Höstaktiviteter och barnuppfostran


IMG_9373.JPG

Det kändes som en toppenidé att vakna upp, dricka te och sen bege oss ut i skogen.
IMG_9397.JPGIMG_9400.JPG

Matheo vill bli buren hela tiden. Jag orkar inte det eftersom jag känner mig krasslig. Nån gång måste man sätta ned foten, men jag grämer mig eftersom Matheo är sjukt envis. Så nu sitter vi här på marken och surar. Jag kan inte bära honom resten av hans liv. 18 kg är mycket även om man tränar.

IMG_9401.JPG

Några tips på vad jag kan göra. Vi har suttit ned i 20 minuter nu.

Myskväll med Rebecca


Matheo sover, Gustav är i Spanien, one-piecen år på, Rebecca är i min soffa och varsin kopp te värmer våra händer. Det är höst, i alla fall hemma hos mig.

IMG_9367.JPG

Dagen har varit underbar. En heldagskurs i retorik till glada kursdeltagare. Matheo var hos farmor och sina fastrar som jag har saknar så mycket. Nu myser Rebecca och jag i soffan, hon ska sova över här. Gustav är tillbaka på måndag och Rebecca åker till New York på måndag. Dör lite av tanken bara. Men jag ska boka några resor dit, en i höst och en i vår.
Lucette, Julius, Fredde, Amanda och många fler är på Kristallen. Sköj!

Godnatt.

Det här med sorg och trista händelser


2012-03-261

Föregående inlägg fick mig att tänka på sorg och hur vi alla hanterar den olika. Men inte bara det, andras sorg. Jag minns en kollega jag hade för många år sedan som fick ett sent missfall. Hon kom tillbaka till jobbet utan den stora mage hon hade när hon lämnat jobbet. Hon kom tillbaka utan bebisen som hon längtat efter så mycket, så länge. Hon kom tillbaka utan rosiga kinder och busig blick. Hon var tom, trött och helt nedslagen av sorg. Glansiga ögon, trött röst, men hon var tapper och jobbade på. Hennes kollegor, vi? Vi var livrädda. Trippade på tå och sa – ingenting. Tills hon en dag tog bröt den påklistrade stämningen där vi pratade om väder och vind i personalrummet. Hon tog sats för att prata och i samma sekund höll vi andan.

- Det är ok att fråga hur jag mår. Jag mår skit. Jag är helt förstörd…” sen brast hennes röst och hon föll i gråt, vi med. Vi kastade oss över henne och höll om henne den lunchen. Jag skämdes, skämdes så jag dog över de dagar som jag hade hälsat på henne som om inget har hänt. Jag tror att det är efter det som jag på något sätt vill bidra, säga ”jag ser att du är ledsen och jag är ledsen för din skull”, bryta den där tystnaden. Men det är klart, ibland så kanske tystnad fungerar bättre. Eller i alla fall att inte säga för mycket.

En man på en fest hade ett ärr tvärs över ansiktet som alla såg och tänkte på men ingen vågade fråga om. Han visste det, vi visste det. Ska man fråga eller inte? Jag vet inte. Bara man inte tvingar honom att säga något han själv inte vill. Det är ju det där med nyfikenhet och snaskighet. Kanske man bara kan låta saker vara? Men en tioåring frågade tillslut honom vad det var ”med det där ärret”. Mannen log tillbaka och sa att han hade fått det i en cykelolycka. Pojken svarade ”jaha”, festen drog en lättnads suck och saken var ur världen.

Ser jag att du är ledsen så är jag inte den som hoppar på dig om jag inte känner dig. Men jag kanske i alla fall ger dig en vänlig blick. Jag såg en kvinna som stod och bara grät hjärtskärande på tunnelbanan för två år sedan. Det kändes omänskligt att låta vara henne vara samtidigt som jag inte visste om hon ville vara i fred. Jag gick upp ställde mig i närheten av henne. Våra blickar möttes och jag frågade om allt var ok. Dum fråga, jag vet. Men hon skakade förtvivlat på huvudet och började gråta ännu mer. Då gick jag fram höll om henne och hon grät ögonen ur sig i min famn. Jag fick aldrig veta vad det var, hon klev av vid Skanstull och sa bara ”tack” mellan tårarna som forsade ned.

Vi är olika. Vi sörjer olika. Men att vi försöker vara medmänskliga efter bästa förmåga och ibland gör fel, det borde vara ok. Bara vi försöker lite grann. Hur gör ni? Hur stöttar ni andra och hur hanterar ni er sorg?

A black day


Nu har jag tagit bort länk, bild och namn. Hoppas att det här inlägget är ok. Tack för all feedback, så fel det kan bli ibland. :( Och ni som passade på att hälla lite skit i kritiken önskar jag bara all retorisk lycka i feedback ni ger till andra i er vardag. Ni andra som gav välmenande feedback, tack! Ni är GULD! Pöss!

IMG_9332.JPG

Jag är inte känd för att vara den dystra typen, men när jag väl är ledsen så tar jag några extra simtag i gyttjan. Jag tänker på mamman, att hon vaknar upp utan sin äldsta son. Han är inte längre här, han är död. Jag såg bilder på hennes blogg från när han var nyfödd, nykommen till livet och låg på mammas bröst. Ett bröst som nu bär på ett krossat hjärta istället för sin son. Kan inte ens skriva det här utan att börja fulgråta.

Jag känner inte Henne, men jag tror att som mamma och människa så är vi många så känner med henne. Den obeskrivliga sorg som hon bär och alltid kommer att bära. Denna känsla av att bara vilja krama om henne, gråta med henne. En hord av kvinnor som skyddar henne från allt ont som kan komma i framtiden. Så känner jag.

- En förälder ska aldrig behöva begrava sitt barn.”

Så sa farfar om när vi fick begrava hans son, min farbror Janne. Janne dog av cancer och blev 49 år. Han blev 18 år.

IMG_9342.JPG

En förälder ska aldrig behöva begrava sitt barn. Mina böner går till mamman med familj. Och ocksåde två barnen vars pappa mördade deras mamma. Gud… Usch. :(

/Elaine, gråter loss så hon hinner ladda för heldagen i retorik.

När hjärtat fryser till is


Man hör om de på nyheterna, får det presenterat för sig som siffror, men aldrig någonsin har jag varit nära någon vars man har mördat sin fru. Nu hände det tre led bort. Bekantas bekanta som förlorat en kär vän. En ung kvinna som hade två små barn som hade nitlotten att få en mördare till pappa, en pappa som mördade deras mamma. En nyfödd bebis och en liten som är 2 år, i Matheos ålder, är plötsligt utan sin mamma. Tre led bort och det känns så nära, så främmande att någon jag känner, känner någon som känner någon som var gift med en mördare. Min vän bara gråter, jag med. Jag tänker på bebisen, bröstmjölken, famnen, den obeskrivliga kärleken. Ber att barnen ska få kärlek av andra trygga, varma famnar långt borta från mördaren.

Jag läser vidare och ser att… Det är svårt att formulera orden. En mamma förlorade sin son i måndags. Hjärtskärande text från en mamma i bottenlös sorg.

En mamma förlorade sitt barn. Två barn förlorade sin mamma.

Jag tänker på världen, på hur otroligt stor den är. Hur många som förlorar sina nära och kära, sina barn, sina föräldrar. Varje dag. Den känns så mörk just nu.

Men så tänker jag på mina nära och kära. Min familj, Gustavs och min familj. Hur vi satt runt deras köksbord ikväll och bara var. Matheo var lycklig, famo och faffa är friska, fastrarna Siri och Eira var där. Alla lever, är glada och friska. Tack gode gud för det.

Gustav lever. Han är i Spanien med sina killkompisar. Han mår bra. Han lever.

/Elaine, lägger sig bredvid Matheo och lyssnar till hans andetag…