Ju längre tid som går, desto svårare att komma tillbaka


Jag har ju tänkt att visa er huset, men det har ju inte blivit klart än. Det är vissa saker som måste utredas med byggföretaget innan bygget slutförs. Jag kan inte gå in på detaljer, men det är ganska trist att saker och ting ännu inte är klart. Jag hade räknat med att kunna visa er före och efterbilder bara två veckor efter jag slutat blogga hos Mama. Men så blev det inte för huset är inte färdigt… och att fylla bloggen med inlägg och skriva ett hejdå innan jag visat bilderna känns ju fel. Och det har verkligen varit svårt att komma tillbaka, tagit emot massor! Men jag säger hej sålänge! Usch nu blir jag alldeles tårögd för jag har skjutit på detta så länge.

I åtta år har ni varit med mig. Sett mig och Gustav som ett nykärt par, från förlovning till Knodden, Maggan och … jag kommer inte ihåg vad Pascal hade för arbetsnamn. JO! Benny Brun med sitt överläppsfjun! Hahah, gud! Ni har sett mig äta salladshuvuden i 9 månader.

Sett mig go banans men också kämpat för barns rättigheter. Vilka faser jag har haft. En lila tellietubbie på gymmet.

Jag har varit lost i trosdjungeln i rio under första graviditeten. Hade ingen aning om att det fanns gravidtrosor.

En massa olika outfits!

Men min favoritoutfit är denna! Baywatch släng dig i väggen.

Maggan i magen och brösten på magen i denna graciösa baddräkt på Matheos simskola❤️.

Jag har försökt hylla mina hängiga hyllor trots att jag är väldigt blyg med den egna kroppen, håller helst allt innanför förutom när jag matar barnen, men det är ju något helt annat.

Så för mig att ta steget och ha kläder där naturliga bysten syns och hyllas var stort.

Egentligen tycker jag numera att man bara kan få låta kvinnokroppen vara och älska den ändå trots att den inte ser ljuset bland folk. Men trots att jag känner så nu så är jag stolt över mig själv då ändå. Det var stort för mig då!

Jag är mindre stolt över mina träningsinlägg, de känns så religiösa och predikandes.

Jag tror jag har fått mycket bättre självkänsla i träningen nu att jag inte behöver ta spännisselfies i spegeln. Det är mycket roligare att göra saker och kanske se om andra gjort samma sak eller har tips på vad man kan göra. Träningsglädje istället för spegelglädje.

Mycket har hänt genom åren och framför har jag nått mitt mål med bloggen – att få driva frågorna jag brinner för – de för barnen!

På tal om barn så mår de toppen! De har en närvarande mamma som mobilparkerar när helst de är med mig. Vi trivs bra i Älvsjö.

Vi hörs när huset är färdigt hoppas jag. Tills dess vill jag tacka er för dessa år. Jag hoppas att ni vill lyssna på podden som kommer om några veckor. Håll öron och öppna. Jag älskar er! Tack❤️

Jag kom hem tillslut


Tre timmas sömn, inte kunde jag sova på tåget heller. Mötte en fantastisk kvinna som precis varit på begravning. En överlevare av så mkt elände i livet. Vi stod på perrongen och hon tände en cigarett.

– Jag vet jag borde infe, jag har precis varit på begravning.

– Jag fattar.

– Ja det är ju inte bra för kroppen.

– Nej, men det där är väl för knoppen.

Hon ler och jag ler. Klart vi inte är för cigaretter men ibland, efter en jävlig dag så kan man lägga predikningarna åt sidan. Hon hade ju varit på begravning. Låt’na ta en rök.

Jag kom hem tillslut. Strax innan midnatt.

Så skönt!

Det här med kärlek


Jag sitter på ett försenat tåg från Jönköping och kommer på varför vi allt som oftast tackar nej till uppdrag det som är mer än en timme utanför Stockholm. Jag får inte läsa saga för mina barn ikväll, inte låta Pascal somna i min famn, läsa om vulkaner för Matheo eller räkna stjärnorna i taket med Evelyn. Men jag ska inte låta bitter, jag älskar mitt jobb. Men jag älskar såklart min familj mer. Ingen faktura i världen är värd tid från dem. Men för att inte förbittras över förlorad tid så lyssnar jag på The Miseducation of Lauryn Hill.

1997. Den killen jag var dödligt kär i. Lyckan över att få sova i hans pojkrum. Olyckan över att han sen gett upp oss. Hur hjärtat slets i bitar och jag på riktigt trodde att det här kommer aldrig någonsin kunna lappas ihop igen. Det skulle hända igen. Kärleken. Hjärtat hängivet en annan person. Sen, återigen. I tusen små mikroskopiska bitar. Det känns så osannolikt att det någonsin ska lappas ihop igen. Men det gör det. Hjärtat är ett fantastiskt ”organ”, det är helt otroligt vad kärleken kan väckas till liv, men också dö, tyna bort från den du trodde att du inte kunde leva utan.

Det är som den här låten med Lauryn Hill.

I used to love him

I detta nu


Godmorgon mina sammetsapor! Är ni fortfarande här och hänger? Jag hoppas det trots gles uppdatering för nu börjar vi närma oss husets slutfas och då ska ni få se! I detta nu bygga sista delen av den platsbyggda bokhyllan ihop.

Att inredan sitt hem är för mig att ta hand om sitt inre. Jäklar vad jag får ordning i bröstet. Jag ser fram emot att visa er allt när det är klart.

Jag snackade passiv aggressivitet imorse i Nyhetsmorgon. Jag älskar att sätta ord på sånt folk saknar ord för men som sätter sig som en klump i magen. Här kan ni se klippet och jag hoppas så innerligt att ni får verktyg för att hantera det. Det var hela syftet med min medverkan idag. Hjälpa er utsatta. Ni ser klippet här.

I övrigt så tänker jag mycket på föräldramötet vi hade igår och hur lite som görs för att lära barn integritet i skolan. Ingenting. Men jag har anmält mig själv som föräldrarepresentant och ska ta ett möte med biträdande rektor för hur vi implementerar det i skolan då så många barn blir utsatta. Första steget är att jag ska bidra med böcker om integritet till samtliga förskoleklasser på Matheos skola! To be continued!

”Du är så lång”


Eller ”jag är så kort” för den delen. Jag tänker på när man ska ta kort med någon och man antigen blir anklagad för att vara för lång eller någon ursäktar sig för att vara för kort. Varför gör folk så? Jag blir alltid obekväm vid det där replikskiftet. När det vankas foto och personer förvånas över vår längdskillnad.

Personen: Oj, vad lång du är.

Jag: Nej då eller, jo men det spelar ingen roll.. cheese!

Det blir så tafatt så konstigt. Jag vet inte vad jag ska säga.

Personen ursäktar sig: Oj, jag är så kort.

Jag: Nej då, det är jag som är lång…

Konstig tystnad över att vi ursäktar oss över våra av naturen givna längder. Det är så bisarrt. Osäkra leenden fångas på bild.

Vad gör egentligen längdskillnad för skada? Hur är det att förstöra ett foto att våra axlar möts på olika höjd? Vem bryr sig om det? Där är du och där är jag, helt unika men bredvid varandra nu förevigade i ett foto.

Tänk om man skulle haka upp sig på annat, för längd är ju bara en aspekt.

Personen: Oj min näsa är mycket större än din.

Jag: Åh ja men äsch, d ok. Min är så fasligt liten.

Personen: ohhh, mina ögon är blå och dina är bruna. Sorry.

Jag: äsch det ör ok, mina är ju jättebruna och det kan ju inte du råför.

Personen: åhhhh jag har ju inget hår och du har långt.

Jag: Det har du rätt i. Vi kan fan inte ta ett kort.

Det jag skulle vilja är att vi slutar med dessa tramskommentarer om varandras längd på kort. Vi ska ta kort. Inte gå en tävling som går ut på att ha ett färskt ägg mellan våra axlar i 8 km utan att tappa det. Då hade det kanske varit ett problem, men i ett foto. Shöööt up. Puss❤️