag hoppas att vi ska landa på fötterna som mer klimatsmarta och snällare varelser.

På tal om snälla varelser så älskar jag dialogen jag har med mina kunder just nu. Från professionell och såklart trevlig till peppande och omtänksamt. Fick denna delad till mig som jag ville dela med er.

Om vägar till tårar


Jag har tänkt på det här med att gråta och hur lätt jag har för att göra det. Men ofta är det ett val att släppa fram känslorna eller ett val att distrahera mig med andra tankar. Det är inte så att jag är så känslosam att jag puttas ner i tårhavet utan jag gör valet att hoppa i för att jag vet att det är skönare att få utlopp för känslorna än att ha dem inom mig. Men det är inte alla som känner som jag. Gustav är en sån person.

Jag kan riktigt se hur Gustav ser den där poolen av känslor, tittar på den och väljer att gå åt motsatt håll istället. Jag tycker på sätt och vis att det är synd för jag skulle vilja att barnen såg sin pappa gråta mer än en gång var tredje år. Fast jag tror aldrig de har sett sin pappa gråta. Undrar om det är så för många barn.

Hur är det för er. Puttas ni ner i känslopoolen, eller väljer ni att hoppa i eller gör ni som Gustav att gå åt motsatt håll? Har ni sett era föräldrar gråta när ni var barn? Jag har sett båda mina föräldrar gråta. Det är positiva minnen i deras sorg för att det kändes genuint. Pappa grät när hans fru Rose dog och när han lät sin nuvarande fru låsa mitt rum och säga att jag inte var välkommen tillbaka hem ”till dom” när jag var 15år. Mamma har jag sett betydligt fler gånger och det har varit fint.

Social lättnad och kuppade Gustavs sociala medier…


Nya tider, ny frisyr. Deshi sa att jag har haft samma frisyr i 15 år. Hon har rätt och fick göra vad hon ville!

Jag känner mig så socialt lättad dessa tider. Det är så skönt att den sociala stressen är borta för nu måste jag inte träffa den ena eller den andra – jag får inte. Jag tycker faktiskt det är så skönt. Vi har kommit varandra mycket närmare som familj och hela den där Fear of Missing Out finns inte för det finns inget man får vara med på. Det kanske låter märkligt men bloggen har blivit mitt andrum att få dela tankar och känslor med er utan stress för hur många ni är eller förbereda samarbeten – inte för att jag är främmande för det senare i dessa tider.

Nu ska jag tvätta kläder och lyssna på podden Börssnack för att Gustav tycker jag ska vidga mina vyer. Jag har sagt till honom att han ska vidga sina så han har lovat att lyssna på Lady Dahmer och Faymes podd ”Dålig stämning”. Sen har jag sett till att han följer Cissi Wallin och Nina Rung på twitter och instagram också. Haha! En dos feminism i Gustavs ”aktieportfölj” av sociala medier. Det gör honom gott! Kan inte ni också kuppa era respektive med lite vidgade vyer i algoritmerna? Tror det behövs i dessa tider!

Gustav kommer bli en ”aktiefeminist”!

Ordning hemma när det är kaos ute


En ny blomma från Flower Garden Stockholm

Jag har nog berättar det att när jag var liten blev mina Legobyggeb alltid hus jag ville bo i. Hus utan en pedofilpappa. Hus med en lugn och inte ekonomiskt stressad mamma. Jag är nästan lite märkligt pedant som vuxen och får sån inre frid när jag får inreda åt mig själv och andra. Som vår terass som jag gör i ordning nu. Varje morgon sitter jag i köket med en kopp kaffe och beundrar den samt planerar hur jag ska färdigställa den.

Soffa från Ikea.

Inredning har blivit nästan en maniskt intresse när saker kaosar ute i världen. Jag kan tänka på min svägerska Hannas balkong och hur jag ska hjälpa och tipsa om vilka mått eller växter som kan vara bra där. Mammas lägenhet var ju en projekt jag tog an mig när jag var höggravid med Pascal. Här ser ni badrummet.

Före
Och efter!

Hon kunde inte förstå att det var hennes hem och hon har det bra där nu under karantän. https://elaineeksvard.se/blog/2017/06/15/projekt-mammas-kok-tar-sig/

Härmade ni hur huset såg ut när vi köpte det! Garagdörrarna är det vita jag står framför överlycklig för att vi blivit med hus!

Så gjorde vi om garagedörrarna till groventré och tvättstuga, köksfönstret till stora terassdörrar som leder till terassen.

Det har hänt lite på vägen. Vi hade först ett byggbolag som i princip fick icke godkänt på allt de genomförde. Det har kostat oss massvis med pengar. Här är terassen de påbörjade men aldrig slutförde – turligt nog. Den hade rasat med de smala pinnarna sen var förberedelsen i grunden de gjorde felgjord. Så den fick tas bort, eller de sex pinnarna de ställt upp togs bort.

Man ser att den terassen där vår nuvarande buggare har gjort är er gedigen och stabil.

Så inredning, träning det är mina sätt att hantera ett yttre kaos och ett inte välmående. Det och umgås med familj och kanske ringa och gråta ut hos Daniela.

Daniela, min älskade vän sedan gymnasiet.

Vad gör ni för att må bra i detta?